Om

JAG HÅLLER ETT ÖGA PÅ MUSIKSCENEN

Jag heter Olle Ekman och är frilansjournalist i Uppsala. Det är jag som driver och skriver bloggen Uppsala Music-Lovers och håller ett öga på musikscenen. Frilansfotografen Palli Kristmundsson, Uppsala, medverkar med tjusiga bilder. Om inget annat anges är bilderna tagna av Palli Kristmundsson.

   Tanken är att jag ska hänga runt på Uppsalas musikscen och göra reportage. Varken mer eller mindre. Fotografen Palli kommer säkert att hänga runt han också, då och då. Jag tänker mig att etablera kontakter, gå på gigs och så småningom kanske göra lite mer djuplodande reportage om vissa artister, låtar och repetitioner. Jag hoppas så klart bygga upp en läsekrets så följ bloggen gärna och kom med reportagetips om du vill. Jag är allätare och lyssnar på allt från Lady Gaga och gangsta-rap från djupaste Gottsunda till Igor Stravinskij. Helt enkelt.

Olles mobil, reportage och recensionstips: Nytt mobilnummer: 076-2258633

din profilbild

Olle Ekman, text

Palli Kristmundssons profilbild

 Palli Kristmundsson, foto

Visar inlägg från oktober 2014

Tillbaka till bloggens startsida

FRANTIC SUNDAY ÄR ETT HÖGENERGISKT NEW-WAWEBAND

 NYA SKIVAN ÄR BRA MEN BANDET ÄR BÄST LIVE

  Uppsalabandet Frantic Sunday ger nu ut sin första platta. Och de tio låtarna på skivan (som också heter Frantic Sunday) hör utan tvekan hemma i den englandsbaserade New Wawetraditionen.

  I och med punkrocken på 70-talet så ökade tempot i rockmusiken kraftigt. De band som kom efter punken gick ofta tillbaka till lite konventionellare rock men de behöll det höga tempot och den stora energi som låg i snabbheten  och intensiteten. Och det är väl ungefär detta som brukar kallas för New Wawe. Och Frantic Sunday platsar i högsta grad inom New Wawe. Bandets snabba, tuffa trumbeat och korta, högljudda gitarriff är urtypiska . Det ligger i sakens natur att låtarna på den här plattan påminner om engelska artister från slutet av 70-talet som Elvis Costello, Tom Robinson Band, Adam and the Ants och även irländarna Boomtown Rats. När jag hörde dem live tyckte jag också att bandet har viss likhet med the Hives även om the Hives låter stolpigare och ännu mer kompromisslösa.

  Låtarna på Frantic Sundays CD hör alltså klockrent hemma i New Wawetraditionen. Ett par tre av låtarna  har riktigt snabb takt och är ännu ösigare än de övriga men alla låtarna är väldigt medryckande och de ska gärna spelas på riktigt hög volym så att ljudet skär genom märg och ben.


                  

Låtarna på Frantic Sundays CD hör klockrent hemma i den engelska New Wawestilen med namn som Elvis Costello, Adam and the Ants och Tom Robinson Band. De ska gärna spelas på mycket hög volym.

 

   Att Frantic Sunday lever på sitt medryckande New Wawebeat bekräftades klart och tydligt när jag var på plattans releasespelning på Katalin den 22 oktober. Det märktes på publiken att när de drogs med i öset och kom in i rytmen så var det nästan omöjligt att stå still. Och bandets sångare Tomas Karlsson jobbade hela tiden energiskt både i sin sång och i snacken mellan låtarna med att höja stämningen.

   Om man gör på ett annat sätt och lyssnar igenom låtarna hemma, mer noggrant och på lite lägre volym så blir intrycket inte riktigt likadant. Visst är det kunnig New Wawe i Elvis Costellos och Adam and the Ants anda. Och förutom trummorna och gitarren så är Tomas Karlssons sång hela tiden central. Men om jag ska rikta lite kritik mot skivan så kan jag tycka att låtarna är ganska lika. Det är lite som att samma slags ös upprepas om och om igen.

  Redan i den första låten Anything but Love så finns det typiska New Wawedrivet, speciellt med ett väldigt ös på trummorna.  I den andra låten the Skies tycker jag mig höra ekon av Tom Robinson Band. Också här är det fråga om typisk engelsk New Wawe. Heart Beats and Sound Checks är kanske lite lugnare, lite mer åt rockballadhållet men också den har en hög energinivå.

