Om

JAG HÅLLER ETT ÖGA PÅ MUSIKSCENEN

Jag heter Olle Ekman och är frilansjournalist i Uppsala. Det är jag som driver och skriver bloggen Uppsala Music-Lovers och håller ett öga på musikscenen. Frilansfotografen Palli Kristmundsson, Uppsala, medverkar med tjusiga bilder. Om inget annat anges är bilderna tagna av Palli Kristmundsson.

   Tanken är att jag ska hänga runt på Uppsalas musikscen och göra reportage. Varken mer eller mindre. Fotografen Palli kommer säkert att hänga runt han också, då och då. Jag tänker mig att etablera kontakter, gå på gigs och så småningom kanske göra lite mer djuplodande reportage om vissa artister, låtar och repetitioner. Jag hoppas så klart bygga upp en läsekrets så följ bloggen gärna och kom med reportagetips om du vill. Jag är allätare och lyssnar på allt från Lady Gaga och gangsta-rap från djupaste Gottsunda till Igor Stravinskij. Helt enkelt.

Olles mobil, reportage och recensionstips: Nytt mobilnummer: 076-2258633

Bilden kan innehålla: 1 person

Bilden kan innehålla: 1 persondin profilbild

Olle Ekman, text

Palli Kristmundssons profilbild

 Palli Kristmundsson, foto

Visar inlägg från augusti 2014

Tillbaka till bloggens startsida

TA BOB DYLAN TILL UPPSALA! DET KAN INTE VARA OMÖJLIGT!

 

Bildresultat för bob dylan and anonymous

 

                   Det är klart att Bob Dylan And His Band ska till Uppsala! Det är inget att snacka om!

 

   Bob Dylan har befunnit sig i rockkulturen under fem decennier. Han är inte den som har sålt mest skivor men det finns väl knappast någon annan rockmusiker under hela denna tid som inte på något sätt är influerad av, har inspirerats av eller i alla fall har åsikter om Bob Dylan. Dylan är antagligen, tillsammans med Beatles, den mest inflytelserike rockartisten i fråga om att påverka och inspirera andra. Hela tiden har han funnits där, tidvis banbrytande och tidvis lite mer i skymundan. Han har givit ut mellan 30 och 40 studioalbum, ett tiotal officiella bootlegs, och cirka fem liveplattor.

  På 60-och 70-talen var det nästan omöjligt att ens tänka sig att Bob Dylan skulle komma till Sverige. Han var här endast två gånger, i april 1966 i Stockholm och i juli 1978 i Göteborg. På senare år har detta ändrats helt. I och med att Dylan de senaste 20 åren har valt att turnera mycket så har han spelat i Sverige i stort sett vartannat år och ibland även varje år. Dylan, som i år är 73 år, har under åren uppträtt med olika kompband i Stockholm, Göteborg, Malmö, Christinehofs slott, Helsingborg, Jönköping, Karlstad, Borgholm, Borlänge och Luleå. Men aldrig i Uppsala.

   Nu när Botaniska Trädgården har blivit etablerad som plats för rockkonserter så är det klart att Bob Dylan också ska hit! Lägg märke till att detta absolut inte är orealistiskt! Även i Jönköping, Karlstad och Luleå så måste det ha börjat med att någon helt enkelt tänkte: Bob Dylan ska hit!

  Destination Uppsala är en arrangör som skulle kunna vara intresserad av en Dylankonsert. Annars kunde man tänka sig att någon förening, företag eller något konsortium startades för att driva Dylan-projektet. Dylans management är kända för att vara svåra att ha att göra med men som sagt: Jönköping, Luleå och Karlstad är bevis för att det här inte alls är omöjligt. Om det kommer igång någorlunda snabbt så skulle Bob Dylan kunna vara i Botaniska antingen nästa sommar eller sommaren därpå!

  Härmed planterar jag denna idé i Uppsalas musikkretsar. Det är klart att Bob Dylan ska till Uppsala! Det är inget att snacka om!

OLLE EKMAN

UPPSALANOSTALGI: BOHMAN BOHMAN

  Come gather around me rock-people of Uppsala and listen to my memories of Bohman Bohman by Rävjunk!

   Det var på hösten 1979. Jag hade bott i Uppsala i ett halvår i ett studentrum på Kantorsgatan och där bodde jag fortfarande kvar. En helg skulle tre kompisar från Industristaden i Bergslagen komma och hälsa på mig och även om det inte sas öppet så var det absolut läge för att det skulle festas en hel del. Det låg på lut, så att säga.

  Harry, Brasko och Taket dök upp på lördagseftermiddagen. Jag släppte in dom i mitt minimala rum där en Hitachi stereo var det viktigaste och det stod några enstaka kursböcker i en bokhylla som täckte nästan hela ena väggen. Brasko var som alltid lite lågmäld och Harry verkade ganska otrevlig och aggressiv, han hade fått dom dragen på senare år. Lång senare fick jag veta att Harry egentligen hade psykiska problem under hela sin uppväxt därför att han som femåring hade bevittnat när hans första lekkamrat blev överkörd av en ångvält. Sedan jag fick veta detta har jag känt mig mer förstående mot Harry och hans aggresivitet än innan jag visste det.

  Taket var ganska tystlåten och när han pratade var det mest om sin  långdistanslöpning tillsammans med dalmasen Erik som nästan var på elitnivå. Ibland strök sig Taket fundersamt över taket, det vill säga den del av hans korta, borstaktiga hår som stack fram en bit över pannan och så att säga bildade ett litet tak.

  Grabbarna halade fram de spritflaskor de hade med sig och jag bidrog med några duralexglas från det studentkök jag delade med fem andra personer som väldigt sällan syntes till. Så satte jag på en singel med en punklåt som jag just köpt inne i Uppsala. Jag hade bara lyssnat på den ett par gånger och tyckte inte att den var speciellt bra egentligen, men visst, jag fick ju erkänna att texten var något alldeles extra.

  Vi drack ren Koskenkorva dricksglasvis alla fyra och jag tror aldrig att jag har varit med om att bli full lika snabbt som den gången. Jag minns att jag hörde Brasko och Harry sjunga:

 "Gösta Bohman, ditt jävla fä!"

 Så minns jag hur Harry skrek:

"Vicken jävla låt. Det var fan det jävligaste jag har hört!"

och Brasko som snabbt kommit ordentligt i gasen tjöt:

"Spola ner dig på ditt utedass!"

   Jag drack och drack och efter ungefär en kvart var det som om det small till i huvudet och världen var sig inte riktigt lik längre. Plötsligt verkade omvärlden mer som en film och samtidigt mådde jag alldeles för jävligt bra. Jag minns att när jag såg Harry ligga på golvet och skrika. "Gösta Bohman, Gösta Bohman, ha, ha ,ha!"    så kändes det helt rätt. Det var som i det där buddistiska uttrycket: " Allt är precis som det ska vara".

   Sedan börjar minnena bli riktigt otydliga men det står helt klart att vi måste ha spelat rock på högre och högre volym i minst ett par timmar. Det fanns visserligen en plan att gå ut på V-Dalas lördagsdisco, grabbarna hade på något sätt lyckats få tag på falska leg genom någon dom kallade Säckbyxan hemma i Industristaden, men diskoteket sköts hela tiden upp på grund av att Brasko skrek:" Fa, jag ska bara lyssna på den här." Och så körde han Sweet Jane så att det dundrade i halva Kantorsgatan. Och nästa gång var det likadant: "Jag ska bara lyssna på den här." Och så körde han Gene Genie med Bowie så att det dånade.

