Om

JAG HÅLLER ETT ÖGA PÅ MUSIKSCENEN

Jag heter Olle Ekman och är frilansjournalist i Uppsala. Det är jag som driver och skriver bloggen Uppsala Music-Lovers och håller ett öga på musikscenen. Frilansfotografen Palli Kristmundsson, Uppsala, medverkar med tjusiga bilder. Om inget annat anges är bilderna tagna av Palli Kristmundsson.

   Tanken är att jag ska hänga runt på Uppsalas musikscen och göra reportage. Varken mer eller mindre. Fotografen Palli kommer säkert att hänga runt han också, då och då. Jag tänker mig att etablera kontakter, gå på gigs och så småningom kanske göra lite mer djuplodande reportage om vissa artister, låtar och repetitioner. Jag hoppas så klart bygga upp en läsekrets så följ bloggen gärna och kom med reportagetips om du vill. Jag är allätare och lyssnar på allt från Lady Gaga och gangsta-rap från djupaste Gottsunda till Igor Stravinskij. Helt enkelt.

Olles mobil, reportage och recensionstips: Nytt mobilnummer: 076-2258633

din profilbild, Bilden kan innehålla: 1 person

Olle Ekman, text

 Palli Kristmundsson, foto

Visar inlägg från september 2014

Tillbaka till bloggens startsida

UPPSALA MUSIC-LOVERS BEVAKAR LADY GAGA!

  För två och ett halvt år sedan såg jag en dokumentär om Lady Gagas konsert i Madison Sqare Garden i New York och efter den var jag räddningslöst förlorad. Vid det här laget har min förälskelse avtagit något men jag har aldrig blivit så fascinerad, eller snarast förhäxad, av en artist förut.

   

     Jag vet inte varför det är så, det är mycket som inte tycks stämma i detta, varför skulle en sansad och kunnig och ganska mogen person som jag, som dessutom är 25 år äldre än Gaga, bli så otroligt fascinerad av någon som mest dyrkas av unga discobrudar? Jo det ska jag tala om för er, det är nämligen så att under den glamourösa ytan så finns det en oerhört talangfull, smart, vänlig, musikalisk och konstnärlig kvinna, en före detta konststuderande i New York som bestämde sig för att göra figuren Lady Gaga och hennes liv till ett postmodernistiskt fenomen och allkonstverk. Jaså inte? Jo men så är det i alla fall!

  Nu är det i alla fall så att miss Gaga med band och show uppträder i Ericson Globe i morgon, tisdag. Och då kommer jag, den obetydligt kände musikskribenten Olle Ekman, att vara där och recensera spelningen. Det känns som en ära att få skriva om henne och hennes show för Uppsala Music-Lovers läsare. Tyvärr gör det här att vi missar spelningen av det allt populärare och högintressanta bandet Beat Funktion i Uppsala på tisdagskvällen. Men det är sånt som händer och det kan inte hjälpas.  Rikta alltså in Er på att läsa om  Gaga i Globen, på onsdag i den här bloggen!

                                                                    din profilbild

                                                  

           Den obetydligt kände musikskribenten Olle Ekman recenserar Lady Gagas konsert på Ericsson Globe 30 september. Kommer i Uppsala Music-Lovers på onsdag 1 oktober.

 

                   Bildresultat för Lady Gaga artpop

Miss Gagas spelning har inte föregåtts av riktigt lika stor hysteri som den för två år sedan.  Och med plattan Artpop från förra hösten har hon visat en lite mer personlig och sårbar stil än tidigare. Gagas shower brukar vara kolossala spektakel men kanske kommer "the biggest star on the planet" att vara lite mer nedtonad denna gång?

OLLE E

                

EN PIANOKONSERT SOM ÄR "SOME HEAVY SHIT"!

 

                                                  

                                                      ETT MÄSTERVERK AV PROKOFJEV

 

                           

                                    

                                                                                                             

 Prokofjevs andra pianokonsert visar sig vara ett mästerverk. Konserten är influerad både av mer traditionell klassisk musik, och av modern disharmonisk musik. Ulf Norberg var den som spelade kyrkorgel.

 

     En vanlig fredagseftermiddag denna vackra höst går jag in och sätter mig tillsammans med några få andra åhörare på Konserthuset. Och vad får jag höra, om inte ett mästerverk?

  Eftersom jag gillar mäktig och avancerad pianomusik så hade jag nog väntat mig att detta skulle vara något extra. Och det är intressant att fundera på varför detta är så bra pianomusik? Vad är det som gör Prokofjevs andra pianokonsert till ett mästerverk?

  Jag försöker minnas det  min musikärare på gymnasiet, Rock-Ragge kallad,  lärde ut om musikhistorien ( samtidigt som han förstörde mitt musikintresse såpass att jag har fått lov att bygga upp det ända sedan dess). Jag minns i alla fall att Prokofjev var en av dessa ryssar med krångliga namn som levde i epoken mellan Beethoven och den riktigt obegripliga moderna atonala musiken av till exempel Schönberg. Det var ungefär så Rock-Ragge skildrade det och det stämmer väl ungefär. Även om Prokofjev i och för sig är ganska modern, han hör faktiskt till början av 1900-talet. För mig hör han i alla fall till rätt epok. Jag anser att det här var en tid då det skrevs många mästerverk.

Dånande ackord

 När jag har lyssnat och njutit ett tag kan jag konstatera att jag aldrig förut har hört något liknande. Inget annat som låter precis såhär.  Musiken  har en alldeles egen klang som är svår att beskriva. Alltihop går på tvärs mot harmonilära och mycket av vad som brukar anses vara vacker pianomusik. Många av de dånande ackorden låter lite ur fas, som om de inte stämmer riktigt. Men för den skull är det inte helt disharmoniskt.  Det finns hela tiden också en tydlig anknytning till traditionella dur- och mollskalor. Den här pianomusiken låter så egen, så speciell, men samtidigt har den också kvar anknytningen till mer "vanlig" pianomusik. Det är musik som står med ena foten i det disharmoniska och andra foten i det traditionella. Man skulle kunna säga att den är utmanande men inte totalt "utflippad".

   På flygeln spelar konsertpianisten Per Lund och intressant nog så är det andra instrumentet i konserten en kyrkorgel. Vad jag försår så har kyrkorgeln, som spelas på ett oerhört skickligt sätt av Ulf Norberg, tagit platsen av en hel orkester som ackompanerar flygeln i den ursprungliga versionen. Nu finns det alltså en mycket stark orgelklang med hela tiden som gör musiken ännu mer egen.