  Mina favoriter på plattan är Turn Me up och ska-låten The Strokes. Över båda dessa låtar tycker jag att Elvis Costellos ande svävar. Och den sista låten, Your House är nog den allra bästa. Den är en rak, medryckande rocklåt med rötter i 50- och 60-tal snarare än i sent 70-tal.

  Uppsalabandet Frantic Sunday har funnits i några år och det består av Tomas Karlsson, sång och orgel, Henrik Nilsson, trummor. Ola Renman, bas och Joel Yngvesson, gitarr. De har nu fått skivkontrakt med skivbolaget Ninetone och CDn är producerad av den legendariske producenten Lennart Östlund. Frantic Sunday har förutom i Sverige spelat bland annat i USA, Kanada och Tyskland.

 Det är ingen tvekan om att  Frantic Sunday har spelat in ett välgjort album. Men eftersom det nästan helt bygger på New Wawestilens ösiga gitarr och trummor så lägger jag ändå in ett litet men för att albumet kanske kan uppfattas som en aning enkelspårigt. Frantic Sunday är just nu  i första hand ett framstående och väldigt energiskt liveband som kommer mest till sin rätt när det får publiken att sjunga med och dansa.  Det är på scen som dom verkligen är se- och hörvärda.




                                                                                                                                                                                        Foto:Olle Ekman

Frantic Sundays första platta är bra men bandet kommer nog ändå allra mest till sin rätt som ett energiskt och intensivt liveband.

OLLE EKMAN

 

ÄR DETTA DEN BÄSTA SVENSKA ROCKPLATTAN NÅGONSIN?

  MAD ARTWORKS I STILL BREATHE NÅR EN NY DIMENSION AV ROCK!

   Nu har jag lyssnat på Uppsalabandet Mad Artworks I Still Breathe om och om igen och jag tröttnar aldrig. Jag tycker att jag upptäcker nya saker hela tiden. Visst är det här en hårdrockplatta men det är inte bara hårdrock. Jag hör inslag av klassisk musik, keltisk folkton, jazz, progressiv rock och flera andra stilar. Det är som om Mad Artwork har tagit hårdrocken till en ny dimension och utvecklat den till en slags optimal rock. Jag måste erkänna att jag flera gånger de senaste dagarna tänkt att det här måste vara den bästa svenska rockplattan någonsin.

   Men ett sådant påstående är nog inte något som en liten recensent i en blogg kan klämma ur sig hur som helst. Det kan hända att det skulle kunna tolkas som ett skämt eller som om man inte är riktigt seriös eller kanske som om jag helt enkelt inte vet vad jag skriver om. Men min innersta känsla är faktiskt att detta är den bästa svenska rockplattan . Jag kan i alla fall inte komma på någon som är bättre. Men för att inte sticka ut hakan alldeles för mycket så formulerar jag mina tankar som en fråga: Är alltså detta den bästa svenska  rockskiva som någonsin gjorts?                

                       

           Är Mad Artworks ep I Still Breathe den bästa svenska rockplatta som någonsin gjorts?

   

     Hårdrock kan ibland bestå av en lång följd av hårdrockackord staplade på varandra i ett enda dån. Lite stelt och tråkigt och mer ljud och volym än musikalisk känsla. Men Mad Artwork spelar inte alls på det viset. Det här är så lätt och följsamt. Man får känslan av att dessa musiker skulle kunna spela precis vad som helst och hur som helst.  Jazzinfluenser följs av folkvisepartier som följs av dånande ljudväggar som följs av tjutande gitarr- och keyboardsolon. Lyssnaren åker iväg på en musikalisk resa och hela tiden skapas en viss spänning och nyfikenhet på vad som ska följa härnäst. Man vet aldrig vad som ska komma och därför blir det aldrig tråkigt.