  Ja, egentligen var det inte så mycket mer som hände. I alla fall inte med mig Vi blev såpass fulla att vi aldrig kom iväg till det där diskoteket. Men någon gång efter midnatt kom två tjejer som bodde i rummen bredvid mitt och började dricka dom också. Och ytterligare en stund senare måste jag ha smullit av på min säng. Jag somnade in med den där obehagliga snorfulla känslan av att rummet snurrade. Precis innan jag somnade hörde jag den ena tjejen ropa:

"Men Eva. Tänk på vad du gör."

  Vid fyratiden vaknade jag med en fullkomligt grotesk huvudvärk, ville omedelbart kräkas och urskiljde någon slags snyftningar och rop utanför mitt fönster som stod öppet. Ljuden lät så främmande och märkliga att jag till slut släpade mig upp, slog upp fönstret helt och tittade ut. Det var mörkt men jag såg i alla fall ungefär vad det var som skedde:

  En tjej stod på en gräsmatta och skrek genom sin kvävda gråt:

 "Nej, nej, nej sluta. Snälla ni sluta. Ni får inte. Sluta!" Jag fick ett intryck av att den unga kvinnan var Eva som bodde i rummet bredvid mitt.

  En bit bort låg två unga män på marken och slogs. Speciellt den ena verkade mer eller mindre vansinnig. Efter ett tag lösgjorde de sig från varandra och  vankade runt, runt kring varandra samtidigt som de försökte ge varandra hemska tjyvsmällar, Känslan av våld och blod och kvinnans desperation i luften var inte trevliga. Men eftersom jag forfarande var väldigt full så raglade jag tillbaka till min säng och föll i djup sömn.

  Jag vaknade inte förrän halv elva på förmiddagen och upptäckte att Brasko, Harry och Taket måste ha åkt. Deras väskor och kassar var borta. Okej tänkte jag, det är bäst så. Jag gick ut i köket, hällde salt i ett stort dricksglas med vatten och drack. Jag hade precis lärt mig det där sättet att bota baksmälla som faktiskt fungerar mycket bra.

  Ett par dagar senare ringde Brasko och berättade vad som hänt. Harry hade gått med den ena tjejen in på hennes rum och ja, hur ska jag säga, hon hade helt enkelt låtit honom pöka henne, för att tala klarspråk. Men sent på natten hade tjejens pojkvän kommit dit och hittat Harry där. Pojkvännen hade jagat ut Harry på gården, överfallit honom och efter ett förfärligt slagsmål hade en granne till slut ringt efter polis. Polisen lät dock Harry och killen gå efter ett kortare förhör. Men efter det hade det så att säga luften gått ur hela trippen till Uppsala och dom hade åkt hem trots att Taket som körde knappast var nykter. Fast han var den relativt sett nyktraste.

  "Å fy fan. Ja, ja, det var i alla fall ganska kul, sa jag."

 "Ja, sa Brasko, och det var ju faktiskt en jävla schysst låt. Det var tamej fan det jävligaste jag har hört. Hur fan har dom kunnat hitta på den? Vad var det du sa att dom hette?"

"Rävjunk" ,svarade jag.

  Och därmed sa vi inget mer. Nästa gång jag såg Brasko var märkligt nog på en datakurs i Södertälje ungefär tio år senare.

OLLE EKMAN

 

                                            

LYSSNA PÅ BOHMAN BOHMAN MED RÄVJUNK: http://www.youtube.com/watch?v=uKHnmx0cHB0 tube.se

 

 

   

 

 

FRÅN NATIONALTEATERN TILL ELINS TRÄDGÅRD

 

Hi there, rock-people of Uppsala. Let´s talk about things like truth and honesty in music!

 Oj, det där lät väl fruktansvärt pretto. Inte får det finnas något så pretentiöst i en kvasiintellektuell, halvdjup musikblogg som den här? Men å andra sidan, varför inte? Så låt oss alltså ändå tala lite om saker som sanning, ärlighet och till och med konstnärlighet i rockmusik.

  Ända sedan jag började lyssna på rock har jag tyckt att viss musik är konstnärligare än annan. Jag har aldrig riktigt kunna ställa upp på den där uppfattningen att det bara är fråga om lyssnarens tycke och smak. Visst, sådana här resonemang är ganska flummiga och de har väldigt mycket med känslor att göra. Jag hävdar i alla fall att det finns god, konstnärlig rock som känns ärligare och sannare än annan rock- och popmusik. Jag tror att det där har att göra med att låten kommer direkt från artistens hjärta och känsla och går in i lyssnarens hjärta. Man märker att musiken handlar om verkliga människors verkliga upplevelser. Dålig rock däremot, har att göra med påhittad, förljugen verklighet. Om livet som det inte är. Om idéalbilder som inte finns egentligen.

  Det var nog när jag blev bekant med Bob Dylan som dom här sakerna började klarna för mig. Dylan kunde varken sjunga eller spela speciellt bra. Men hans låtar var sanna och ärliga och de gick rakt in i hjärtat .  De handlade om den verkliga verkligheten och de var inte förskönade.  Det kändes tydligt att Bob Dylan var en konstnär och att Christer Sjögren i Vikingarna inte var det. Första gången jag lyssnade på Nationalteaterns klassiska LP Livet är en fest, den med ölbukarna och fimparna på omslaget, så reagerade jag på ungefär samma sätt. Det här handlade om hur ungdomar i förorterna verkligen hade det. De här låtarna var sanna och ärliga.

  I lördags, ganska precis 40 år efter första lyssningen på Livet är en fest (på kompisens nya stereo), så var jag på Nationalteaterns rockorkester på Katalin i Uppsala.  De kom ut på scenen, 40 år äldre än då, med ett par musiker utbytta, och hängde på sig elgitarrerna. Deras legendariske basist Ulf Dageby tillägnade den första låten till Katalins eldsjäl och drivkraft Katalin Vargas.  Sedan började bandet ösa på bra och körde alla gamla hits från 70-talet. Men är något över huvud taget ändrat eller utvecklat sedan dess? Möjligen har dom lagt in lite tuffare reagge- och baktaktsrytmer i botten av rocken. Men inte en enda låt är skriven efter 1980. På sätt och vis åker dom runt i landet med en värre nostalgishow än Rolling Stones.

 Okej. Visst är det tuff, rutinerad och bra rock! Bandet trissar upp stämningen i publiken mer och mer. Fler och fler dansar och sjunger och hoppar. Och det här är nog första gången jag så tydligt lägger märke till hur många låtar som handlar om knark och narkotikaproblem. Nationalteatern kan ha varit banbrytande i att lyfta fram narkotikaproblemen i 70-talets förorter. Tidigare har dom nog mest fått kritik för detta och inte det beröm dom egentligen förtjänat.

    I Hanna från Arlöv kommer sångerskan Matilda Sjöberg in och får ovationer och publiken sjunger tillsammans med henne: "Hanna från Arlöv hej. Jag lärde mycket av dig " om tvätteriet som till slut fick en fläkt för att arbeterskan Hanna stred för det. Sedan accelererar bandets ös och efter Barn av vår tid följer Vi fortsätter spela rock´n roll och så jobbar man sig via några andra låtar fram till den sista låten som är en klassiker för oss svenskar som var tonåringar på 70-talet; Livet är en fest.  Och det märks här på Katalin  att en sak är oförändrad sedan 1974, nämligen att "fyllan värmer bäst".  Bandet applåderas in igen och extranummer blir Bara när min älskade väntar med Bob Dylans melodi.

