Om

JAG HÅLLER ETT ÖGA PÅ MUSIKSCENEN

Jag heter Olle Ekman och är frilansjournalist i Uppsala. Det är jag som driver och skriver bloggen Uppsala Music-Lovers och håller ett öga på musikscenen. Frilansfotografen Palli Kristmundsson, Uppsala, medverkar med tjusiga bilder. Om inget annat anges är bilderna tagna av Palli Kristmundsson.

   Tanken är att jag ska hänga runt på Uppsalas musikscen och göra reportage. Varken mer eller mindre. Fotografen Palli kommer säkert att hänga runt han också, då och då. Jag tänker mig att etablera kontakter, gå på gigs och så småningom kanske göra lite mer djuplodande reportage om vissa artister, låtar och repetitioner. Jag hoppas så klart bygga upp en läsekrets så följ bloggen gärna och kom med reportagetips om du vill. Jag är allätare och lyssnar på allt från Lady Gaga och gangsta-rap från djupaste Gottsunda till Igor Stravinskij. Helt enkelt.

Olles mobil, reportage och recensionstips: Nytt mobilnummer: 076-2258633

din profilbild, Bilden kan innehålla: 1 person

Olle Ekman, text

 Palli Kristmundsson, foto

JIMI HENDRIX OCH SKY HIGH TOG HONOM TILL VÄRLDSELITEN!

     CLAES YNGSTRÖMS LIV ÄR ETT VERKLIGT ROCKÄVENTYR!

     Här lyssnar man och lyssnar på musik år ut och år in och det är inte utan att man ibland skulle vilja höra musikerna själva berätta om hur det är att vara en känd rockare. Jovisst, det finns mängder av biografier om och av rockstjärnor att läsa. Men det kanske mest spännande är ändå att höra dem själva prata. En som på allvar bjuder in publik och gör just detta är Dalarnas egen demongitarrist Claes Yngström från Borlänge.

  Det som är så spännande och smittsamt med Claes Yngström är att han själv verkar tycka att hans liv är ett stort, fantastiskt äventyr och han tycks verkligen njuta av allt som han får vara med om. På nåt sätt får man intrycket att han är på en ständig privat upptäcksfärd i rockvärlden där han har den fantastiska förmånen att möta och spela tillsammans med sina egna idoler. Han är den vanlige musikbegåvade grabben från Borlänge som är med om ett stort rockäventyr och han verkar djupt tacksam för det. Yngström är också en fin, underfundig berättare och han blandar rena fakta med anekdoter och kluriga egna betraktelser.  Plus en del som man undrar om det möjligen är rena skrönor......


Bildresultat för claes yngström sky high

 

                          

                                                                                                                                             

           Rockgestalten Claes Yngström är nog fortfarande för många svenskar "han från Borlänge som låter som Jimi Hendrix". Men han är mycket mer än så. Han är en djupt respekterad bluesmusiker på världsnivå och han är invald i The Blues Hall of Fame i USA. Claes karriär är ett enda stort rockäventyr som han kåserade om på Uppsala gitarrfestival.


   

    Claes skildrar sitt första möte med Jimi Hendrix musik som en mycket viktig händelse. Rent livsavgörande, nästan som en slags frälsningsupplevelse. Det var 1966 och Claes var 14 år gammal. Han råkade höra Jimi Henrix spela Hey Joe. Först visste han inte vad det var han egentligen hörde men han kände direkt att han drogs till den här nya, tuffa musiken. Nästa dag spelade han Hey Joe för sitt band och dom lärde in den:

"Och på den vägen är det" säger Claes på UKK i Uppsala 52 år senare och just det, det är fortfarande på den vägen. Han nämner också att det där unga bandet från Borlänge hette Sparkling Snuffs och att dom blev bojkottade av tidningen Dalademokraten därför att tidningen trodde att namnet var någon slags knarkreklam.

  Det var fortfarande drygt tio år kvar innan Sky High skulle komma in i bilden. Claes hann med att spela i en tre, fyra olika band och en tid drog han sig också fram som lärare i elektriska instrument på musikhögskolan i Malmö:

"Jag kom in där på en bakväg. Jag är självlärd och jag har aldrig brytt mig om att lära mig notskrift men skolan tyckte att dom behövde lära ut åtminstone något om elektriska instrument. Så där fick jag min chans."

  Det var inte alltför lätt att vara en begåvad men lite annolunda gitarrist som ville få en karriär på 70-talet. Inom rocken var det en tid när skivorna blev mer och mer påkostade, allt skulle vara tekniskt avancerat och det togs stora kliv mot jättelika symfoniska arrangemang och klanger. Det små spelningarna försvann mer och det kom en tid av stora konserter med väldig teknik på idrottsarenor:

" Det var Genesis och Yes och Pink Floyd och såna som det handlade om.Men sedan kom punkrörelsen som var en protest mot allt det där och mot att rocken höll på att förlora närkontakten med publiken".

    Det numer legendariska bandet Sky High som i inledningen nästan helt var baserat på Jimi Hendrix repertuar bildades 1978 och det hela utvecklades så att bandet trots sitt ekvilibristiska och tunga blues-sound fick en kraftig skjuts av punkrörelsen. Dom åkte länge runt i folkparker och på småorter i Sverige och gick tillbaka  till den genuina, småskaliga kontakten med publiken som hade funnits på 60-talet.


              Bildresultat för Cles Yngström and Sky High        

                    En tidig version av Sky High. På ett lite paradoxalt sätt fick Claes Yngström med Sky High en kraftig skjuts av punkrörelsen trots sitt ekvilibristiska Hendrixsound. Nu skulle det spelas genuin rock på små ställen igen. Tillbaka till läget som det var före den mastodontiska stadionrocken.  Sky High var länge ett band som åkte runt  i folkparker och på småscener i Sverige

 





     Claes berättar dock att det gick lite knackigt med den första plattan. Dels var ekonomin dålig plus att en recension i Expressen var surmulen. I och för sig inget unikt för ett nytt rockband i Mellanmjölkens land.

" Det stod att det var "pinsamt pretentiösa texter och vidrig Hendrixmusik"

    Men bandet fick många trogna fans och när Sky High så fick chansen att spela i USA så öppnades dörrar till  artister och band i världsklass. Om Uppsala Music-Lovers har fattat det rätt så kom den internationella öppningen genom att Sky High blev inbjudna till bluesfestivaler i den amerikanska södern där de genast uppmärksammades.

  När Claes berättar om åren som gått därefter så följer han  inte kronoligin så noggrant utan han drar massor av spännande episoder om musiker som han har mött. Han har spelat många gånger i USA och även i England, ibland med Sky High,  ibland med andra band, ibland solo och man får verkligen intrycket av att han känner till de här två ländernas rockmytologi. Han har fått vara med om den rock- n-roll- saga han drömde om en gång henna i Borlänge.

 Han berättar om en gång på en bluesfestival i USA då han satt tillsammans med några andra musiker och det kom in en liten man med ett mycket långt skägg i rummet. Claes uppfattade det som att det pågick någon slags maskerad och att mannen hade ett lösskägg:

" Jag ryckte honom i skägget och det visade sig att det inte var något lösskägg och att mannen var Billy Gibbons i ZZ Top. Så jag hade alltså ryckt Billy Gibbons i skägget."

  Efter den pinsamma fadäsen så visade det sig dock att Gibbons var vänligt inställd och Claes blev tillfrågad om han ville spela tillsammans med ZZ Top:

" Hela den här historien med ZZ Top var jättekul och de var verkligen jättefina killar"

Så berättar Claes en annan episod:

  Den världsberömda bluesgitaristen Buddy Guy var i samband med ett Sverigebesök i Falun och satt en kväll tillsammans med Claes Yngström på en pub i Dalametropolen.

 Det blev sent och till slut gick Claes därifrån. När han gått en stund så tyckte han att han hörde bluesmusik.

" Jag vände mig om och där stod Buddy Guy och spelade blues på torget i Falun, klockan två på natten."