  När Per Lund och Ulf Norberg presenteras så säger konfrenciern lite skämtsamt att "det egentligen inte är så svårt att framföra någon av de stora pianokonserterna." Men naturligtvis är det svårt och naturligtvis är Per Lund och Ulf Norberg väldigt skickliga. När jag hör sådana här framföranden så undrar jag alltid hur musikerna kan spela så svår musik med sådana otroliga löpningar uppför och nerför tangenterna i över en timme utan att spela fel. Det är nästan ofattbart.

Når en ny dimension

  Pianokonserten växlar mellan lite lugnare partier och väldigt mäktiga, dånande, nästan dundrande partier. Och ibland är det som om pianot och orgeln kommer in på ett område med vibbar av både klassiskt, jazz och hårdrock. När den här musiken dånar på som mest är det som om den når en dimension av total musikalisk frihet. Nog är detta något typiskt för ett mästerverk? Detta att Prokofjev vågade släppa loss totalt ut i det okända och skriva harmonier som aldrig hade hörts förut.

  Men en viktig sak som också gör detta till ett mästerverk är att samtidigt som stycket låter så speciellt så har det djupa rötter i avancerad klassisk tradition. Det är som om Prokofjev redan hade till exempel alla Beethovens och Chopins kunskaper och byggde vidare på dem. Han kunde allt som de gamla mästarna kunde och ovanpå detta la han till en ännu mer avancerad och nyskapade dimension.

  Personligen tycker jag också att den här pianokonserten är ett mästerverk därför att den här typen av blandning mellan traditionell och ny musik har en förmåga att få mig att drömma mig bort. Musiken framkallar fantastiska, rogivande bilder inuti mitt huvud. Och märkligt nog beror det på att den inte är helt harmonisk, det är spänningen, inslagen av disharmoni som gör att jag slappnar av. Varför det är så vet jag inte.

   Fantastiskt att det i Uppsala går att köpa en billig biljett en vanlig eftermiddag, gå in och sätta sig och lyssna på detta. Det är sannerligen en både avslappnande om omskakande, dånande upplevelse. Jag konstaterar att Prokofjevs andra pianokonsert verkligen är "Some Heavy Shit"!

OLLE EKMAN

 

Plats och tid: Uppsala Konsert och Kongress, Torsdag 5 september 2014, kl.15-17.

SANI GAMEDZE ÄR EN BLUESIG OCH DJUPT SANN JAZZSÅNGERSKA

EN RESA FRÅN SJÄLENS MÖRKER TILL ETT NYTT HOPP

  Spelningen med den fantastiska jazzsångerskan Sani Gamedze på Hijazz på onsdagskvällen var en berättelse sammansatt av jazz, bluesiga ballader och lite rock. Det var en berättelse om en själslig resa från dödens närhet till ett nytt hopp. Mot slutet av kvällen antydde Sani att den gripande, bluesiga och jazziga resan var självbiografisk.

  

                     

 Sani Gamedze


   Det var Sani Gamedzes releasespelning för skivan Colour Me Over och konserten handlade om den osminkade verkligheten, om en kvinna som reser sig ur chock och depression och får nytt hopp.

  

  Spelningen börjar med en liten bit av Princes kända låt Purple Rain i en avskalad och lugn version. Det är nästan bara en naken keyboard som spelar. Så läser Sani dikt och hon fortsätter genom hela spelningen att binda ihop låtarna med egen poesi. Och det hon läser börjar med en kvinna som hittar sin pojkvän död på golvet efter att ha begått självmord.

  Och det är här någonstans här jag börjar ana att detta är mycket bra. Jag har tidigare skrivit här i Uppsala Music-Lovers om ärlig och sann musik och den här spelningen visar sig i högsta grad höra till den kategorin. Den handlar om den osminkade verkligheten. Om en verklig människa, en kvinna som reser sig ur chock och depression och får ett nytt hopp.

  För mig hamnar Sani i samma kategori som till exempel Billie Holiday, Cornelis Wreeswijik, Bob Dylan och Miranda de Verdier. Alltså verkligt fina skildrare av mänskliga upplevelser. Den första hela låten beskriver en sinnesstämning "Mood Indigo" och är djupt bluesig, djupt sorgsen. Den skildrar kvinnans känslor efter pojkvännens självmord. Så sorgligt och chockartat att det nästan inte går att förstå. Och sedan, på ett mycket trovärdigt sätt beskriver Sani i en dikt hur kvinnan blir avstängd, likgiltig. Chocken gör att hon inte kan känna . Hon vattnar blommorna och ger katten mat som om inget speciellt har hänt.

  Efter en stund kommer en liten strimma ljus. I en lite, lite gladare jazzlåt konstateras att "Buissness goes on as usual." Den sörjande kvinnan får en första aning om att runt omkring henne pågår saker och ting som vanligt. Tillvaron fortsätter. The show must go on. Hon kanske börjar förstå att till slut måste hon komma ur depressionen. Men mycket av skräcken och förlamningen finns ännu kvar: "Except that my lover is dead."

  Så småningom blir det hela ändå lite ljusare och lite ljudligare. Det kommer in elgitarr, elbas och rockkkomp. En energi  föds och den växer och växer. Men fortfarande konstaterar Sani att "Jag ser en kvinna i spegeln och det är inte jag." Men till slut blir det rockigare och gladare. Sani sjunger textraden "Grieve no More" Efter ett tag kommer elbas och keyboard in i  låten och gör den stark och hoppfull. Och Sani sjunger nu att hon till och med hör sig själv gå omkring och sjunga. Och nu är det som om hela hon vaknar upp. Rösten blir stark, soulig och levande. Depressionen är borta. I en annan låt mot slutet vaknar också hennes sexiga sida. Sani går lite förföriskt fram och tillbaka över scenen och sjunger en tuff gospel "Beeing Green" en låt som på slutet exploderar i rock. Och så till slut en låt och den sista poesin med  textrader som "You can see for ever and ever" och "I found a Rainbow" och "Follow Your dream".

  Vi har varit med om en resa fram till hopp och läkt självkänsla och Sani berättar för publiken att hon själv har gjort den här resan. Hon har varit med om att flera vänner dött men till slut  har hon funnit sin regnbåge och nu följer hon sina drömmar. Problem kan lösas. Människor kan få nytt hopp. Den fina spelningen slutar i medmänsklighet och djup hoppfullhet.


Bobbo Andersson, Kalle Jonson, Sami Gamedze, Per Johansson, Daniel Lantz

Färgerna och Sanis hattar i olika kulörer präglar föreställningen och symboliserar olika känslor. Spelningen på Hijazz gick till publikens hjärtan.