  Ett jävla drag, dånande rock, allsång. En kavalkad av vid det här laget klassiska svenska rocklåtar. Medelålder i publiken över 50. Ägarinnan Katalin Vargas, minst 55, dansar och ser lycklig nedanför scenen efter att fått en låt tillägnad sig av Ulf Dageby. Och hur många etablerade socialtjänstemän sitter egentligen och äter och dricker vid borden längst bak i lokalen samtidigt som Ulf Dageby sjunger "Jag sitter inte på nån socialförvaltning och fluktar i nån pärm och håller koll på allting"?

  Är det här verkligen ärligt och sant idag? Börjar det inte bli lite förljuget vid det här laget? Men Nationalteaterns rockorkester kommer säkert att åka ut och spela ett bra tag till. Som Ulf Dageby sjunger: "Vi fortsätter spela rock´n roll fast vi håller på att dö."

 

                       Olle Ekmans foto.

                                                                                                                                                                      Foto:Olle Ekman

        Ulf Dageby i Nationalteatern öser sin 70-talsrock utav helvete. Men gör inte otidsenligheten honom lite förljugen? Nationalteatern har ju en värre nostalgishow än Rolling Stones.

                                       

 

        -------------------------------------------------------------------------------------

        Så är det söndag eftermiddag och jag är i Elins trädgård på Liljegatan i Fålhagen. Det har kommit en hel del folk hit. Det är en vanlig villaträdgård men dom har ordnat med en liten scen och det sitter högtalare uppmonterade.

  Bandet som ska spela säger att dom inte har något namn och att det är tredje sommaren nu som dom håller den här trädgårdskonserten.  Elin är Elin Ternström som är sångerska och övriga i bandet är Andreas Gejke, gitarr, Carin Eiman, backup-sång och rytm, och Olle Olsson, trummor.

     Det visar sig att dom spelar lågmälda rocklåtar, ballader och country och inte alltid så kända låtar. Jag får ett intryck av att sångerna är varsamt och noggrannt utvalda för att passa in i en viss stämning. När jag lyssnat på ett par låtar tycker jag mig märka att här finns ärligheten och sanningen, och den där direkta kontakten mellan musikernas hjärtan och publiken. Den där ansträngda, lite konstruerade känslan, hos Nationalteatern igår, existerar inte här.

  För att det ska bli så här pass bra så krävs det att musikerna är duktiga och det är dessa. Dom gär en del ganska speciella tolkningar av låtarna, till exempel spelar dom en oväntad helt lugn version av Beatles Lady Madonna. Sångerskan Elin kommer från Östersund och a propå detta kör dom en fin, lite ironisk ballad om vädret, isarna och den instängda jantementaliteten i Östersund. Håkan Hellströmlåten Valborg sitter fint. Så botaniserar dom i för mig okänd country, bland annat en tragisk låt om en kvinna som prostituerar sig för att dra in pengar. På slutet gör dom en nedtonad, lite ovanlig version av Whitney Houstons kända My Love is Your Love.

  Alla är duktiga på sina instrument och detta att trummisen tar det lungt och mest vispar i takt gör att gitarr, tamburin och sång  framträder väldigt tydligt. På det sättet lyfts den speciella karaktären hos varje låt fram.

  Efteråt får jag veta att Andreas och Elin har spelat en del tillsammans förut och att dom fick med sig Carin och Olle till den första upplagan av sommarkonserten. Nu, den tredje gången håller nog konserten på att bli en tradition. Det var säkert något hundratal åhörare i Elins trädgård och det märktes tydligt att dom uppskattade den lågmälda rockkonserten. Och för mig blev det väldigt tydligt att god kontakt mellan musiker och publik betyder en hel del för konstnärligheten.

  I fråga om sånt som musikalisk ärlighet, sanning och hjärta så tycker jag att Elin, Olle, Andreas och Carin i trädgårdskonsertbandet höjer sig över farbröderna i Nationalteatern.

OLLE EKMAN

Olle Ekmans foto.


                                                                                                                                                                            Foto:Olle Ekman

   I fråga om musikalisk ärlighet och hjärta tycker jag att fr.v. Carin Eiman,  Elin Ternström, Andreas Gejke och Olle Olsson höjer sig över farbröderna i Nationalteatern.

 Olle Ekmans foto.

                                     

                                                                                                                                                                         Foto:Olle Ekman

   Den direkta kontakten med publiken betyder mycket för konstnärligheten. Trädgårdskonsert-bandet har en sådan kontakt. Det var säkert något hundratal vänner, arbetskamrater och andra bekanta på den tredje konserten.

 

 Plats och tid: Uppsala 23-24 augusti 2014.

SISTA SOMMARKLUBBEN PÅ KATALIN

                                      LJUDBILD UPPSALA VILL HJÄLPA FRAM NYA FÖRMÅGOR                                                                                                                                                                  

                           Image result for Ljudbild Uppsala  

 


                                                                                                                             

              Nu är alla sex sommaklubbarna på Katalin avverkade och hela serien artister, arton band plus en förartist, de flesta med någon anknytning till Uppsala,  har spelat.  Alexander Martin tillhör arrangören som är föreningen Ljudbild Uppsala och han jobbar också som ljudtekniker vid själva spelningarna.:

   " Syftet med Sommarklubben har varit att ge nya och inte så kända band tillfälle att spela live" berättar han efter att det allra sista bandet, Fabian Thorslund och Kompaniet har gått av scenen.

  Hur tycker du att alltihop har gått?

 " Över förväntan. Vi är speciellt glada att det kom såpass mycket publik, trots att det är sommar och många uppsalabor kanske inte hade kommit tillbaka till stan."

   Genomgående har det varit lite publik i början av kvällen och sedan har det fyllts på mer och mer och på slutet har det varit tjockt med folk som har diggat och dansat, i alla fall framme vid scenen. Det första bandet har varit ganska lågmält eller varit till exempel en singer-songwriter, sedan har det andra bandet och speciellt det tredje varit tuffare och mer högljutt.

  " Det är medvetet som vi har lagt upp det så. Och det har nog gjort att stämningen har byggts upp mer och mer och  därför har det lockats allt mer publik fram till det tuffaste bandet ", säger Alexander Martin.

  Genomgående har det varit en sympatiskt avslappnad och familjär stämning och nästan alla band har applåderats och hejats fram av vänner och familjemedlemmar. Det har märkts att många av musikerna har varit glada att få spela på Katalin. Katalin är ett ställe som är välkänt bland svenska artister och förknippas starkt med Uppsala.

  Ljudbild Uppsala har funnits med ett tag och arrangerade bland annat Kaleidoscope på Katalin i juni.  Och på Kulturnatten 13 -14 september kommer de att ha ett jätteevenmeng också det med ambitionen att nya band ska få möjlighet att spela  live:

"Det blir hela 23 band, några av dem har också varit med här på Katalins Sommarklubb," säger Alexander Martin.

            ---------------------------------------------------------------------------------------------

   På den sjätte och sista sommarklubben uppträdde först delar av bandet the Grand Opening, Jimmy Ottosson och John Roger Olsson. De spelade behagliga, lågmälda rockballader och plockade sig lugnt igenom låtarna på elgitarr och akustisk gitarr.  Sedan kom bandet Past Recedes som visade sig vara ett avancerat funk-pop-band med gitarrer,violin, synth och sång. De skriver egna låtar som låter lite ovanligt och finns i gränslandet mellan jazz, soul och rock.

  "Man kan säga att vi är ett band som söker sig fram experimentellt" berättar Ludvig Eklöf, gitarr, efter spelningen."

  Det allra sista bandet på Sommarklubben var Fabian Thorslund och Kompaniet.  Ett ganska typiskt svenskt rockband med klara likheter med Winnerbäck och Lundell , i den försvenskade Dylan- och Springsteen-traditionen. Det var medryckande ös och tryck i hela spelningen. Fabian Thorslund och Kompaniet fick många att dansa.

