Om

JAG HÅLLER ETT ÖGA PÅ MUSIKSCENEN

Jag heter Olle Ekman och är frilansjournalist i Uppsala. Det är jag som driver och skriver bloggen Uppsala Music-Lovers och håller ett öga på musikscenen. Frilansfotografen Palli Kristmundsson, Uppsala, medverkar med tjusiga bilder. Om inget annat anges är bilderna tagna av Palli Kristmundsson.

   Tanken är att jag ska hänga runt på Uppsalas musikscen och göra reportage. Varken mer eller mindre. Fotografen Palli kommer säkert att hänga runt han också, då och då. Jag tänker mig att etablera kontakter, gå på gigs och så småningom kanske göra lite mer djuplodande reportage om vissa artister, låtar och repetitioner. Jag hoppas så klart bygga upp en läsekrets så följ bloggen gärna och kom med reportagetips om du vill. Jag är allätare och lyssnar på allt från Lady Gaga och gangsta-rap från djupaste Gottsunda till Igor Stravinskij. Helt enkelt.

Olles mobil, reportage och recensionstips: Nytt mobilnummer: 076-2258633

Bilden kan innehålla: 1 person

Bilden kan innehålla: 1 persondin profilbild

Olle Ekman, text

Palli Kristmundssons profilbild

 Palli Kristmundsson, foto

SER VI JUST NU EN REGGAE-STJÄRNA FÖDAS?

JUNIOR NATURAL FICK STUDIOTID MED SLY AND ROBBIE

  Sly Dunbar och Robbie Shakespeare är två verkliga storheter inom reaggeamusiken. Som trummis och basist har de utgjort rytm-sektionen på mängder av plattor med kända och okända artister men de är kanske framför allt stora namn som producenter. De arbetade sig upp under 70-talet och 1983 kontaktades de av Bob Dylan och de medverkade på Dylans platta Infidels.

  34 år senare, 2017, var 22-årige reaggeamusikern Junior Natural från Uppsala på semester på Jamaica och genom ett händelseförlopp som kan verka som ren slump så "råkade" han träffa Robbie Shakespeare och Shakespeare erbjöd honom (enligt uppgift bara efter en stund) att spela in en skiva.

  Ja vad är det med det här då? undrar Ni. Musiker känner varandra genom olika band och konstellationer de varit med i och genom en massa olika kontakter och rockmusiken är en ganska liten värld. Det är inte alls konstigt om de stöter på varandra både här och där. Dessutom tänker Ni kanske att den här ganska långsökta kopplingen till Bob Dylan, den beror på att Uppsala Music-Lovers vill skriva en glamourös artikel? Men kopplingen till Bob Dylan är bara en slump!

  Okej, jag medger att jag vill skriva en flashig artikel, men finns det inte en möjlighet att det hänger ihop på ett annat sätt: Jag tänker mig att stora begåvningar ofta känner på sig vilka andra personer som är stora begåvningar. Så Bob Dylan märkte att Sly and Robbie var något utöver det vanliga och bjöd in dem och förra året hörde Sly and Robbie att Junior Natural är en naturbegåvning , en talang utöver det vanliga och hjälpte honom att spela in plattan "Militant". Okej, jag bara lägger fram denna teori. Take it or leave it.



Relaterad bild

Det är nog egentligen ingen slump att storheterna Sly Dunbar och Robbie Shakespeare spelade in en platta med Junior Natural. Han känns helt igenom äkta, som en genuin rasta-man.


När Junior Natural spelar på Kulturernas Karneval i Engelska parken så hörs det direkt att det här är speciellt. Och man jämför honom med till exempel kollegorna Löst Folk som spelar närmast efter honom så blir det ännu mer tydligt att Junior Natural har något ovanligt.  Uppsala Music-Lovers har svårt att sätta fingret på vad det är, kanske ett visst, mystiskt, främmande tonfall i musiken, eller att denna roots-reggae låter så avslappnad och naturlig. Kanske kan man lite tillspetsat säga (utan att vara avsiktligt elak) att Löst Folk spelar svenska låtar i reggaetakt, medan Junior Natural  känns ett hundra procent genuin, som en äkta rasta-man.

  Uppsala Music Lovers brukar i den här bloggen tjata om något som jag kallar för GRUNDÖSET och som är själva drivet i rytmsektionen, om låten rullar på lätt, lätt med stark, studsande rytm, då finns grundöset där, och det här gäller i högsta grad för Junior Natural och för bandet han har med sig i Engelska parken. Ett naturligt, starkt driv men också parat med en cool avslappnad sångstil och en väldigt trygg prestigelöshet. Det märks att Junior Natural vid det här laget har lärt sig att lita på sitt eget sound, möjligen förstår han själv att han är ett naturbarn, att han är som fisken i vattnet och därför kan han också låta så avslappnad och rutinerad. Han kan liksom "vara lite av en glidare".

  Vad är det då egentligen som händer här? Är det en storstjärna som vi ser födas? Uppsala Music-Lovers tror att det faktiskt kan vara så, på allvar. Teo Lindström från Uppsala har redan ett visst namn i svensk reggae, och så kommer den här enorma "pushen" från reggaens hemland Jamaica. Detta vägrar jag tro är en slump och att Junior Natural ska på Europaturne med Sly och Robbie i sommar är inte heller någon slump. En chans till en sån turné är definitivt inte något vanligt. Kul att de i samband med detta ska spela på Uppsala Reggaefestival.

  Som avslutning kan jag inte låta bli att orera lite om Jantelagen. Okej, Junior Natural har säkert redan ett hyfsat rykte i Sverige men det är liksom lite typiskt att det är först när han kommer i kontakt med eliten, med "Dylan och Sly- and Robbie-nivån" som det börjar hända saker.

Så det finns just nu klara indicier på att Junior Natural har gjort en raketstart mot stjärnorna! 





                           Bildresultat för bob dylan infidels

                 1983 hörde Bob Dylan vilka begåvningar Sly Dunbar och Robbie Shakespeare var och bad dem att vara med på plattan som blev Infidels......



                      Relaterad bild

    2017 hörde Sly and Robbie vilken begåvning Junior Natural var och erbjöd honom att spela in en platta tillsammans med dem....

                       Bildresultat för junior natural militant

                    Det här är plattan Militant som Junior Natural jammade och spelade in tillsammans med Robbie Shakespeare och Sly Dunbar. Det är utan tvekan något med dessa låtar som är speciellt. Det hörs att det är roots-reaggae och det finns ett slags mystiskt tonfall där som låter helt genuint. Om man vänder på det kan man säga att det INTE hörs alls att Junior Natural är SVENSK . Vi tycks inte ha att göra med en snubbe som bor på Rackarberget i Uppsala utan med en äkta rasta-man. Det känns som om Junior Natural har rastafarin i sig.  


Plats och tid: Junior Natural uppträdde på Kulturernas Karneval i Uppsala lördag 26 maj 2018 kl 20.30-21.30


EN AV DE NYA LÅTARNA, SOLDIERS:

https://www.youtube.com/watch?v=Y3mAFVGmJ9I


OLLE EKMAN




 

EN UNDERHÅLLANDE RESA MED CAMILLA FRÅN FITZGERALD TILL THÖRNQVIST!

  Varje vecka är det lördagsjazz i Katalins pub och den här eftermiddagen uppträder Camilla Widell, en skicklig och underhållande sångerska från Uppsala. Hennes band består av  Hans Loelv, piano, Markus Ahlberg, trombon, Per V Johansson, bas och Håkan Jansson, trummor. Det blir en underhållande och mestadels lättlyssnad musikalisk resa med det som väl brukar kallas jazzstandards eller "tradjazz". Inga stora konstigheter här utan bra melodier och skickliga musikanter som har utrymme att improvisera en i taget, på det gamla goda klassiska jazz-sättet.

  Man ska alltid komma ihåg att även om lyssnaren tycker att "sån här jazz har man ju hört så mycket" så har faktiskt inte lyssnaren hört just detta . För varje improvisation är faktiskt ny, den uppstår i stunden. Det som håller tradjazz levande är de ständiga improvisationerna, det är detta som gör att den här musiken behåller spänningen och nerven genom decennierna. Även om man känner igen låtarna så vet man aldrig riktigt vad som ska komma. Det finns alltid utrymme för nya applåder för ny spelglädje och ny skicklig improvisation,

Olle Ekmans foto.


