Om

JAG HÅLLER ETT ÖGA PÅ MUSIKSCENEN

Jag heter Olle Ekman och är frilansjournalist i Uppsala. Det är jag som driver och skriver bloggen Uppsala Music-Lovers och håller ett öga på musikscenen. Frilansfotografen Palli Kristmundsson, Uppsala, medverkar med tjusiga bilder. Om inget annat anges är bilderna tagna av Palli Kristmundsson.

   Tanken är att jag ska hänga runt på Uppsalas musikscen och göra reportage. Varken mer eller mindre. Fotografen Palli kommer säkert att hänga runt han också, då och då. Jag tänker mig att etablera kontakter, gå på gigs och så småningom kanske göra lite mer djuplodande reportage om vissa artister, låtar och repetitioner. Jag hoppas så klart bygga upp en läsekrets så följ bloggen gärna och kom med reportagetips om du vill. Jag är allätare och lyssnar på allt från Lady Gaga och gangsta-rap från djupaste Gottsunda till Igor Stravinskij. Helt enkelt.

Olles mobil, reportage och recensionstips: Nytt mobilnummer: 076-2258633

din profilbild

Olle Ekman, text

Palli Kristmundssons profilbild

 Palli Kristmundsson, foto

MED FIOL OCH MEDMÄNSKLIGHET I UPPSALAS MUSIKLIV

HANNAH TROR PÅ MUSIKENS MELLANMÄNSKLIGA, LÄKANDE KRAFT

   -Musik kan få barn och ungdomar som är rädda att slappna av, komma bort från skräckkänslorna och känna sig fria.

  Hanna Sundkvist är med sin fiol och sin stora medmänsklighet en välkänd och väldigt omtyckt profil inom Uppsalas folkmusik och rockmusik. Hon har massor av musikaliska kunskaper och erfarenheter och när vi träffas vid Stornorets spelmansstämma i Marielund så märks det såklart snabbt att det här är en väldigt begåvad och kunnig musiker. Man förstår att hon lever för musiken men det visar sig att hon också har en annan minst lika stark mission i sitt liv. Nämligen att hjälpa och stödja barn och ungdomar:

- Jag bestämde mig för att bli musiklärare för att kunna kombinera ihop de här två sidorna av mitt liv, berättar Hannah.

 

         Bilden kan innehålla: Hannah Sundkvist, som ler, sitter, barn och utomhus

                                                                                                                                                 musiks                        Foto: Olle Ekman

         

              Hannah är en välkänd och väldigt omtyckt mångsysslande profil inom Uppsalas folkmusik och rockmusik. Hon syns ofta med sin fiol och hon räknar den som sitt främsta instrument men hon spelar också  andra instrument som piano och mandolin.


  Jag vill redan här i början av reportaget nämna att Hannah för ett par år sedan gjorde något fantastiskt. Det var egentligen redan då jag fick idén att jag skulle intervjua henne, vilket alltså inte har blivit av förrän nu. Hannah hade, i Rädda Barnens regi, musik och sång för ensamkommande flyktingbarn . Jag har många gånger sedan dess tänkt på hur modigt och medmänskligt det var att göra något sådant. Jag upplevde det som den ultimata tillämpningen av hennes filosofi att musik är ett universellt språk med läkande kraft. Någon som gör något sådant och klarar av att göra det, det måste verkligen vara en god människa! 

"Där såg man verkligen musikens kraft, när dom faktiskt ställde sig upp och  sjöng och rappade till slut ", säger Hannah


    Men det finns så mycket mer att berätta om Hannah. Hon är verkligen ett energiknippe och när man ska ta reda på mer om hennes musik så visar det sig att hon har nästan osannolikt stora erfarenheter och kunskaper. Hon har klassisk skolning på fiol, hon spelade hårdrock i 90-talsbandet Minstrel, hon har gjort bluegrassarrangemang av hårdrock (hör och häpna)  hon har varit med i två Dylan-band, hon hade en tidigare karriär som trummis , och hon har en stor kärlek till och sysslar med en ständigt fortgående utforskning av folkmusik och World-Music. Hennes speciella skötebarn är det kända World Music-bandet Morfis . Hon håller workshops och är körledare och sångerska och dessutom är hon musiklärare på högstadiet. Plus mer ändå.....

  En sak verkar i alla fall ganska säker och det är att det är att det är fiolen som det mesta kretsar kring. Hennes två andra instrument är piano och mandolin men det är nog ingen tvekan om att fiolen är huvudinstrumentet.

" Jo så är det absolut. Jag fick syn på en fiol när jag var sex år och då sa jag direkt att jag ville ha en sån och spela på. " berättar Hannah.

"Är det inte ett väldigt svårt instrument.  Man tillverkar så att säga allt själv, klangen, tonhöjden, styrkan. Dessutom finns det inga band på halsen för att sätta fingrarna rätt ? "

"Jo visst är det ett ganska svårt instrument, det håller jag med om. Dessutom kan en fiol krångla och "sätta sig på tvären" på olika sätt".    Tydligen är det så att en fiol kan sätta igång och "jävlas" till exempel på grund av luftfuktigheten och temperaturen.

"Fiolen kallas väl djävulens instrument? Är det inte så?" undrar jag.

"Jo, och ibland kan jag faktiskt tycka att det där stämmer" säger Hannah och skrattar.

 

   En av hennes inriktningar är rockmusik och under några år har hon varit violinist i de två rockbanden Rain Dogs och Zimmermans i Uppsala. (båda banden ligger just nu nere) Båda banden är starkt inriktade på Dylan-låtar. Hannah minns att hon, med sin typiska grundlighet, lyssnade in sig på Dylans violinist på Desire, Scarlet Rivera, speciellt på hur Rivera spelar på låten Hurricane.

 


 Bildresultat för rain dogs uppsala

                                                                                                                                                                                          Foto: UNT

    Hannah har under årens lopp spelat en hel del covers och på senare år har hon varit med i två av Uppsalas rockband, Zimmermans och Rain Dogs som båda spelar mycket av Dylan. På den här bilden syns hon till höger i Rain Dogs

Bildresultat för Rain Dogs uppsala

   Som rockviolinst . Hannah berättar att hon  lyssnade in sig på Bob Dylans violinist på Desire, Scarlet Rivera: "Till exempel på hur Scarlet Rivera spelar på Hurricane".

 

    Är det inte jättehäftigt att få stå på scenen framför en publik som applåderar och skriker, att få känna på hur det är att vara rockstjärna?

"Nja, jag ser det faktiskt inte riktigt så. När man uppträder kommer en del att applådera och en del kommer inte att tycka att det var så bra. Så är det och så kommer det alltid att vara. Det finns alltid delade meningar. Jag har ingen speciellt stor  längtan efter att stå på scenen som en stjärna." Dessutom kommer hon in på att om man ska spela som rockartist så krävs det marknadsföring, bokning av spelningar, och många andra kontakter, så det kräver mycket tid och jobb för att hålla igång en rockkarriär.

  Under intervjuns gång så märks mer och mer detta att Hannah inte har en "egoinställning" till musik utan snarare en social,  allmänmänsklig inställning. Under årens lopp har hon blivit mer och mer intresserad av folkmusik och det visar väl rätt tydligt att hon helst vill ha musiken till att utforska, till att träffa nya människor och till att lära sig om andra länder. 