  De som kompar Sani Gamedzes strålande sång på den fantastiska jazz- och bluesresan är Bobo Andersson, gitarr, Daniel Lantz, piano, Per V Johansson, bas och Karl Jansson, trummor. Spelningen på Hi Jazz var en releasekonsert för Sanis första svenskproducerade album Colour Me Over. Färger spelar en stor roll för låtarna och texterna. Sami byter mellan hattar med olika färger som passar in på de olika låtarna.

  Sani Gamedze är en bluesig och djupt sann jazzsångerska och hennes resa från depression till nytt hopp är en stor upplevelse att höra och se.

OLLE EKMAN

 

Länk till Hi Jazz: www,hijazz.com

Länk till fler bilder: http://galleri.2or4.se

 

Plats och tid: Hijazz,Uppsala,  onsdag 24 september, kl. 21-22.30

STÄMNINGAR, MUSIK OCH BILDER FRÅN KULTURNATTEN

 

  När jag tänker på Kulturnatten så tänker jag på en speciell stämning som finns mitt emellan sommar och höst. En mörk kväll då det fortfarande är lite ljumt i luften. Och så dofterna och alla ljusen. Det är lite medeltida gyckel över det hela, lite internationellt och en lite mystisk stämning. Här och var sitter kulörta lyktor i många färger och gula, gröna och blå lampor. Det doftar från stånden med mat från olika länder och det hörs musik från olika scener runt om i staden. Och så är det förstås allt folket. Det är som en medeltida marknad i kvarteren runt domkyrkan och Fyris torg. Ett myller av människor som sakta rör sig mellan marknadsstånden och de olika evenemangen. Det är en spännande kväll för kulturella upplevelser.

      

         Publiken tar plats

                                                               

                                                             Publiken börjar anlända till Fyristorg: Musiktorget

 

  Jag startar eftermiddagen och kvällen med att hålla till på Fyristorg.  Där spelar 26 rockband på 13 timmar. Varje band har en halvtimme till förfogande och arrangörerna Ljudbild Uppsala klarar det hårda programmet genom att växla mellan två scener, en stor och en liten.

  Flera av banden känns igen från Katalins sommarklubb. Jag lyssnar en andra gång på Per Adman och trubaduren Daniel Hollingworth som jag även nu tycker påminner väldigt om Bob Dylan under sina folk- år i början av 60-talet.  En och annan person slår sig ner mitt på gatstenarna på torget och efter en stund tätnar åskådarleden lite mer. Det är en vacker hösteftermiddag och när programmet kommer fram till några som heter Orient Squeezers så visar det sig att det här bandet är något alldeles speciellt. Konstellationen består av herrar i övre medelåldern , bland annat utrustade med elgitarrer och det indiska instrumentet sitar.  Och så kör dom igång med en fantastisk form av elektrisk indisk rockmusik som bygger mycket på improvisationer och som bara fortsätter och fortsätter.  Upplevelsen av musiken skapar inre bilder av orientaliska miljöer. En flummig musik, ragor med rockkomp, och musiken bara fortsätter och fortsätter... Till slut minns jag inte längre om det har varit uppehåll mellan låtarna eller om alltihop är en enda låt.

 

 Orient Squeezers

                                                                                                                                                                           Foto: Palli Kristmundsson

  Pål Johnsson t.v. och Håkan Almkvist i Orient Squeezers spelar fantasieggande indisk musik med rockkomp.

   

   Det finns som sagt en lite mystisk stämning hos de mättade färgerna i den vackra hösteftermiddagen som jag tror bidrar till mina inre bilder. Bilder av indiska tempel och indiska bakgator med ett myller av människor i färgglada kläder. Starka dofter av främmande kryddor, Mystiska, överfulla prång och gränder där man kan gå vilse och det knappt går att skilja på verklighet och dröm.  Så fortsätter den här musiken länge och länge. En musik för att drömma sig bort alltså.

  Bandet Orient Sqeezers består av: Håkan Almkvist, Sitar, Debasick Mukherjee, Tabla, Bobo Andersson, elgitarr, Paul Johnsson, kontrabas, och elbas och Hasse Bruniusson, slagverk.

  Lite senare på eftermiddagen går ett band upp på scenen som ser ut som om de skulle kunna vara ett hårdrockband. Imagen är sådan. Killarna är Jesus-liknande och den korta tjejen som verkar vara sångerska har bilder på två dödskallar på t-shirten. Enligt spellistan heter bandet Mad Artwork och frågan är om det jag nu får höra kommer att gå till Uppsalas rockhistoria? En stund får jag för mig att detta är ett engelskt band eftersom det låter så bra. Jag tror inte att det kan finnas nåt sånt här i Sverige. Men sångerskan säger att de kommer från Uppsala.

  Efter att ha lyssnat en stund kan jag bara konstatera att jag inte visste att det fanns ett Led Zeppelin i Uppsala. Nja, de kanske inte låter exakt som Led Zeppelin men vad jag vill säga är att det låter lika musikaliskt självständigt som Led Zeppelin. Tro det eller ej. Mad Artwork spelar sin egen hårdrock och ingen annans. Det är inte någon av de allra hårdaste formerna utan man kan nog säga att det är på gränsen mellan rock och hårdrock. Och visst hörs influenserna från band som Deep Purple, Jethro Tull och just det, Led Zeppelin.

 

           

Mad Artwork

                                                                                                                                                                     Foto: Palli Kristmundsson

   Man undrar om den här spelningen kan ha varit Mad Artworks stora genombrott? Väldigt bra var det i alla fall.

  

   Musiken växlar mellan partier med vackra, nästan sakrala, lugna melodier och så kommer det utbrott av dånande hårdrock. Men hårdrocken är inte bara präglad av hårdrockackord utan i de mäktiga, dånande partierna finns det också mycket av vanliga dur- och mollklanger. Det gör att det inte bara blir vanlig hårdrock utan att det också då och då låter som fusion eller progressiv rock. och även lite som klassisk musik . Och då och då når Mad Artwork upp till hårdrockens dånande klassiska sound som man inte riktigt vet om det låter heligt eller djävulskt.

   Efter ett tag syns allt fler leenden i den ganska fåtaliga publiken på torget och tre tjejer i publiken som fastnat för Mad Artwork är Kamilla Fagerberg, Emma Wiberg och Karin Gustavsson.  Kamilla säger "De är verkligen musikaliska."