        Foto: Olle Ekman                                                                                                                                                              

Det blir en underhållande resa med "tradjazz" från Fitzgerald till Thörnqvist. På bilden syns förutom Camilla Widell, Markus Ahlberg, trombon, Håkan Jansson trummor (skymtar) och Per V Johansson, bas.


     Spelningen inleds med Spela för mig, en cool och suggestiv låt och man kan konstatera att Camilla Widells jazzröst ligger ganska högt och att det finns massor av känsla i den. Så följer Ella Fitzgeralds kända God Bless the Child, en vacker, bluesig jazzlåt och här får vi för första gången under spelningen höra ett trumpetsolo på keyboard av Hans Loelv. Solot är kan man säga "intill förväxling lika" trumpet och som sagt, spelningen hittills bygger på improvisationer på så kallade standards och nu ökar energin både i trombon, keyboard och trummor.

    I Ella Fitzgeralds Lullaby of Birdland  hörs alltmer ljudliga och svängiga solon. Det är ett gott tecken. Nu kommer bandet verkligen loss. Öset fortsätter i den helt instrumentala Fried Bananas av Dexter Gordon och inte heller här är det något fel på draget i solona. Och Hans Loelv fortsätter att spela trumpet på keyboard.

     En bit in på andra setet berättar Camilla Widell att hon har två husgudinnor; Monica Zetterlund och Viktoria Tolstoj. Så sjunger hon den fina stämningsfulla jazzvisan När min vän som gjordes många gånger av Monica Z. Här får Uppsala Music-Lovers en viss chock när det visar sig att den är skriven av Owe Thörnqvist. En stund senare kommer en till låt av honom som heter Mister Kelly. Jag visste faktiskt inte att Thörnqvist hade en sådan jazztalang, något helt annat än hans vanliga treackords rock´n roll.

  Sammanfattningsvis har det här varit en underhållande och lättlyssnad spelning med klassisk jazz, möjligen lite mer svårtillgänglig mot slutet. Man får konstatera att Camilla Widell är en begåvad sångerska som gärna får uppträda mer.

                                                   Bildresultat för camilla widell

                                                                                              Camilla Widell


Bildresultat för owe thörnqvist

Uppsala Music-Lovers har svävat i fullständig okunnighet om att det faktiskt är Owe Thörnqvist som har komponerat de fina jazzlåtarna När min vän och Mister Kelly. Men man lär så länge man lever och behöver överraskas ibland!

          OLLE EKMAN


Camilla Widell sjunger Owe Thörnqvists vackra Mister Kelly. Det är ett you tube-klipp men låten är densamma som på Katalin:

https://www.youtube.com/watch?v=6WPqO-xNM5A


Plats och tid: Katalins jazzpub, Uppsala, lördag 10 mars 2018, kl. 15-17.















                                              

ERIK ÄR DET MJUKA GITARRSOLOTS MÄSTARE!

  När gitarristen Erik Söderlind har spelat en stund i Katalins jazzbar så börjar Uppsala Music Lovers uskilja något som är mycket typiskt för hans gitarrspel. Det är att han spelar sina långa, skickliga solon så mjukt! Tonfallet i hans spel är varsamt och då och då kan man nästan uppfatta gitarren som en mänsklig sångröst. För mig ger det här av någon anledning associationer  till den legendariske bluesmannen BB King som avled för något år sedan. Samma mjukhet och samma vibbar av en mänsklig röst. Men samtidigt är det långt ifrån BB King. Det här är modern jazz och Erik spelar med typiska jazzrytmer, andra tempon och det är givetvis inte alls renodlad blues eller rock. Så influensen från BB King kan vara inbillad, den kanske inte finns i verkligheten?

  

                                 Erik Söderlind

                                                                                                                                            Foto: Palli Kristmundsson

Gitarristen Erik Söderlind har under några år arbetat sig upp inom jazzen och håller på att bli ett stort namn. Kanske är han till och med den störste svenske jazzgitarristen just nu? Den som spelar orgel är Leo Lindberg.

 

   Om jag bortser en stund från den här bluesinfluensen som jag tycker mig höra så skulle man kanske kunna säga att Erik är förankrad i två tydliga traditioner: Dels tar han från de breda svenska och amerikanska traditionerna med jazzstandards, ungefär det som brukar kallas "tradjazz".  Samtidigt finns han i en amerikansk skola av radikalare och mer avancerat gitarrspel. Hans stil brås mycket på namn som Wes Montgomery, George Benson och Grant Green. Sammantaget blir det ett intressant sound som är både traditionellt och avancerat framåtsträvande på samma gång. Plus att det varsamma och mjuka tonfallet finns där hela tiden.

Intryck av några låtar:

Eriks sologitarr firar triumfer till exempel i hans egen  vilsamma, vackra jazzvisa Grandmothers Dream .  Här är det själva långsamheten, att avvakta och inte hasta fram utan ha en så att säga "släpig" tajming som gör denna låt så vacker. Enligt Erik handlar låten om att "ha koll på livet".

French Connection är en livligare låt i snabbt jazztempo . Som vanligt domineras den av Eriks långa, mjuka gitarrsolon och här kommer han loss ordentligt i intensivare, långa och lite tuffare solon. Här hör man båda Eriks sidor, det finns en grundmelodi som det solas på, men samtidigt går solona sin egen väg och har en mer avancerad stil än grundmelodin.

Ännu en underbar låt är den store pianisten Oscar Petersons When Summer Comes. Liksom Peterson så bygger Eriks version på sparsamhet, långsamhet och mjukhet. Musikalisk storhet handlar ofta om att kunna spela sparsamt och på att tystnad och pausering också har betydelse. Musiker som Söderlind och Peterson behöver inte briljera hela tiden med massor av toner, de är helt enkelt för bra för det.



Erik Söderlind, Chris Montgomery, Leo Lindberg

                                                                                                                                                                           Foto: Palli Kristmundsson

Bandet består av Erik Söderlind gitarr, Chris Montgomery trummor och Leo Lindberg på orgel.


Som jag har nämnt så håller Erik på att etablera sig i den svenska jazzeliten. Han är gitarrvirituosen som är både traditionell och progressiv på samma gång.  Erik har medverkat på och givit ut flera plattor och de tre senaste är Two Years Later, Tribute to Django Reinhart and Wes Montgomery och In the Moment. Han har bland annat spelat med Viktoria Tolstoj och Svante Thuresson och han har ett pågående samarbete med Lisa Nilsson. Han har också fått flera musikutmärkelser. Så får vi givetvis inte glömma bort hans medmusiker för kvällen, Chris Montgomery på trummor och Leo Lindberg på orgel som gör fina insatser och tar plats med utmärkta solon.

Och tro det eller det eller ej, men Erik Söderlind har faktiskt en koppling till BB King: Nu läser jag på nätet att när han lärde sig spela gitarr som barn lyssnade han mycket på King (och även på Eric Clapton). Så det visar sig alltså att Uppsala Music-Lovers inte alls var ute och cyklade. Influensen finns där!

Erik Söderlind

                                                                                                                                                                                Foto:Palli Kristmundsson

         Erik Söderlind spelade i Katalins renoverade jazzbar som nu har mycket större fria ytor än tidigare .                                                                                                                                 

Bildresultat för bb king

Det visar sig att influensen från BB King faktiskt finns där! Uppsala Music-Lovers är inte alls ute och cyklar....



                                                                                                                                                                                         OLLE EKMAN


Erik Söderlind med Grandmothers Dream. (Inte från Katalin men låten är samma):

https://www.youtube.com/watch?v=NjG4Wt5DpCY


Plats och tid: Katalins renoverade jazzbar,Uppsala,  torsdag 1 februari, kl 21-23.

EN SPÄNNANDE HYBRID MELLAN SOUL OCH HIP-HOP OCH EN LITEN ANING JAZZ!

  Nu släpper Rebecca Laakso från Länna utanför Uppsala sin första platta i vuxen ålder. Det är en singel som heter Touching My Soul  . Eftersom  hon en gång var barnstjärna i Lilla Melodifestivalen så kan man väl kalla detta för en comeback. När Uppsala Music-Lovers lyssnar på singeln så får jag ungefär samma tankar som jag brukar få när jag lyssnar på Michael Jackson: "Okej, det här är popmusik men det är inte hur lättsmält som helst ".