" Det fantastiska är att musiken är ett universellt språk som alla kan förstå. "

   Hannah är med på spelmansstämmor i Sverige och hon har rest till bland annat Bulgarien för att lära sig om detta lands folkmusik. Och de senaste åren har irländsk folkmusik blivit en speciell kärlek. För något år sedan läste Hannah en sommarkurskurs i folkmusik på universitetet i Limerick vilket är ett annat  bra exempel på hur noggrann hon är i sina utforskningar.

  Vi pratar om hur utbytet av folkmusik går till och kommer in på det mytomspunna buskspelet på svenska spelmansstämmor. Jag vill veta vad den här smått mystiska delen av en spelmansstämma egentligen är. Spelmännen träffas ute i buskarna efter själva stämman och spelar tillsammans tills långt in på natten:
"Man möter andra i en låt. Man förnyar låten just i det ögonblicket då man spelar tillsammans. Det kan till och med bli så att det blir en helt ny låt av utbytet" berättar Hannah.

  På Irland kan man säga att det sker ett motsvarande utbyte och uppfinnande av nya låtar på pubarna,. Man spelar tillsammans och besökarna sjunger "sing-a-longs" "Det stämmer nog rätt bra att buskspelet i Sverige och pubarna på Irland har ungefär samma uppgift att föra folkmusiken vidare." säger Hannah. Hur som helst så kan man lätt tänka sig att Hannah känner sig hemma både i buskspelet på Bingsjöstämman och på musikpubarna i Limerick på Irland. På båda ställena bör hon vara i sitt rätta element.

  Så kommer vi in på det speciella skötebarnet Morfis . Det här är ett folkmusikband som spelar så kallad World-Music på fiol, trumpet, dragspel och flera andra instrument.

" Morfis är nog det band jag gillar allra bäst" säger Hannah. Hon var med och bildade detta band för ungefär ett decennium sedan och man märker på henne att hon är speciellt stolt över Morfis som från början hette Morfis Bixur men som senare bytte namn till bara Morfis.

  World Music är en inriktning av folkmusik som blandar musik från många olika länder i alla möjliga nya "mixar". Det låter ofta väldigt spontant och även ganska kaotiskt, bullrigt och "brötigt". Samtidigt är World Music väldigt smittsamt och medryckande. Under årens lopp har Morfis fått fina recensioner med formuleringar som: " Med massor av strängar, blås och beat tar de avstamp i hela världens musiktradition och levererar olagligt svängiga låtar" och " Världsmusik har sättan illustrerats så bra som av Morfis Bixur från Uppsala..."

  Morfis  är kända och kan räknas som ett av Sveriges främsta World-Music-band. Det är ett helt äventyr att lyssna på deras musik. Till exempel på deras blås med samtidigt dragspel. Morfis är baserade dels på så kallad klezmer-musik från Östeuropa och på typisk Balkan-musik.   "Men på senare år har bandet utecklats och tagit in musik från andra länder också".

  Var är Hannah just nu och vart är hon på väg med all sin musik?

"Just nu är jag i en fas då jag inte hörs så mycket. Jag vill arbeta med mina projekt länge innan vi uppträder. Jag vill att det vi gör ska vara riktigt, riktigt bra innan det släpps."

 Hon avslöjar att ett av projekten är att gå vidare med Irländsk folkmusik och det finns ett nytt band som heter  Caolmhar. Så just nu verkar det som om Hannah fortsätter med sitt irländska intresse och det blir spännande att höra Caolmhar på Kulturnatten då de ska uppträda kl 16 på Fyris Torg.

  Under intervjuns gång kommer vi ett par gånger in på hennes arbete som musiklärare på högstadiet på Raoul Wallenbergsskolan i Uppsala. Hon är alltså en av dessa människor som har sitt stora intresse som yrke även om hon inte håller på med precis samma saker i jobbet och på fritiden. Man kan kanske undra om det inte blir för mycket ibland, att alltid, alltid, hålla på med musik. Men Hannah verkar inte se det på det sättet. Hon berättar att hon under en period sysslade med annat:

 "Jag utbildade mig till vårdare och arbetade inom omsorg och sådant som vårdare och boendeassistent. Men under den tiden kom jag bort från musiken och jag längtade verkligen tillbaka".  Så hon bestämde sig för att utbilda sig till musiklärare och det verkar ha varit som om allt då föll på plats. Hon hade hittat ett perfekt sätt att kombinera musiken med sitt stora intresse för barn och ungdomar.

  Uppsala Music-Lovers avrundar det här reportaget med frågan vad det är som gör Hannah till en så bra musiker? Vad är hennes starkaste sidor? "Jag vill hela tiden utvecklas och ge mig in i ny musik. Jag vill arrangera musik på nya sätt och jag vill dela med mig av musik till andra"  säger hon. Så tillägger hon, lite oväntat: "Jag är en glad amatör."

  Nja, Uppsala Music-Lovers håller faktiskt inte med om det sista påståendet. Maken till bred, intressant och kunnig musiker har jag sällan träffat på. Det måste istället räknas som tecken på Hannahs stora ödmjukhet och blygsamhet när hon påstår att hon är en glad amatör


   


 

Bildresultat för Hannah sundkvist uppsala

     När Hannah utbildade sig till musiklärare verkar det som om de olika sidorna i hennes liv verkligen föll på plats. För henne är musik främst ett sätt att skapa kontakt och förståelse mellan människor och den  är även ett medel att lindra barns och ungdomars osäkerhet och rädsla.


 

 



Bilden kan innehålla: Hannah Sundkvist, som ler, utomhus

                                                                                                                                                                                   Foto: Olle Ekman

     Man kan vara säker på att Hannah förr eller senare dyker upp någonstans i Uppsalas musikliv med sin fiol och sin medmänsklighet ! Här är hon på en spelmansstämma vid Stornoretstugan.



  Hannah som rockmusiker i bandet Zimmermans:

https://www.youtube.com/watch?v=x3HdcCigZHk

Hanna som folkmusiker i World Music-bandet Morfis (före detta Morfis Bixur)

https://www.youtube.com/watch?v=xjDblLGJo7I



Tid och plats: Intervju vid Stornoretstugan, Funbo, lördag 25 augusti 2018.


OLLE EKMAN

SNOOP OLLE DOGG DOGG!

SNOOP OLLE DOGG-DOGG IS THE SHIT

är ett musikprojekt av Olle Ekman som handlar om att kombinera långa poetiska texter, härstammande från "slam-poetry" och "Spoken Word- poetry"  med sparsam hip-hop, så kallad "minimalist Music".

   En av idéerna fick jag från slam-poetry-tävlingarna på Reginateatern i Uppsala, ledda av Nils Jansson alias Henry Bowers från Gottsunda. Den andra bärande idén fick jag från det engelska bandet Sleaford Mods från Nottingham som spelar vad som kallas "minimalist hip-hop" med osminkade socialrealistiska texter. Tillsammans är alltihop för mig ett försök att lyfta fram texterna och göra dem till huvudsak. Att få hip-hopen att tydligare än hittills närma sig poesins område, kan man väl säga. "These guys are real poets" som Bob Dylan sa om Wu Tang Clan. 