Claes spelar några låtar på akustisk gitarr under workshopen och en ligger lite åt rock'n rollhållet och Heter Move on. Då visar det sig att han är personlig bekant med Elton John:

" Elton hörde Move On och ville spela in den. Det stötte dock på något juridiskt problem och hans advokater kunde tyvärr  inte gå med på det så det rann ut i sanden."

Ja såna här episoder kan nog Claes berätta hur många som helst. Intressant är också att höra att Sky High hittills har gjort ungefär 5000 spelningar och att Claes har skrivit cirka 250 låtar. Så egentligen är det inte alls Jimi Hendrix som dominerar repertuaren längre utan de egna låtarna.

   


 



 Bildresultat för Billy Gibbons zz top

                   Billy Gibbons från ZZ Top. Claes Yngström påstår att första gången han träffade Gibbons så ryckte han honom i skägget. Han trodde att det pågick någon slags maskerad och att det var ett lösskägg. Enligt rockmytologin så har Billy Gibbons haft kvar samma skägg sedan 1975.



 

Mot slutet av workshopen  kommer Claes in på sina åsikter om själva spelandet:

"Något som jag verkligen måste rekommendera om man vill bli en bra gitarrist, det är att spela i ett band. Det är ovärdeligt. Man kan hela tiden testa  nya grejer på dom andra och få deras respons och man kan arrangera nya låtar tillsammans med bandet. Man lär sig oerhört mycket på det viset. Så jag vill faktiskt uppmana alla nya rockmusiker att vara i ett band om dom har möjlighet till det. Plus att ni bör ha en lokal och envist hålla fast vid  att repetera regelbundet, till exempel två gånger i veckan. "

  Någon i publiken frågar hur han brukar stämma gitarren och Claes svarar ungefär såhär:

"Det är olika men jag stämmer ofta i ett öppet b. Det gör till exempel att om det finns med blås i bandet så ligger elgitarren väldigt bra tillsammans med blåsinstrumenten. "

Ja, Uppsala Music-Lovers vet inte tillräckligt för att gå in närmare på detta men jag tror att öppet b betyder att om man slår an strängarna som dom är utan att sätta i några fingrar, då blir det ett b-ackord......rätta mig om jag har fel.

   Vi tackar demongitarristen från Dalarna för hans spännande berättelse och vi får inte glömma bort ytterligare en viktig sak som Claes Yngström säger.

  " Vad tror ni det egentligen är som har gjort att jag har kunnat leva ett sånt här liv? Jo det är för att min fru hela tiden har haft ett fast jobb och varit välutbildad. Annars hade det aldrig gått."

Lite fakta:

Sky High bildades 1978 och har sett lite olika ut men en vanlig konstellation har varit Claes Yngström, elgitarr, Arne Blomqvist bas och Marcus Källström, trummor.

Sky High har gjort drygt 5000 spelningar

Çlaes Yngström har skrivit cirka 250 låtar

Sky High har släppt 14 studioalbum och två livealbum

Claes Yngström har släppt fyra studioalbum i eget namn

B B King, Chuck Berry, Albert King, ZZ Top och Johnny Winter har alla gett lovord till Sky High.




Bildresultat för claes yngström på Uppsala gitarrfestival

            Claes spelade som en av öppningsakterna på Uppsala gitarrfestival i år. Förutom att han fortfarande är  lärjunge till Jimi Hendrix så spelar han även massor av tung blues och boggie som gjort honom djupt respekterad inom bland annat USAs sydstatsblues. Hans sound ligger i närheten av Hendrix,  ZZ Top, Allman Brothers, Buddy Guy, Roy Buchanan och Stevie Ray Vaughn för att ta några exempel.



SKY HIGH DUNDRAR LOSS:

https://www.youtube.com/watch?v=FMp8U_JsqNA


CLAES YNGSTRÖMS WORKSHOP PÅ UPPSALA GITARRFESTIVAL

https://www.facebook.com/olof.ekman/videos/vb.1680137043/10210785307383674/?type=2&video_source=user_video_tab



OLLE EKMAN



         Plats och tid: Workshop med Claes Yngström från Sky High, UKK,  Uppsala gitarrfestival, torsdag 11 oktober kl 10-12.

JUDITH OWEN SPELAR EN UNIK MIX AV SOUL, GOSPEL OCH JAZZ!

        "It is not karaoke that I do" säger Judith Owen till publiken under sin spelning på Katalin i Uppsala för en tid sedan. Nej, det fattar vi. Såklart att det inte är så men det som den suveräna sångerskan och pianisten brukar bli mest omskriven för är att hon gör kraftigt omarbetade versioner av andra artisters hitlåtar. Men Uppsala Music-Lovers har en lite annan uppfattning om det där med versionerna . Ibland kan man väl kalla det för att det är en version. Men ibland är omarbetningen så stor att den snarast utgör en helt ny låt. Jag tycker att man kan se det som att andras låtar är byggstenar som Judith tar in i sin speciella soul- och jazzstil och många gånger gör till egna, nya låtar.

                                                                                                                                            

Bildresultat för judith owen spelar piano

                          Judith Owen är en originell och mycket personlig soul- gospel-  och jazzsångerska och pianist.


       Judith Owen är en framstående sångerska och en fantastisk pianist och hennes stil är väl närmast en slags mix av soul, gospel, och jazz. Hon kommer från början från Wales och har haft karriärer i London och New York. Nuför tiden är hon baserad i New Orleans och det hörs att hon är rätt kraftigt influerad av de musikstilar som finns där.  Hon är kanske inte så känd i Sverige än men nu har hon lanserats här i landet genom en turné promotad av Do Music Records i Uppsala.

  Judiths show håller på i ett par timmar och den utmärker sig genom att vara mycket personlig. Kanske har det just nu blivit lite av en trend att fler och fler artister försöker närma sig publiken genom att prata och berätta episoder ur sitt liv. Helt otroligt är det väl inte heller att kvinnor snarare än män lockas av den typen av uppläggning. Vi känner ju till raka motsatsen där Bob Dylan nog är världens bästa exempel på konsten att vara tyst och tvär mot publiken. Där är det (enligt Dylan) meningen att låtarna ska betyda allt och personen ingenting. Judith Owen gör istället så att hon berättar om vardagliga händelser i sitt artistliv, också med en stor  portion humor, och på det sättet får hon med sig publiken. Hon visar upp att även om hon är en skicklig artist så är hon också en vanlig människa.

Bland annat så säger hon till publiken:

" Även om man är med fina vänner så är det ändå ett mycket ensamt liv att vara på turné"

och

"Det är så skönt att få komma hem till slut efter turnén och få träffa katten"


 I början av spelningen gör hon en låt som hon har blivit speciellt uppmärksammad för. Det är Smoke On the Water av Deep Purple i en ganska kraftigt omarbetsad version. Hon har tagit den från hårdrock in i en lugnare stil. Judith berättar att hon har träffat medlemmar i bandet som har sagt att hennes version är fantastiskt och det märks att Judith är stolt över det betyget.

   En annan låt från den här kvällen som verkligen är värd att nämna är det som från början var disco-låten Hot Stuff från någon gång på 70-talet. Judith gör den nu betydligt souligare, mjukare och sexigare och det är som om den har gått från Donna Summers discoschlager till något mycket mer artistiskt. Judith Owen spelar ett tufft och personligt gospel- och soulpiano och något som är typiskt för henne är att hon ofta varierar tonstyrkan från lågmält till dånande partier.

  Några andra låtar som Judith förvandlar är den gamla sommarhiten In the Summertime med Mungo Jerry, även More Than This, från början med Bryan Ferry och sedan kommer en artist som det märks att Judith verkligen gillar, nämligen Joni Michell . Hon talar om Mitchell en lång stund och kallar henne ett geni. Låten blir Mitchells Cherokee Louise som är betydligt uppdramatiserad till en musikaliskt tuffare variant än Joni Mitchells original.  Låten har också ett mycket fint cellosolo av Gabriella Swallow. Jag tycker också att man hör en tydlig musikalisk influens här. Judith låter faktiskt inte helt olik Joni Mitchell.