    Låtarna är på sätt och vis uppbyggda som orkesterverk eller kanske som rockopera med olika partier i olika stilar. Den första låten Heter See What There Is och den har flera tydliga delar. I början är det snabba, avhuggna hårdrock-riff kombinerat med sång och jag tycker det påminner om det legendariska engelska bandet Yes. Så övergår det till ett melodiskt sångparti. Sedan växer det in ett jazzigt sound och så en mycket vacker och allt mäktigare balladrock med sång. Detta övergår i ett omfattande parti med keyboardsolon som ökar och ökar till ett hårdrockdån. Sedan görs någon sekunds paus och så följer det vacker lyrisk sång till bozouki. Och nu är lyssnarens nyfikenhet på topp. Vad ska följa härnäst? Då ökar styrkan igen till en dånande ljudvägg med parallella gitarrsolon en lång stund. Sedan är den vackra, melodiösa sången tillbaka i några ögonblick och så är låten slut. Jag konstaterar att det här är något alldeles extra. Inte enbart hårdrock utan en speciell väldigt, väldigt intressant musik som väcker mersmak.

   Nästa låt heter Locked in a Lie. Också den visar sig vara oerhört bra. Den börjar med vacker och bittert vemodig kvinnlig sång i folkton. Och sedan kommer det in en flöjt med keltiska vibbar. Så byggs stämningen upp mer och mer och så följer plötsligt dånande hådrock blandad med sång. Nu blir partierna med hårdrock verkligen kompromisslösa. Den dånande ljudväggen fortsätter och så kommer gitarrsolon och ett keyboardsolo in. Och så är det som om alltihopa släpps loss totalt i ett väldigt dån. Och på slutet kommer ett fantastiskt folkmusikparti med flöjt och melodiskt piano. Allra sist är den lite sorgsna och besvikna sången tillbaka och går i slutet upp i falsett och hela den mäktiga låten dör ut med några pianotoner.

  Det tredje verket är The Magic Sun. Nu dras jag helt och hållet in i musikupplevelsen och låter intrycken och tonerna strömma över mig och släpper lite på det analyserande lyssnandet. Först kommer en mycket stark och tuff ljudvägg med hårdrock som nästan går genom märg och ben. Sedan kommer ett parti med denna avskalade, vackra sång till enkla gitarrackord.  Gitarrtonerna plockas tydligt en och en till den lyriska sången. Så följer ytterligare fantastiska ljudväggar med kraftfulla gitarrsolon till. Jag tröttnar aldrig på detta. Genom att styckenas uppbyggnad är så pass oregelbunden så väcks hela tiden en nyfikenhet på hur musiken ska fortsätta.

   Sist kommer titellåten I Still Breathe. Den är kanske lite enklare och rakare, lite mer mainstream än de andra tre titlarna men också den är mycket bra. Den påminner kanske lite om det svenska 80-talsbandet Europe. Den börjar med ett nedtonat och lite bittert och vemodigt sångparti. Detta byggs upp till mäktig rock med tungt beat. Som övergår i ett vidlyftigt gitarrsolo och så kommer en sångrefräng med texten "I still breathe"som upprepas igen och igen. Det här är den enda av de fyra låtarna som har en regelrätt refräng. Sedan följer desperat rock med sångskrik som övergår till lättnad i piano och bozouki. Så brakar ett tjutande gitarrsoloparti igång med Yngve Malmsteen-liknande klättringar på elgitarren. Och så fram mot slutet vacker lyrisk sång igen.

   Man skulle kanske kunna tro att allt detta blir en lång uppvisning i musikalisk skicklighet. Att Mad Artwork vill briljera med sin spelskicklighet. Något som jag tycker att till exempel Clapton och Malmsteen då och då gör. Men det här är inte alls så. Visst är det ekvilibristiskt men samtidigt med mycket, mycket hjärta och känsla.

  Det är säkert ingen slump att Mad Artwork är så bra. Efter vad jag har hört så är Gabbi Dulzewski och hans bror Daniel stora drivkrafter som handplockar skickliga unga musiker till bandet. Därför  ingår det också mer eller mindre tillfälliga medlemmar ibland. Man strävar hela tiden efter att få Mad Artwork bättre och bättre. Snarare än att vara ett kompisgäng i grunden så satsar man på ett proffsigt sätt på att få tag på bra musiker. Med förbehåll för min okunskap så är den nuvarande konstellationen Terese Persson, Simon Forsberg, Gabbi och Daniel Duzlewski och Andreas Berglund plus att flera extra musiker medverkar på skivan.