   Så var då Sommarklubben över och nästa evenemang för Ljudbild Uppsala blir alltså en jättekonsert med hela 23 band på Kulturnatten 13 september.

 

 The Grand Opening

        The Grand Opening spelade lågmälda rockballader. Jimmy Ottosson och John Roger Olsson plockade på gitarrerna bland annat inspirerade av den amerikanske producenten och rockmusikern Daniel Lanois.

 

 Past Recedes

 Past Recedes är ett smått experimentellt funk-pop-band med egna spännande låtar som finns i gränslandet mellan rock, jazz och soul.

 

Fabian Thorslund & Kompaniet

  Fabian Thorslund och Kompaniet är ett rockband i Winnerbäck- Lundelltraditionen som öste på bra.

 

 Länk till fler bilder: galleri 2.och4.

Länk till Katalin:  http://www.katalin.com/

Länk till Fabian Thorslund och kompaniet: https://www.facebook.com/FabianThorslund/

Länk till the Grand Opening: http://www.tgomusic.com/

 

Plats och tid: Katalin and All That Jazz, lördag 16 augusti 2014, kl.21-24.

 .

 

 

VI SÄTTER STRÅLKASTARLJUSET PÅ ANDREAS HELLKVIST

 ----------------------------------------------------------------------------------------------------

   VÄNLIGA ANDREAS BLIR DEMONISK VID HAMMONDORGELN

   När jag pratar med orgelvirituosen Andreas Hellkvist före spelningen på Hijazz på torsdagen så kommer han ganska snabbt in på sitt instrument, hammondorgeln, och dess hemligheter. På sätt och vis är det hammondorgeln som  blir huvudpersonen i intervjun.  Andreas berättar att det är nästan bara hammondorgel han spelar och det märks hur förtjust han är i detta smått legendariska instrument. Jag påstår att det är väl hammondorgel man hör på skivor med Animals och Bob Dylan från 60-talet. Men det visar sig att det inte är riktigt korrekt. Andreas förklarar att det finns många inspelningar från den tiden med andra slags orglar.  

               

Image result for Andreas Hellkvist hammondorgel

                                   


                                       Andreas Hellkvist är en välkänd virtuos på hammondorgel.

 

 



    Den äkta hammondorgeln tillverkades i USA mellan 1934 och 1979. Det gör att idag finns det bara ett visst antal hammondorglar kvar som blir allt färre i takt med att de skrotas.  Under decenniernas lopp har de stått till exempel i skolor och kyrkor och varit med i jazzband, popband och rockband.

  Hammondorgeln är ett mekaniskt och ett elektroniskt instrument på samma gång. Tonerna bildas av elektriska strömmar i spolar tillsammans med kugghjul med olika antal kuggar. Orgeln kan ha två eller tre tangentbord med tangenter och rader av ventiler och det finns en uppsättning med pedaler vars ljud bildar basgångar. Typiskt är också att det finns en speciell slags högtalare i ett separat aggregat bredvid orgeln.  Andreas berättar att han fastnat för hammondorgeln därför att den ger organisten så stora möjligheter:

  "Man kan få fram så många olika ljud och göra så mycket. Den har sådan spännvidd. Den är som flera instrument i ett."

 Vi pratar också en del om Andreas karriär.  Han spelar ofta parallellt i olika konstellationer. Just nu är inspelningen av en skiva på gång tillsammans med trummisen Daniel Olsson.

  " Skivan är väl lite grand som en sammanfattning av min karriär. Det är någon låt med från starten och sedan från olika år och även någon helt ny låt" , berättar Andreas.

    Ikväll ska han spela  just med Daniel Olsson och de två kallar sig för Apan och grisen.

 "Daniel och jag har spelat tillsammans då och då under åren och kan varandra bra. Därför känns det alltid tryggt tillsammans med honom".

  Andreas är just nu även med i bandet Trinity och så finns det ett par kuriositeter som är värda att nämna; Han brukar spela orgel på IK Sirius innebandymatcher och han har uppträtt med Elvislåtar på ryska. 

   Så börjar spelningen med en låt från början av Andreas karriär, The Hellkvist Shuffle. Sedan följer titlar som "The Beat Song", "Jive Coffee" , "Maybe September" och "Midnight Cruiser". Andreas behärskar hammondorgeln suveränt och kan de olika musikstilarna. Han är en ganska liten och vänlig man men bakom hammonorgeln förändras  han när han lever sig in i stämningen i de olika låtarna. Då och då spelar han så snabbt och intensivt och har sådana gester att han verkar vara förvandlad till en demon. Ikväll spelar han shuffle, blues, jazz och fusion. Men det är speciellt i en be-boplåt som han kommer loss riktigt ordentligt, fingrarna löper overkligt snabbt över tangenterna  och han övergår till att verka smått demonisk.

Han har blivit nominerad till the Hall of Fame of Hammond Organ. Är du alltså en av världens bästa hammondorganister?

 "Nja, det vet jag inte. Det där är en åsikt och inget annat. Men jag är bra, visst är jag det, sen om jag är världens bäste, det kan inte jag säga, " svarar Andreas efter spelningen.

OLLE EKMAN

 

Länk till Andreas Hellkvist: http://andreashellkvist.com/

Länk till Bistro Hijazz: http:Bistro HIjazz.com

Länk till fler bilder: galleri 2,och 4.se

 

Plats o tid: Bistro Hijazz, Uppsala , 14 augusti 2014, kl. 21-23.

 

 

 

  

    

  

   

ISON OCH FILLE HÄLSAR FRÅN FÖRORTEN

    När den rutinerade hip-hopduon Ison och Fille ska gå upp på scenen på Uppsala Peace Party på fredagskvällen så känns det bra. Jag hoppas fåfängt att några före detta pottklippta och rundglasögade docenter och professorer med rötter i 70-talsvänstern ska vara här och rannsaka hur det gick med deras eget budskap. Har dom egentligen förändrat en enda liten sak i samhället sedan dom dagar då dom lyssnade på Nationalteaterns "Barn av vår tid"? Men jag tror nog inte att någon enda av dem har funnit någon anledning att gå hit. Hur ska dom hinna det mellan sina forskningsresor och kultursemestrar?

 Samhället ser inte ut som jag vill. Rockarna är för sig, punkarna är för sig och hip-hopkulturen är för sig. Och välbeställda före detta radikala docenter från rödvinsvänstern håller sig nog för sig själva på universitetet. Ison och Fille rappar för en ung, delvis mycket ung, publik. En del av dem har säkert åkt hit från Uppsalas egen förort Gottsunda. Men Ison och Fille uppträder faktiskt i akademikerkvarteren. Bara några meter från Engelska parkens Campus och Blåsenhus Campus.

 

Ison & Fille

                                                                                                                                                              Foto: Palli Kristmundsson

         Den rutinerade hip-hop-doun Ison och Fille hälsar från förorten. Här är Fille t.v. och Ison t.h.

   

   Det märks tydligt hur rutinerade Ison och FIlle är. Låtarna sitter perfekt samtidigt som showen lämnar utrymme åt spontanitet och improvisation. Typiskt är att showen kör på utan utan uppehåll. Det är knappt en enda liten paus utan musiken fortsätter med suggestivt ljud och melodislingor också mellan själva låtarna. Det här gör att spänningen i rappen aldrig tillåts släppa och stämningen kan byggas upp mer och mer i nästan en timme utan avbrott.