   Även om Rebecca Laakso inte har givit ut någon musik på många år så har hon ändå under mellantiden sedan Lilla Mellon varit inom musiken och hon har även blivit en mycket duktig och lovande jazzsångerska. Det verkar vara via bandet Beat Funktion som hon har kommit i kontakt med Daniel Lantz och hans Do Records som har producerat detta. Även Nils Hansson alias Henry Bowers har enligt uppgift varit inblandad.   

  Touching My Soul  har en ganska enkel melodislinga som upprepas och upprepas men när man har lyssnat några gånger så hör man att det här inte är någon enkel och smörig poplåt. Precis så här kan det vara med bra musik. Vid första lyssningen klan det rentav låta tråkigt och dåligt men så börjar det framträda mer och mer saker. Efter ett tag hörs det att det här inte är låg kvalité utan att det finns en strävan efter att vara originell och en aning obekväm och låta på ett nytt sätt. Man skulle kunna säga att Touching My Soul är en slags hybrid mellan soul och hip- hop, även med ett litet inslag av jazz. Och det är först efter flera lyssningar som låten lyfter och växer till något riktigt bra.

  Rebecca Laakso har en fantastisk, soulfull sångröst som även är stark och klar. Av någon anledning kommer jag att tänka på den för tidigt bortgångna engelska pop- och bluessångerskan Amy Winehouse även om den här låten inte är lika lättlyssnad som t.ex. Rehab med Winehouse. Och Rebecca har kanske en sådan röst som passar speciellt bra inom jazzen. Om det är så har säkert Daniel Lantz redan uppmärksammat det.

  Hur som helst så är Touching My Soul en spännande och orginell låt, en smått experimentell blandning av soul och hip- hop. Det ska bli väldigt intressant att se om den blir en hit och även hur det kommer att gå för Rebecca Laakso i fortsättningen


Bildresultat för rebecca laakso

       Rebecca Laakso har en fantastisk soulfull sångröst som även är stark och klar. Nu ger hon ut sin första singel i vuxen ålder: Touching My Soul


Bildresultat för rebecca laakso

                                        Rebecca håller även på att utvecklas till en mycket lovande jazzsångerska.




              OLLE EKMAN



                  

VAD ÄR DET SOM ÄR SÅ BRA MED REVOLUTION?

         I slutet på förra sommaren kom en platta från uppsalabandet Among Lynx som fick flera berömmande recensioner. Den heter Revolution och den är baserad på amerikansk delta-blues, chicago-blues men även andra stilar som sydstats-rock , soul och folk. Allt det här utgör en färgsprakande blandning i nya, uppfinningsrika kombinationer. Among Lynx är både traditionella och nya på samma gång. Bandet sätter ihop amerikanska traditioner till en ny och samtidigt rå, brötig och avskalad blues-rock.

  

                               Bildresultat för among lynx revolution

           Among Lynx är fr.v Tove Brandt: bas och backupsång, Lina Anderberg: trummor, Elin "Luffar- Lo" Öberg: munspel och backupsång, Evami Ringqvist: sång och percussion och Moa Brandt: gitarr och backupsång

  

    Revolution präglas också av en tuff feminism. Vad kan man då säga om detta?Politiska och andra starka budskap i musik och även all annan slags konst är något som har diskuterats länge, kanske i århundraden. Hör till exempel stark feminism hemma inom konst över huvud taget? Eller gör sådana budskap att konstverket blir sämre? Man kan till exempel påstå att kampsånger inte är så bra konst för att de driver politiska budskap. Eller man kan ha motsatt åsikt: Att konst som driver politiska budskap är bättre och att konstnärer till och med är skyldiga att ha starka budskap med i konsten.

  Det som är så bra med Among Lynx är att det inte finns några floskler, ingen fyrkantig fraspolitik i texterna. Deras tuffa feminism är i stället gestaltad genom det som händer i texterna, den finns inlagd i handlingen om vanliga unga kvinnor som säger ifrån.

  Några ord om fem av låtarna:

Revolution: Den låt som på ett nästan mystiskt sätt verkar passa in på metoo-revolutionen. Evami Ringqvist sjunger först nästan a capella med en megafon och så kommer ett långt, långt trumbeat som driver på mer och till slut kommer låten loss ordentligt med flera instrument: "I´m gonna make a change today, I´m gonna kickstart a revolution."

Hej Dude: Ännu en tuff låt där feminismen ligger i låtens handling. Kvinnan i texten låter sig inte imponeras av en skrävlande kille  utan genomskådar honom: "I see you for what you really are." Suggestiv rock med en smått entonig, malande och stark rytm.

Lynx: En väldigt medryckande, basic och smittsam rocklåt med avskalad, brötig elgitarr som byter av med tunga munspelssolon.

In my trunk: Långt, långt drivande munspelssolo i början med Elin "Luffar-Lo" Öberg. Tillsammans med sångerskan Evami Ringqvist byggs spänningen upp mer och mer. Och så slutar låten plötsligt utan några krusiduller vilket ger en lite speciell och oväntad effekt.

Soil: En stompig bluegrasslåt som också uttrycker tuff feminism. Rakt genom hela låten pågår en utskällning av en usel kille som verkligen får sina fiskar varma: "Take your shit and run!" 


    Så måste Uppsala Music-Lovers diskutera lite om något som nästan verkar lite magiskt. Det är bara för att jag av ren lathet har skjutit upp den här recensionen så länge som det är möjligt att se det här sambandet. Det är nästan exakt sex veckor efter att Revolution släpps och Evami Ringqvist sjunger "I´m gonna kickstart a revolution" på releasspelningen som den verkliga kvinnorevolutionen metoo startar i Sverige. Detta är inte en intellektuell diskussion utan en verklig revolution riktad mot mängder av allvarliga sexuella brott. Visst, det är klart att det inte var just Among Lynx som kickstartade detta  men något slags samband måste ändå ha funnits. Både plattan och metoo-rörelsen låg i tiden. Det gick inte att tiga längre. Genusperspektivet hade hunnit för långt i samhället och blivit för starkt för att männen skulle kunna hålla det tillbaka. Så varken plattan Revolution eller metoo-rörelsen är någon slump.

  Vad är det då som är så bra med Revolution? Här är ett försök att sammanfatta:

  Hela plattan genomsyras av en tuff men inte övertydlig eller fyrkantig feminism. Feminismen ligger främst i Among Lynx hela attityd. Det här är tuffa kvinnor som gör tuff musik och deras självsäkerhet märks mycket tydligt, dels i texterna men också på deras spelningar. Och feminismen är så skicklig därför att den inte är fyrkantig och övertydlig utan därför att den finns inbyggd på ett naturligt gestaltat sätt i kaxigheten och texterna.  Och Among Lynx har tagit en alldeles övervägande manlig sydstats- blues och rocktradition, klivit in i den och gjort nya spännande blandningar av den!

   Dessutom är Among Lynx bra musiker. Leadsångerskan Evami Ringqvist har en sångröst som är utöver det vanliga. Rösten är stark och fylld av amerikanskt  soul- och bluessound. Elin "Luffar-Lo" Öbergs munspel har en stor och drivande roll. Det är inte ett instrument bland andra som drillar och solar utan det ligger i botten och är en del av rytm-sektionen och liknar därmed munspelet i en del klassiska Muddy Waterslåtar.

  Slutligen, kom ihåg detta med den märkliga tajmingen. Plattan Revolution släpptes sex veckor före metoo-revolutionen. Hur kan det komma sig? Ja det är väl bara så att alltihop låg i tiden. Och på något sätt så passar alla de här lite ovanliga pusselbitarna så bra tillsammans . Allt faller på plats och Revolution blir som helhet en jättebra platta.

 

  Bildresultat för among lynx luffar lo



                                                                                                                                                                      

  Elin "Luffar-Lo" Öbergs munspel  har en stark och drivande roll. Det ligger inte ovanpå och solar och kvintilerar utan är snarast ett rytminstrument.                                                                                                                                    

    Revolution, låten som på ett nästan magiskt sätt verkar handla om metoo-revolutionen:

          https://www.youtube.com/watch?v=pw5C24ywKqg        

Lynx, en avskalad och medryckande rocklåt:

          https://www.youtube.com/watch?v=ThfSY1cle4Q


OLLE EKMAN

                                                                                                                            

KARIN TENGGRENS SÄLLSAMMA FOLKTON

KARINS UNIKA MUSIK ÄR SKIR, MJUK OCH LUGNANDE.