  Det enda jag möjligen skulle kunna tänka mig kan begränsa Mad Artworks karriär är om de skulle uppfattas som lite smala och otidsenliga. Om detta hade skett under den symfoniska rockperioden i slutet av 70-talet samtidigt med Genesis, Pink Floyd, Oueen, Yes och Led Zeppelin så garanterar jag att Mad Artwork skulle ha slagit igenom med dunder och brak. Hoppas att det blir så nu också. Det här bandet är värda att spela i Ericson Globe, O2 Arena och på Glastonburyfestivalen. Dom ska spela för 50 000 personer och ösa! Och när dom väl gör det så kom ihåg att Uppsala Music-Lovers förutsåg det i oktober 2014!


Mad Artwork

               Uppsalabandet Mad Artwork vore värda att spela på Ericson Globe, O2 Arena och     Glastonburyfestivalen. Hoppas det blir så! Dom bör stå framför 50 000 personer och ösa.

OLLE EKMAN

  

Länk till flera bilder: http://madartwork.com/http://galleri.2or4.se/

Länk till Mad Artworks hemsida: http://madartwork.com/


 

  

STRATOCASTER, ELGITARREN SOM ÄR EN DEL AV ROCKHISTORIEN

 

     Hey there, rock people of Uppsala, do you want to hear the story of the Stratocaster electric guitar?

    Själv visste jag väl ungefär att Stratocaster är en legendarisk elgitarrmodell som är tillräckligt känd för att vara en del av rockens historia.  Men på Uppsala Gitarrfestival var jag och lyssnade på Christian Alsing från företaget Fender som föreläste om Stratocastern med anledning av att modellen fyller 60 år i år. Så nu är jag laddad med kunskaper om denna legendariska rockgitarr, i Sverige ofta kallad "Stratan".

  Det var 1946 som amerikanen Leo Fender startade företaget Fender Instrumental Company. Då fanns det knappt elgitarrer, bara några få  inom jazzmusiken. 1950 släppte Fender sina två första modeller som hette Telecaster och Esquire. Enkelt uttryckt så var de utvecklade steelguitars eller så kallad lapsteels., ett stränginstrument som stod på ett bord, eller som man hade i knäet.  Man kan säga att Fender satte  på lapsteelen  hals och en kropp, och så var elgitarren född. Och liksom fallet var för steelguitaren så var det inom countrymusiken som elgitarren först slog igenom.

Rymdskeppsliknande 

   Och så till Stratocastern. Den första Stratan tillverkades 1954 och de dåtida musikernas reaktioner var att designen var väldigt extrem. En sådan gitarr hade aldrig skådats förut. Den hade en mjukt rundad kropp med två lätt böjda horn och folk tyckte att den såg ut som ett rymdskepp. Och nederkanten på kroppen var urfasad för att den skulle sitta bekvämt på kroppen. Uttrycket "strato" som i stratosfär, appellerade till det stora intresset för science fiction, för rymden och rymdfärder som fanns på 50-talet.  Och den här gitarrens ljud var speciellt. Det var väldigt skarpt och taggigt och hade en speciell "twang" som ingen annan gitarr dittills hade haft.

  Stratocastern blev inte alls någon succé i början, kanske just på grund av utseendet och på att ljudet ansågs för skarpt. Så två, tre år gick och det blev istället de nya rock´n rollmusikerna som upptäckte Stratocastern på allvar. I den nya "farliga" ungdomsmusiken passade den in perfekt. Många rock´n rollare tyckte "Wow, finns det en sån gitarr. En sån ska vi ha i vårt band."  Den förste kände artisten som blev ett affischnamn för Stratocastern var Buddy Holly med bandet the Crickets. Det här var de sista åren på 50-talet och det var i den här vevan som Fender började laborera  med färger och Stratan dessutom blev känd för sina klara färger av billack .  När surfmusikvågen kom , i början på 60-talet så spelade engelsmannen Cliff Rickard stor roll för att göra reklam för Stratocasterns lackfärg. Han var den förste som hade en röd Strata i bandet The Shadows. Den röda elgitarren uppfattades som en sensation och blev stilbildande. I fortsättningen ville alla helst ha en klarröd Strata i sitt popband.