  

          Bilden kan innehålla: 1 person

      Olle Ekman alias Snoop Olle Dogg-Dogg reciterar halsbrytande poesi till brutalt rak hip-hop

Ett typiskt gig av mig/alias Snoop Olle Dogg-Dogg kan vara sex eller sju låtar.


Smakprov från Snoop Olle Dogg-Dogg:

https://www.facebook.com/olof.ekman/videos/10200998319155085/

https://www.facebook.com/olof.ekman/videos/10201017368031295/UzpfSTE2ODAxMzcwNDM6MTAyMTA0MTc3NTU1NTUxMDg/

  

INSPIRATIONSKÄLLAN SLEAFORD MODS:

https://www.youtube.com/watch?v=Y7SkSPjPIkk



                      SNOOP OLLE DOGG-DOGG, DONT YOU DARE MISS HIM!



NU HAR JUNIOR NATURAL BLIVIT RIKTIGT RIKTIGT STOR!

"Hello Uppsala! I am blessed! Its an honour! A great big honour!"

Bildresultat för uppsala reggaefestival junior natural

                                                                                                                      Foto: Olle Ekman, Uppsala Music-Lovers

      

     Hello boys and Girls. Uppsala Music Lovers befinner sig på Kap i Uppsala och ska se och höra något osannolikt, något nästa ofattbart. Junior Natural (Teo Lindström från Uppsala) har i många år betraktats som ett underbarn och han spelade in demos och klipp som ung pojke. Men nu har han blivit stor. Riktig riktigt stor! Han kompas på en europaturné av den världsberömda rub-a-dub-duon Sly and Robbie med The Taxi Gang.  Dom har förutom hundratals reggaemusiker producerat och backat upp namn som James Brown, Bob Dylan, Joan Armatrading och Mick Jagger. Tro det eller ej men det är faktiskt sant!

   Reggaefestivalen är ganska lugn och tyst just nu. Publiken har dragit sig bakåt från den förra spelningen och lämnat tomma ytor framför scenen. Det kommer ut folk på scenen och det hörs spridda pianoklink och en rockare i svarta solglasögon stämmer en elgitarr.  Efter ytterligare några minuter kommer Sly and Robbie in och värmer upp. Det börjar trevande, lågmält och lite jazzaktigt och fruktansvärt rutinerat: Låt oss bygga upp det här från ingenting. Från några trevande ackord! Totalt laidback! Det går nästan inte att förstå att det faktiskt är Sly and Robbie som står där.

  Ögonblicken när dånet och sången börjar är avgörande. Det gäller att komma in rätt men också "på vinst och förlust" om det ska stämma direkt. Det är när artisten "bara kör" utan överdriven perfektion och kontroll som det kan bli riktigt, riktigt bra!

   Just nu skruvas volymen upp massivt. Sly faller in bakom Robbie med rub-a-dub-trummor och Robbie ropar: "Please welcome from Uppsala Sweden Junior Natural!".  Så drar Junior in på scenen. Snabbt, avslappnat, glidande, som fisken i vattnet, precis som han brukar. Att han står på samma ställe som Dylan, Jagger, Armatrading och James Brown har gjort, tycks inte bekymra honom. Men visst är han rörd över att få göra detta och över att han är i sin hemstad: Hello Uppsala! I am blessed! Its an honour! A great big honour! ropar han om och om igen. Bildresultat för robbie shakespeare playing live

         Robbie Shakespeare, legendar och en av rub-a-dubens uppfinnare backar upp Uppsalas stjärnskott.

  

    Första låten han kör är Soldiers från hans platta Militant från i höstas. Samma suveräna laidback-attityd som vanligt, men ändå med stark, klar och drivande röst. Det här hör hemma i Rastafari, knappast i Sverige. Hur kan man vara så genuin när man bor på Rackarberget? frågar sig Uppsala Music-Lovers. Plattan Militant är Roots-Reggae i rub-a-dub-takt. Det är en något råare stil av reagge som ligger närmare Bob Marley än Jimmy Cliff. Junior har givit sig in i en seriös och tuff del av reggaekulturen. Spelningen kör på, det är plattan Militant som spelas från början till slut. Låt efter låt lyckas suveränt: Soldier, Jah is for Everyone, The People, och Jah Light, med flera.

   Junior Naturals nu påbörjade osannolika raketkarriär är inte alldeles oväntad om man har följt denna naturbegåvning från pojkåren. Men det är klart att det är otroligt spännande och chockartat när berömmelsen väl kommer!  Under spelningen så slår det mig dock att kvalité och berömmelse egentligen inte är riktigt samma sak även om det är jättekul och precis som det ska när de två sammanfaller. Berömmelsen beror på artistens egen villighet, på marknadsföring, på kontakter,pengar  på(som Lady Gaga har sagt) "The sociology of fame". Kanske är det egentligen så att det finns en Bob Dylan i varje gymnasieskola och att det spelar begåvningar som Sly and Robbie i de svenska folkparkerna? Vad jag försöker säga är att det egentligen finns mängder av musiker närmat under eliten som är minst lika bra som dem.  Men visst är det häftigt när någon väl blir berömd! Junior Natural fått nu en push av guds nåde. Ingen tvekan om det. Vi ser fram mot hans fortsatta väg mot stjärnorna. Jag är övertygad om att den nu är påbörjad! Bless him!

  Junior Natural är på den här festivalen betydligt bättre än Jimmy Cliff, även om Cliff har resurserna och decibelen. Junior Natural har fått en fantastisk spark uppåt. Och måtte han klara de andra sidorna av reggae: Jag tänker då på den mycket speciella jamaicanska rastafari-religionen med sin cannbis-kult. Vi vill definitivt inte att Uppsalas Junior Natural ska sluta som en nerrökt farfar Cliff!

  

   


Bildresultat för uppsala reggaefestival

                                                              Festival, festival, festival!

    

 


                                                    Sly and Robbie and the Taxi Gang med Junior Natural  på Uppsala Reggaefestival: https://www.youtube.com/watch?v=XgAOll2z7Jk


Olle Ekman


            Plats och tid: Kap, Uppsala, lördag 28 juli 2018, kl 20-22. Med Sly and Robbie spelade efter Junior Natural också Bitty mac Lean, från Birmingham.


UPPSALA REGGAEFESTIVAL: JIMMY CLIFF

" NÄSTAN SOM EN FÖRBANNELSE ATT HANS MUSIK ÄR SÅPASS BRA..."


Bildresultat

    Vad ska man säga om en 70-årig patriarkgubbe i flashig dress som förmedlar detta? Han verkar ju så lätt att genomskåda men för dom som blir beroende hjälper det tyvärr inte hur mycket dom än ser igenom honom


   Nu har Uppsala Music-Lovers det vill säga jag varit på två timmars spelning med Jimmy Cliff och några tusen stenade 20-åringar. Ganjaröken bolmade och knappt en polis var i sikte. Enligt ett tips verkar det ovanligt öppna cannabisrökandet och den höga påtändningsprocenten just i år ha en mycket vettig förklaring nämligen att delar av uppsalapolisen var kommenderade till områden med skogsbränder. Logiken är enkel: När katten är borta......osv.