    Under den gångna hösten spelade Karin Tenggren på matstället Creperie Lemonie i Uppsala och jag tänkte då att hon är värd mycket bättre än att spela i en nästan folktom restauranglokal. Uppsala Music-Lovers har dock helt klart för sig att just den här kvällen inte gav en rättvisande bild av Karins publik utan att hon är en mycket omtyckt och begåvad artist med många lyssnare. Däremot är hon en ny bekantsksp för Uppsala Music-Lovers. Karin sjunger och kompas av sin egen fiol, eget piano och av akustisk gitarr som ofta spelas av Aldo Donatello.

   Karin söker sig fram med sparsamma ackord på pianot och det växer fram en mjuk och skir form av folkmusik som verkligen är speciell för henne. Det mest karaktäristiska för den tycker jag är att den är så lugnande. Den har ett "grundsound" som aldrig försvinner och som verkar vara förankrat i en slags fullständig frid. Jag kan inte påminna mig att jag tidigare har hört något liknande.

  Rösten spelar givetvis en stor roll för att få fram den här djupt lugna och harmoniska stämningen. Karin har verkligen en mjuk, behaglig och vänlig sångröst med perfekt tonsäkerhet. Den passar klockrent till de här ofta lågmälda låtarna med sparsamt piano- fiol och gitarr.

  I början spelar Karin och Aldo That is a Boy  och Little Bird. Den senare har en sparsam finger-picking på gitarr och liksom de flesta låtarna är den vek och skir. På en artistsida på Facebook har Karin en bild på en fjäder och den bilden fångar perfekt känslan i låten Little Bird och många av hennes andra sånger.

  Kommen så långt i spelningen märker man tydligt att det här inte är någon uppvisning i ekvilibrism utan en musik som bygger på känsla och som kommer direkt från artistens hjärta. På ett sätt kan man kanske säga att den är minimalistisk men viktigare är att den uttrycker KÄNSLOR PÅ RIKTIGT på samma sätt som stora artister till exempel Neil Young och varför inte Joni Mitchell  gör. Karin Tenggren hör till de begåvade artister och spelmän som inte bara botaniserar i andras folklåtar utan som har hittat ett helt eget sound. Hon håller sig till detta sound och verkar sträva efter att utveckla och variera det på alla möjliga sätt.

                              

                

                        

                                    Karins Tenggrens musik är en sällsam folkton som uttrycker KÄNSLOR PÅ RIKTIGT!


Spelningen består av många vackra låtar och här är ett urval:

     The Quote:  Karin verkar ha väldigt klart för sig vad låtarnas tema och story är. Kanske är det på det sättet hon jobbar? Möjligen tänker hon ut vad varje låt ska handla om parallellt med att hon utformar musiken. Om The Quote berättar hon att den handlar om kreativitet. Det finns en person med, i vilken hon ser "the birth of a dancing star". Aldo spelar sparsam gitarr och Karin spelar fiol genom att knäppa på den, ett spelsätt som passar alldeles utmärkt här. Och av stämningen i låten får man en tydlig känsla av att handlingen utspelas på morgonen.

Another Day :  Sparsamma sökande pianoackord i inledningen övergår i en fantastisk mjuk, lugn sång till en mycket vacker melodi. Det finns en sällsam stämning i låten. Den tycks på något plan handla om att  vi hör ihop. "I am you and you are me"

Two Hearts: Karin spelar sitt sparsamma piano på denna  låt om tillfällig, stulen kärlek. En man och en kvinna har ett kärleksmöte och sedan skiljs de för att aldrig träffas igen. I texten ser de tillbaka på det här tillfället och kommer ihåg varandra.

Efter en mindre research tycker jag mig förstå att Karin Tenggren får mycket inspiration från Västerdalarna, från folkmusiken och naturen där och visst stämmer det att hennes låtar också  innehåller mycket naturkänsla. I flera av dem går det lätt att förställa sig Dalarnas djupa skogar och vackra sjöar.


Bildresultat för västerdalarna

  Det finns även massor av naturkänsla i den sällsamma musiken och mycket av inspirationen lär komma från Västerdalarna.

    En annan och kanske den största inspirationen är engelsk folkmusik från pubar och klubbar i London. Karin berättar att hon bodde en tid i London och att hon var ute och lyssnade på folkmusik så mycket hon någonsin hann med. Hon säger att hon "snappade upp väldigt mycket där", Vi vet ju att under ytan på örikets pubar och bakgator finns alltid massor av folkmusik.  Och även om mycket av temana i musiken även tycks komma från Sverige så verkar hennes texter vara uteslutande på engelska. Kanske har detta att göra med Karin Tenggrens London- koppling? 

   Ett alldeles utmärkt exempel på den engelska påverkan är Seamans Curse där man kan spåra soundet från engelska sjömäns ballader med  "singarouds" men där Karins låt ändå har blivit till något alldeles eget.  När man lyssnar en stund så hör man att det är en sjömansballad men den ligger mycket högre än vanligt och har mycket mer lyrisk sång än i den vanligtvis taktfasta singarounden. Ett fint exempel på att sätta en helt egen prägel inom en existerande genre. Det hörs tydligt att det här är just Karin Tenggren som har gjort en egen sjömanssång.

Bildresultat för karin tenggren och aldo donatello

                                       

               Karins röst  kompas av eget piano, egen fiol och ofta av Aldo Donatello på akustisk gitarr


     Några fler fakta om Karin Tenggren är att förutom att vara en singer- songwriter och folkmusiker i sin egen rätt så är hon även vionlininst i det engelska bandet Red Box och i den svenska folk-duon  Towerlight.

           Och Uppsala Music-Lovers tycker som sagt att det mest typiska för den här begåvade och unika musiken är dess stora harmoniska lugn.  Det är just genom att den i sig själv är så sparsam, sökande och möjligen rätt tekniskt "enkel" som den blir så bra. Karin Tenggren har den typ av begåvning som uppnår så mycket med synbarligen ganska enkla medel. För att skämta lite skulle man kanske kunna kalla hennes musik för för "folkmusik med inbyggd Mindfulness"  


Plats och tid: Creperie Lemonie, Svartbäcksgatan, Uppsala, lördag 18 november 2017 kl 20-22.


  SMAKPROV PÅ KARIN TENGGRENS LÅTAR (Från You- tube, men låtarna är samma som på Creperie Lemonie): 

https://www.youtube.com/watch?v=qI8l_IbGlpk

https://www.youtube.com/watch?v=oew2hgOXVXE

https://www.youtube.com/watch?v=DL5ItwDAlsE


OLLE EKMAN

DEN BRITTISKA ROCKENS HOVKRETSAR ENLIGT PATTIE BOYD


       När den begåvade engelska fotografen och Ladyn Pattie Boyd enkelt säger till publiken att " Mick is in Stockholm today" och man samtidigt vet att "Mick" är Mick Jagger, en av världens mesta kändisar och sångare i Rolling Stones som uppträdde för sådär en 50 000 personer på Friends Arena igår kväll, då inser man att nu har man nog fått närkontakt med den brittiska rockaristokratins inre cirklar. Eller som fotograf Palli Kristmundsson uttrycker saken: "Man har hamnat i stormens öga, där allt är lugnt".

  Om vi hoppar tillbaka en stund i kronologin så börjar visningen av bilderna från Pattie Boyds utställning George, Eric and Me, A Personal Collection med en film. Uppsala Music-Lovers som inte riktigt har fått klart för sig hur visningen är upplagd tror att alltihop kommer att vara en film. Så jag får en smärre chock när Claus Pontvik ropar in Pattie Boyd i egen hög person på scenen och hälsar henne välkommen. Claus har samarbetat med Pattie om det här evenemanget och de verkar vara verkligt goda vänner.

 

               

             

           

                     


                                                                                                                                                             Foto:Palli Krstmundsson             

                Uppsala Music Lovers får en smärre chock när det visar sig att det är Pattie Boyd in person som kommer in på scenen och välkomnas av gitarrfestivalens Claus Pontvik. Och när hon senare nämner att "Mick" är i Stockhom och man vet att Mick är Mick  Jagger i Rolling Stones då förstår man att nu har men fått närkontakt med den brittiska rockens hovkretsar.