  Det hon säger kan ju låta rätt självklart och intetsägande men jag håller med om att det är verkligen är vad det här bandet är. Musikaliska. Det finns en känslighet och lätthet när dom spelar och man får en känsla av att dom lika gärna skulle kunna gå över i klassiskt eller jazz. Man undrar om det är Mad Artworks stora genombrott vi är med om på Fyristorg? Bra är de i alla fall.

  Mad Artwork består av Terese Persson, sång, Simon Forsberg, Bosoki, akusisk gitarr, banjo, Gabbi Dluzewski, gitarrer, Daniel Dluzewski, bas, Andreas Berglund, trummor.

    Medan färgerna djupnar och skuggorna blir längre märks kulturblandningen i de gamla kvarteren intill Fyristorg och över alltihopa höjer sig Domkyrkan, Uppsalas katedral. En stund hörs hårdrockens mäktiga klang från Mad Artwork som stiger från torget mot katedralen och försvinner upp bland kyrkspirorna. Och så är det förstås alla dofterna av mat. Tahiländska wokrätter och nybakat bröd som säljs i kiosker på torgen,. och kryddoftande soppor vid Saluhallen. I närheten av Saluhallen sitter fullt av folk vid uteborden. Gemenskapen och den billiga, goda snabbmaten från olika länder är typiska inslag i Kulturnatten.

 

                                                                                                                                   

                                                                                                                                                                                                              Foto:Mad Artwork

   Hårdrockens blandning av helig och djävulsk klang stiger från Fyris torg upp mot katedralens  spiror.

 

                     

                                              

                                                                                                                                                                            

                                                            Så är det alla dofterna av mat.

 

              

                                             

                                                                                                                                                                            

                                  Den billiga och goda maten är något som är typiskt för Kulturnatten

 

         Visst finns det en kulturell blandning, en mångfald, på Kulturnatten. Och det stora intrycket är att det är en harmonisk mångfald, en mångfald utan problem. Uppsala visar upp sig. Så här duktiga är vi på kulturblandning.  Jag har varit inne på det här tidigare i Uppsala Music-Lovers och jag säger det igen: Den enda musikgenre som skiljer ut sig lite och är åtminståne lite olydig och provocerande, det är hip-hopen. Visst får det vara med hiphop på Kulturnatten men det är ändå som om den är avskild och lite för sig själv. Det är en egen kultur från förorterna som kanske inte passar in riktigt på Uppsalas Konserthus. Okej, det är i alla fall stort att dom får vara där. Men som sagt, det märks att det handlar om förorten när Dani M skriker:" Är Gottsunda här, är Årsta här? Är Stenhagen här?"

 Det är tre akter som delvis rappar tillsammans under en och en halv timme och vad kan man säga annat än att de är mycket bra. Det är Linda Pira, Dani M och Salazar Brothers Dani M gör t.ex. en låt om heter Motstånd vars like inte kan ha hörts sedan 70-talet: "Dom har trampat på oss länge nog nu" och "Länge har dom mättat sina munnar" . Linda Pira släpper upp en ung tjej på scenen som rappar lite och så börjar Linda köra en låt som jag tror heter "Bäng Bäng" där namnet Linda Pira utgör refrängen. Hon får publiken att ropa "Linda Pira" Linda Pira" Lite senare sjunger Dani M och Linda Pira tillsammans "Det här är mina gator". Det typiska för en bra rapshow, så också den här är att man rappar tillsammans, är med på varandras låtar och jag tror att man också samplar varandras låtar så att de går in i varandra. Det blir ett sammanhängande helt utan pauser som driver upp stämningen mer och mer.

  Som vanligt är det mycket ung publik på hip-hop. Vet inte om det är Linda Pira som är extra populär bland unga tjejer, men kanske är det så. Kanske kan man också säga att det blir lite schablonaktigt med den här förorts-utanförkänslan där ungdomarna hör ihop mot alla andra. Är det verkligen sanningen? Är det så det är? Men å andra sidan, det här är den enda ifrågasättande musiken idag och det är viktigt att den finns.

 Alla rapparna den här kvällen är begåvade. Speciellt Linda Pira som skriver en lite lugnare rapp med lite andra rytmer än killarna. Men ändå ger hon såklart intryck av att vara en så att säga lite typisk förortsbrud.


                 

              Image result for Linda Pira Hip Hop                                                                                                                      

      Det märks att hiphopen är förortens musik men dom får vara med på UKK och det är väl stort det? Här är det Linda Pira som rappar. Hiphopen är den enda ungdomsmusik idag som är i alla fall lite socialrealistisk, lite farlig.

OLLE EKMAN

 

Länk till fler bilder: http://2or4.se/

Plats och tid: Uppsala centrum, lördag 13 september kl.12-00




RÅSVÄNG MED BOHEME PÅ PUB 19

GAMLA KATALIN REVISITED

    Jag kommer alldeles för tidigt till Pub 19 eftersom jag har fått för mig att spelningen börjar klockan åtta. Men det visar sig vara klockan nio så jag slår mig ner och tar en läskeblask medan jag väntar. Ett första intryck är att det inte verkar vara någon större skillnad på stället mot för 20 år sedan. Det är ganska slitna träbord, träsoffor och en bardisk här inne, typisk för en väl frekventerad pub. Samma atmosfär av lite sliten musiksylta som då. Och när folk strömmar till så verkar det som om det är ungefär samma publik också. Man kan till och med få syn på samma personer som då fast nu 20 år äldre. Det här skulle lika gärna kunna vara en vacker, höstkväll i skymningen någon gång i början av 90-talet. Det finns en stämning här som det är svårt att sätta fingret på. En stämning av Katalin. Katalin, back in the days, så att säga.

  Lite uppfräschat är det nog. Toaletterna är nya och  ligger inte kvar i samma schabbiga passage ut på baksidan och träborden kanske inte är lika repiga. Men jag tycker mig minnas att scenen ligger på samma ställe. Däremot verkar det inte som om övervåningen är öppen. Stället, pub 19 som det har hetat länge, är nog inte lika stort som gamla Katalin var. Undrar för resten om det inte var så att Katalin låg en trappa upp och att puben på bottenvåningen hette pub 19 redan då?

  Då, back in the days alltså, så hade Katalin image av att vara ett jazzställe. Fast jag minns att då och då var det rockband som spelade där också. Ikväll, 20 år senare, ska  bandet Boheme spela. Enligt reklamen ska det bli soul, pop och partyzazz. Verkar alltså som om det kan bli lättlyssnat och underhållande.

       

    De kör  igång med en låt som heter High Heel Sneakers och nästan direkt ligger Andreas på med hammondorgeln och kör solon. I den andra låten fortsätter han att pressa på med utbroderingar  långt uppe i diskanten och mellan låtarna konstaterar sångaren Kettil att "Andreas är på hugget  ikväll". Personkemin i bandet verkar utmärkt och mellan låtarna kör man skämt och driver lagom mycket med varandra. Till exempel så pratar organisten Andreas Borlängemål en stund.