                                                                                                                                                                                                                                


Bilden kan innehålla: en eller flera personer, personer på scen, natt och inomhus

                                                                                                                                                 Foto: Palli Kristmundsson, Do Music Records

                    Bandets perspektiv från scenen mot publiken på Katalin. Fr. v  Gabriella Swallow  på cello,  Pedro Segundo, trummor och Judith Owen, piano.

     Allra sist spelas en låt som jag tror är något av det bästa jag någonsin har hört. Det är en slags "totalskruvad" gospel-rockare som låter på vissa "bakvända" sätt som jag aldrig har hört tidigare. Och faktum är att den här låten är en hyllning till Sverige av Judith och att det faktiskt är ABBAs SOS som finns där i botten. Okej, visst kan man kanske ana att SOS ligger under ytan av det hela. Annars är det här ett exempel på när Judith tar ursprungslåten så långt att det har blivit till en helt ny låt.

  En väldigt underhållande, musikaliskt skicklig och även personligt intim show var detta och jag vill framhålla att även om Judith Owen använder andras låtar som "råmaterial" så hörs hela tiden hennes soul- gospel och jazzsjäl genom alltihop. Detta är INTE covers, det är något mycket mer än så. Stort beröm också till Pedro Segundo på trummor och Gabriella Swallow på cello.

  


 Bildresultat för judith owen simpsons




                

                Judith har medverkat som seriefigur i serien Simpsons och därmed tillhör hon ett celebert sällskap. Andra artister som varit med i Simpsons är Mick Jagger, Bob Dylan, Tom Petty och Lady Gaga 




Smakprov från You Tube:

https://www.youtube.com/watch?v=-i0PKNYiejg

https://www.youtube.com/watch?v=VtTCLbAU0Os


OLLE EKMAN


Plats och tid: Katalin, Uppsala, torsdag 4 oktober 2018, kl 20-22.30












STÄMNINGAR OCH NEDSLAG BLAND ARTISTERNA PÅ KULTURTORGET:

 KULTURNATTEN I UPPSALA HAR ALLTID EN VISS STÄMNING. MAN ANAR HÖSTEN MEN SAMTIDIGT DRÖJER SENSOMMARENS ATMOSFÄR KVAR. ETT JÄTTEEVENEMANG PRECIS MITT EMELLAN SOMMAR OCH HÖST!




Bildresultat för Hanna Sundkvist uppsala irländskt

   Folkmusikbandet Calomhar inledde kulturnatten på Fyris Torg, som vanligt omdöpt till Kulturtorget. De har arbetat upp en repertuar som de vill ska vara riktigt bra, och enligt uppgift var det här första gången Calomhar spelade offentligt. Bob Dylan har en gång sagt i en intervju att "Egentligen behövs det ingen annan musik än folkmusik, den har redan allt." Det är inte utan att man kan hålla med. Calomhar spelar irländsk och skotsk folkmusik och Hannah Sundkvist sjunger bitvis på det keltiska språket iriska. Känslan är att den här musiken gränsar åt flera olika håll. Man anar sound från elisabethanska visor, men även mystiska och spännande tongångar och skalor från ett dolt förgånget. Det märks att Calomhar har arbetat hårt med denna spelning, de låter verkligen välrepeterade och kunniga.

      



                      

Bildresultat för josefine adman              

    Josefin Adman är ett spännande namn, speciellt därför att man kan ana en sångröst långt utöver det vanliga. Det är som om den där rösten redan finns där och är vacker men det känns som om den dag Josefin verkligen trycker på ordentligt och sjunger ut så kommer det att visa sig att hennes röst är hur bra som helst. Tryck på och sjung starkare som kommer du snart att bli ännu bättre än du redan är!


Bildresultat för kulturnatten 2018 uppsala





                       Alla dessa ljus och skymningsdagrar..................






                    Bildresultat för per adman och oliver fattig

 




          Per Adman, som tidigare hade gruppen Revelators, spelade med en ny konstellation: Per Adman, Oliver Fattig och Juan Samayoa. Det är tuff och mycket välskriven och genomarbetad rockmusik. En av dessa akter som verkligen är förankarade i en egen stil.




         Bildresultat för kulturnatten uppsala stämningar 2018                                 

                                                     


Bilden kan innehålla: natt


         

                                             

                  


Bildresultat för kulturnatten uppsala mat

                                  



                                                      

                            Så är det all maten och bakverken som är så typiska för Kulturnatten


Bildresultat för soul pack uppsala kulturnatten

        Soulpack från Uppsala spelade tuff och medryckande soul på St Eriks Torg fram på nattsidan.



      

           Text: Olle Ekman



Nedslag i musiken på Kulturnatten:

Bugg:

https://www.youtube.com/watch?v=n4HNuq5tOE4

Highwater:

https://www.youtube.com/watch?v=eLiZ-rEyE0Y

Soul Pack:

https://www.youtube.com/watch?v=E02MnqIC_Vs

Karin Tenggren och Aldo Donatello:

https://www.youtube.com/watch?v=wurYIfvVO5w&feature=youtu.be&t=17

Rhymes:

https://www.youtube.com/watch?v=mRPVXvCj_5s


Plats och tid: Lördag 8 september 2018, Uppsala Centrum

MED FIOL OCH MEDMÄNSKLIGHET I UPPSALAS MUSIKLIV

HANNAH TROR PÅ MUSIKENS MELLANMÄNSKLIGA, LÄKANDE KRAFT

   -Musik kan få barn och ungdomar som är rädda att slappna av, komma bort från skräckkänslorna och känna sig fria.

  Hanna Sundkvist är med sin fiol och sin stora medmänsklighet en välkänd och väldigt omtyckt profil inom Uppsalas folkmusik och rockmusik. Hon har massor av musikaliska kunskaper och erfarenheter och när vi träffas vid Stornorets spelmansstämma i Marielund så märks det såklart snabbt att det här är en väldigt begåvad och kunnig musiker. Man förstår att hon lever för musiken men det visar sig att hon också har en annan minst lika stark mission i sitt liv. Nämligen att hjälpa och stödja barn och ungdomar:

- Jag bestämde mig för att bli musiklärare för att kunna kombinera ihop de här två sidorna av mitt liv, berättar Hannah.

 

         Bilden kan innehålla: en eller flera personer och personer som sitter

                                                                                                                                                                            

         

              Hannah är en välkänd och väldigt omtyckt mångsysslande profil inom Uppsalas folkmusik och rockmusik. Hon syns ofta med sin fiol och hon räknar den som sitt främsta instrument men hon spelar också  andra instrument som piano och mandolin.


  Jag vill redan här i början av reportaget nämna att Hannah för ett par år sedan gjorde något fantastiskt. Det var egentligen redan då jag fick idén att jag skulle intervjua henne, vilket alltså inte har blivit av förrän nu. Hannah hade, i Rädda Barnens regi, musik och sång för ensamkommande flyktingbarn . Jag har många gånger sedan dess tänkt på hur modigt och medmänskligt det var att göra något sådant. Jag upplevde det som den ultimata tillämpningen av hennes filosofi att musik är ett universellt språk med läkande kraft. Någon som gör något sådant och klarar av att göra det, det måste verkligen vara en god människa! 

"Där såg man verkligen musikens kraft, när dom faktiskt ställde sig upp och  sjöng och rappade till slut ", säger Hannah


    Men det finns så mycket mer att berätta om Hannah. Hon är verkligen ett energiknippe och när man ska ta reda på mer om hennes musik så visar det sig att hon har nästan osannolikt stora erfarenheter och kunskaper. Hon har klassisk skolning på fiol, hon spelade hårdrock i 90-talsbandet Minstrel, hon har gjort bluegrassarrangemang av hårdrock (hör och häpna)  hon har varit med i två Dylan-band, hon hade en tidigare karriär som trummis , och hon har en stor kärlek till och sysslar med en ständigt fortgående utforskning av folkmusik och World-Music. Hennes speciella skötebarn är det kända World Music-bandet Morfis . Hon håller workshops och är körledare och sångerska och dessutom är hon musiklärare på högstadiet. Plus mer ändå.....