  Det blir en fascinerade visning där Pattie Boyd berättar med intresse och prestigelöshet om alla sina år bland Londons rockstjärnor. Pattie kom till London och lyckades ta sig in i modell- och mannekängbranchen de första åren på 60-talet. Det verkar ha varit ett slitsamt, bohemiskt och i början fattigt liv, allt annat än glamouröst. Men Pattie steg uppåt och kom bland annat på omslaget av modemagasinet Vouge. Modellen Twiggy ( som i sig själv växte till ett helt 60-talsfenomen) var Patties bästa kompis. Av nyfikenhet gick de ut på klubbar, restauranger och musikställen där de nya musikerna fanns (hänga runt, vimmla eller mingla skulle det väl ha kallats idag)

  Patti och Twiggy kom in det som har kallats "Swinging London" och var med om rock- och popmusikens revolution under den legendariska perioden 1965 till 75. Hon tog hela tiden bilder och har fortsatt med det tills idag. En gång stötte hon ihop med George Harrison , gitarrist i Beatles. George visade sig vara mycket förslagen och bjöd genast ut Pattie på en dejt.


             



                    



           

  

            

                                                                                                                                                                  Foto; Palli Kristmundsson             

     Pattie Boyd, 50 år efter åren i Swinging London, visar och berättar om sina bilder. Här är en av hennes första dejter med George Harrison som blev lite besvärlig eftersom Beatles manager Brian Epstein envisades med att han måste  sitta vid samma bord.

 


   Dejtandet ledde till en intensiv förälskelse och efter en tid gifte de sig. I några år bodde de i en liten trävilla med flower-powermönster utanpå och musiker som Mick Jagger och Eric Clapton ("Clapton is God" stod det målat här och var på Londons fasader) kom på te på lördagseftermiddagarna.

  "Det var verkligen en fantastisk tid, jag hängde med på klubbarna och lyssnade på musiken och alla kände alla. En sak som var speciell var att när George blev bjuden på någon tillställning så skulle alltid de andra tre med. Folk tänkte alltid på gruppen Beatles och ville se dem tillsammans."    Det här var säkert en anledning till att Pattie lärde känna alla fyra och till att hon blev ett välkänt ansikte bland beatlarna. Hon blev speciellt god vän med Ringo Starr och den vänskapen har bestått i alla år sedan dess.

           Bildresultat för ringo starr pattie boyd          

   Pattie och Ringo i mitten på 60-talet. De har fortsatt att vara goda vänner i över 50 år och en av orsakerna är säkert att även Ringo är väldigt intresserad av fotografering. (När får vi se Ringo Starr visa sina bilder på UKK, Claus Pontvik?) 


  Eric Clapton var en av Georges bästa vänner men efter några år kan man ana en spricka i Georges och Patties äktenskap och en växande attraktion mellan Pattie och Eric.  

"Eric had no good intentions", säger Pattie idag, lite tvetydigt. Den här allt mer laddade situationen ligger sannolikt bakom Patties kanske vackraste och mest kända bild (nedan)

Bildresultat för Pattie Boyd bilder                                                                                                                                                                                         Foto:Pattie Boyd

          Patties version är att George tröttnade på att stå där och vänta på att denna bild skulle tas och blev irriterad men Uppsala Music-Lovers och säkert många andra ser något annat: En gripande bild av en begynnande spricka i äktenskapet.



     Pattie var med beatlarna under deras äventyr med Maharishi i  Indien. Detta började med att Flower-Powerrörelsen kom till England och den hinduistiske andlige ledaren Maharishi Yogi  reste dit och undervisade. Beatles blev entusiastiska anhängare till yogin och följde med honom tillbaka till Indien. De lärde sig hinduisk yoga och blev intresserade av indisk musik. Speciellt George ville fördjupa sig i hinduismen:

"George och jag lämnade de andra och reste till södra Indien. Under den resan var George som mest trygg och lugn under vårt äktenskap. George led av hysterin kring bandet och de växande ekonomiska kraven. Beatles höll på att bli en väldig buissnes  George klarade inte riktigt av detta och det var motvilligt han åkte tillbaka till England från Indien".                                                                    
 

                                                                

Bildresultat för Ringo and Pattie Boyd
                                                                                                                                                                            Foto: Pattie Boyd                     
   
     En tjusig bild av Flower-Power och hippieandan 1967-68. Det är välkänt att Beatlarna en tid var entusiastiska anhängare till den indiske gurun Maharishi. George var den som tog detta mest seriöst och han behöll hinduiska idéer under resten av sitt liv. Pattie och han reste bland annat iväg själva till södra Indien. Bilden är dock troligen från ett besök av yogin i England.



  Här gör jag en utvikning om hur väl stjärnstatusen och glamouren märks på Pattie Boyds bilder?
 Ja, den syns verkligen tydligt på ett sätt, nämligen på kläderna. På många av bilderna har musikerna och deras flickvänner extremt Carnaby Street-mode med fantasi-hattar och Sergeant Peppers-medaljer. Kvinnorna bär ofta indiska klänningstyger och hårband. Eller också har de det populära kort-korta kjolmodet som lanserades hårt av Patties vän Twiggy. De flesta visar mycket tydligt att de är i Swinging Londons innekretsar. Detta verkar gälla även privat och när de är hem till varandra, i alla fall ibland. Man tycks verkligen vilja markera att man är en pop- eller rockstjärna.


                           
Bildresultat för Pattie Boyd photos

                                                                                                                                                                                 Foto:Pattie Boyd

Stjärnstatusen och glamouren märks verkligen på ett visst sätt i Patties bilder, nämligen på kläderna. Alla verkar vilja visa upp tydligt att de är en pop- eller rockstjärna.




Bildresultat för Pattie Boyd pictures

                                                                                                                                                                                         Foto:Pattie Boyd    

                  Fr.v. Paul, Ringo och John relaxar. Ibland var de alltså lite mer normalt klädda.



   I London kallades Eric Clapton för "Gud" och de första åren på 70-talet blev han en internationell storstjärna med sin grupp Derek and the Dominoes och han skrev låtarna Layla och Wonderful Tonight till Pattie. Till slut erkände han också för George  att "I'm in love with your wife" och Pattie å sin sida var förälskad i Clapton.

            Bildresultat för derek and the dominos

                                                                                Derek and the Dominoes.

   

   45 år senare på UKK säger Pattie :  "Jag var väldigt oerfaren och osäker som person och jag var väldigt förälskad i Eric."

    De gifte sig mot slutet av 70-talet. Under ett decennium levde sedan Pattie med en världsberömd supergitarrist med jätteinkomster, sportbilar och kapplöpninghästar. Men det skulle visa sig att Eric Clapton hade stora personliga problem.

Bildresultat för Pattie Boyd pictures of Eric Clapton playing guitar


Eric Clapton var den som "stal" George Harrisons fru. Men på 70- och 80-talet hade Clapton svåra alkohol- och narkotikaproblem. Pattie Boyd berättar att detta var orsaken till att de till slut gick skilda vägar: "Det går inte att leva tillsammans med en alkoholist. Man får psykiska problem och man upplever att man håller på att bli galen,"  Clapton å sin sida har berättat om denna tid att han minns en osammanhängande röra av spelningar och resor men han kan inte placera dem i tid och rum. Plus att vissa händelser minns han inte alls på grund av långa minnesluckor.


Efter sitt andra stjärnäktenskap fick Pattie lov att försörja sig själv och ett av hennes projekt blev att ställa ut och sälja sina bilder. Det är roligt och intressant att höra att hon har fortsatt att fota ända till dags dato och nu visar bilderna ofta Swinging-Londongenerationen som åldrande rockare. Även om de har flyttat långt från London så verkar de fortfarande vara goda vänner, Patti pratar om dem med förnamn och inte som "stjärnan den och den" Londongänget tycks hålla kontakt. Detta tycker jag Pattie Boyd tydligt visar och det är kul att veta. Och flera från Swinging Londongenerationen är kvar där ute och spelar.

  Så kan man väl påminna om att inom BRANCHEN, alltså musik- och skivbranchen så kan man absolut kalla den här kretsen av människor för en "hovkrets  " eller en "aristokrati". De var några av de främsta banbrytarna under den legendariska perioden 65-75 med många revolutionerande plattor och ny musik.  De är en del av den moderna historien. Men jag tycker att det samtidigt är mycket tydligt att de också är vanliga människor som ända upp i ålderdomen tycks värna om det stora kompisgänget som uppstod i Swinging London och där alla fortfarande känner alla.



Pattie Boyds fotografering har fortsatt, nu med lätt åldrande stjärnor:


Bildresultat för Ronnie Wood Painting


 Gitarristen Ronnie Wood från Faces och Rolling Stones verkar vara lite av en joker i leken. Han dyker upp lite här och var på Patties bilder och han ägnar mycket tid åt bildkonst. Han lär vara väldigt glad och skämtsam, kanske lite av den brittiska rockens spillevink, den gode Woody.