  En milstolpe i Stratocasterns historia kom 1965 då Fender Instrumental Company såldes till företaget CBS. Det var tyvärr ett mindre lyckat företagsköp. Det visade sig efter ett tag  att gitarrernas kvalité blivit sämre. De gick lättare sönder och ljudet var inte lika bra längre. Så framemot 1970 blev det allt viktigare för musikerna att skaffa fram Stratocasters från före 1965. Det är dessa som kallas för  Vintage , eller pre-65 Stratocasters.  Två kända gitarrister som från och med slutet på 60-talet jobbade mycket för att komma över vintage-Strator  var Eric Clapton och Jeff Beck.

Jimi Hendrix spelade på sämre modell

  Det är lite paradoxalt att den kanske störste rockgitarristen av dem alla, alltså Jimi Hendrix, inte kände till den här försämringen av kvalitén. Jimi Hendrix gick helt enkelt till en affär och köpte en ny och därmed sämre CBS-Stratocaster. Företaget Fenders anställda har ibland haft omröstningar om vem som har haft det bästa Stratocasterljudet någonsin och då vinner alltid Jimi Hendrix överlägset. Trots att han alltså spelade på den sämre CBS-Stratan. Och  efter Jimi Hendrix, från 70-talet och framåt så är det många kända namn som spelat på både nya och på vintage-Strator , till exempel Mark Knopfler i Dire Straits, Stevie Ray Vaughan, David Henley och Yngwie Malmsteen. Och det finns naturligtvis otaliga andra, både i kända band och bland mer lokala förmågor.

    Jakten på pre-65 vintage-Stratocasters fortsatte men dämpades 1986 då en man vid namn Bill Shultz köpte Fender och så småningom lyckades göra företaget till vad det en gång var. Bill Shultz lanserade modellen American Standard och sedan dess kan man i stort sett säga att kvalitén har varit lika bra som det första decenniet. Efter 1986 har Fender Stratocaster återerövrat sin position som en etablerad och djupt respekterad elgitarr inom rocken. Och en rolig detalj som är värd att nämna att när man köper en Stratocaster så får man än idag med en likadan bruksanvisning som 1954 med rubriken "How to use and play the Fender Stratocaster."

  So rock on rock-people of Uppsala! Och kom ihåg Stratocasterns mjukt rundade, tvåhorniga rymdskeppsliknande kropp, det skarpa, taggiga ljudet, lackfärgerna, helst den klarröda, den höga kvalitén hos pre-65-stratorna och Strata- gitarristerna Eric Clapton, Jimi Hendrix, Jeff Beck, Mark Knopfler, Stevie Ray Vaughn och Yngwie Malmsteen. Och kom ihåg årtalet 86 då Fendergitarrernas kvalité kom tillbaka, speciellt i och med modellen American Standard. Och om ni vill känna till tre låtar med typiskt Stratocaster-ljud så kan ni ta the Shadows Albatross, Jimi Hendrix Purple Haze och Dire Straits Sultans of Swing.

    Om ni minns dessa saker så klarar ni en Stratocaster-diskussion på nästa party,även om den här artikeln mest var en "Stratocaster For Dummies-kurs". Det finns såklart massor av gitarrister som vet mycket, mycket mer om Fender Stratocaster än detta , inte minst tekniskt och musikaliskt.

 

             

                                                                         

    Här är en Fender Stratocaster, elgitarren som är en del av rockhistorien. "Stratans" klara lackfärger har ständigt varit omtyckta. Speciellt den klarröda vintagegitarren (pre -65) gav stort eko bland popbanden när den kom. Här är det dock ett pistagegrönt exemplar, troligen en pre -65-Strata.  Många har säkert hört namnet Stratocaster men aldrig tänkt på vad som kännetecknar denna gitarr.

OLLE EKMAN

 

Källa: Stratocastern 60 år, föreläsning av Christian Alsing, Uppsala Gitarrfestival, Lördag 11 oktober 2014, kl. 15-16.

EN VÄNLIG HIPPIE SOM ÄR LEGENDARISK ROCKFOTOGRAF

HENRY DILTZ HAR FOTAT NEIL YOUNG , JIM MORRISON, JIMI HENDRIX OCH BOB DYLAN

     Vem av alla oss som är intresserade av rockmusik har inte någon gång drömt om att vara kompis med Rolling Stones och hänga med Neil Young? Vem har inte velat följa med i deras resande rocksällskap på turnéerna, kanske som "råddare" eller skribent, eller varför inte som fotograf? En som har levt ett sådant liv och som är just fotograf, är Henry Diltz. Han var med på Uppsala Gitarrfestival och visade och berättade om sina bilder och om sitt liv. Från att ha varit en lokal musiker och fotograf i LA i USA så räknas han idag som legendarisk. Hans bilder har odödiggjort rockepoken.