  En sak verkar i alla fall ganska säker och det är att det är att det är fiolen som det mesta kretsar kring. Hennes två andra instrument är piano och mandolin men det är nog ingen tvekan om att fiolen är huvudinstrumentet.

" Jo så är det absolut. Jag fick syn på en fiol när jag var sex år och då sa jag direkt att jag ville ha en sån och spela på. " berättar Hannah.

"Är det inte ett väldigt svårt instrument.  Man tillverkar så att säga allt själv, klangen, tonhöjden, styrkan. Dessutom finns det inga band på halsen för att sätta fingrarna rätt ? "

"Jo visst är det ett ganska svårt instrument, det håller jag med om. Dessutom kan en fiol krångla och "sätta sig på tvären" på olika sätt".    Tydligen är det så att en fiol kan sätta igång och "jävlas" till exempel på grund av luftfuktigheten och temperaturen.

"Fiolen kallas väl djävulens instrument? Är det inte så?" undrar jag.

"Jo, och ibland kan jag faktiskt tycka att det där stämmer" säger Hannah och skrattar.

 

   En av hennes inriktningar är rockmusik och under några år har hon varit violinist i de två rockbanden Rain Dogs och Zimmermans i Uppsala. (båda banden ligger just nu nere) Båda banden är starkt inriktade på Dylan-låtar. Hannah minns att hon, med sin typiska grundlighet, lyssnade in sig på Dylans violinist på Desire, Scarlet Rivera, speciellt på hur Rivera spelar på låten Hurricane.

 


 Bildresultat för rain dogs uppsala

                                                                                                                                                                                          Foto: UNT

    Hannah har under årens lopp spelat en hel del covers och på senare år har hon varit med i två av Uppsalas rockband, Zimmermans och Rain Dogs som båda spelar mycket av Dylan. På den här bilden syns hon till höger i Rain Dogs

Bildresultat för Rain Dogs uppsala

   Som rockviolinst . Hannah berättar att hon  lyssnade in sig på Bob Dylans violinist på Desire, Scarlet Rivera: "Till exempel på hur Scarlet Rivera spelar på Hurricane".

 

    Är det inte jättehäftigt att få stå på scenen framför en publik som applåderar och skriker, att få känna på hur det är att vara rockstjärna?

"Nja, jag ser det faktiskt inte riktigt så. När man uppträder kommer en del att applådera och en del kommer inte att tycka att det var så bra. Så är det och så kommer det alltid att vara. Det finns alltid delade meningar. Jag har ingen speciellt stor  längtan efter att stå på scenen som en stjärna." Dessutom kommer hon in på att om man ska spela som rockartist så krävs det marknadsföring, bokning av spelningar, och många andra kontakter, så det kräver mycket tid och jobb för att hålla igång en rockkarriär.

  Under intervjuns gång så märks mer och mer detta att Hannah inte har en "egoinställning" till musik utan snarare en social,  allmänmänsklig inställning. Under årens lopp har hon blivit mer och mer intresserad av folkmusik och det visar väl rätt tydligt att hon helst vill ha musiken till att utforska, till att träffa nya människor och till att lära sig om andra länder. 

" Det fantastiska är att musiken är ett universellt språk som alla kan förstå. "

   Hannah är med på spelmansstämmor i Sverige och hon har rest till bland annat Bulgarien för att lära sig om detta lands folkmusik. Och de senaste åren har irländsk folkmusik blivit en speciell kärlek. För något år sedan läste Hannah en sommarkurskurs i folkmusik på universitetet i Limerick vilket är ett annat  bra exempel på hur noggrann hon är i sina utforskningar.

  Vi pratar om hur utbytet av folkmusik går till och kommer in på det mytomspunna buskspelet på svenska spelmansstämmor. Jag vill veta vad den här smått mystiska delen av en spelmansstämma egentligen är. Spelmännen träffas ute i buskarna efter själva stämman och spelar tillsammans tills långt in på natten:
"Man möter andra i en låt. Man förnyar låten just i det ögonblicket då man spelar tillsammans. Det kan till och med bli så att det blir en helt ny låt av utbytet" berättar Hannah.

  På Irland kan man säga att det sker ett motsvarande utbyte och uppfinnande av nya låtar på pubarna,. Man spelar tillsammans och besökarna sjunger "sing-a-longs" "Det stämmer nog rätt bra att buskspelet i Sverige och pubarna på Irland har ungefär samma uppgift att föra folkmusiken vidare." säger Hannah. Hur som helst så kan man lätt tänka sig att Hannah känner sig hemma både i buskspelet på Bingsjöstämman och på musikpubarna i Limerick på Irland. På båda ställena bör hon vara i sitt rätta element.

  Så kommer vi in på det speciella skötebarnet Morfis . Det här är ett folkmusikband som spelar så kallad World-Music på fiol, trumpet, dragspel och flera andra instrument.

" Morfis är nog det band jag gillar allra bäst" säger Hannah. Hon var med och bildade detta band för ungefär ett decennium sedan och man märker på henne att hon är speciellt stolt över Morfis som från början hette Morfis Bixur men som senare bytte namn till bara Morfis.

  World Music är en inriktning av folkmusik som blandar musik från många olika länder i alla möjliga nya "mixar". Det låter ofta väldigt spontant och även ganska kaotiskt, bullrigt och "brötigt". Samtidigt är World Music väldigt smittsamt och medryckande. Under årens lopp har Morfis fått fina recensioner med formuleringar som: " Med massor av strängar, blås och beat tar de avstamp i hela världens musiktradition och levererar olagligt svängiga låtar" och " Världsmusik har sättan illustrerats så bra som av Morfis Bixur från Uppsala..."

  Morfis  är kända och kan räknas som ett av Sveriges främsta World-Music-band. Det är ett helt äventyr att lyssna på deras musik. Till exempel på deras blås med samtidigt dragspel. Morfis är baserade dels på så kallad klezmer-musik från Östeuropa och på typisk Balkan-musik.   "Men på senare år har bandet utecklats och tagit in musik från andra länder också".

  Var är Hannah just nu och vart är hon på väg med all sin musik?

"Just nu är jag i en fas då jag inte hörs så mycket. Jag vill arbeta med mina projekt länge innan vi uppträder. Jag vill att det vi gör ska vara riktigt, riktigt bra innan det släpps."

 Hon avslöjar att ett av projekten är att gå vidare med Irländsk folkmusik och det finns ett nytt band som heter  Caolmhar. Så just nu verkar det som om Hannah fortsätter med sitt irländska intresse och det blir spännande att höra Caolmhar på Kulturnatten då de ska uppträda kl 16 på Fyris Torg.

  Under intervjuns gång kommer vi ett par gånger in på hennes arbete som musiklärare på högstadiet på Raoul Wallenbergsskolan i Uppsala. Hon är alltså en av dessa människor som har sitt stora intresse som yrke även om hon inte håller på med precis samma saker i jobbet och på fritiden. Man kan kanske undra om det inte blir för mycket ibland, att alltid, alltid, hålla på med musik. Men Hannah verkar inte se det på det sättet. Hon berättar att hon under en period sysslade med annat:

 "Jag utbildade mig till vårdare och arbetade inom omsorg och sådant som vårdare och boendeassistent. Men under den tiden kom jag bort från musiken och jag längtade verkligen tillbaka".  Så hon bestämde sig för att utbilda sig till musiklärare och det verkar ha varit som om allt då föll på plats. Hon hade hittat ett perfekt sätt att kombinera musiken med sitt stora intresse för barn och ungdomar.

  Uppsala Music-Lovers avrundar det här reportaget med frågan vad det är som gör Hannah till en så bra musiker? Vad är hennes starkaste sidor? "Jag vill hela tiden utvecklas och ge mig in i ny musik. Jag vill arrangera musik på nya sätt och jag vill dela med mig av musik till andra"  säger hon. Så tillägger hon, lite oväntat: "Jag är en glad amatör."