Jointar och ass-grinding

  Vad är det då jag upplever denna extra "frigjorda", oerhört vackra sommarkväll med "blood moon" på himlen till och med? Ja för det första: Snacka om att stanna kvar i Babylons vinstintressen i stället för tvärt om! Dom köper sig en stunds billig drömkänsla i cigarettpaket. Det är väl knappast mer än så. Killarna dansar, jointarna går runt och tjejerna lutar sig framåt kör upp rumpan och gnider systematiskt sina bakar mot killarnas ben, så kallad ass-grinding, (av Aftonbladet rationaliserat till "gungande höfter och pulserande musik") En tjej skriker: "Alocohol is Satan, alcohol is the Devil" Ursäkta mig men jag förstår absolut inte vad skillnaden är. .....Jag undrar om jag har hamnat i Sodom och inte i Babylon.....

   Okej, okej, jag vet att Elvis, Stones, Johnny Rotten, Bob Marley, Eminem och många fler har fått rasande skribenter på sig. Och nu är det jag som är skribenten. Den här artikeln är säkert snarlik såna som skrevs om Elvis på 50-talet.  Men även det vänliga men numera alltså gonzofierade Uppsala Music-Lovers måste få kräkas upp sånt här någon gång.  Jag vet att man får välja fritt när man är över 18 år, jag vet att detta är en valfri underhållning, jag vet att reggae är en hel kultur och en populär musikstil och jag vet att det faktiskt är en ganska liten del av alla här vid Kap som verkligen blir beroende. Men jag kommer ändå inte ifrån att det luktar unket av Jimmy Cliffs resande cirkus.  

DET SOM VAR BRA: Vi fick höra en legend. Jimmy Cliff är en av Jamaicamusikens verkliga storheter. Han och hans stora band är oerhört rutinerade, med bra tryck, och både tuffa och vackra arrangemag. Bandet påminner om Elvis i Las Vegas och Dylans Budokanband. Populärmusikens utveckling på Jamaica är grovt sett calypso-ska-rocksteady-reggae-rub a dub . Jimmy Cliff täcker in alla faserna utom calypson. Det var kul att höra att ska-låtarna I am King och Miss Jamaica fortfarande lät så medryckande och fräscha. Det här blev alltså också en resa i rockmusikens historia. Även alla något nyare hits spelades också: Reggae Night, The Harder They Come, You Can Get it, och Rivers of Babylon. Publiken sjöng starkare och starkare och dom snubbar som gillade att röka gräs och att bli ass-grindade hade givetvis högtidsstunder. När det gäller musiken och bandet så fanns det en jättestor behållning: En suverän och ylande elgitarr låg och solade i varenda låt och det lät nästan som om det var denna gitarr som var själva grundbulten, som höll ihop hela showen.

Gammal och trött

DET SOM VAR MINDRE BRA: Om man verkligen gav sig tid att lyssna ordentligt så kunde man urskilja fler och fler brister.  Jimmy Cliff lät inte glad utan snarare spänd och desperat. Hur kul kan det vara att vråla" I give you peace and love " för tre tusende gången? Hans röst hade faktiskt blivit lite svag och rosslig och den låg konsekvent en halvton ur fas med musiken. Allt eftersom spelningen rullade på så lät det faktiskt mer och mer som om det kom en slags ångestrop  från Jimmy Cliff. Därefter upptäckte jag på you-tube att en spelning på Sunsplash 2014 var exakt likadan som den här. Samma låtar, samma låtföljd, ordagrannt samma kommentarer mellan låtarna. Showens utveckling på fyra år var nada, zero, noll.  Den enda skillnaden var att Cliff hade blivit hesare och att bandet rimligen måste vara totalt slutkört och uttråkat. Jimmy Cliff som har varit storstjärna i hela Västvärlden har tyvärr blivit bedagad. Kanske spelar det ingen roll för honom för det är ändå han som drar in mest deg. Men jag upprepar att vid närmare undersökning så luktar detta unket.Tyvärr blir det nästan som en förbannelse att hans musik ändå är såpass bra och underhållande. Trots de negativa aspekterna så går det inte att avfärda honom helt......

        Bildresultat                                                                                                             

                                                                                                                    Foto: Olle Ekman, Uppsalamusiclovers

                En viss sida av reggae:  Assgrinding i cannbisröken under Jimmy Cliffs spelning i Uppsala



Fy skäms Aftonbladet!

DEN TJUSIGA ÖVRE MEDELKLASSENS FLAGGSKEPP "GÖR ETT NEDSLAG" ,CITERAR LÄTTKÖPT OCH KONSTATERAR ATT DET KAN ANTINGEN VARA SI ELLER SÅ....


                                      Olle Ekmans foto.

 Man undrar vilken redaktionssekreterare som har bett journalisterna på Aftonbladet om detta cirkelresonemang? AB har ju en alldeles utmärkt fråga under bilden: "Eller är folkfesten betydligt bättre än sitt skandalösa rykte?" Skulle dom inte kunna tänka sig att undersöka det? Fast då måste dom ju gå dit och ställa sig förstås. Och tänk om det då finns en risk att dom skulle  få syn på sina egna döttrar som "ass-grindade"? Vem vet?  Fast okej, man ska inte övermoralisera. I dessa fria tider så är jag ganska säker på att även ABs kvinnliga reportrar anser att ass-grinding är rätt okej. Dom verkar i alla fall inte sympatisera med Me too.....

  (Men det känns rätt bra att konkurrera ut den gamla "arbetartidningen" måste jag erkänna. Får jag stora journalistpriset nu? ).



"Den som läser borgarblaskor förblir blind och döv"

                                   Tyskt ordspråk från 70-talet som fortfarande gäller



Smakprov på Jimmy Cliffs musik från You-Tube (inte från Uppsala):

https://www.youtube.com/watch?v=18EAqHx2lMk

https://www.youtube.com/watch?v=tpjfPOY3ujg

https://www.youtube.com/watch?v=YdDCu-x8ew8

https://www.youtube.com/watch?v=7WGBC3yhMLw


LÄS OCKSÅ GÄRNA UPPSALA MUSIC-LOVERS "DRÖMCIGARETTER":

https://www.poeter.se/Las+Text?textId=2164373#.W15DKOn48BU.facebook



OLLE EKMAN ( inte Siewert Öholm)


Plats och tid: Uppsala Reggaefestival, Kap, Uppsala, lördag 28 juli kl 23-01




SER VI JUST NU EN REGGAE-STJÄRNA FÖDAS?

JUNIOR NATURAL FICK STUDIOTID MED SLY AND ROBBIE

  Sly Dunbar och Robbie Shakespeare är två verkliga storheter inom reaggeamusiken. Som trummis och basist har de utgjort rytm-sektionen på mängder av plattor med kända och okända artister men de är kanske framför allt stora namn som producenter. De arbetade sig upp under 70-talet och 1983 kontaktades de av Bob Dylan och de medverkade på Dylans platta Infidels.

  34 år senare, 2017, var 22-årige reaggeamusikern Junior Natural från Uppsala på semester på Jamaica och genom ett händelseförlopp som kan verka som ren slump så "råkade" han träffa Robbie Shakespeare och Shakespeare erbjöd honom (enligt uppgift bara efter en stund) att spela in en skiva.

  Ja vad är det med det här då? undrar Ni. Musiker känner varandra genom olika band och konstellationer de varit med i och genom en massa olika kontakter och rockmusiken är en ganska liten värld. Det är inte alls konstigt om de stöter på varandra både här och där. Dessutom tänker Ni kanske att den här ganska långsökta kopplingen till Bob Dylan, den beror på att Uppsala Music-Lovers vill skriva en glamourös artikel? Men kopplingen till Bob Dylan är bara en slump!