  "Var är festen?" frågar de publiken om och om igen och publiken svarar i takt "Här är festen", "Var är festen?" "Här är festen." Sedan följer hela raden av deras kända låtar. Det är t.ex. klassikern "Vi glider" och andra heter "Stationen" "High Won" "Skiter i" och "Länge leve vi" , den sistnämnada från senaste plattan.

  Ison och Fille behärskar spelningen på ett fenomenalt sätt . De rappar samtidigt och ibland var och en för sig . De vet precis när de ska komma in och när de ska växla mellan varandra. Ibland låter de musiken köra på utan att rappa och så sätter de igång, antingen en av dem eller båda två i stämmor. Växlingarna mellan musik och rap och mellan dom två rapparna gör att det hela tiden är varierat och aldrig blir tråkigt. Och så småningom dansar många och hoppar i takt. Och så höjs armarna och gungar fram och tillbaka.

  Rappen, I alla fall i Isons och Filles tappning är varm och har stort hjärta. Den berättar om förortsmiljöer med problem men jag tycker att Ison och Fille förmedlar känslan av gemenskap och att man trots allt har varandra . Här skiljer sig hip-hopen från annan populärmusik idag. Det tycks finnas en tro på gemenskap och att man faktiskt kan åstadkomma något tillsammans. Det sociala budskapet är helt annorlunda än dagens dominerande, tråkiga individualism.

  Okej, ibland kan jag tycka att Ison och Filles hip-hop är lite väl romantiserad. Det är väldigt mycket förortsnatt och fest och glida runt. Det finns väl en vardag i förorten också med skola, tandläkare, arbete och snabbköp? men den berättar Ison och FIlle inte mycket om.

  Men det är i alla fall ett jävla ös och Ison och Fille är två samspelta och skickliga rappare. Och dom uppträder faktiskt bara en kort bit från Uppsalas universitetskvarter. Dom hälsar så att säga till akademikerna från förorten. Det kan väl inte vara något dåligt?

OLLE EKMAN

   

                                                                             

                                                           



                                                                   

                        Ison & Fille

                        ,             



                                 Det finns nog inga före detta radikala akademiker från vänsterrörelsen här.   

                                                                Snarare deras barnbarn.

 

Länk till Ison och Filles hemsida: Ison och fille.se

Länk till fler bilder: galleri 2.och 4.se

Plats och tid: Botaniska Trädgården Uppsala, 15 augusti 2014, kl. 19.30-20.30.

VI SÄTTER STRÅLKASTARLJUSET PÅ MIRANDA DE VERDIER

                  ------------------------------------------------------------------------

"Vi sätter strålkastarljuset på" är tänkt att vara en serie artiklar om artister med stor originalitet och musikalitet som Uppsala Music-Lovers vill uppmärksamma. Kanske inte några grundliga artistporträtt med mycket fakta utan snarare beskrivningar av vår omedelbara upplevelse av artister vi gillar speciellt när vi bevakar spelningar.

                                    -------------------------------------------------------                                 

                                      

                              Miranda de Verdier med kompband

                                                                 Miranda de Verdier på Katalins Sommarklubb.

 

     MIRANDA HAR EN SÅNGRÖST VÄRD ATT BEUNDRA

  När jag lyssnar på Miranda de Verdier på Katalins sommarklubb på onsdagen får jag lite svårt att lägga på minnet enskilda låtar och deras titlar.  De heter sådant som "Your Arms Could Be My Armour och" "Sing My Blues Away, Nightinggale" men det är som om det där inte spelar någon större roll. Det viktiga är att jag dras in i en speciell stämning och åker med i ett visst sound som håller i sig under hela spelningen.

  Jag tycker att det ofta låter brittiskt-keltiskt, de där lite ödsliga tongångarna från Skottland och Irland som jag älskar. Men jag tycker också att jag anar influenser från annan folkmusik. Miranda påminner kanske en del om Joni Michell eller Sinead O´Connor. Men det spelar egentligen inte heller någon roll. Spelningen blir till en speciell upplevelse, med en slags tidlös vis- och folkmusik som framför allt är Mirandas alldeles egen och inte behöver definieras. Den är aldrig tråkig utan man fångas av den och blir kvar i den hela spelningen.

   Miranda har en fantastisk sångröst som är värd att beundra. Hon sjunger högt och lågt, starkt och svagt och hon broderar ut melodierna genom att variera rösten. När hon då och då tar i hörs det också att hennes röst i grunden är stark och bärande.

  När jag går fram till henne efter spelningen står det helt still i huvudet och jag vet inte vad jag ska fråga. Hon skriver upp bandmedlemmarnas namn i mitt block och jag lyckas i alla fall fråga hur länge dom har spelat ihop. Ett par år svarar hon. Men det kanske inte är så konstigt att det inte går att ställa konkreta, smarta frågor till henne. Musiken är tillräcklig. Intevjufrågor tillför inte så mycket till upplevelsen. De behövs inte. 

  Jag tror att Miranda de Verdier är förutbestämd att gå långt. I den här bloggen driver jag idén om att ta Bob Dylan till Uppsala. Det har väl varit lite skämtsamt hittills, men faktum är att ju mer jag tänker på det, desto mer realistiskt verkar det. Varför skulle det vara omöjligt, egentligen? Om och när Bob Dylan kommer till Uppsala tycker jag att Miranda de Verdier ska vara förartist. 

Miranda de Verdiers kompband består av Josefin Danielsson, Carlos Magrinya och Henrik Westberg.

OLLE EKMAN



Länk till Miranda de Verdiers hemsida: Miranda de verdier.se

Länk till fler bilder: Galleri 2 och 4.se

Plats och tid: Katalin and All That Jazz, 13 augusti 2014, kl.21-22.

EN FULLMATAD, VARM OCH TILLBAKALUTAD ROCKHELG

  Tänk att det går att gå på så mycket rock i Uppsala på 28 timmar! När vi startade den här sajten för ett par veckor sedan hade jag inte klart för mig vilken musikstad Uppsala verkligen är. Efter en fullmatad, tillbakalutad helg på stan med fortsatt sommarvärme, hamburgare, kebab,  läskeblask och massor av bra musik  så börjar jag dock få detta klart för mig.

 

                                                                                  TIMBUKTU

                         Olle Ekmans foto.

  

                                                                                                                                                                               Foto:Olle Ekman

    Timbuktus suveräna hip-hop-show väcker frågan; Ska man vara  tolerant mot de intoleranta eller ska man sätta hårt   mot hårt?

 

  När jag sprungit sista biten till Botaniska för att jag är sent ute och tagit mig igenom spärren vid ingången så slås jag av hur stor Botaniska trädgården är. Det är säkert några tusen personer som samlats på ytan närmast scenen vid Orangeriet och väntar på Timbuktu och Veronica Maggio men dom fyller bara en bråkdel av trädgårdens yta. Här skulle det gå att ha ett jätteevenmang. Så ta Bob Dylan till Botaniska trädgården i Uppsala! Det är för fan inget att tveka om! Han har ju varit i Jönköping, Karlstad, Borgholm, Luleå, Helsingborg och Borlänge...Det är klart att han ska hit också! 

   Så dånar Timbuktu igång och det känns häftigt att höra riktig, tuff hiphop. Under första delen av spelningen jobbar han med att bygga upp en fin sommarstämning. Timbuktu är en av landets bästa rappare och redan från början märks det hur skicklig han är. Detaljerna i rappandet och dansmovsen sitter fint men det är ändå inte perfektionistiskt. Det finns hela tiden en jätteportion av känsla i rappen och viss improvisation i dansen.