               Bildresultat för henry diltz uppsala 2014

            Henry Diltz skulle nästan kunna vara en romanfigur eller en filmgestalt men han finns på riktigt!



     När jag möter Henry Diltz får jag en liten stund ett intryck av att han skulle kunna vara påhittad. En åldrande, varm och charmig hippie som har träffat de flesta rockstjärnorna och varit vän med en del av dem. Fotografen Henry Diltz skulle nästan kunna vara en romanfigur eller en filmkaraktär men han finns på riktigt. Han är kanske i 75-årsåldern , han har det långa, grå bakåtkammade håret hopsatt i en tjock hästsvans som går långt ner på ryggen. Det mest slående med honom är att han är så snäll och vänlig. Inte spänd och fjäskande utan genuint vänlig. Inga frågor är för ointressanta för att han ska svara på dem. Han lyssnar hela tiden uppmärksamt på vad folk vill veta. Och när Henry Diltz är i närheten av barn så går han alltid fram och pratar med dem. Den här mannen tycks verkligen komma från en epok av peace, love and understanding och  det skulle inte förvåna mig om "alla gillar Henry" har blivit ett talesätt på Uppsala Gitarrfestival.

  Han nämner att bildvisningen vi ska få se är en "slideshow" och att det är så här han har gjort hela tiden, sedan han började fotografera i Californien några år in på 60-talet. Då spelade han i en lokal folkgrupp och fotograferade även, men han var inte inriktad på musiker än. Men redan då tog han fram diabilder och visade slideshows för sina kompisar. Hans första bild på musiker föreställde Buffalo Springfield som var ett av Neil Youngs första rockband sedan Young kommit till Californien från Canada. 

 

                              Bildresultat för henry Diltz slideshow




                 Henry Diltz berättar att redan innan han började fotografera musiker så tog han fram diabilder och gjorde "slideshows" som blev populära bland hans vänner. Och så gör han fortfarande, han visar slideshows med sina legendariska bilder och berättar till. Det behöver inte vara krångligare än så.


Bildresultat för henry diltz med kamera

                                                                   En känd bild från slideshowen. Mama Cass


Bildresultat för henry diltz slideshow joni mitchell

                                    En känd bild från slideshowen: Joini Mitchell i sitt hus i Laurel Canyon, LA

Bildresultat för henry diltz bilder

                             En känd bild från slideshowen: Crosby, Stills and Nash

Bildresultat för henry diltz med paul mcCartney och Linda mcCartney



                               Henry tar en selfie redan för 45 år sedan på sig själv, Paul och Linda McCartney

Bildresultat för henry diltz jimi hendrix


                     Ännu en känd bild från slideshowen: Jimi Hendrix, kanske den störste banbrytaren av alla



En dag fick Henry ett telefonsamtal från en journalist som sa att han hört att Henry hade en bra bild på Buffalo Springfield. Han fick sälja bilden för 10 dollars och den kom in i tidningen. Det gjorde att han förstod att det fanns ett intresse för bilder på dom nya pop-och rockbanden.  "Det var så det började, med den där bilden. Sedan var det igång " .

  I början hängde han mycket i kompisgäng med musiker i Los Angeles. Två som han kände och verkar ha haft mycket kontakt med var David Crosby och Steven Stills. I det band som de bildade, kom också Graham Nash och Neil Young med och det finns många Henry Diltzbilder på Crosby, Stills, Nash and Young. Han har även flera bilder på Neil Young ensam, bland annat en mycket artistisk med mörk bakgrund, med Young i cowboyhatt, scarf och med gitarr.   Han tog även bilder på Neil på de stora musikfestivalerna.


Bildresultat för henry diltz uppsala gitarrfestival


   "Den där bilden tog jag på Neil Young på en av de stora festivalerna. Jag åkte även ganska ofta upp till Neils farm och umgicks med honom där",berättar Henry.