  Okej, jag medger att jag vill skriva en flashig artikel, men finns det inte en möjlighet att det hänger ihop på ett annat sätt: Jag tänker mig att stora begåvningar ofta känner på sig vilka andra personer som är stora begåvningar. Så Bob Dylan märkte att Sly and Robbie var något utöver det vanliga och bjöd in dem och förra året hörde Sly and Robbie att Junior Natural är en naturbegåvning , en talang utöver det vanliga och hjälpte honom att spela in plattan "Militant". Okej, jag bara lägger fram denna teori. Take it or leave it.



Relaterad bild

Det är nog egentligen ingen slump att storheterna Sly Dunbar och Robbie Shakespeare spelade in en platta med Junior Natural. Han känns helt igenom äkta, som en genuin rasta-man.


När Junior Natural spelar på Kulturernas Karneval i Engelska parken så hörs det direkt att det här är speciellt. Och man jämför honom med till exempel kollegorna Löst Folk som spelar närmast efter honom så blir det ännu mer tydligt att Junior Natural har något ovanligt.  Uppsala Music-Lovers har svårt att sätta fingret på vad det är, kanske ett visst, mystiskt, främmande tonfall i musiken, eller att denna roots-reggae låter så avslappnad och naturlig. Kanske kan man lite tillspetsat säga (utan att vara avsiktligt elak) att Löst Folk spelar svenska låtar i reggaetakt, medan Junior Natural  känns ett hundra procent genuin, som en äkta rasta-man.

  Uppsala Music Lovers brukar i den här bloggen tjata om något som jag kallar för GRUNDÖSET och som är själva drivet i rytmsektionen, om låten rullar på lätt, lätt med stark, studsande rytm, då finns grundöset där, och det här gäller i högsta grad för Junior Natural och för bandet han har med sig i Engelska parken. Ett naturligt, starkt driv men också parat med en cool avslappnad sångstil och en väldigt trygg prestigelöshet. Det märks att Junior Natural vid det här laget har lärt sig att lita på sitt eget sound, möjligen förstår han själv att han är ett naturbarn, att han är som fisken i vattnet och därför kan han också låta så avslappnad och rutinerad. Han kan liksom "vara lite av en glidare".

  Vad är det då egentligen som händer här? Är det en storstjärna som vi ser födas? Uppsala Music-Lovers tror att det faktiskt kan vara så, på allvar. Teo Lindström från Uppsala har redan ett visst namn i svensk reggae, och så kommer den här enorma "pushen" från reggaens hemland Jamaica. Detta vägrar jag tro är en slump och att Junior Natural ska på Europaturne med Sly och Robbie i sommar är inte heller någon slump. En chans till en sån turné är definitivt inte något vanligt. Kul att de i samband med detta ska spela på Uppsala Reggaefestival.

  Som avslutning kan jag inte låta bli att orera lite om Jantelagen. Okej, Junior Natural har säkert redan ett hyfsat rykte i Sverige men det är liksom lite typiskt att det är först när han kommer i kontakt med eliten, med "Dylan och Sly- and Robbie-nivån" som det börjar hända saker.

Så det finns just nu klara indicier på att Junior Natural har gjort en raketstart mot stjärnorna! 





                           Bildresultat för bob dylan infidels

                 1983 hörde Bob Dylan vilka begåvningar Sly Dunbar och Robbie Shakespeare var och bad dem att vara med på plattan som blev Infidels......



                      Relaterad bild

    2017 hörde Sly and Robbie vilken begåvning Junior Natural var och erbjöd honom att spela in en platta tillsammans med dem....

                       Bildresultat för junior natural militant

                    Det här är plattan Militant som Junior Natural jammade och spelade in tillsammans med Robbie Shakespeare och Sly Dunbar. Det är utan tvekan något med dessa låtar som är speciellt. Det hörs att det är roots-reaggae och det finns ett slags mystiskt tonfall där som låter helt genuint. Om man vänder på det kan man säga att det INTE hörs alls att Junior Natural är SVENSK . Vi tycks inte ha att göra med en snubbe som bor på Rackarberget i Uppsala utan med en äkta rasta-man. Det känns som om Junior Natural har rastafarin i sig.  


Plats och tid: Junior Natural uppträdde på Kulturernas Karneval i Uppsala lördag 26 maj 2018 kl 20.30-21.30


EN AV DE NYA LÅTARNA, SOLDIERS:

https://www.youtube.com/watch?v=Y3mAFVGmJ9I


OLLE EKMAN




 

EN UNDERHÅLLANDE RESA MED CAMILLA FRÅN FITZGERALD TILL THÖRNQVIST!

  Varje vecka är det lördagsjazz i Katalins pub och den här eftermiddagen uppträder Camilla Widell, en skicklig och underhållande sångerska från Uppsala. Hennes band består av  Hans Loelv, piano, Markus Ahlberg, trombon, Per V Johansson, bas och Håkan Jansson, trummor. Det blir en underhållande och mestadels lättlyssnad musikalisk resa med det som väl brukar kallas jazzstandards eller "tradjazz". Inga stora konstigheter här utan bra melodier och skickliga musikanter som har utrymme att improvisera en i taget, på det gamla goda klassiska jazz-sättet.

  Man ska alltid komma ihåg att även om lyssnaren tycker att "sån här jazz har man ju hört så mycket" så har faktiskt inte lyssnaren hört just detta . För varje improvisation är faktiskt ny, den uppstår i stunden. Det som håller tradjazz levande är de ständiga improvisationerna, det är detta som gör att den här musiken behåller spänningen och nerven genom decennierna. Även om man känner igen låtarna så vet man aldrig riktigt vad som ska komma. Det finns alltid utrymme för nya applåder för ny spelglädje och ny skicklig improvisation,

Olle Ekmans foto.


        Foto: Olle Ekman                                                                                                                                                              

Det blir en underhållande resa med "tradjazz" från Fitzgerald till Thörnqvist. På bilden syns förutom Camilla Widell, Markus Ahlberg, trombon, Håkan Jansson trummor (skymtar) och Per V Johansson, bas.


     Spelningen inleds med Spela för mig, en cool och suggestiv låt och man kan konstatera att Camilla Widells jazzröst ligger ganska högt och att det finns massor av känsla i den. Så följer Ella Fitzgeralds kända God Bless the Child, en vacker, bluesig jazzlåt och här får vi för första gången under spelningen höra ett trumpetsolo på keyboard av Hans Loelv. Solot är kan man säga "intill förväxling lika" trumpet och som sagt, spelningen hittills bygger på improvisationer på så kallade standards och nu ökar energin både i trombon, keyboard och trummor.

    I Ella Fitzgeralds Lullaby of Birdland  hörs alltmer ljudliga och svängiga solon. Det är ett gott tecken. Nu kommer bandet verkligen loss. Öset fortsätter i den helt instrumentala Fried Bananas av Dexter Gordon och inte heller här är det något fel på draget i solona. Och Hans Loelv fortsätter att spela trumpet på keyboard.