Bildresultat för pattie boyd photos
 
                                                                                                                                                                              Foto:Pattie Boyd
  
    Rockstjärnornas själva arketyp Keith Richards kommer på besök med sin dotter Theodora.   Han är nästan alltid klädd i tuffa Keith-kläder, ibland även vid ett personligt besök hos en vän och även andra brittiska stjärnor verkar bära kläder på liknande sätt.                            


Bildresultat för pattie boyd photos of Clapton

          
          Pattie Boyd,  visar sig vara en högt begåvad fotograf som har dokumenterat innekretsarna i Swinging London-generationen från 60-talet ända till dags dato. Här med en av sina bildkanoner. en Nikon, kanske på 80-talet.


                                                                THOSE WERE THE DAYS MY FRIEND


                             Bildresultat för Twiggy and Pattie boyd                          
                  
              Bästisarna Pattie och Twiggy minglar någonstans i Swinging London. Det var tider det.






Plats och tid: Pattie Boyd berättade om sin fotoutställning  George, Eric and me, A Personal Collection  vid gitarrfestivalen på UKK,  fredag 13 oktober 2017 kl. 17-19


OLLE EKMAN





























ÅRETS KULTURNATT GICK I REGNETS TECKEN.

 ETT MONTAGE-REPORTAGE AV BILD OCH LJUD OM MUSIK, MAT OCH REGN

   När Uppsala Music-Lovers insåg att vädret var uselt och att regnandet tilltog istället för att dra bort då funderade jag faktiskt på att inte göra något reportage om Kulturnatten i år. Men istället gjorde jag på ett annat sätt. Jag har försökt skildra hur en kulturfestival kan vara i regnväder. Vilka stämningar finns där då, i regnet? Och förresten, regn hör väl i högsta grad till Sverige och påverkar vår kultur på alla möjliga vis? Så detta har blivit till ett montage av bilder om musik, mat och regn men knappast alls ett reportage av ord...

                                                                                                                                      Med vänlig hälsning Olle




Bildresultat för Kulturnatten Uppsala mat

                                                                     På lördagen innan regnet kom.


Olle Ekmans foto.

                                                                                                                                                                          Foto:Olle Ekman

                                                                                              Regn, regn regn!!

                                                                                                       

                                       


Olle Ekmans foto.

                      Per Adman spelar på Fyris Torg (Kulturtorget)                                                Foto: Olle Ekman

                                                                                                                                                                         

                            Olle Ekmans foto.

                                                                        Dags för Uppsala Music-Lovers att äta..

          

Olle Ekmans foto.

                                                                                                                                        


                                                                                                                                                                                      Foto:Olle  Ekman                                                                                                                                                                                                                                                                                                     

       


  Bildresultat för kulturnatten uppsala mat

                                                             Läckra godsaker säljs på Kulturtorget


    Bildresultat för kulturnatten uppsala 2017

                                                                                 Eldshowen  i Botaniska



                                    Bildresultat för a rainy night in uppsala    

                                           "Det känns som om det regnar i hela världen... "                              Foto: Olle Ekman


VIDEOKLIPP


Den vackraste låt om regn som Uppsala Music-Lovers vet:

 https://www.youtube.com/watch?v=yRKqfrct070


MUSIK PÅ OLIKA SCENER UNDER KULTURNATTEN:

https://www.facebook.com/olof.ekman/videos/10208396352141286/?t=36

https://www.youtube.com/watch?v=w_4wQNd2LfI

https://www.youtube.com/watch?v=-vidO3QUwWY

https://www.youtube.com/watch?v=x0poU3_2AuM




OLLE EKMAN

KENT WENNMAN BAND OCH DOUG SEEGERS MED ELVIS OCH HANK WILLIAMS

EN MAGISK SOMMARKVÄLL I PARKSNÄCKAN!

   Årets upplaga av Elviskvällen med Kent Wennman och hans band kändes magisk. En av Uppsalas musikprofiler, Kent Wennman, är ständigt "on a mission" för att rehabilitera The King of Rock´n Roll Elvis Presley här i landet och det här var femtonde sommaren han hade sin Elviskväll uppbackad av Kent Wennman Band.  Kent har förstås ett enormt Elvisintresse men samtidigt en synbarligen mycket rimlig och jordnära syn på Elvis. Han vill att vi ska lämna den lite elakt skämtsamma och smått förnedrande syn på Elvis som varit vanlig i Sverige och inse vilken oerhört begåvad sångare han var.   

- Gå nu inte och köp ännu en version av Elvis Greatest Hits utan ge er istället ut och leta själva efter Elvis musik! Det är så oerhört många låtar som finns inspelade på alla möjliga och omöjliga ställen, säger Kent till publiken. Han berättar också att Elvis Presley sammanlagt spelade in cirka 700 låtar.

   Det verkar vara ganska sällan som Kent tillsammans med Kent Wennman Band spelar de mest kända hitsen. I stället ger de sig ut och botaniserar här och var  i Elvis väldiga repertuar och de vill gärna lansera okända pärlor. Så även denna kväll. Vad som gör just den här Elviskvällen speciell är annars att den har en fantastisk gästartist, nämligen countrymusikern Doug Seegers från Nashville som på ett par tre år har blivit omåttligt populär i Sverige och som gärna återkommer hit varje sommar. Den här kvällen är Doug med på några Elvislåtar men framför allt så tolkar han ett par låtar av Hank Williams från sin nya platta A Tribute to Hank Williams  Plus att han gör en av sina gripande egna låtar som ett av extranumren.

  


 Olle Ekmans foto.

                                                                                                                                                 Foto:Palli Kristmundsson

    Låt oss konstatera att det är en mycket fint och underhållande  ihopsatt musikkväll med dessa namn: Kent Wennman Band och Doug Seegers som spelar Elvis, Hank Williams och Doug Seegers låtar  Och den Uppsala Music Lovers vill framhålla mest (Utan att förringa någon av de andra) är den superbegåvade countrysångaren och låtskrivaren Doug Seegers. 


   Bandet kör igång och säger först att de ska spela kortversioner av alla Elvislåtar. Men eftersom detta är omöjligt så inleder de med Heartbreak Hotel. Det hörs genast hur kunnigt och rutinerat bandet är eftersom det lägger in lite soft jazzkänsla i denna ganska tuffa låt. Det fortsätter i denna stil: Kent Wennman och hans band TOLKAR verkligen Elvis med en aning egna versioner, det här är sannerligen  inte bara en uppspelning av kända rockrökare. Kent Wennman är i högsta grad med i ljudbilden med ett inspirerat komp.

 De fortsätter att spela, både med finess, distans och närhet och vi får höra massor av både okända och kända låtar. Mer okända är till exempel When it Rains it really Pours, och I Wash My Hands in Muddy Waters.  Mer kända är i alla fall för mig Polk Sallad Annie, Surrender och Hound Dog,  Kent Wennman som också är en av bandets elgitarrister jobbar hårt på sin rehabilitering av Elvis: - Elvis var oerhört bred och det är viktigt att veta att han själv såg sig som en SÅNGARE AV ALL SLAGS MUSIK. Han var främmande för att enbartara en rockn´rollsångare, säger Kent Wennman till publiken.

  Palli Kristmundssons foto.




                                                                                                                                 Foto: Palli Kristmundsson

    Kent Wennman t.h. är på sin ständiga mission att rehabilitera Elvis i Sverige. Han befinner sig för femtonde gången i Parksnäckan med detta projekt. Hans basist är Stefan Persson.



  

                                                                                                                                                                            Foto:Palli Kristmundsson






Palli Kristmundssons foto.

                                                                                                                                                                Foto: Palli Kristmundsson

Elviskvällen blev även en Hank Williamskväll genom Doug Seegers som spelade låtar från sin nya platta A Tribute to Hank Williams.






                                                                                                                                                                                                                                                                                                        Elviskvälle


DOUG SEEGERS VAR GÄSTARTIST:

FANTASTISKT ATT FÅ HÖRA EN  "MIRAKEL-SÅNG" MED EN SÅDAN TALANG !

 

   Doug Seegers är countrysångaren som blivit omåttligt populär i Sverige och verkar vilja komma tillbaka hit varje sommar. Han har lyckats ta sig från ett liv som gatumusiker, missbrukare och uteliggare på gatorna i Nashville, Tennesee, till en oerhört lovande karriär som country-artist.