 

     Han bodde nära flera av sina musikervänner i en dalgåg i Los Angeles. Under en period var  Joini Michell hans granne. "And this is Joini in her very beautiful house" säger han och visar ett par kända foton med Joini Michell i ett öppet fönster. Så berättar han om när han och medlemmarna i Lovin Spoonful gick upp på ett berg i soluppgången och kokade te på peyoteknoppar. Därefter satt de på toppen av berget och skrattade i timmar.

  I Henrys bekantskapskrets fanns även Jim Morrison och the Doors och Henry berättar historien om skivomslaget till skivan Morrison Hotel. "En av killarna sa att han hade sett ett nedgånget hotell nere i LA som hette Morrison Hotel. Grabbarna sa att det måste vi se och när vi kom dit fick jag idén till skivomslaget. Så vi gick in och frågade i receptionen om jag fick ta bilder. Av någon anledning blev killen därinne  jätteorolig och arg och sa att vi inte fick fota och att ägaren skulle bli upprörd. Men så gick han därifrån och då smet killarna in och jag tog bilder utifrån på dem, genom fönstret, innan den där killen kom tillbaka."

   En annan dag körde dom omkring i LA. "Jim ville ta en öl och så fick han se det här stället som hette Hard Rock Café." En bild på Hard Rock Café blev sedan baksidan till  plattan Morrison Hotel. Henry berättar också om Jim Morrison som poet. "På Hard Rock Hotel blev han bekant med alkisar och uteliggare som höll till där. Det hängde ihop med att han var poet, han lyssnade på deras öden och försökte sätta sig in i deras liv och han blev verkligen deras vänner. Fast dom hade ingen aning om vem han var"  Henry säger också: "När skivan kommit ut var det någon som tog ställets namn och startade ett rockkafé någonstans i England och sedan var hela affärsidén med Hard Rock Café igång i olika länder.

          


Det här fotot från syltan Hard Rock Café i Los Angeles blev baksidan till the Doors kända platta Morrison Hotel. Jim Morrison som också var poet umgicks här med några uteliggare och alkoholister som verkligen gillade honom.  Jim ville sätta sig in i deras livsöden.

 

       Genom att han var en skicklig fotograf som fick fler och fler bilder publicerade, nu också på skivomslag, och genom alla sina vänner och kontakter så utvecklades Henry Diltz verksamhet. 1969 var han oficiell fotograf på Woodstockfestivalen. Många av de kända bilderna på artisterna på Woodstock är hans.  "Jag fick möjlighet att stå på scenen och fota Jimi Hendrix när han spelade "Star Sprangled Banner.""  Värt att nämna är att Henry också var fotograf vid den andra Woodstockfestivalen 1994. "Den festivalen är ihågkommen för att det var så  oerhört lerigt och för att crowdsurfing slog igenom då."

   Bildresultat för Henry Diltz Jimi Hendrix

                                               Jimi Hendrix spelar USAs nationalsång på Woodstock 1969


                         Bildresultat för Bob Dylan Henry Diltz

                    

                                                   

                    Dylan var inte alls pigg på att fotas av Henry Diltz. Den här bilden är troligen tagen med en liten kamera som Henry gick om kring med och dolde i fickan för att inte Bob Dylan skulle bli frustrerad.


      På 70-talet fotade han till exempel George Harrison och Bob Dylan på the Concert for Bangla Desh. "Jag fick vara där under repetitionerna och jag hade en liten kamera i fickan som jag smög med och fotade Dylan så att han inte skulle märka det." Bob Dylan tycks alltså inte ha varit så positiv till att bli fotograferad av Henry Diltz. Några år senare erbjöds Henry följa med Keith Rickards och Ron Wood på turné med bandet The New Barbarians.Den turnén verkar har vara ganska stökig, Henry visar bilder på hur Keith Richards ligger avdomnad på golvet och två unga kvinnor, varav Henry kallar den ena  "en svensk modell som Keith kände" dansar runt i rummet. Det finns också en bild på hur "den svenska modellen" försöker lyfta upp den aspackade Keith Richards och bära ut honom ur rummet.