  Nja, Uppsala Music-Lovers håller faktiskt inte med om det sista påståendet. Maken till bred, intressant och kunnig musiker har jag sällan träffat på. Det måste istället räknas som tecken på Hannahs stora ödmjukhet och blygsamhet när hon påstår att hon är en glad amatör


   


 

Bildresultat för Hannah sundkvist uppsala

     När Hannah utbildade sig till musiklärare verkar det som om de olika sidorna i hennes liv verkligen föll på plats. För henne är musik främst ett sätt att skapa kontakt och förståelse mellan människor och den  är även ett medel att lindra barns och ungdomars osäkerhet och rädsla.


 

  Bildresultat för hannah sundkvist fiol




                                                                                                                                                                                  

     Man kan vara säker på att Hannah förr eller senare dyker upp någonstans i musiklivet med sin fiol och sin medmänsklighet ! Här är hon på en spelmansstämma.



  Hannah som rockmusiker i bandet Zimmermans:

https://www.youtube.com/watch?v=x3HdcCigZHk

Hanna som folkmusiker i World Music-bandet Morfis (före detta Morfis Bixur)

https://www.youtube.com/watch?v=xjDblLGJo7I



Tid och plats: Intervju vid Stornoretstugan, Funbo, lördag 25 augusti 2018.


OLLE EKMAN

NU HAR JUNIOR NATURAL BLIVIT RIKTIGT RIKTIGT STOR!

"Hello Uppsala! I am blessed! Its an honour! A great big honour!"

Bildresultat för uppsala reggaefestival junior natural

                                                                                                                      Foto: Olle Ekman, Uppsala Music-Lovers

      

     Hello boys and Girls. Uppsala Music Lovers befinner sig på Kap i Uppsala och ska se och höra något osannolikt, något nästa ofattbart. Junior Natural (Teo Lindström från Uppsala) har i många år betraktats som ett underbarn och han spelade in demos och klipp som ung pojke. Men nu har han blivit stor. Riktig riktigt stor! Han kompas på en europaturné av den världsberömda rub-a-dub-duon Sly and Robbie med The Taxi Gang.  Dom har förutom hundratals reggaemusiker producerat och backat upp namn som James Brown, Bob Dylan, Joan Armatrading och Mick Jagger. Tro det eller ej men det är faktiskt sant!

   Reggaefestivalen är ganska lugn och tyst just nu. Publiken har dragit sig bakåt från den förra spelningen och lämnat tomma ytor framför scenen. Det kommer ut folk på scenen och det hörs spridda pianoklink och en rockare i svarta solglasögon stämmer en elgitarr.  Efter ytterligare några minuter kommer Sly and Robbie in och värmer upp. Det börjar trevande, lågmält och lite jazzaktigt och fruktansvärt rutinerat: Låt oss bygga upp det här från ingenting. Från några trevande ackord! Totalt laidback! Det går nästan inte att förstå att det faktiskt är Sly and Robbie som står där.

  Ögonblicken när dånet och sången börjar är avgörande. Det gäller att komma in rätt men också "på vinst och förlust" om det ska stämma direkt. Det är när artisten "bara kör" utan överdriven perfektion och kontroll som det kan bli riktigt, riktigt bra!

   Just nu skruvas volymen upp massivt. Sly faller in bakom Robbie med rub-a-dub-trummor och Robbie ropar: "Please welcome from Uppsala Sweden Junior Natural!".  Så drar Junior in på scenen. Snabbt, avslappnat, glidande, som fisken i vattnet, precis som han brukar. Att han står på samma ställe som Dylan, Jagger, Armatrading och James Brown har gjort, tycks inte bekymra honom. Men visst är han rörd över att få göra detta och över att han är i sin hemstad: Hello Uppsala! I am blessed! Its an honour! A great big honour! ropar han om och om igen.

        


                      Bildresultat för robbie shakespeare


Robbie Shakespeare, legendar och en av rub-a-dubens uppfinnare backar upp Uppsalas stjärnskott.

  

    Första låten han kör är Soldiers från hans platta Militant från i höstas. Samma suveräna laidback-attityd som vanligt, men ändå med stark, klar och drivande röst. Det här hör hemma i Rastafari, knappast i Sverige. Hur kan man vara så genuin när man bor på Rackarberget? frågar sig Uppsala Music-Lovers. Plattan Militant är Roots-Reggae i rub-a-dub-takt. Det är en något råare stil av reagge som ligger närmare Bob Marley än Jimmy Cliff. Junior har givit sig in i en seriös och tuff del av reggaekulturen. Spelningen kör på, det är plattan Militant som spelas från början till slut. Låt efter låt lyckas suveränt: Soldier, Jah is for Everyone, The People, och Jah Light, med flera.

   Junior Naturals nu påbörjade osannolika raketkarriär är inte alldeles oväntad om man har följt denna naturbegåvning från pojkåren. Men det är klart att det är otroligt spännande och chockartat när berömmelsen väl kommer!  Under spelningen så slår det mig dock att kvalité och berömmelse egentligen inte är riktigt samma sak även om det är jättekul och precis som det ska när de två sammanfaller. Berömmelsen beror på artistens egen villighet, på marknadsföring, på kontakter,pengar  på(som Lady Gaga har sagt) "The sociology of fame". Kanske är det egentligen så att det finns en Bob Dylan i varje gymnasieskola och att det spelar begåvningar som Sly and Robbie i de svenska folkparkerna? Vad jag försöker säga är att det egentligen finns mängder av musiker närmat under eliten som är minst lika bra som dem.  Men visst är det häftigt när någon väl blir berömd! Junior Natural fått nu en push av guds nåde. Ingen tvekan om det. Vi ser fram mot hans fortsatta väg mot stjärnorna. Jag är övertygad om att den nu är påbörjad! Bless him!

  Junior Natural är på den här festivalen betydligt bättre än Jimmy Cliff, även om Cliff har resurserna och decibelen. Junior Natural har fått en fantastisk spark uppåt. Och måtte han klara de andra sidorna av reggae: Jag tänker då på den mycket speciella jamaicanska rastafari-religionen med sin cannbis-kult. Vi vill definitivt inte att Uppsalas Junior Natural ska sluta som en nerrökt farfar Cliff!

  

   


Bildresultat för uppsala reggaefestival

                                                              Festival, festival, festival!

    

 


                                                    Sly and Robbie and the Taxi Gang med Junior Natural  på Uppsala Reggaefestival: https://www.youtube.com/watch?v=XgAOll2z7Jk


Olle Ekman


            Plats och tid: Kap, Uppsala, lördag 28 juli 2018, kl 20-22. Med Sly and Robbie spelade efter Junior Natural också Bitty mac Lean, från Birmingham.


UPPSALA REGGAEFESTIVAL: JIMMY CLIFF

" NÄSTAN SOM EN FÖRBANNELSE ATT HANS MUSIK ÄR SÅPASS BRA..."


Bildresultat

    Vad ska man säga om en 70-årig patriarkgubbe i flashig dress som förmedlar detta? Han verkar ju så lätt att genomskåda men för dom som blir beroende hjälper det tyvärr inte hur mycket dom än ser igenom honom


   Nu har Uppsala Music-Lovers det vill säga jag varit på två timmars spelning med Jimmy Cliff och några tusen stenade 20-åringar. Ganjaröken bolmade och knappt en polis var i sikte. Enligt ett tips verkar det ovanligt öppna cannabisrökandet och den höga påtändningsprocenten just i år ha en mycket vettig förklaring nämligen att delar av uppsalapolisen var kommenderade till områden med skogsbränder. Logiken är enkel: När katten är borta......osv.