     En bit in på andra setet berättar Camilla Widell att hon har två husgudinnor; Monica Zetterlund och Viktoria Tolstoj. Så sjunger hon den fina stämningsfulla jazzvisan När min vän som gjordes många gånger av Monica Z. Här får Uppsala Music-Lovers en viss chock när det visar sig att den är skriven av Owe Thörnqvist. En stund senare kommer en till låt av honom som heter Mister Kelly. Jag visste faktiskt inte att Thörnqvist hade en sådan jazztalang, något helt annat än hans vanliga treackords rock´n roll.

  Sammanfattningsvis har det här varit en underhållande och lättlyssnad spelning med klassisk jazz, möjligen lite mer svårtillgänglig mot slutet. Man får konstatera att Camilla Widell är en begåvad sångerska som gärna får uppträda mer.

                                                   Bildresultat för camilla widell

                                                                                              Camilla Widell


Bildresultat för owe thörnqvist

Uppsala Music-Lovers har svävat i fullständig okunnighet om att det faktiskt är Owe Thörnqvist som har komponerat de fina jazzlåtarna När min vän och Mister Kelly. Men man lär så länge man lever och behöver överraskas ibland!

          OLLE EKMAN


Camilla Widell sjunger Owe Thörnqvists vackra Mister Kelly. Det är ett you tube-klipp men låten är densamma som på Katalin:

https://www.youtube.com/watch?v=6WPqO-xNM5A


Plats och tid: Katalins jazzpub, Uppsala, lördag 10 mars 2018, kl. 15-17.















                                              

ERIK ÄR DET MJUKA GITARRSOLOTS MÄSTARE!

  När gitarristen Erik Söderlind har spelat en stund i Katalins jazzbar så börjar Uppsala Music Lovers uskilja något som är mycket typiskt för hans gitarrspel. Det är att han spelar sina långa, skickliga solon så mjukt! Tonfallet i hans spel är varsamt och då och då kan man nästan uppfatta gitarren som en mänsklig sångröst. För mig ger det här av någon anledning associationer  till den legendariske bluesmannen BB King som avled för något år sedan. Samma mjukhet och samma vibbar av en mänsklig röst. Men samtidigt är det långt ifrån BB King. Det här är modern jazz och Erik spelar med typiska jazzrytmer, andra tempon och det är givetvis inte alls renodlad blues eller rock. Så influensen från BB King kan vara inbillad, den kanske inte finns i verkligheten?

  

                                 Erik Söderlind

                                                                                                                                            Foto: Palli Kristmundsson

Gitarristen Erik Söderlind har under några år arbetat sig upp inom jazzen och håller på att bli ett stort namn. Kanske är han till och med den störste svenske jazzgitarristen just nu? Den som spelar orgel är Leo Lindberg.

 

   Om jag bortser en stund från den här bluesinfluensen som jag tycker mig höra så skulle man kanske kunna säga att Erik är förankrad i två tydliga traditioner: Dels tar han från de breda svenska och amerikanska traditionerna med jazzstandards, ungefär det som brukar kallas "tradjazz".  Samtidigt finns han i en amerikansk skola av radikalare och mer avancerat gitarrspel. Hans stil brås mycket på namn som Wes Montgomery, George Benson och Grant Green. Sammantaget blir det ett intressant sound som är både traditionellt och avancerat framåtsträvande på samma gång. Plus att det varsamma och mjuka tonfallet finns där hela tiden.

Intryck av några låtar:

Eriks sologitarr firar triumfer till exempel i hans egen  vilsamma, vackra jazzvisa Grandmothers Dream .  Här är det själva långsamheten, att avvakta och inte hasta fram utan ha en så att säga "släpig" tajming som gör denna låt så vacker. Enligt Erik handlar låten om att "ha koll på livet".

French Connection är en livligare låt i snabbt jazztempo . Som vanligt domineras den av Eriks långa, mjuka gitarrsolon och här kommer han loss ordentligt i intensivare, långa och lite tuffare solon. Här hör man båda Eriks sidor, det finns en grundmelodi som det solas på, men samtidigt går solona sin egen väg och har en mer avancerad stil än grundmelodin.

Ännu en underbar låt är den store pianisten Oscar Petersons When Summer Comes. Liksom Peterson så bygger Eriks version på sparsamhet, långsamhet och mjukhet. Musikalisk storhet handlar ofta om att kunna spela sparsamt och på att tystnad och pausering också har betydelse. Musiker som Söderlind och Peterson behöver inte briljera hela tiden med massor av toner, de är helt enkelt för bra för det.



Erik Söderlind, Chris Montgomery, Leo Lindberg

                                                                                                                                                                           Foto: Palli Kristmundsson

Bandet består av Erik Söderlind gitarr, Chris Montgomery trummor och Leo Lindberg på orgel.


Som jag har nämnt så håller Erik på att etablera sig i den svenska jazzeliten. Han är gitarrvirituosen som är både traditionell och progressiv på samma gång.  Erik har medverkat på och givit ut flera plattor och de tre senaste är Two Years Later, Tribute to Django Reinhart and Wes Montgomery och In the Moment. Han har bland annat spelat med Viktoria Tolstoj och Svante Thuresson och han har ett pågående samarbete med Lisa Nilsson. Han har också fått flera musikutmärkelser. Så får vi givetvis inte glömma bort hans medmusiker för kvällen, Chris Montgomery på trummor och Leo Lindberg på orgel som gör fina insatser och tar plats med utmärkta solon.

Och tro det eller det eller ej, men Erik Söderlind har faktiskt en koppling till BB King: Nu läser jag på nätet att när han lärde sig spela gitarr som barn lyssnade han mycket på King (och även på Eric Clapton). Så det visar sig alltså att Uppsala Music-Lovers inte alls var ute och cyklade. Influensen finns där!

Erik Söderlind

                                                                                                                                                                                Foto:Palli Kristmundsson

         Erik Söderlind spelade i Katalins renoverade jazzbar som nu har mycket större fria ytor än tidigare .                                                                                                                                 

Bildresultat för bb king

Det visar sig att influensen från BB King faktiskt finns där! Uppsala Music-Lovers är inte alls ute och cyklar....



                                                                                                                                                                                         OLLE EKMAN


Erik Söderlind med Grandmothers Dream. (Inte från Katalin men låten är samma):

https://www.youtube.com/watch?v=NjG4Wt5DpCY


Plats och tid: Katalins renoverade jazzbar,Uppsala,  torsdag 1 februari, kl 21-23.

EN SPÄNNANDE HYBRID MELLAN SOUL OCH HIP-HOP OCH EN LITEN ANING JAZZ!

  Nu släpper Rebecca Laakso från Länna utanför Uppsala sin första platta i vuxen ålder. Det är en singel som heter Touching My Soul  . Eftersom  hon en gång var barnstjärna i Lilla Melodifestivalen så kan man väl kalla detta för en comeback. När Uppsala Music-Lovers lyssnar på singeln så får jag ungefär samma tankar som jag brukar få när jag lyssnar på Michael Jackson: "Okej, det här är popmusik men det är inte hur lättsmält som helst ".

   Även om Rebecca Laakso inte har givit ut någon musik på många år så har hon ändå under mellantiden sedan Lilla Mellon varit inom musiken och hon har även blivit en mycket duktig och lovande jazzsångerska. Det verkar vara via bandet Beat Funktion som hon har kommit i kontakt med Daniel Lantz och hans Do Records som har producerat detta. Även Nils Hansson alias Henry Bowers har enligt uppgift varit inblandad.   