   Efter en stund kommer hiten från åtta, nio år tillbaka "Alla vill till himlen men ingen vill dö"  och nu dansar många i publiken och resten rör sig nog i alla fall lite grand. Vid det här laget är det svårt att stå helt stilla.  Timuktu pratar om vilken fantastisk sommar det här är att hänga runt i. Så berättar han om hur dålig han är på att fotografera och så kommer en låt om den berömda kändisfotografen Annie Leibovitz. Än så länge handlar spelningen om sommar och det hela har kändisvibbar.

  Men hiphopen härstammar från gatan och många rappare har kvar ett socialt patos än idag. Timbuktu är vid det här laget nästan folkkär. Han har varit radio-dj och sommarpratare och fått priser för sitt arbete mot rasism och främlingsfientlighet. Samtidigt har låten " Svarta duvor och vissna liljor" varit starkt ifrågasatt av Sveriges Radio. Jag tror att Timbuktu är en sådan artist som svenska media lyfter fram för att visa hur demokratiska vi är. Men man släpper honom inte för långt. Han får inte hota våra något naiva idéer om att "bara man är snäll så ordnar sig allt till det bästa."

  När Timbuktu rappar låten Den svenska skammen; "Hon drömmer om att Jimmie Åkesson får träffa Olof Palme så dom kan krama om varann och omfamna skammen." så känner man att stämningen hettar till. En stund senare står Timbuktu på en förstärkare och får med sig publiken i att höja armarna i luften och skrika i takt. Då får jag känslan av att vara på ett militant politiskt massmöte.

  Jag tycker att Timbuktus suveräna rapshow väcker en klassisk fråga: "Ska man vara tolerant mot de intoleranta eller ska man sätta hårt mot hårt?"

 

VERONICA MAGGIO

   Det regnar och om en stund ska Veronica Maggio gå på. När hon äntligen kommer så skriker publiken närmast hysteriskt. Större delen av denna publik tycks bestå av unga kvinnor.

  Veronica Maggio visar sig vara en ganska skir och lite bräcklig gestalt.  Hennes röst ligger högt, nästan i falsett och den är egentligen inte speciellt märkvärdig. Hennes band spelar en ganska konventionell popmusik och hon berättar själv att hennes texter nästan bara handlar om fester och olycklig kärlek.

  Innan konserten läste jag en gammal recension av albumet Satan i Gatan från DN och recencenten tyckte att det var ett mästerverk. Det är säkert många i publiken som också tycker det. Massor av folk kan texterna och sjunger med och Veronica Maggio springer fram och tillbaka över scenen och håller lekande lätt i showen.

    Jag har en teori om att Veronica Maggio är en av dessa artister som är populär därför att hon verkar så vanlig. Hon är den vanliga tjejen som går på vanliga ungdomsfester, och har vanliga kärleksbekymmer. Hon är populär av samma anledning som Håkan Hellström. Han skriver på ett enkelt men inkännande sätt om hur det är att vara en vanlig kille. Och för all del, Bruce Springsteen också, han är också en vanlig kille som sjunger om hur det är att köra till supermarketen och prata med en kassörska som han är lite förälskad i.

  Veronica tycks alltså vara  en högst vanlig tjej som sjunger om hjärta och smärta och andra banaliteter. Men nu kommer något mycket viktigt: Veronica Maggio är absolut inte banal! Hon lägger in stor skörhet och smärta i låtarna med den lilla men uttrycksfulla rösten. Hon sjunger så ärligt att låtarna fylls av verklighet. "Satan i gatan" handlar verkligen om en tjej som vill hämnas på en pojkvän som svikit henne. "Välkommen in" handlar verkligen om en fest i en studentkorridor på Rackarberget.

   Så säger hon att hon ska sjunga sin allra sorgligaste låt om olycklig kärlek. Den handlar med stor ärlighet om en tjej som blivit dumpad av sin pojkvän på en fest. Hon förstår inte riktigt att det är sant utan vill hålla sig kvar hos honom: "Snälla bli min"..."Snälla kan du inte vara nära bara en minut."..."Ställer mig i hallen tills jag fattar vad som hänt."

  Veronica Maggio tackar publiken i Uppsala. Hon har länge velat spela just här i Botaniska trädgården i sin hemstad. Som första extranummer gör hon den två elelr tre år gamla hiten "Jag kommer" Den handlar troligen om en viss sexuell aktivitet. (Något som Maggio har förnekat i en intervju och sagt att den handlar om en kvinna som åker för att hälsa på sin pojkvän) Tro det den som vill...

  Efter konserten, när jag lyckats ta mig ut ur Botaniska och ner på stan i den varma augustinatten tror jag att jag har förstått varför Veronica Maggio är så populär. Medan jag tar en hamburgare på Max konstaterar jag alltså att det är för att hon är så vanlig, men för den skull  inte alls banal.  


                                                         Olle Ekmans foto.                                     

                                                                                                                        Foto:Olle Ekman

   Veronica Maggio är nog populär för att hon verkar så vanlig men för den skull är hon   inte alls banal                                                             

 

 

UPPSALA PROGRESSIVE ROCK FEESTIVAL

    Den eviga sommaren fortsätter på lördagen och jag träffar två gamla vänner som ska med på  festivalen för progressiv rock i Parksnäckan.  

  Progressiv rock, vad vet jag egentligen om det? Inte så mycket: Att det är avancerad musik. Tunga, mäktiga blandningar av jazz, hårdrock och klassiskt. Kompisen berättar att mot slutet av 60-talet uppstod det en skiljeväg. Den psykedeliska rocken var mer bluesbaserad och utvecklades åt sitt eget håll. Den progessiva rocken tog intryck av klassisk musik och kom att ligga nära den som under några år var populär och kallades symfonisk rock med t.ex. Yes, Genesis och Rick Wakeman. Den svenska musikrörelsen på 70-talet brukar ju ibland kallas "proggen" och det fanns progressiv rock inom musikrörelsen t.ex. Zamla Mammaz Manna och Fläsket Brinner. Det verkar alltså vara så att den progressiva rocken lite felaktigt fick ge namn åt hela musikrörelsen.

   Sedan dess har den progressiva rocken levt kvar under alla år, kanske lite i skymundan. Här i Parksnäckan hör vi först Generous Men, ett band med ganska unga killar. Men jag vill speciellt lyfta fram det fantastiska bandet Manticore. De omtalas som Uppsalafestivalens speciella husband och består av ett gäng rutinerade farbröder i övre medelåldern. Manticore utgörs av Ulf Holmberg, gitarr, Göran Holmberg, bas och sång , Putte Saavedra, trummor, Kjell Haraldsson klaviatur och Jon Sundberg, sång. Dom har spelat ihop i många år och som sagt, jag tycker att dom är nästan ofattbart bra. Manticore är populära i England och dom ligger definitivt på samma nivå som King Crimsson, ett band som är  en av den progressiva rockens grundstenar.

   Manticore

                                                                                                                                                                     Foto: Palli Kristmundsson

Manticore tycks kunna spela precis hur som helst och det låter hela tiden suveränt. Bandet är minst lika bra som King Crimson. Även en mindre rökshow ingår.

Manticore spelar så varierat. Ibland är det tunga riff åt hårdrockhållet. Så byter dom tempo och hårdrocken ersätts av  klaviaturer. Gitarrerna tystnar och det tonar fram ett klassiskt pianostycke. Så börjar gitarrer och bas ösa rock igen och gitarr, bas och orgel följer varandra perfekt. Manticore är nästan overkligt samspelta. Det är fantastiskt att dom kan följa varandra så bra genom alla slingor och improvisationer.  De lägger klassiskt ovanpå hårdrock, jazz ovanpå klassiskt, rock ovanpå jazz och så vidare. Och de skiftar hela tiden obehindrat mellan tempon och olika ljudstyrkor . Dessutom lägger de hela tiden in långa improvisationer.