Jointar och ass-grinding

  Vad är det då jag upplever denna extra "frigjorda", oerhört vackra sommarkväll med "blood moon" på himlen till och med? Ja för det första: Snacka om att stanna kvar i Babylons vinstintressen i stället för tvärt om! Dom köper sig en stunds billig drömkänsla i cigarettpaket. Det är väl knappast mer än så. Killarna dansar, jointarna går runt och tjejerna lutar sig framåt kör upp rumpan och gnider systematiskt sina bakar mot killarnas ben, så kallad ass-grinding, (av Aftonbladet rationaliserat till "gungande höfter och pulserande musik") En tjej skriker: "Alocohol is Satan, alcohol is the Devil" Ursäkta mig men jag förstår absolut inte vad skillnaden är. .....Jag undrar om jag har hamnat i Sodom och inte i Babylon.....

   Okej, okej, jag vet att Elvis, Stones, Johnny Rotten, Bob Marley, Eminem och många fler har fått rasande skribenter på sig. Och nu är det jag som är skribenten. Den här artikeln är säkert snarlik såna som skrevs om Elvis på 50-talet.  Men även det vänliga men numera alltså gonzofierade Uppsala Music-Lovers måste få kräkas upp sånt här någon gång.  Jag vet att man får välja fritt när man är över 18 år, jag vet att detta är en valfri underhållning, jag vet att reggae är en hel kultur och en populär musikstil och jag vet att det faktiskt är en ganska liten del av alla här vid Kap som verkligen blir beroende. Men jag kommer ändå inte ifrån att det luktar unket av Jimmy Cliffs resande cirkus.  

DET SOM VAR BRA: Vi fick höra en legend. Jimmy Cliff är en av Jamaicamusikens verkliga storheter. Han och hans stora band är oerhört rutinerade, med bra tryck, och både tuffa och vackra arrangemag. Bandet påminner om Elvis i Las Vegas och Dylans Budokanband. Populärmusikens utveckling på Jamaica är grovt sett calypso-ska-rocksteady-reggae-rub a dub . Jimmy Cliff täcker in alla faserna utom calypson. Det var kul att höra att ska-låtarna I am King och Miss Jamaica fortfarande lät så medryckande och fräscha. Det här blev alltså också en resa i rockmusikens historia. Även alla något nyare hits spelades också: Reggae Night, The Harder They Come, You Can Get it, och Rivers of Babylon. Publiken sjöng starkare och starkare och dom snubbar som gillade att röka gräs och att bli ass-grindade hade givetvis högtidsstunder. När det gäller musiken och bandet så fanns det en jättestor behållning: En suverän och ylande elgitarr låg och solade i varenda låt och det lät nästan som om det var denna gitarr som var själva grundbulten, som höll ihop hela showen.

Gammal och trött

DET SOM VAR MINDRE BRA: Om man verkligen gav sig tid att lyssna ordentligt så kunde man urskilja fler och fler brister.  Jimmy Cliff lät inte glad utan snarare spänd och desperat. Hur kul kan det vara att vråla" I give you peace and love " för tre tusende gången? Hans röst hade faktiskt blivit lite svag och rosslig och den låg konsekvent en halvton ur fas med musiken. Allt eftersom spelningen rullade på så lät det faktiskt mer och mer som om det kom en slags ångestrop  från Jimmy Cliff. Därefter upptäckte jag på you-tube att en spelning på Sunsplash 2014 var exakt likadan som den här. Samma låtar, samma låtföljd, ordagrannt samma kommentarer mellan låtarna. Showens utveckling på fyra år var nada, zero, noll.  Den enda skillnaden var att Cliff hade blivit hesare och att bandet rimligen måste vara totalt slutkört och uttråkat. Jimmy Cliff som har varit storstjärna i hela Västvärlden har tyvärr blivit bedagad. Kanske spelar det ingen roll för honom för det är ändå han som drar in mest deg. Men jag upprepar att vid närmare undersökning så luktar detta unket.Tyvärr blir det nästan som en förbannelse att hans musik ändå är såpass bra och underhållande. Trots de negativa aspekterna så går det inte att avfärda honom helt......

        Bildresultat                                                                                                             

                                                                                                                    Foto: Olle Ekman, Uppsalamusiclovers

                En viss sida av reggae:  Assgrinding i cannbisröken under Jimmy Cliffs spelning i Uppsala



Fy skäms Aftonbladet!

DEN TJUSIGA ÖVRE MEDELKLASSENS FLAGGSKEPP "GÖR ETT NEDSLAG" ,CITERAR LÄTTKÖPT OCH KONSTATERAR ATT DET KAN ANTINGEN VARA SI ELLER SÅ....

Bilden kan innehålla: 3 personer, personer som ler, text

                                     

 Man undrar vilken redaktionssekreterare som har bett journalisterna på Aftonbladet om detta cirkelresonemang? AB har ju en alldeles utmärkt fråga under bilden: "Eller är folkfesten betydligt bättre än sitt skandalösa rykte?" Skulle dom inte kunna tänka sig att undersöka det? Fast då måste dom ju gå dit och ställa sig förstås. Och tänk om det då finns en risk att dom skulle  få syn på sina egna döttrar som "ass-grindade"? Vem vet?  Fast okej, man ska inte övermoralisera. I dessa fria tider så är jag ganska säker på att även ABs kvinnliga reportrar anser att ass-grinding är rätt okej. Dom verkar i alla fall inte sympatisera med Me too.....

  (Men det känns rätt bra att konkurrera ut den gamla "arbetartidningen" måste jag erkänna. Får jag stora journalistpriset nu? ).



"Den som läser borgarblaskor förblir blind och döv"

                                   Tyskt ordspråk från 70-talet som fortfarande gäller



Smakprov på Jimmy Cliffs musik från You-Tube (inte från Uppsala):

https://www.youtube.com/watch?v=18EAqHx2lMk

https://www.youtube.com/watch?v=tpjfPOY3ujg

https://www.youtube.com/watch?v=YdDCu-x8ew8

https://www.youtube.com/watch?v=7WGBC3yhMLw


LÄS OCKSÅ GÄRNA UPPSALA MUSIC-LOVERS "DRÖMCIGARETTER":

https://www.poeter.se/Las+Text?textId=2164373#.W15DKOn48BU.facebook



OLLE EKMAN ( inte Siewert Öholm)


Plats och tid: Uppsala Reggaefestival, Kap, Uppsala, lördag 28 juli kl 23-01




SER VI JUST NU EN REGGAE-STJÄRNA FÖDAS?

JUNIOR NATURAL FICK STUDIOTID MED SLY AND ROBBIE

  Sly Dunbar och Robbie Shakespeare är två verkliga storheter inom reaggeamusiken. Som trummis och basist har de utgjort rytm-sektionen på mängder av plattor med kända och okända artister men de är kanske framför allt stora namn som producenter. De arbetade sig upp under 70-talet och 1983 kontaktades de av Bob Dylan och de medverkade på Dylans platta Infidels.

  34 år senare, 2017, var 22-årige reaggeamusikern Junior Natural från Uppsala på semester på Jamaica och genom ett händelseförlopp som kan verka som ren slump så "råkade" han träffa Robbie Shakespeare och Shakespeare erbjöd honom (enligt uppgift bara efter en stund) att spela in en skiva.

  Ja vad är det med det här då? undrar Ni. Musiker känner varandra genom olika band och konstellationer de varit med i och genom en massa olika kontakter och rockmusiken är en ganska liten värld. Det är inte alls konstigt om de stöter på varandra både här och där. Dessutom tänker Ni kanske att den här ganska långsökta kopplingen till Bob Dylan, den beror på att Uppsala Music-Lovers vill skriva en glamourös artikel? Men kopplingen till Bob Dylan är bara en slump!

  Okej, jag medger att jag vill skriva en flashig artikel, men finns det inte en möjlighet att det hänger ihop på ett annat sätt: Jag tänker mig att stora begåvningar ofta känner på sig vilka andra personer som är stora begåvningar. Så Bob Dylan märkte att Sly and Robbie var något utöver det vanliga och bjöd in dem och förra året hörde Sly and Robbie att Junior Natural är en naturbegåvning , en talang utöver det vanliga och hjälpte honom att spela in plattan "Militant". Okej, jag bara lägger fram denna teori. Take it or leave it.