  Touching My Soul  har en ganska enkel melodislinga som upprepas och upprepas men när man har lyssnat några gånger så hör man att det här inte är någon enkel och smörig poplåt. Precis så här kan det vara med bra musik. Vid första lyssningen klan det rentav låta tråkigt och dåligt men så börjar det framträda mer och mer saker. Efter ett tag hörs det att det här inte är låg kvalité utan att det finns en strävan efter att vara originell och en aning obekväm och låta på ett nytt sätt. Man skulle kunna säga att Touching My Soul är en slags hybrid mellan soul och hip- hop, även med ett litet inslag av jazz. Och det är först efter flera lyssningar som låten lyfter och växer till något riktigt bra.

  Rebecca Laakso har en fantastisk, soulfull sångröst som även är stark och klar. Av någon anledning kommer jag att tänka på den för tidigt bortgångna engelska pop- och bluessångerskan Amy Winehouse även om den här låten inte är lika lättlyssnad som t.ex. Rehab med Winehouse. Och Rebecca har kanske en sådan röst som passar speciellt bra inom jazzen. Om det är så har säkert Daniel Lantz redan uppmärksammat det.

  Hur som helst så är Touching My Soul en spännande och orginell låt, en smått experimentell blandning av soul och hip- hop. Det ska bli väldigt intressant att se om den blir en hit och även hur det kommer att gå för Rebecca Laakso i fortsättningen


Bildresultat för rebecca laakso

       Rebecca Laakso har en fantastisk soulfull sångröst som även är stark och klar. Nu ger hon ut sin första singel i vuxen ålder: Touching My Soul


Bildresultat för rebecca laakso

                                        Rebecca håller även på att utvecklas till en mycket lovande jazzsångerska.




              OLLE EKMAN



                  

VAD ÄR DET SOM ÄR SÅ BRA MED REVOLUTION?

         I slutet på förra sommaren kom en platta från uppsalabandet Among Lynx som fick flera berömmande recensioner. Den heter Revolution och den är baserad på amerikansk delta-blues, chicago-blues men även andra stilar som sydstats-rock , soul och folk. Allt det här utgör en färgsprakande blandning i nya, uppfinningsrika kombinationer. Among Lynx är både traditionella och nya på samma gång. Bandet sätter ihop amerikanska traditioner till en ny och samtidigt rå, brötig och avskalad blues-rock.

  

                               Bildresultat för among lynx revolution

           Among Lynx är fr.v Tove Brandt: bas och backupsång, Lina Anderberg: trummor, Elin "Luffar- Lo" Öberg: munspel och backupsång, Evami Ringqvist: sång och percussion och Moa Brandt: gitarr och backupsång

  

    Revolution präglas också av en tuff feminism. Vad kan man då säga om detta?Politiska och andra starka budskap i musik och även all annan slags konst är något som har diskuterats länge, kanske i århundraden. Hör till exempel stark feminism hemma inom konst över huvud taget? Eller gör sådana budskap att konstverket blir sämre? Man kan till exempel påstå att kampsånger inte är så bra konst för att de driver politiska budskap. Eller man kan ha motsatt åsikt: Att konst som driver politiska budskap är bättre och att konstnärer till och med är skyldiga att ha starka budskap med i konsten.

  Det som är så bra med Among Lynx är att det inte finns några floskler, ingen fyrkantig fraspolitik i texterna. Deras tuffa feminism är i stället gestaltad genom det som händer i texterna, den finns inlagd i handlingen om vanliga unga kvinnor som säger ifrån.

  Några ord om fem av låtarna:

Revolution: Den låt som på ett nästan mystiskt sätt verkar passa in på metoo-revolutionen. Evami Ringqvist sjunger först nästan a capella med en megafon och så kommer ett långt, långt trumbeat som driver på mer och till slut kommer låten loss ordentligt med flera instrument: "I´m gonna make a change today, I´m gonna kickstart a revolution."

Hej Dude: Ännu en tuff låt där feminismen ligger i låtens handling. Kvinnan i texten låter sig inte imponeras av en skrävlande kille  utan genomskådar honom: "I see you for what you really are." Suggestiv rock med en smått entonig, malande och stark rytm.

Lynx: En väldigt medryckande, basic och smittsam rocklåt med avskalad, brötig elgitarr som byter av med tunga munspelssolon.

In my trunk: Långt, långt drivande munspelssolo i början med Elin "Luffar-Lo" Öberg. Tillsammans med sångerskan Evami Ringqvist byggs spänningen upp mer och mer. Och så slutar låten plötsligt utan några krusiduller vilket ger en lite speciell och oväntad effekt.

Soil: En stompig bluegrasslåt som också uttrycker tuff feminism. Rakt genom hela låten pågår en utskällning av en usel kille som verkligen får sina fiskar varma: "Take your shit and run!" 


    Så måste Uppsala Music-Lovers diskutera lite om något som nästan verkar lite magiskt. Det är bara för att jag av ren lathet har skjutit upp den här recensionen så länge som det är möjligt att se det här sambandet. Det är nästan exakt sex veckor efter att Revolution släpps och Evami Ringqvist sjunger "I´m gonna kickstart a revolution" på releasspelningen som den verkliga kvinnorevolutionen metoo startar i Sverige. Detta är inte en intellektuell diskussion utan en verklig revolution riktad mot mängder av allvarliga sexuella brott. Visst, det är klart att det inte var just Among Lynx som kickstartade detta  men något slags samband måste ändå ha funnits. Både plattan och metoo-rörelsen låg i tiden. Det gick inte att tiga längre. Genusperspektivet hade hunnit för långt i samhället och blivit för starkt för att männen skulle kunna hålla det tillbaka. Så varken plattan Revolution eller metoo-rörelsen är någon slump.

  Vad är det då som är så bra med Revolution? Här är ett försök att sammanfatta:

  Hela plattan genomsyras av en tuff men inte övertydlig eller fyrkantig feminism. Feminismen ligger främst i Among Lynx hela attityd. Det här är tuffa kvinnor som gör tuff musik och deras självsäkerhet märks mycket tydligt, dels i texterna men också på deras spelningar. Och feminismen är så skicklig därför att den inte är fyrkantig och övertydlig utan därför att den finns inbyggd på ett naturligt gestaltat sätt i kaxigheten och texterna.  Och Among Lynx har tagit en alldeles övervägande manlig sydstats- blues och rocktradition, klivit in i den och gjort nya spännande blandningar av den!

   Dessutom är Among Lynx bra musiker. Leadsångerskan Evami Ringqvist har en sångröst som är utöver det vanliga. Rösten är stark och fylld av amerikanskt  soul- och bluessound. Elin "Luffar-Lo" Öbergs munspel har en stor och drivande roll. Det är inte ett instrument bland andra som drillar och solar utan det ligger i botten och är en del av rytm-sektionen och liknar därmed munspelet i en del klassiska Muddy Waterslåtar.

  Slutligen, kom ihåg detta med den märkliga tajmingen. Plattan Revolution släpptes sex veckor före metoo-revolutionen. Hur kan det komma sig? Ja det är väl bara så att alltihop låg i tiden. Och på något sätt så passar alla de här lite ovanliga pusselbitarna så bra tillsammans . Allt faller på plats och Revolution blir som helhet en jättebra platta.