 

                                     Boheme, Andreas Hellkvist

         

        Orgelbegåvningen Andreas Hellkvist lever sig in i musiken. Redan i de första låtarna ligger han  på med solon långt uppe i diskanten.

   

  Draget och det goda humöret växer hela tiden. "Nu är vi på gång" säger sångaren Kettil mellan två låtar. Det är behaglig och lättillgänglig musik hittills,  beteckningen "partymusik" passar verkligen bra. De spelar ever-greenen Sunny och så kommer en lite tyngre blues och så övergår det lite mer i rock.  Efter en stund kommer en tryckare där Andreas utbroderingar på orgeln osökt får mig att tänka på den legendariske organisten i the Band Garth Hudson, även om det hörs skillnad. Detta är  Andreas Hellkvist och ingen annan, som börjar komma i sitt esse.

   En stund senare kör dom en lite jazzig och lite tuff blues som presenteras som Watch the River Flow.  Jag vet inte om jag har rätt men jag tycker mig känna igen Bob Dylans rocklåt Watching the River Flow fast den är lite nedtonad och arrangerad för Andreas jazzsolon på hammondorgeln.

  När spelningen har kommit så här långt börjar jag uppleva en liten invändning. Men den är inte stor och sådana här skriverier är väl alltid i grund och botten fråga om tycke och smak. Men så kommer en version av femtiotalsrockaren Good Golly Miss Molly och då förstärks min synpunkt. Boheme spelar den i en annan version än rock-n-roll, en slags funk-version och av någon anledning längtar jag efter att få höra originalet i stället, som den rock´n rollrökare den från början är. Också beatleslåten "She´s so heavy" är lite jazz-funkig. Det är väl inte omöjligt att man har lagt låtarna åt det jazziga hållet för att passa till Andreas orgelsound och solon.

   Hur som helst så går det inte att förneka att bandet är skickligt och nu har stämningen i bandet och i publiken stigit till riktigt höga höjder. Dom spelar ett par låtar som heter "Letters on the Wall" och "Superstition". Så kommer en lugnare sak, ever-greenen Georgia och också här tycker jag mig höra ekon av the Bands legendariske organist Garth Hudson. Nu kan man verkligen säga att bandet är i sitt esse och spelningen närmar sig någon slags kulmen. Man kör be-bop och swing på en maximalt svängande nivå, speciellt på orgeln där Andreas maniskt klättrar upp och nerför skalorna. Och mellan två låtar inflikar han:

  "Det som vi spelar nu brukar kallas för råsväng."

  Nu öser dom på med råsväng för fullt och nu är spelningen på topp. Andreas sitter lutad över hammondorgeln, Kettil kör snabba jazzackord på pianot och trummisen Ola bankar på utav helvete.  

                        

                 

Boheme

                                                                                                                                      Foto: Palli Kristmundsson                                 

                               Nu är det råsväng, helt enkelt. Bohemes spelning når sin kulmen!

 

     Andreas  förvandlas till en demon som kan spela precis hur som helst på hammondorgeln och det blir ändå rätt. I publiken är stämningen optimal . Många dansar, några dansar pardans och stämningen är som back- in the days. Svettigt och trångt. Några tränger sig fram till bardisken hur som helst och andra sitter här och där och dricker öl mitt i alltihop. Gamla Katalin revisited.

  Till slut kommer en fantastisk verksion av Beatles Hey Jude. Kanske är Andreas lite svag för Beatles?  Han brukar vilja ha med en och annan beatleslåt. Och den här versionen liknar orginalet precis, Beatles originalversion av den unika låten som låg på topplistorna, någon gång -69 kanske. I slutet av låten kör bandet på igen utav helvete på mycket hög volym. Jag tror  inte att Beatles själva kunde spela Hey Jude bättre än såhär. Och eftersom Hey Jude följer originalet så börjar min lilla betänklighet om ett för funk- jazzigt sound att försvinna.

    Summa summarum så stämde spelningen precis med det som stod i reklamen; soul, pop och partyjazz. Det var underhållande, svettigt, hög stämning, rörigt på dansgolvet och stämningen drevs upp mer och mer fram tills kulmen nåddes med bandets intensiva "råsväng". Visst är det Andreas Hellkvist som hörs mest eftersom hammondorgeln motsvarar flera instrument men också Kettil Medlius sång och piano och Ola Bothzén på trummor är mycket skickliga och rutinerade . Och personkemin i bandet och de skämt man då och då körde om varandra bidrog till den fina stämningen.

  Kvällen påminde om kvällarna på gamla Katalin, back in the days. Katalin revisited, så att säga!

 OLLE EKMAN

 

Länk till pub 19: https://www.facebook.com/pub19

Länk till Andreas Hellkvists hemsida: http://andreashellkvist.com/

Plats och tid: Pub 19, lördag 6 september 2014, kl. 21-23

EN ROCKSNUBBE PÅ OPERA ANAR MOZARTS GENI

 

undefined

Papageno, Jens Persson och Pamina, Elisabeth Meyer i Kungliga Operans hyllade, turnérande föreställning av Trollflöjten. Även en gammal rocksnubbe anar Mozarts geni.  (Bilden är från en annan föreställning än onsdagens)

 

TROLLFLÖJTEN PÅ UPPSALA KONSERT OCH KONGRESS

   Så är jag då på väg att gå på opera för första gången i mitt liv. Det är Mozarts kända Trollflöjten, så mycket vet jag, men annars vet jag nästan ingenting om opera. Men jag har i alla fall åsikter och de är bland annat att opera verkar dels lite tråkigt, dels lite fånigt och dessutom i stort sett obegripligt. Varför sjunger dom i sället för att prata? Det gör väl inte att berättelsen blir bättre? Ja, jag har helt enkelt aldrig förstått mig på det där.

  Visst har jag hört musik av Mozart många gånger och jag inser att han var oerhört begåvad. Det finns en sådan lätthet hos honom. Det verkar som om Mozart lekte fram musiken utan ansträngning, som om han hörde direkt hur det skulle vara.  Beträffande Trollflöjten så har jag faktiskt inte haft riktigt klart för mig att den är komponerad av Mozart men nu vet jag det. Jag minns också att det fanns en väldigt omtalad version som regisserades av Ingmar Bergman för många år sedan. Och nu har jag läst att Trollflöjten räknas som en av de mest kända och älskade operorna hos publiken.