Relaterad bild

Det är nog egentligen ingen slump att storheterna Sly Dunbar och Robbie Shakespeare spelade in en platta med Junior Natural. Han känns helt igenom äkta, som en genuin rasta-man.


När Junior Natural spelar på Kulturernas Karneval i Engelska parken så hörs det direkt att det här är speciellt. Och man jämför honom med till exempel kollegorna Löst Folk som spelar närmast efter honom så blir det ännu mer tydligt att Junior Natural har något ovanligt.  Uppsala Music-Lovers har svårt att sätta fingret på vad det är, kanske ett visst, mystiskt, främmande tonfall i musiken, eller att denna roots-reggae låter så avslappnad och naturlig. Kanske kan man lite tillspetsat säga (utan att vara avsiktligt elak) att Löst Folk spelar svenska låtar i reggaetakt, medan Junior Natural  känns ett hundra procent genuin, som en äkta rasta-man.

  Uppsala Music Lovers brukar i den här bloggen tjata om något som jag kallar för GRUNDÖSET och som är själva drivet i rytmsektionen, om låten rullar på lätt, lätt med stark, studsande rytm, då finns grundöset där, och det här gäller i högsta grad för Junior Natural och för bandet han har med sig i Engelska parken. Ett naturligt, starkt driv men också parat med en cool avslappnad sångstil och en väldigt trygg prestigelöshet. Det märks att Junior Natural vid det här laget har lärt sig att lita på sitt eget sound, möjligen förstår han själv att han är ett naturbarn, att han är som fisken i vattnet och därför kan han också låta så avslappnad och rutinerad. Han kan liksom "vara lite av en glidare".

  Vad är det då egentligen som händer här? Är det en storstjärna som vi ser födas? Uppsala Music-Lovers tror att det faktiskt kan vara så, på allvar. Teo Lindström från Uppsala har redan ett visst namn i svensk reggae, och så kommer den här enorma "pushen" från reggaens hemland Jamaica. Detta vägrar jag tro är en slump och att Junior Natural ska på Europaturne med Sly och Robbie i sommar är inte heller någon slump. En chans till en sån turné är definitivt inte något vanligt. Kul att de i samband med detta ska spela på Uppsala Reggaefestival.

  Som avslutning kan jag inte låta bli att orera lite om Jantelagen. Okej, Junior Natural har säkert redan ett hyfsat rykte i Sverige men det är liksom lite typiskt att det är först när han kommer i kontakt med eliten, med "Dylan och Sly- and Robbie-nivån" som det börjar hända saker.

Så det finns just nu klara indicier på att Junior Natural har gjort en raketstart mot stjärnorna! 





                           Bildresultat för bob dylan infidels

                 1983 hörde Bob Dylan vilka begåvningar Sly Dunbar och Robbie Shakespeare var och bad dem att vara med på plattan som blev Infidels......



                      Relaterad bild

    2017 hörde Sly and Robbie vilken begåvning Junior Natural var och erbjöd honom att spela in en platta tillsammans med dem....

                       Bildresultat för junior natural militant

                    Det här är plattan Militant som Junior Natural jammade och spelade in tillsammans med Robbie Shakespeare och Sly Dunbar. Det är utan tvekan något med dessa låtar som är speciellt. Det hörs att det är roots-reaggae och det finns ett slags mystiskt tonfall där som låter helt genuint. Om man vänder på det kan man säga att det INTE hörs alls att Junior Natural är SVENSK . Vi tycks inte ha att göra med en snubbe som bor på Rackarberget i Uppsala utan med en äkta rasta-man. Det känns som om Junior Natural har rastafarin i sig.  


Plats och tid: Junior Natural uppträdde på Kulturernas Karneval i Uppsala lördag 26 maj 2018 kl 20.30-21.30


EN AV DE NYA LÅTARNA, SOLDIERS:

https://www.youtube.com/watch?v=Y3mAFVGmJ9I


OLLE EKMAN




 

EN UNDERHÅLLANDE RESA MED CAMILLA FRÅN FITZGERALD TILL THÖRNQVIST!

  Varje vecka är det lördagsjazz i Katalins pub och den här eftermiddagen uppträder Camilla Widell, en skicklig och underhållande sångerska från Uppsala. Hennes band består av  Hans Loelv, piano, Markus Ahlberg, trombon, Per V Johansson, bas och Håkan Jansson, trummor. Det blir en underhållande och mestadels lättlyssnad musikalisk resa med det som väl brukar kallas jazzstandards eller "tradjazz". Inga stora konstigheter här utan bra melodier och skickliga musikanter som har utrymme att improvisera en i taget, på det gamla goda klassiska jazz-sättet.

  Man ska alltid komma ihåg att även om lyssnaren tycker att "sån här jazz har man ju hört så mycket" så har faktiskt inte lyssnaren hört just detta . För varje improvisation är faktiskt ny, den uppstår i stunden. Det som håller tradjazz levande är de ständiga improvisationerna, det är detta som gör att den här musiken behåller spänningen och nerven genom decennierna. Även om man känner igen låtarna så vet man aldrig riktigt vad som ska komma. Det finns alltid utrymme för nya applåder för ny spelglädje och ny skicklig improvisation,

Bilden kan innehålla: en eller flera personer, personer på scen, personer som spelar musikinstrument, personer som står och inomhus


        Foto: Olle Ekman                                                                                                                                                              

Det blir en underhållande resa med "tradjazz" från Fitzgerald till Thörnqvist. På bilden syns förutom Camilla Widell, Markus Ahlberg, trombon, Håkan Jansson trummor (skymtar) och Per V Johansson, bas.


     Spelningen inleds med Spela för mig, en cool och suggestiv låt och man kan konstatera att Camilla Widells jazzröst ligger ganska högt och att det finns massor av känsla i den. Så följer Ella Fitzgeralds kända God Bless the Child, en vacker, bluesig jazzlåt och här får vi för första gången under spelningen höra ett trumpetsolo på keyboard av Hans Loelv. Solot är kan man säga "intill förväxling lika" trumpet och som sagt, spelningen hittills bygger på improvisationer på så kallade standards och nu ökar energin både i trombon, keyboard och trummor.

    I Ella Fitzgeralds Lullaby of Birdland  hörs alltmer ljudliga och svängiga solon. Det är ett gott tecken. Nu kommer bandet verkligen loss. Öset fortsätter i den helt instrumentala Fried Bananas av Dexter Gordon och inte heller här är det något fel på draget i solona. Och Hans Loelv fortsätter att spela trumpet på keyboard.

     En bit in på andra setet berättar Camilla Widell att hon har två husgudinnor; Monica Zetterlund och Viktoria Tolstoj. Så sjunger hon den fina stämningsfulla jazzvisan När min vän som gjordes många gånger av Monica Z. Här får Uppsala Music-Lovers en viss chock när det visar sig att den är skriven av Owe Thörnqvist. En stund senare kommer en till låt av honom som heter Mister Kelly. Jag visste faktiskt inte att Thörnqvist hade en sådan jazztalang, något helt annat än hans vanliga treackords rock´n roll.

  Sammanfattningsvis har det här varit en underhållande och lättlyssnad spelning med klassisk jazz, möjligen lite mer svårtillgänglig mot slutet. Man får konstatera att Camilla Widell är en begåvad sångerska som gärna får uppträda mer.

                         Bildresultat för camilla widell

                                                                                              Camilla Widell


Bildresultat för owe thörnqvist

Uppsala Music-Lovers har svävat i fullständig okunnighet om att det faktiskt är Owe Thörnqvist som har komponerat de fina jazzlåtarna När min vän och Mister Kelly. Men man lär så länge man lever och behöver överraskas ibland!