 

  Bildresultat för among lynx luffar lo



                                                                                                                                                                      

  Elin "Luffar-Lo" Öbergs munspel  har en stark och drivande roll. Det ligger inte ovanpå och solar och kvintilerar utan är snarast ett rytminstrument.                                                                                                                                    

    Revolution, låten som på ett nästan magiskt sätt verkar handla om metoo-revolutionen:

          https://www.youtube.com/watch?v=pw5C24ywKqg        

Lynx, en avskalad och medryckande rocklåt:

          https://www.youtube.com/watch?v=ThfSY1cle4Q


OLLE EKMAN

                                                                                                                            

KARIN TENGGRENS SÄLLSAMMA FOLKTON

KARINS UNIKA MUSIK ÄR SKIR, MJUK OCH LUGNANDE.

    Under den gångna hösten spelade Karin Tenggren på matstället Creperie Lemonie i Uppsala och jag tänkte då att hon är värd mycket bättre än att spela i en nästan folktom restauranglokal. Uppsala Music-Lovers har dock helt klart för sig att just den här kvällen inte gav en rättvisande bild av Karins publik utan att hon är en mycket omtyckt och begåvad artist med många lyssnare. Däremot är hon en ny bekantsksp för Uppsala Music-Lovers. Karin sjunger och kompas av sin egen fiol, eget piano och av akustisk gitarr som ofta spelas av Aldo Donatello.

   Karin söker sig fram med sparsamma ackord på pianot och det växer fram en mjuk och skir form av folkmusik som verkligen är speciell för henne. Det mest karaktäristiska för den tycker jag är att den är så lugnande. Den har ett "grundsound" som aldrig försvinner och som verkar vara förankrat i en slags fullständig frid. Jag kan inte påminna mig att jag tidigare har hört något liknande.

  Rösten spelar givetvis en stor roll för att få fram den här djupt lugna och harmoniska stämningen. Karin har verkligen en mjuk, behaglig och vänlig sångröst med perfekt tonsäkerhet. Den passar klockrent till de här ofta lågmälda låtarna med sparsamt piano- fiol och gitarr.

  I början spelar Karin och Aldo That is a Boy  och Little Bird. Den senare har en sparsam finger-picking på gitarr och liksom de flesta låtarna är den vek och skir. På en artistsida på Facebook har Karin en bild på en fjäder och den bilden fångar perfekt känslan i låten Little Bird och många av hennes andra sånger.

  Kommen så långt i spelningen märker man tydligt att det här inte är någon uppvisning i ekvilibrism utan en musik som bygger på känsla och som kommer direkt från artistens hjärta. På ett sätt kan man kanske säga att den är minimalistisk men viktigare är att den uttrycker KÄNSLOR PÅ RIKTIGT på samma sätt som stora artister till exempel Neil Young och varför inte Joni Mitchell  gör. Karin Tenggren hör till de begåvade artister och spelmän som inte bara botaniserar i andras folklåtar utan som har hittat ett helt eget sound. Hon håller sig till detta sound och verkar sträva efter att utveckla och variera det på alla möjliga sätt.

                              

                

                        

                                    Karins Tenggrens musik är en sällsam folkton som uttrycker KÄNSLOR PÅ RIKTIGT!


Spelningen består av många vackra låtar och här är ett urval:

     The Quote:  Karin verkar ha väldigt klart för sig vad låtarnas tema och story är. Kanske är det på det sättet hon jobbar? Möjligen tänker hon ut vad varje låt ska handla om parallellt med att hon utformar musiken. Om The Quote berättar hon att den handlar om kreativitet. Det finns en person med, i vilken hon ser "the birth of a dancing star". Aldo spelar sparsam gitarr och Karin spelar fiol genom att knäppa på den, ett spelsätt som passar alldeles utmärkt här. Och av stämningen i låten får man en tydlig känsla av att handlingen utspelas på morgonen.

Another Day :  Sparsamma sökande pianoackord i inledningen övergår i en fantastisk mjuk, lugn sång till en mycket vacker melodi. Det finns en sällsam stämning i låten. Den tycks på något plan handla om att  vi hör ihop. "I am you and you are me"

Two Hearts: Karin spelar sitt sparsamma piano på denna  låt om tillfällig, stulen kärlek. En man och en kvinna har ett kärleksmöte och sedan skiljs de för att aldrig träffas igen. I texten ser de tillbaka på det här tillfället och kommer ihåg varandra.

Efter en mindre research tycker jag mig förstå att Karin Tenggren får mycket inspiration från Västerdalarna, från folkmusiken och naturen där och visst stämmer det att hennes låtar också  innehåller mycket naturkänsla. I flera av dem går det lätt att förställa sig Dalarnas djupa skogar och vackra sjöar.


Bildresultat för västerdalarna

  Det finns även massor av naturkänsla i den sällsamma musiken och mycket av inspirationen lär komma från Västerdalarna.

    En annan och kanske den största inspirationen är engelsk folkmusik från pubar och klubbar i London. Karin berättar att hon bodde en tid i London och att hon var ute och lyssnade på folkmusik så mycket hon någonsin hann med. Hon säger att hon "snappade upp väldigt mycket där", Vi vet ju att under ytan på örikets pubar och bakgator finns alltid massor av folkmusik.  Och även om mycket av temana i musiken även tycks komma från Sverige så verkar hennes texter vara uteslutande på engelska. Kanske har detta att göra med Karin Tenggrens London- koppling? 

   Ett alldeles utmärkt exempel på den engelska påverkan är Seamans Curse där man kan spåra soundet från engelska sjömäns ballader med  "singarouds" men där Karins låt ändå har blivit till något alldeles eget.  När man lyssnar en stund så hör man att det är en sjömansballad men den ligger mycket högre än vanligt och har mycket mer lyrisk sång än i den vanligtvis taktfasta singarounden. Ett fint exempel på att sätta en helt egen prägel inom en existerande genre. Det hörs tydligt att det här är just Karin Tenggren som har gjort en egen sjömanssång.

Bildresultat för karin tenggren och aldo donatello

                                       

               Karins röst  kompas av eget piano, egen fiol och ofta av Aldo Donatello på akustisk gitarr


     Några fler fakta om Karin Tenggren är att förutom att vara en singer- songwriter och folkmusiker i sin egen rätt så är hon även vionlininst i det engelska bandet Red Box och i den svenska folk-duon  Towerlight.

           Och Uppsala Music-Lovers tycker som sagt att det mest typiska för den här begåvade och unika musiken är dess stora harmoniska lugn.  Det är just genom att den i sig själv är så sparsam, sökande och möjligen rätt tekniskt "enkel" som den blir så bra. Karin Tenggren har den typ av begåvning som uppnår så mycket med synbarligen ganska enkla medel. För att skämta lite skulle man kanske kunna kalla hennes musik för för "folkmusik med inbyggd Mindfulness"  


Plats och tid: Creperie Lemonie, Svartbäcksgatan, Uppsala, lördag 18 november 2017 kl 20-22.


  SMAKPROV PÅ KARIN TENGGRENS LÅTAR (Från You- tube, men låtarna är samma som på Creperie Lemonie): 

https://www.youtube.com/watch?v=qI8l_IbGlpk

https://www.youtube.com/watch?v=oew2hgOXVXE

https://www.youtube.com/watch?v=DL5ItwDAlsE


OLLE EKMAN

Äldre inlägg