  Det visar sig att det är nästan fullsatt på Uppsala Konsert och Kongress. De flesta verkar glada och förväntansfulla. Jag konstaterar alltså att de andra tycks ha en helt annan inställning till opera än jag. Och när det hela börjar så visar det sig att det är precis så fånigt som jag har väntat mig. Tre damer som verkar föreställa någon slags teatervaktmästare i blåa uniformer räddar en ung man från en farlig orm. Men det här att dom sjunger sina repliker är faktiskt inte så irrierande och underligt som jag trodde att det skulle vara. Jag vänjer mig faktiskt ganska snabbt vid det och det är även ganska lätt att följa handlingen.

    Efter en stund har tre huvudpersoner, prinsen Tamino, prinsessan Pamina och den glade herden Papageno varit på scenen och jag tycker att jag börjar få en del av intrigen klar för mig. Och faktum är att efter en stund så tycker jag inte att operan Trollflöjten är så fånig längre. Min fördom börjar försvinna. Mozarts lättsamma och lättlyssnade musik är faktiskt underhållande och det är verkligen en njutning att höra den där självklara lättheten i instrumentens variationer. Och jag blir tvungen att erkänna för mig själv att det är imponerande att höra operasång på riktigt.

   En mycket framträdande sak är uppsättningens stora humor. Alla rollfigurerna tycks ha en viss distans till sig själva. Grundstoryn i Trollflöjten är såpass enkel att det skulle kunna var en julpjäs i en femteklass, men eftersom operan är så fylld av skämtsamhet och gott humör så driver den så att säga med sin egen barnslighet och i och med det så blir den inte fånig på allvar, om ni förstår vad jag menar.  

    Ju längre föreställningen pågår desto mer dras jag in i sagostämningen. Istället för att analysera låter jag istället intrycken av musiken och sången strömma över mig. Jag accepterar att det är en ganska barnslig saga men också att det är fantastisk, begåvad och underhållande musik och att det är rätt otroligt att höra hur duktiga sångarna är.

   Handlingen är delvis lätt att följa men ibland blir det svårare. Prinsen och prinsessan fängslas av en demon i ett slags magiskt slott och prinsen får lov att genomgå olika prövningar för att han ska släppas och kunna godkänans som prins. Här får jag lite svårt att hänga med i handlingen men jag uppfattar i alla fall att prinsen genomgår ett test där han är tvungen att tiga trots att prinsessan Pamina står bredvid honom och sjunger om sin kärlek till honom.  Men några andra prövningar( och det lär finnas flera) uppfattar jag inte riktigt.

  Men det gör faktiskt ingenting för nu börjar jag uppskatta själva upplevelsen av operan. Och jag är tydligen inte helt obildad för av musiken känner jag igen Nattens drottnings aria och Papagenas kärleksaria till Papageno plus ett par stycken till.

  Operan handlar om kärleken mellan prins Tamino och prinsessan Pamina men det finns också en parallell kärlekshistoria mellan den godmodige och kanske inte så intelligente herden Papageno och hans fästmö Papagena. Kanske Mozart ville visa att det är okej att leva som en lycklig människa som äter och dricker och älskar, utan prinsars och prinsessors karaktärsdaning. I alla fall så kommer det en kulmen på den romansen när Papageno och Papagena sliter av sig kläderna i en scen i slutet av operan.

  När det gäller lokalen och dekoren så spelas den här uppsättningen av Trollflöjten på ett minimalistiskt sätt. Till en del tror jag faktiskt att det beror på att det inte finns något orkesterdike i Konserthusets stora sal (det är nästan så man skäms när man skriver det) Så orkestern måste sitta på scenen tillsammans med sångarna och det bidrar säkert till att miljön måste antydas med enkla medel. Inget annat får plats. Men det är säkert också regisserat åt det minimalistiska hållet från början. Ett tält, ett stort ägg, en flöjt, en kniv. Det behövs inte mycket mer. Och mycket av effekterna ligger i kostymerna som är moderna kostymer, uniformer med mera som förstärker det småironiska intrycket. Och ibland dyker sångarna upp på balkongerna och i publiken.  Och det finns också några skämt om Uppsala instoppade, vilket väl hör till den resande teaterns traditioner.

  Men när jag till slut slappnar av helt och bara tar in hela upplevelsen av Trollflöjten så måste jag säga att den blir fantastisk. Jag tycker att jag börjar höra och märka nya omedvetna och magiska dimensioner i det hela och det är inte alls en julpjäs i en femteklass längre. På dom tre timmarna har mitt inryck faktiskt förvandlats till att Trollflöjten är ett begåvat allkonstverk. Och i den här lättsamma och moderna tappningen skulle den nästan lika gära kunna kallas för en musical. Hur som helst så är väl kontentan att  en gammal rocksnubbe som jag har omvänts och anat Mozarts geni.

  Uppsättningen är en turnerande föreställning av Kungliga Operan och Kungliga Hovkapellet och regissör är Ole Anders Tandberg. I några av rollerna: Tamino: Conny Thimander, Pamina: Elisabeth Meyer, Nattens drottning: Karolina Andersson, Sarastro: Lennart Forsén, Papageno: Jens Persson, Papagena: Vivianne Holmberg.

OLLE EKMAN

 

Länk till Uppsala Konsert och Kongress: http://www.ukk.se/

Länk till Trollflöjten, Kungliga operan: http://www.operan.se/sv/Var-repertoar/20132014/Trollflojten/

Plats och tid: Uppsala Konsert och Kongress, 4 september 2014, kl.19-22.

 

 

   

EN FANTASTISK ROCK-KVÄLL PÅ KATALIN

VAR KOMMER ALLA SKICKLIGA NYA BAND IFRÅN?

   Var kommer alla skickliga rockband ifrån som är i början av sin karriär? Den gångna sommaren har jag fått intrycket att det på en nivå lite under den svenska toppnivån finns hur mycket bra rockmusik som helst. På Katalins Sommarklubb spelade nästan 20 ganska nya, goda band och  de flesta var från uppsalatrakten. I onsdags arrangerade Ljudbild Uppsala ytterligare en kväll på Katalin med tre band. Den här gången tycker jag att musiken var ännu bättre än på sommarklubben. Det var mycket publik och en tät, uppskattande stämning som byggdes upp mer och mer. Och själv blev jag alldeles omtumlad av all talangfull musik.

  Först spelade The Bland som kallar sig för ett folkrockband. Man har haft fem medlemmar, men nu har bandet utökats till sex . Deras sättning har många instrument som gitarr, dragspel, mandolin och banjo. Och de inleder med en låt som heter The Politicians Vote.