          OLLE EKMAN


Camilla Widell sjunger Owe Thörnqvists vackra Mister Kelly. Det är ett you tube-klipp men låten är densamma som på Katalin:

https://www.youtube.com/watch?v=6WPqO-xNM5A


Plats och tid: Katalins jazzpub, Uppsala, lördag 10 mars 2018, kl. 15-17.















                                              

ERIK ÄR DET MJUKA GITARRSOLOTS MÄSTARE!

  När gitarristen Erik Söderlind har spelat en stund i Katalins jazzbar så börjar Uppsala Music Lovers uskilja något som är mycket typiskt för hans gitarrspel. Det är att han spelar sina långa, skickliga solon så mjukt! Tonfallet i hans spel är varsamt och då och då kan man nästan uppfatta gitarren som en mänsklig sångröst. För mig ger det här av någon anledning associationer  till den legendariske bluesmannen BB King som avled för något år sedan. Samma mjukhet och samma vibbar av en mänsklig röst. Men samtidigt är det långt ifrån BB King. Det här är modern jazz och Erik spelar med typiska jazzrytmer, andra tempon och det är givetvis inte alls renodlad blues eller rock. Så influensen från BB King kan vara inbillad, den kanske inte finns i verkligheten?

  

                                 Bildresultat för erik söderlind palli kristmundsson

                                                                                                                                            Foto: Palli Kristmundsson

Gitarristen Erik Söderlind har under några år arbetat sig upp inom jazzen och håller på att bli ett stort namn. Kanske är han till och med den störste svenske jazzgitarristen just nu? Den som spelar orgel är Leo Lindberg.

 

   Om jag bortser en stund från den här bluesinfluensen som jag tycker mig höra så skulle man kanske kunna säga att Erik är förankrad i två tydliga traditioner: Dels tar han från de breda svenska och amerikanska traditionerna med jazzstandards, ungefär det som brukar kallas "tradjazz".  Samtidigt finns han i en amerikansk skola av radikalare och mer avancerat gitarrspel. Hans stil brås mycket på namn som Wes Montgomery, George Benson och Grant Green. Sammantaget blir det ett intressant sound som är både traditionellt och avancerat framåtsträvande på samma gång. Plus att det varsamma och mjuka tonfallet finns där hela tiden.

Intryck av några låtar:

Eriks sologitarr firar triumfer till exempel i hans egen  vilsamma, vackra jazzvisa Grandmothers Dream .  Här är det själva långsamheten, att avvakta och inte hasta fram utan ha en så att säga "släpig" tajming som gör denna låt så vacker. Enligt Erik handlar låten om att "ha koll på livet".

French Connection är en livligare låt i snabbt jazztempo . Som vanligt domineras den av Eriks långa, mjuka gitarrsolon och här kommer han loss ordentligt i intensivare, långa och lite tuffare solon. Här hör man båda Eriks sidor, det finns en grundmelodi som det solas på, men samtidigt går solona sin egen väg och har en mer avancerad stil än grundmelodin.

Ännu en underbar låt är den store pianisten Oscar Petersons When Summer Comes. Liksom Peterson så bygger Eriks version på sparsamhet, långsamhet och mjukhet. Musikalisk storhet handlar ofta om att kunna spela sparsamt och på att tystnad och pausering också har betydelse. Musiker som Söderlind och Peterson behöver inte briljera hela tiden med massor av toner, de är helt enkelt för bra för det.



Bildresultat för erik söderlind palli kristmundsson

                                                                                                                                                                           Foto: Palli Kristmundsson

Bandet består av Erik Söderlind gitarr, Chris Montgomery trummor och Leo Lindberg på orgel.


Som jag har nämnt så håller Erik på att etablera sig i den svenska jazzeliten. Han är gitarrvirituosen som är både traditionell och progressiv på samma gång.  Erik har medverkat på och givit ut flera plattor och de tre senaste är Two Years Later, Tribute to Django Reinhart and Wes Montgomery och In the Moment. Han har bland annat spelat med Viktoria Tolstoj och Svante Thuresson och han har ett pågående samarbete med Lisa Nilsson. Han har också fått flera musikutmärkelser. Så får vi givetvis inte glömma bort hans medmusiker för kvällen, Chris Montgomery på trummor och Leo Lindberg på orgel som gör fina insatser och tar plats med utmärkta solon.

Och tro det eller det eller ej, men Erik Söderlind har faktiskt en koppling till BB King: Nu läser jag på nätet att när han lärde sig spela gitarr som barn lyssnade han mycket på King (och även på Eric Clapton). Så det visar sig alltså att Uppsala Music-Lovers inte alls var ute och cyklade. Influensen finns där!

Relaterad bild

                                                                                                                                                                                Foto:Palli Kristmundsson

         Erik Söderlind spelade i Katalins renoverade jazzbar som nu har mycket större fria ytor än tidigare .                                                                                                                                 

Bildresultat för bb king

Det visar sig att influensen från BB King faktiskt finns där! Uppsala Music-Lovers är inte alls ute och cyklar....



                                                                                                                                                                                         OLLE EKMAN


Erik Söderlind med Grandmothers Dream. (Inte från Katalin men låten är samma):

https://www.youtube.com/watch?v=NjG4Wt5DpCY


Plats och tid: Katalins renoverade jazzbar,Uppsala,  torsdag 1 februari, kl 21-23.

EN SPÄNNANDE HYBRID MELLAN SOUL OCH HIP-HOP OCH EN LITEN ANING JAZZ!

  Nu släpper Rebecca Laakso från Länna utanför Uppsala sin första platta i vuxen ålder. Det är en singel som heter Touching My Soul  . Eftersom  hon en gång var barnstjärna i Lilla Melodifestivalen så kan man väl kalla detta för en comeback. När Uppsala Music-Lovers lyssnar på singeln så får jag ungefär samma tankar som jag brukar få när jag lyssnar på Michael Jackson: "Okej, det här är popmusik men det är inte hur lättsmält som helst ".

   Även om Rebecca Laakso inte har givit ut någon musik på många år så har hon ändå under mellantiden sedan Lilla Mellon varit inom musiken och hon har även blivit en mycket duktig och lovande jazzsångerska. Det verkar vara via bandet Beat Funktion som hon har kommit i kontakt med Daniel Lantz och hans Do Records som har producerat detta. Även Nils Hansson alias Henry Bowers har enligt uppgift varit inblandad.   

  Touching My Soul  har en ganska enkel melodislinga som upprepas och upprepas men när man har lyssnat några gånger så hör man att det här inte är någon enkel och smörig poplåt. Precis så här kan det vara med bra musik. Vid första lyssningen klan det rentav låta tråkigt och dåligt men så börjar det framträda mer och mer saker. Efter ett tag hörs det att det här inte är låg kvalité utan att det finns en strävan efter att vara originell och en aning obekväm och låta på ett nytt sätt. Man skulle kunna säga att Touching My Soul är en slags hybrid mellan soul och hip- hop, även med ett litet inslag av jazz. Och det är först efter flera lyssningar som låten lyfter och växer till något riktigt bra.

  Rebecca Laakso har en fantastisk, soulfull sångröst som även är stark och klar. Av någon anledning kommer jag att tänka på den för tidigt bortgångna engelska pop- och bluessångerskan Amy Winehouse även om den här låten inte är lika lättlyssnad som t.ex. Rehab med Winehouse. Och Rebecca har kanske en sådan röst som passar speciellt bra inom jazzen. Om det är så har säkert Daniel Lantz redan uppmärksammat det.

  Hur som helst så är Touching My Soul en spännande och orginell låt, en smått experimentell blandning av soul och hip- hop. Det ska bli väldigt intressant att se om den blir en hit och även hur det kommer att gå för Rebecca Laakso i fortsättningen


Bildresultat för rebecca laakso

       Rebecca Laakso har en fantastisk soulfull sångröst som även är stark och klar. Nu ger hon ut sin första singel i vuxen ålder: Touching My Soul


Bildresultat för rebecca laakso

                                        Rebecca håller även på att utvecklas till en mycket lovande jazzsångerska.




              OLLE EKMAN



                  

Äldre inlägg