      Uppsala Music Lovers anser som sagt att det är Doug Seegers som är den mest talangfulle musikern på Elviskvällen i Parksnäckan. Ursäkta skämtet men det är nästan som att ha Willie Nelson eller Bruce Springsteen  som gästartist åt Kent Wennman Band. Just den här kvällen spelar Doug en mer undanskymd roll än vanligt men det är ändå fantastiskt att få höra en sån talang. Man märker snabbt att han har något utöver det vanliga. Okej, jag har själv haft den där vanliga uppfattningen att country är för smäktande och sötsliskigt men jag börjar förstå att RIKTIG, GENUIN COUNTRY  verkligen kommer direkt ur människors liv och beskriver deras genuina känslor. Texterna är sällan falska, de handlar oftast om livets skuggsida, om olycklig kärlek, brott, hembränning, otrohet, alkoholism, dödsfall, självmord och svekfullhet, för att ta några exempel på olycka och ondska.

  Efter att ha kommit in på scenen och varit med på några Elvislåtar så kör Doug ett par Hank Williams-sånger, den ena  är  Your Cheetin´Heart. Han berättar även en del om Hank Williams - Before pop-music came Hank Williams was very big in the States. It was always Hank and Hank and Hank...Sedan spårar Doug in på Elvis igen med You Were Always on my Mind som är skriven av Willie Nelson men även insjungen av Elvis.

   Efter det ordinarie programmets slut kommer en av Dougs  egna låtar som extranummer : -This is not an Elvis-song, this is a MIRACLE-SONG säger han om Down to the River   och tillägger att den har att göra med den mirakulösa förändringen i hans eget liv. Han hade aldrig i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig denna karriär när han levde på gatan i Nashville.  Doug har en mycket bra röst, han ligger ganska högt och rösten är även en aning mjuk och avslipad och passar perfekt för country. Och som person visar sig  Doug Seegers vara en verkligt ödmjuk, vänlig och artig man.

  Det fantastiska med att höra en talang som Doug Seegers är att kommunikationen inte tycks ske via tankar eller enbart genom att lyssna. Känslan kommer inte bara från själva låten utan direkt från Doug . Orden tycks strömma direkt från artistens hjärta och träffa lyssnarens hjärta. Det här handlar inte bara om att sjunga och spela en låt utan alltihop blir PÅ RIKTIGT. Kanske är det detta som kallas att vara gudabenådad?

    

  Palli Kristmundssons foto.

                          

            

                                                                                                                                             Foto:Palli Kristmundsson

  Doug spelade som extranummer sin egen Down to the River som han skrev i samband med att han blev drogfri och nykter och som snabbt gjorde honom känd och omtyckt, speciellt i svenska country-kretsar.   -This is not an Elvis-song, this is a MIRACLE-SONG säger han om Down to the River.  Fantastiskt att få höra den i verkligheten, tycker Uppsala Music-Lovers. Doug Seegers är en artist som ÄR PÅ RIKTIGT!

              

                                                                   
                             
Olle Ekmans foto.



                                   
             

                                                             
                                                                                                                                                  Foto:Palli Kristmundsson
 
 

    Uppsala Music-Lovers frilansjournalist Olle Ekman, och den strålande country-artisten Doug Seegers. Han lär svenska artister vad "Real Country" är, bland annat med sin gripande "Miracle-song" Down to the River.




Länk till musiken. Doug Seegers Down to The River. Inte från Parksnäckan men låten är identisk:

https://www.youtube.com/watch?v=R3PN6ri2ZVE




Plats och tid, Parksnäckan, Stadsparken, Uppsala, onsdag16 augusti 2017 kl 19-21.30 


OLLE EKMAN

PARKSNÄCKAN I VÅRA HJÄRTAN!

  FEMTIONDE SOMMAREN MED MUSIK I STADSPARKEN

      1967 lär ha varit flower-poweråret framför andra och det är sommaren -67 som brukar kallas för "The Summer of Love". Det är rätt tydligt att det hände mycket i Uppsalas musikliv just den sommaren för i år figurerar det flera femtioårsjubileum. Ett av Uppsalas musikaliska flaggskepp Good Morning Blues exempelvis, fyller femtio och även det omtyckta programmet med Musik i Parksnäckan startade 1967. Musiken i Parksnäckan har blivit större och större med åren och fått bättre och bättre kvalité. För några år sedan när Kulturhjältarna, och speciellt Kent Wennman, kom in i bilden som "spindel i nätet" så märktes det tydligt att kvalitén ökade. Parksnäckan har ofta ett eller två evenemang i veckan hela sommaren och man kan väl säga att artisterna är en blandning av Uppsalaband och svensk elit. En tendens är nog att mängden stora och välkända artister tenderar att öka. Tre av Uppsala Music Lovers, närmast slumpmässigt utvalda spelningar i år är Lion Dub, Sergeant Peppers Lonely Hearts Club Band och Miss Li. 

                                                            Bildresultat för Kent Wennman bilder

                       Kent Wennman är en drivkraft och spindel i nätet. Kulturhjältarna och Brink och Berger står som arrangörer men man får känslan av att i praktiken är det Kent Wennmans entusiasm som nu för tiden ligger bakom de populära musikkvällarna i Parksnäckan.


LION DUB GÅR CORNELIS

  Lion Dub är ett rutinerat reggaeband från Gävle och Uppsala som har funnits länge och har flera plattor i bagaget. De tillfrågades av Svenska Cornelissällskapet om de ville spela in en platta med Cornelis Wreeswijks låtar i reggaetakt. Bandet jobbade en tid med att sätta reggae till Cornelis och det visade sig fungera mycket bra. Just reggae är tacksamt, det passar bra till flera olika musikstilar och låtarna blir tydligt svängigare och mer medryckande. Reggaetakten är beprövad, den har använts sedan reggaevågen i mitten av 70-talet både till att omarrangera originallåtar och till nya låtar. För att bara ta ett exempel: Eric Claptons version av Knocking om Heavens Door går i reggaetakt vilken inte finns i Bob Dylans original. Lion Dub använder, tror jag, den engelska versionen av reggae, även kallad "ska" och även ett speciellt sväng som kallas "Lovers Rock". Rätta mig om jag har fel. Lion Dub har nu släppt sin Cornelis-platta, dels i CD, dels digitalt. Den heter Lion Dub Går Cornelis  och under första delen av giget i Parksnäckan spelade de alla låtarna på plattan.

Lasse Liten Blues handlar om den kriminelle Lasse Liten som till slut kör ihjäl sig i en bil mot en tall. Den här versionen är både lite rockigare och melodiösare än Cornelis Wreeswijks orginal. Undrar om den inte trots allt passar bättre med Cornelis sång? Lite av den lakoniska brutaliteten verkar försvinna med reggaetakten.  Balladen om censuren har liksom de andra låtarna ett svängigt ös och frågan är om den inte låter tuffare, skarpare och mer angelägen som reaggae än med Cornelis på akustisk gitarr?  Balladen om Fredrik åkare och den söta fröken Cecilia Lind är enligt sångaren Peter Ekengren den bästa Cornelislåten. Även om den vid det här laget nästan har fått status även som den främsta svenska sommarvisan så kan inte Uppsala Music-Lovers riktigt hålla med om det. Detta har en ganska enkel, förklaring, nämligen att den är så vanlig att den blivit uttjatad. Dessutom hänger jag mer och mer upp mig på det obekväma temat, nämligen att Fredrik Åkare är en gammal man och Cecilia Lind " fyller snart sjutton". Verkar som om man blir mer och mer moralisk med åren.....

Somliga går i trasiga skor passar alldeles utmärkt som reggae, den är kanske den Cornelislåt som passar allra bäst att rocka upp till en svängigare version. Det har också gjorts tidigare versioner som ligger mer åt rockhållet, t ex av Plura och Eldkvarn. Balladen om Censuren blir till en tuff dansrockare och här går det att göra en intressant reflexion. Cornelis text säger att man får titta på våld men det är fel att titta på "damer utan kläder." Idag känns det som då ansågs som progressivt som en aning kvinnoförnedrande. Rätta mig om jag har fel? Var Cornelis trots allt något av en snuskfarbror? 