 Kort sagt: Manticore tycks kunna spela precis hur som helst och det blir alltid bra. Tack för en stor musikupplevelse, Manticore!

 

KATALINS SOMMARKLUBB

     Vi går genom Uppsala mot Katalin. Vilken sommarkväll det är och vilken musikhelg! På gräsmattorna i Stadsparken och på uteserveringarna vid ån sitter det massor av folk. Hela helgen kan man gå runt i Uppsala, fika, äta, sola och lyssna på musik. För några år sedan var det inte så här. Det känns som om Uppsala har blivit laidback. Som Californien eller Australien.

   På Katalin pågår den fjärde upplagan av Sommarklubben . Först sitter jag och kompisarna ett bra tag på uteserveringen och snackar. Som vanligt är det vänlig stämning och inte alltför mycket folk här.

  Karakou

                                                                                                                                                                                                 Foto: Olle Ekman

       Karakou kallar sig för "Sveriges trevligaste band" och till dom medryckande melodierna rappar sångaren Sebastian Järpehag

 

Den här gången har jag bara tillfälle att lyssna  på kvällens sista band, Karakou. De  visar sig vara riktigt lovande och intressanta. Det är lite reagge, det är visa och det är hip- hop. Blandat och gott. Bandet har en blåssektion och spelar en lättsam och mycket skön blandning av musikstilar. Dom påminner om Bo Kaspers Orkester, tycker jag. Kanske kan man kalla det här för gladpop eller vispop, hela tiden med ett starkt inslag av hip-hop. Själva kallar dom sig för "Sveriges trevligaste band" och till dom medryckande melodierna rappar sångaren Sebastian Järpehag. Karakou har haft stora framgångar i tävlingen P3-Stars och kombinationen visa och hip-hop är suverän.

  Drygt ett dygn efter Timbuktu avslutar jag helgen på Max hamburgerrestaurang i sensommarnatten. Ja se det var allt en riktigt fullmatad och laidback  rockhelg.                                          

OLLE EKMAN

  -----------------------------------------------------------------------------------------

Länk till flera bilder: galleri.2or4.se
Länk till Katalin And All That Jazz: katalin.com
Länk till Ulf "Mighty Shadow" Holmberg (Manticore): www.Ulf Holmberg.com

Länk till Karakou: karakouband

Plats och tid: Uppsala 9-10 augusti 2014

BETYDELSEN AV "GRUNDÖSET" PÅ KATALIN

   En gång för väldigt länge sedan var jag på rock en sommarkväll i Skräcklan i Vänersborg. Först spelade ett par lokala band och sedan kom Claes Yngström och Sky High. De var kända för att spela Jimi Hendrixlåtar och när dom drog igång så låg plötsligt evenemanget på en mycket högre nivå. De lokala banden var i och för sig duktiga men det var Sky High som fick mig att förstå vad GRUNDÖSET är för något. Det hela handlar om rytmsektionen, bas och trummor. När det finns en dånande, jämn, stenhård rytm, som ett framrusande snälltåg, som får låtarna att lyfta, då är det fråga om GRUNDÖSET. Jag minns vad jag tänkte den där gången i Skräcklan: "Helvete, det här öset är ju något helt annat än dom där andra banden." Sedan dess har jag gjort en indelning av bra och dåliga liveband. Dom bra banden har GRUNDÖSET. GRUNDÖSET är det som skiljer agnarna från vetet.    

     Men på Katalins sommarklubb på onsdagskvällen så får jag mig en läxa. Det första bandet är Fredrik Hardenborg och The Freediving Blues Band. Det här bandet har ingen trummis och därför saknar dom så att säga GRUNDÖSET.

  The Freediving Blues Band botaniserar i den amerikanska musikmyllan, inte helt olikt vad Bob Dylan har gjort på sina skivor det senaste dryga decenniet. Man föreställer sig att man är bland skogarna och kullarna i någon amerikansk avkrok. En lite fånig schablonbild kanske, men vad är det för fel på schablonbilder? Det är folk och country och i någon låt en slags ur-rock´n roll. (Kanske är det detta som kallas bluegrass). Naturligtvis håller bandet takten men det är alltså inte med dånande trummor.  Man använder enkla medel, Fredrik Hardenborgs akustiska gitarr markerar rytmen tillsammans med sångerskan Carolina Rimsén på marackas. Det räcker. Det blir tillräckligt ösigt utan GRUNDÖSET.

 Freedivin Blues Band

 The Freediving Blues Band botaniserar i den amerikanska musikmyllan inte helt olikt det Bob Dylan gör på sina senaste skivor. Fr. v. Mattias Fredriksson, Fredrik Hardenborg, Carolina Rimsén och Janne Gezelius.


     Resultatet av den här lågmäldheten är att nyanserna i den amerikanska folk- och countryrocken framträder  tydligt. Man hör verkligen sången, gitarren basen och munspelet var för sig och bandet får karaktären på varje låt att framträda. Själv har jag nog varit benägen att klumpa ihop den här sortens musik till någon slags "hästjazz" men här är varje låt personlig. Spelningen blir till en resa, kanske på slingrande byvägar genom ett arketypiskt Virginia mellan pubspelningar och olyckliga kärlekar. Och inne i ett slitet kök kan man kanske se en hembränningsapparat stå och puttra.

    Ingen låt är riktigt den andra lik. Jag är ingen expert men musiken heter sådant som bluegrass, countryrock, country, och tidig rock´n roll. Den stil det är minst av är, trots bandets namn, blues. Titlar är t ex ,"It's Ryan It's Ryan you asshole" "Love You till I'm About to Leave" och "A Word About my Baby" Låtarna är dels Fredrik Hardenborgs egna men bandet spelar också ett par covers.

    Efter spelningen berättar Fredrik Hardenborg:

"Jag har haft andra band och spelat annan musik tidigare. Ett tag var det som om jag inte kom vidare. Det gick inte att göra något nytt. Men så råkade jag lyssna på en skiva med Johnny Cash . Och då hände något. Jag insåg liksom att det var det här som var grunden. Det var så här enkelt alltihop var egentligen."

  The Freediving Blues Band består av Fredrik Hardenborg, gitarr, Janne Gezelius, bas, Carolina Rimsén, sång och Mattias Fredriksson, combo.

 

   Nästa band heter Å och här är blir fråga om något helt annat än amerikansk countryrock. Man kan nog kalla Å för ett proggrockband eller kanske ett fusion-rockband även om det är svårt att placera in dem i någon genre. Bandet består av Joel Öhlund, gitarr, Erik Wallin, trummor och Milovan Fredriksson, bas. De spelar avancerad rock som är svår att kategorisera. En blandning av folklåtar, hårdrock och jazz som innehåller långa partier med improvisationer.  Visst har det här bandet GRUNDÖSET även om det nog är den avancerade instrumentalismen som är det viktiga och inte rytmen.

  Å spelar en tung blandning av olika musikstilar. Inslagen av svensk folkmusik i deras proggrock är karaktäristisk för bandet. Fr.v. Milovan Fredriksson, Erik Wallin och Joel Öhlund.




Fr.v. Jacob Lundkvist, Mattias Makinen och Gustaf Simonsson i Struts spelar rock, helt enkelt. Varken mer eller mindre.