  När jag lyssnat en stund tycker jag mig höra ekon från The Bands avslappnade, delvis improviserade samarbete med Bob Dylan på The Basement Tapes. Och sångaren Axel Öberg påminner ibland om Levon Helm i The Band, med en lite nasal, tuff sångröst. Tycker även att jag anar rottrådar till gitarristen Happy Traum. Musiken befinner sig alltså  inom genren folkrock men det är  viktigt att påpeka att det inte alls handlar om några plagiat. Låtar som My Old Man, Stranger on the Side of the Street och Winter är originella. De innehåller folkrockens element av rock´n roll, country, rock och så vidare men the Bland sätter ihop låtarna på nya sätt. Det kommer till exempel rockriff på oväntade ställen, på just det här bandets speciella vis.

Till slut måste det vara svårt att förnya en genre, för att allt som kan göras redan är gjort. Men även om the Bland har rötterna i Amerikas avkrokar med "hemvävda country-instrument " som banjo, dragspel och mandolin så lyckas dom även vara mycket fräscha och förnyande.

 

The Bland Band

       The Bland har en del av sina rötter i amerikansk landsbygdsmusik med banjo, dragspel och mandolin men bandet är även spännande och nyskapande.  Fr.v. Isak Kristola, Gustaf Jacobsson, Anton Torstensson, Gunnar Ågren, Axel Öberg och Olle Hylén.

  

   Det här lovar förstås gott för resten av kvällen. Det andra bandet heter My Heart is a Metronome. Det har tre medlemmar och de spelar en lite tyngre rock än the Bland men också dessa har vissa influenser från folk och folk-rock.

  Efter ett par tre låtar tycker jag mig börja urskilja deras speciella sound. Dels finns det ett lungnare austiskt ballad- tema. Låtarna inleds ofta med detta och så byggs ljudet  upp mer och mer med elgitarr och så blir soundet tyngre och så börjar det påminna om, just det, nu kommer jag på det, U2. Ett enda tungt ackord ligger i botten och klingar och klingar länge och så till slut ett annat kraftfullt ackord som också ligger kvar länge, länge. Och så trycker rytmsektionen och tjutande elgitarr på med solon och variationer ovanpå dessa tunga, enkla  klanger. Lite som U2 alltså. Kan även höra en viss likhet med grungebandet Pearl Jam.

   Men det är såklart inte U2-låtar utan man har en egen originalitet där rytmerna, elgitarr, gitarr och sång varieras på egna sätt. Samtidigt spretar den här rocken ganska kraftigt i olika riktningar, låter lite ovanligt och är svår att kategorisera. Och i slutet av spelningen kommer bandets congas-spelare, som presenteras som  trummisen Felix Carlséns lillebror, in och genomför ett fantastiskt, extra långt congas-solo.

My Heart is a Metronome har nyligen vunnit en omröstning i programmet P3 Osignat och här på Katalin visar de sig vara ett band med ett originellt sound som dom framför på spännande sätt.

 

 My heart is a metronome

 My Heart is a Metronome är fr.v. Mattis Malinen, Felix Carlsten och Gustaf Simonsson. Man tycker sig höra ekon av U2 men det finns också ett experimenterande i nya riktningar som är spännande och svårt att kategorisera.

 

    Nu är stämningen uppdriven och publiken dansar och ropar på mer. Men belysningen släcks ner och det blir en paus före kvällen sista band. Så kommer Brothers Among  Wera in och om alla tre banden var bra så tycker jag nog ändå att det här var det allra bästa. En folkrock som verkligen låter på ett alldeles nytt sätt, skulle jag vilja kalla det. Wera är sångerskan Wera Westholm var röst är suverän och bär fram hela bandet. Som bandets namn antyder så är hon omgiven av flera killar. Brothers Among Wera har sju medlemmar och flest instrument ikväll, till exempel banjo, bas, trombon och trumpet och bara detta att ha trumpet och banjo i samma band är rätt djärvt och visar en vilja att slå in på nya vägar.

  En amerikansk tidning har skrivit "some Peaceful rays from somewere in Sweden where folk, rock and soul met." Hur ska man då beskriva att det låter? Ta till exempel låten Waltz som på ett sätt klingar som en typisk folk-ballad med banjo och en ganska entonig melodi. Men så kommer det in en trumpet som spelar folk-melodin och tillsammans med Weras röst så blir det till något nytt. Som att blanda folklåtar med Frälsningsarmén eller något sådant. Låter i alla fall häftigt. Kanske är detta det typiska för det här bandet? Att sätta ihop omaka instrument så att det låter på speciella sätt. Och det här blir inte skränigt och fel utan själfullt och vackert. Hoppas Brothers Among Wera fortsätter att experimentera med  folkmelodier tillsammans med oväntade klanger!

 

 Brothers Among Wera

 Brothers Among Wera håller på att skapa en folk-rock som låter på ett ovanligt, själfullt och nytt sätt. Wera Westholms starka, ledande röst präglar bandet tillsammans med ovanliga klanger från bland annat trumpet.

  Brothers Among Wera består av Wera Westhom, sång, Linus Hasselberg, gitarr, banjo, Romeo Sjöberg, bas, trombon, John Kenntoft Hof, trumpet, elgitarr, mandolin, Mårten Hasselberg, keyboard, Ludvig Jerner, percussion, Viktor Henriksson, trummor.

  

                  Stämningen i publiken blev högre och högre under kvällen och det märktes att den talangfulla folkrocken verkligen uppskattades till exempel av Sara, Ellen och Jonas.

  "Jag har koll på the Bland och dom var verkligen jättebra. Det andra bandet, My Heart is a Metronome var också bra, speciellt i början och slutet av spelningen. I mitten sjönk kanske klassen lite, säger Sara.  

 

    Jag har länge trott att det mesta på dagens rockscen händer inne i studios. Där sitter musiker och producenter och mixar och samplar ihop house- och dancehallmusik och det är existerar knappt några levande musiker som spelar. Den här sommaren på Katalin och speciellt onsdagens gig har givit en helt annan bild. Rockmusiken med rötter i folk, Dylan,  Indie och New Wave tycks leva kvar strax under ytan och det finns massor av nya, spännande band som håller traditionerna vid liv.

  När jag lyssnar försöker jag ofta hitta influenser och traditioner men efter att ha varit på Katalin i onsdags så tycker jag inte analyserandet behöver betonas. Den här kvällen var överväldigande för att den helt enkelt innehöll så mycket bra, så mycket spännande sökande i nya riktningar och samtidigt knöt banden också an till äldre rock och folkrock. Och alltihop är faktiskt  livemusik, musikerna står där med mandoliner och elgitarrer på en scen. Jag upplever en just nu väldigt lovande scen med spännande ny rock och folk-rock.  