  Det som händer när Cornelis låtar blir till reggae är att de blir svängigare, mer medryckande och även mer dansanta. Man får lust att dansa och ösa till detta. Och därmed kanske Cornelis satirska  och bitska samhällskritik försvinner lite på grund av själva öset? Men det är ändå ett tacksamt grepp och nu går det alltså utmärkt att i fortsättningen inte bara lyssna på texterna utan även digga och stuffa till Cornelis låtar.


              Bildresultat för lion dub goes cornelis

             

       Lion Dub är ett rutinerat band från Uppsala och Gävle. Deras reggaeversioner av Cornelis låtar är tuffa och svängiga och inbjuder till att röra sig och dansa. Kanske dämpar det nya coola soundet lite av Cornelis bitska samhällskritik men Lion Dub kan säkert också locka nya lyssnare till Cornelis Wreeswijks repertuar.

     Lion Dub består av Jonas Bengtsson, Mattias Bengtsson, Ralph Benton, Rasmus Diamant, Peter Ekengren, Leif Fernqvist, Joakim Lindgren, Alexander Lindström och Lennart Wastesson.

                                                                                                                                                         

                                                  Bildresultat för cornelis vreeswijk 

                              


                                         Ännu en jubilar: Cornelis Wreeswijk skulle ha fyllt åttio i år om han hade levat...

  

                                   Plats och tid: Parksnäckan, Uppsala lördag 17 juni 2017, kl. 19.30-21.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

   

                            THE GRAND OLD SOFTIES MED SERGEANT PEPPERS LONELY HEARTS CLUB BAND

                    Bildresultat för sergeant peppers lonely hearts club band

                                 

                                       


   Ytterligare ett femtioårsjubileum firas i år. Det är nämligen femtio år sedan Beatles klassiska och banbrytande LP Sergeant Peppers Lonely Hearts Club Band kom ut. Den här kvällen är det sextiotalsstämning i Parksnäckan därför att en konstellation musiker som kallar sig The Grand Old Softies ska spela igenom LPn från början till slut. Det är alltså i allra högsta grad en Beatleskväll och även folk från Beatles Information Center finns på plats. Bandet är  förstärkt med sångerskorna Frida Öhrn och Little Miss Lonely samt med The Magical Mystery Horn Section.

  Kvällens confrencier anknyter till Beatles-mytologin. Intressant att bli påmind om att Beatles faktiskt har spelat i Sverige, först med en turné på sommaren -63 som inleddes i   Sundstaskolans aula i Karlstad. Rubriken till recensionen i Nya Wermlandstidningen löd: "Amatörmässig hambo". Snacka om att en ny musikstil kan bli missförstådd! Det andra Sverigebesöket var till Johanneshovs isstadion i Stockholm i  juli 1964 där Beatles spelade fyra gånger. Det var en enorm skillnad mellan det första och andra svenska mottagandet. Det första besöket var Beatles okända och den andra gången hade fansens "beatlemania" kommit igång. Även intressant att i förbifarten höra att en annan mytologisk artist, Jimi Hendrix, faktiskt har varit på en turné här i landet.  Det känns nu extra spännande att få höra en platta av det kanske allra största bandet. För alla oss som aldrig fick se Beatles i verkligheten, för att vi var för unga eller för att det inte gick att få tag på biljetter så kan det här nästan bli "beatlesspelningen du aldrig fick se". Kanske var det ungefär såhär Beatles lät?

  När spelningen hållit på en stund så visar det sig, att nej, dom låter inte exakt som Beatles, men det spelar ingen roll för samtidigt så finns beatleskänslan där och så långt från originalet är det ändå inte.

 Vi får först höra Sergeant Peppers Lonely Herats Club Band, With a Little Help From my Friends och Lucy in the Sky with Diamonds. Så berättar confrenciern att det är fel att tro att Lucy in The Sky with Diamonds handlar om droger. Sanningen är att det var en av John Lennons söner som kom hem med en teckning från skolan och sa att den föreställde "Lucy in The Sky with Diamonds."

Något som slår en under spelningen är hur många olika musikstilar som finns på den här plattan. Det har många gånger sagts och skrivits att SPLHCB tog rockmusiken till en ny nivå. Det stämmer inte riktigt. Istället kan man säga att plattan är en hybrid av olika stilar, bandet experimenterade vilt i helt olika riktningar. Sergeant Peppers Lonely Hearts Club Band, del ett och två är tuff, renodlad rock. When I´m Sixty four är en visa i den engelska music-halltraditionen, Fixing a Hole är en lågmäld ballad och Within You Without You innehåller indisk musik. De inslag på plattan som ansågs mest djärva och nyskapande är de som har åldrats sämst, tycker jag. Nu 50 år senare låter den indiska musiken i Within you Without You och cirkusmusiken i For the Benefit of Mr Kite rätt klumpigt och påklistrat.

 Bandet kör som sagt igenom hela LPn och visst är det välspelat, bra tryck och det är mycket kul att på det här viset komma Beatles lite närmare in på livet. Det är så det känns. Och mot slutet spelas A Day In the Life, ett unikt mästerverk som är svårt att inordna i någon bestämd kategori.


  Plats och tid: Parksnäckan, Uppsala, lördag 1 juli 2017, kl. 1930-21.30

 ---------------------------------------------------------------------------------------------------

                                      BEKLAGAR, MEN MISS LI NÅR INTE RIKTIGT UPP TILL STORHET

                                                              

              Miss Li är en omtyckt artist som har varit populär i ungefär ett decennium nu. Hon har givit ut flera plattor i LP-format och haft flera hitlåtar. Men vid spelningen i Parksnäckan är det som om något inte stämmer. Hon sjunger andras låtar med känsla och inlevelse medan flera av hennes egna låtar tyvärr slarvas bort med lite för gapig och intensiv sång.

                             Bildresultat för Miss Li

                                                            Miss Li:  Ingen riktig storhet den här kvällen

 
    Miss Li kommer rusande in på scenen med hela den väldiga energi som är typisk för henne och som hon behåller genom hela spelningen. Hennes musik är ofta en blandning av ett slags stompigt kabarépiano,  folkmusik och ett visst inslag av jazz. Och hon känns också igen på sin yviga garderob och hennes väldiga utspel med gigantiska, färgrika hattar, yviga gester och så sången som ganska ofta är en aning stark och skrikig snarare än melodisk.

  Vid spelningen i Parksnäckan sjunger hon dels sina egna låtar som Oh Boy, I Heard of a Girl och Bonfire, dels sjunger hon en repertuar av andras låtar som hon delvis har fått genom teveserien Så mycket bättre. Dessa är låtar som Pugh Rogefelts Här kommer natten och Magnus Ugglas Första gången.  Sina egna låtar försöker hon få till med stark sång och mycket kraftigt markerad stompig takt men HON FÅR DET TYVÄRR INTE RIKTIGT ATT FUNKA. Det är som om hennes stompiga och rätt enkla pianolåtar inte riktigt passar till hennes väldiga utspel. Ursäkta skämtet men det blir lite som att höra Lady Gaga sjunga Blinka Lilla Stjärna. 

   Men Miss Li har som sagt även en repertuar med andras låtar och här visar det sig att hennes starka sång och taktkänsla passar mycket bättre. Det blir fina framföranden av Första gången av Magnus Uggla, Här kommer natten av Pugh Rogefelt och Nåt för den som väntar av Olle Ljungström. Synd att säga det men Miss Li är bättre på låtar som innehåller mer musikaliskt stoff än hennes egna som alltså framtonar som lite för tomma och enkla.  Beklagar, men miss Li når inte riktigt upp till storhet, i alla fall inte den här kvällen.


Plats och tid: Parksnäckan, Uppsala, torsdag 27 juli 2017, kl. 19.39-21.30

--------------------------------------------------------------------------------------------------

 Bildresultat för parksnäckan i uppsala                           


                                                           MÅNGA EVENEMANG ÅTERSTÅR I SOMMAR.


Man kan få ett intryck av att Parksnäckan är en liten och gemytlig scen. Men det stämmer inte riktigt. Den har drygt 1000 sittplatser och scenen är relativt stor. Det är fullt möjligt att ta emot nästan vilka artister som helst. Spelningar som återstår i år är Elviskväll med Doug Seegers som gästartist, Timo Räisänen, Västkusteffekten: stand-up-comedy, Jerry Williams, Oddjob, Zimmermans, Uppsala  Amerikana, Helen Sjöholm, Magnus Carlsson och Uppsala Progressive Rock Festival.

                                                                                                                                                                         OLLE EKMAN

Äldre inlägg