  Onsdagskvällens sista band heter Struts. Dom består av Gustaf Simonsson på bas,  Jacob Lundkvist, gitarr och Mattias Makinen, trummor. Struts är lite av en motsats till Freediving Blues Band. Här handlar det helt och hållet om GRUNDÖSET. Stilen är som Gustaf Simonsson säger "helt enkelt rock". Jag tycker att det låter typiskt  engelskt. Engelsk indierock eller pubrock. Killarna i jeans, jeansjackor och yviga kalufser skulle mycket väl kunna höra hemma på någon musikpub i en schabbig industristad som Birmingham eller Huddersfield
  
     Eftersom Struts uppträdande baseras på  GRUNDÖSET så måste trummisen framhållas. Han är verkligen en färgstark figur. Han heter  Mattias Makinen och sätter sin prägel på hela giget. I början startar han upp GRUNDÖSET med ett allt starkare och tuffare solo och i fortsättningen dunkar han på utav bara helvete. Han är inte en trummis som sitter i bakgrunden och håller takten utan han driver personligen spelningen framåt  med gester och grimascher och ett oerhört GRUNDÖS .

  "Det här är vår tredje spelning över huvud taget berättar Gustaf Simonsson. Han tycker att det är kul att spela på Katalin. Och när jag ber honom karaktärisera musiken påpekar han  igen:

  "Det är rock helt enkelt. Varken mer eller mindre. "

--------------------------------------------------------------------------------

  Länk till fler foton: galleri.2or4.se

  Länk till Katalin and All That Jazz: www.katalin.com

  Länk till Fredrik Hardenborg and The Freediving Blues Band: www.freedivingbluesband.com

Plats och tid: Katalin and All That Jazz, onsdag 6 augusti 2014, kl.20-23

   

LÄCKER ROCKBLANDNING I SOMMARKVÄLLEN

  Katalins sommarklubb i är igång och under sex kvällar i augusti bjuds det på artister med anknytning till Uppsala. Det är minst tre uppträdanden varje gång och en läcker blandning av punkrock, singer-songwriters, garagerock, ska och grunge med mera i den ljuva sommarkvällen.

     I lördags kväll var det andra gången. Inträdet är gratis, det är inte trångt i lokalerna och arrangörerna Ljudbild, Uppsala, använder inomhusscenen i det större rummet. Bättre det än den andra lokalen där det är en lite störande mellanvägg mitt i. Spelordningen verkar väl genomtänkt, det börjar lungt men sedan byggs stämningen upp mer och mer med allt tuffare musik under en tre, fyra timmar. 

Sångaren och gitarristen Mats Björklund tillhör singer-songwritertraditionen och han är på besök hemma i Sverige från Australien. Han bor där och spelar då och då på musikställen där.

  -Jag ringde till Katalin nu när jag kom till Sverige och Ljudbild bokade in mig direkt som förartist, berättar han.

   Han framför egna och andras låtar både på engelska och svenska. Han är ensam på scenen, medan det långsamt fylls på med publik här inne.

  Vi får höra ett par covers, en är Every Passing Day av australiensaren Shane Howard. Mats gör också ett par, tre egna låtar på svenska, en heter Vackert land. Han spelar akustisk gitarr, inte ekvilibristiskt, utan kunnig och rutinerad folkgitarr typ Neil Young i hans lugna låtar.

  Även om publiken inte är så stor än så får Mats Björklund entusiastiska applåder och det märks att det finns kompisar och närstående här. Så fortsätter det hela kvällen. Musikerna applåderas och hejas på av släkt- och vänner. Det här gör att det uppstår en vänlig och familjär stämning. Kanske är det vänskapen och den avslappnade stämningen som kommer att bli sommarklubbens speciella kännemärke?

Flera foton finns på: galleri.2or4.se

Länk till Mats Björklunds hemsida: www.matsbjorklund.com

Länk till Blue Hour på Soundcloud: soundcloud.com/bluehourswe

Länk till Per Admans hemsida: peradman.se

Länk till Ljudbild Uppsala: www.ljudbilduppsala.se

Länk till Katalin and All That Jazz: www.katalin.com

   Singer-Songwritern Mats Björklund är hemma i Sverige på besök.


Per Adman spelar rock med elförstärkt akustisk gitarr. Ibland låter det lite lågmält och folkaktigt men då och då brakar det loss med dånande rockackord. Hans låtar heter till exempel Beauty In The Skies, By By My Love och The Prize We Have to Pay. Han säger att han är inspirerad av the Who och det bandets sätt att bygga ihop två låtar till en. Per Adman berättar också mellan låtarna att han just nu håller på med en egen EP. Så spelar han den egna låten Going Down som anknyter till Dantes Inferno och sedan I Just Have to Leave där en röst i publiken ropar efter en extra lång version.

Per Adman

                                                                                                                                      Foto: Palli Kristmundsson

                                    Per Adman brakar då och då loss med dånande rockackord


  Garagerockbandet Eager Leauge gör sitt första gig någonsin men medlemmarna har tidigare spelat i andra band. Här handlar det om tuff garagerock. Man kan kanske säga att det påminner lite om Jack White och White Stripes. Det ärt stark gitarrbaserad rock med dånande, drivande riff i botten. På ett sätt åt punkhållet och på ett annat sätt åt grungehållet fast inte riktigt. Utan just garagerock. Bandet driver upp öset mer och mer, inlevelsen är stor och stämningen stiger. Det är mer publik nu och några dansar framför scenen.


Gitarristen Heino Lehtönen berättar att musikerna kommer från Österbybruk och nu bor i Uppsala.

  Hur kändes det att uppträda med Eager Leauge första gången?

  -Det är alltid nervöst innan man ska spela. Det har ingen betydelse vilken gång det är, det är alltid likadant. Men när man kommer igång och har hållt på ett tag så släpper nervositeten. Så det var helt okej, säger Heino.

  På uteserveringen sitter Ellinor Rask och Pia Larsson i den ljuva sommarkvällen. Dom är båda musikintresserade och Ellinor har en son som är musiker.

 -Idag gick vi nog mest hit för att ta en öl. Vi hade inte en aning om Katalins sommarklubb.

-Men ni lyssnar på musiken?

-Absolut

-Och vad tycker ni?

  -Mats Björklund var helt okej. Per Adman var okej men han kanske skulle ha behövt uppbackning av någon mer för att hans låtar skulle bli riktigt bra. Och garagebandet var väldigt engagerade och öste på bra.

   Så går kvällens sista band på. Dom heter Blue Hour. Och kvällens sista akt blir något extra. Bandet spelar en slags blandning av ska, garagerock och något som dom själva kallar psykrock. Dom säger att dom har ett alldeles speciellt förhållande till skymningen , alltså den blå timmen.

  Det är en tuff och samtidigt sårbar rock vi får höra och ska man speciellt nämna någon i bandet så är det absolut sångerskan Ida Stuenes med fantastisk röst och ett häftigt personligt utspel. Hon är som en häxa som dansar i ett skymningsland. Man kanske skulle kunna kalla henne för en korsning mellan Nina Hagen och Lady Gaga men hon har också en alldeles egen, tydlig stil. Speciellt bra gör hon låten Scream Like a Bird.

Ida Stuenes har ett häftigt utspel, som en häxa i skymningslandet

    Jag tycker att Katalins sommarklubb är en påminnelse  om att bra rock ofta är basic och minimalistisk snarare än ekvilibristisk. Är det inte egentligen hög volym och enkla, dånande rytmer som gäller trots allt? Hellre Velvet Underground än Eric Clapton så att säga...

  Denna läckra, lite råa rockblandning får man säga lovar gott inför resterande fyra sommarklubbar på Katalin.

 

Plats och tid: Katalin and  All That Jazz, 2 augusti 2014, kl.21-24.