OLLE EKMAN

 

Länk till fler bilder: galleri 2och 4

Länk till Katalin and all That Jazz: http://www.katalin.com/

Länk till the Bland:http://www.theblandband.com/

Länk till Brothers Among Wera:http://www.brothersamongwera.com/

 

Plats och tid: Katalin and all That Jazz, Uppsala 3 september 2014, kl 20-23

 

UPPSALANOSTALGI: RICK DANKO PÅ RACKIS

    Rackarbergspuben, nu sedan länge nedlagd, utgör en viktig del av Uppsalas musiknostalgi. Själv har jag haft stora upplevelser där och ett minne är från kanske den bästa spelning jag någonsin har hört. Det var när det legendariska amerikanska countryrockbandet The Bands basist Rick Danko, tro det eller ej, spelade solo i ett par timmar på Rackis inför en osannolikt liten publik. Jag kommer ihåg att det var en vacker vårkväll och jag tror att det kan ha varit i mars eller april -94. Yes rock-people of Uppsala! Det här var sannerligen en ofattbar och nästan magisk upplevelse!

 

                                          Rick Danko

The Bands basist Rick Danko, salig i åminnelse, spelade en gång på 90-talet solo på Rackis för knappt ett hundratal åskådare. Han tycktes då inte vara känd längre. Helt i skymundan gjorde han en fantastisk spelning.

  

   Det var alltså en vårdag för 20 år sedan. En sådan där dag med solsken och smältande snö då ljuset kommer tillbaka till Sverige och tycks välla fram ur naturen. Min kompis, islänningen Ejnar och jag gick från Flogsta till Rackis. Som de flesta väl minns så låg stället i ett hyreshus för studenter på Rackarbergsgatan och var på något sätt anonymt. Puben var liksom undanskymd bakom ett hörn och man var nästan tvungen att veta att den låg just där för att lägga märke till den. Man gick nerför en sådan där vanlig tråkig källartrappa av cement med järnräcken som det finns tusentals av, som om man skulle ner till cyklarna och soprummen, och så var man på Rackis. 

  Det cirkulerar legender i Uppsala som berättar att många kända utländska rockband har spelat på Rackis. Det enda ryktet som jag vet är sant är att Eric Burdon and the Animals var där. Och så Rick Danko.

  Just den där vårdagen -94 när smältvattnet forsade i rännstenarna och Uppsala badade i vårljus gick jag och Ejnar till Rackis för att lyssna på Rick Danko. Han hade varit basist i den banbrytande amerikanska countryrockgruppen the Band . The Band är också kända för att under några år ha varit kompgrupp åt Bob Dylan. Gruppen lär ha tagit sitt namn därför att Bob Dylan helt enkelt kallade dem "the band".

   Ensam på scenen med en akustisk gitarr sjöng Rick Danko och spelade flera av The Bands och Bob Dylans låtar. Han framförde bland annat Bob Dylans fantastiska  Blind Willie Mc Tell  och han hade ändrat en textrad till "I´m looking out the window of my Uppsala Hotel". Så på sätt och vis kan man säga att om Rick Danko t.ex. bodde på Hotell Linné den gången i Uppsala så har Hotell Linné på Skolgatan förekommit i en Dylan-låt i alla fall en gång.

  Mellan låtarna snackade han med publiken och berättade anekdoter, bland annat om musikkulturen i Södern i USA. Han verkade vara en varm, snäll och helschysst kille, såvitt man kunde märka. Och jag tror aldrig jag har hört någon som kunde få fram så mycket på en akustisk gitarr. Han spelade både akustiska ballader men även The Bands rocklåtar som The Night They Drove Old Dixie Down, The Weight och King Harvest, som är avsedda för ett helt rockband, men Danko fick fram låtarna helt och fullt, till och med med olika solon och variationer, på den akustiska gitarren. Det var fantastiskt att höra och det gav mig en aning om hur bra dom allra bästa rockmusikerna egentligen är. Det är kanske i en sådan där situation, med bara en akustiskt gitarr, som man kan höra vem som är riktigt, riktigt bra.  Jag kommer alltid att minnas den där spelningen.

    Det var högst 75 personer på Rackis den där kvällen. Större delen av lokalen var tom. Mer känd än så var inte Bob Dylans lysande basist Rick Danko i Uppsala 20 år efter Bob Dylans och the Bands storhetstid. Och man kanske kan tro att Uppsala är en kultur- och musikintresserad stad. Rick Danko stod på scenen bara ett par meter ifrån oss. Det var som att ha honom inne i sitt eget vardagsrum. Efteråt gick min kompis Ejnar fram till Danko och snackade en stund med honom och fick hans autograf.

  På senare år har jag läst en del om hur olycklig The Bands senare historia egentligen var. Det fanns en konflikt i gruppen om vem som skulle vara ledare och man var också hård drabbade av alkohol- och narkotikaproblem. På 90-talet försökte medlemmarna göra egna karriärer men på grund av sina personliga problem kom två eller tre av dem tillbaka till samma fattiga och besvärliga förhållanden som i början av sina karriärer. Från att ha varit världsberömd med Bob Dylan så reste nu Rick Danko runt på pubar och små musikställen, och under en tid åkte han och Levon Helm tillsammans omkring i en bil med husvagn och spelade på mindre ställen.

  En annan medlem i the Band, Rickard Manuel, begick självmord på grund av sin svåra alkoholism och Rick Danko fick allt djupare narkotikaprobelm under 90-talet och avled i caner i slutet på decenniet. Den här ger en vemodig bild av ett banbrytande band som gjorde fantastiska album som Music From Big Pink och Islands med en  egen mustig och lantligt amerikansk blandning av country, gospel och rock.

  Den där kvällen på Rackis har ett vemodigt skimmer över sig. Egentligen var Rick Danko en genial musiker och en väldigt hygglig kille men han var på väg neråt. Han fick spelningar på pubar och små ställen och hade svåra personliga narkotikaproblem. Bara några få kom för att titta på honom.  Men just den där stämningsfulla, ljusa vårkvällen i Uppsala med sin lantliga friska vårluft, smältande snö och doften av grus och smältvatten minns jag som att den i sig själv innehöll något av the Bands mustiga, melodiska lantlighet.

   Ett par år senare läste jag att Rick Danko hade dömts för narkotikainnehav och fem år senare avled han av cancer.   

 OLLE EKMAN