 Henry Diltz har haft många uppdrag sedan dess och blivit allt mer känd. Men han berättar inte så mycket om decennierna efter 70-talet. Det verkar som om han gärna, och lite nostalgiskt, vill koncentrera sig på de första åren med vännerna i Los Angeles. I rockhistorien är detta en legendarisk period. Men när det verkligen hände verkar allt ha varit ganska avspänt och lättsamt Ingen kunde ju veta att några av dem skulle bli värdsstjärnor.

   Han berättar om hur fotograferna jobbade då. "Det fanns ju inte scanning och E-mail och sånt. En gång blev jag kontaktad av en tidskrift som ville att jag skulle åka och fotografera författaren Truman Capte som bodde i närheten. Jag blev väldigt intresserad, för jag hade läst hans böcker och tyckte han var cool. Så jag åkte till hans hus och tog en bild när han stod i dörren. Sedan fick jag åka och lämna bilden till en person som flög med den med nästa plan till Washington och sedan åkte den personen taxi med bilden till redaktionen. Det var så det gick till." Det framgår inte riktigt om Henry tycker att sådana här äventyr med bilderna var bättre än att skicka dem digitalt. Men jag tycker mig ändå ana att de första åren i Los Angeles var lite idylliska. Det hade inte blivit så allvarligt och hårt i rockbranchen än.

  Henry Diltz har varit väldigt uppskattad på Uppsala Gitarrfestival. Han hade två evenmang, dels "slideshowen" The Stories Behind the Pictures alla dagarna och så fotoutställningen Backstage Legend med ett urval av bilder, flera av dem kända. Obeservera att det nu har kommit ett pressmeddelande som berättar att fotoutställningen har utsträckts en vecka, till söndag 19 oktober. Utställningen Back Stage Legend kommer alltså att fortsätta också under choklad- och kaffefestivalen på Konserthuset i helgen som kommer.

Bildresultat för Henry Diltz i Uppsala 2014

                                                                                                                                                                  Foto: Palli Kristmundsson

              Fotoutställningen Backstage Legend på UKK förlängdes några dagar för att den var så populär

      

        Bildresultat för bilder på Henry Diltz i Uppsala

                      Med Per Gessle, den svenske rockaren, bland annat från Roxette och Gyllene Tider


Bildresultat för henry diltz photos


       Det är tänkvärt att när Henry slog igenom som musikfotograf i LA så visste ju ingen att hans coola kompisar skulle bli värdsberömda rockstjärnor. De är nu vi vet hur det gick. Det kan vara bland annat detta, att branchen inte var så hård som gjorde att det blev en avslappnad stämning i LA-kolonin i Laurel Canyon. ( och så drogerna, det går säkert inte att bortse från dem) (Det är Jim Morrison som skymtar bakom vinflaskorna.)

        


         Bildresultat för henry diltz i Uppsala

                                                 Henry berättar The Storys Behind the Pictures. Henry Diltz är en av dessa personer som "råkar" ha levt med i en epok som sedan har gått till historien. Han berättar gärna om 60-talet i Los Angeles då Neil Young, David Crosby och Joini Mitchell var hans vänner och han kände Jim Morrison. Idag är Henry Diltz legendarisk för sina bilder på skivomslag i tidningar, tidskrifter och böcker.







Henry Diltz

                                                                                          Henry med skjutvapnet!


OLLE EKMAN

 

Länk till flera bilder: galleri 2 och 4

Plats och tid: Uppsala Konsert och Kongress, The Stories Behind the Pictures, fredag 10 oktober 2014, kl 17.00-18.00

 

 

 

 

                                                  

MANDYS SECRET, EN PLATTA MED TILLBAKALUTAD FUNKROCK

               UPPSALABANDET  BEAT FUNKTION VINNER PUBLIK MED MODERNISTISK OCH FUNKIG NOSTALGI

       

                      Image result for mandys secret beat function   

    





    Mandys Secret står med ena foten i lättlyssnad jazzmodernism och med andra foten i tuff funk och rock. Kanske är det soundet av just den blandningen som gör uppsalabandet Beat Funktion så populära just nu, speciellt i USA?

 

    Det finns något optimistiskt och tillbakalutat över Beat Funktions nya platta Mandys Secret som de nyligen hade releasespelning för på Hijazz. Jag associerar deras sound på skivan till efterkrigsoptimismen, en atmosfär som jag själv minns från 60-talet då jag var liten. Det var moderna tider, människorna räknade med att allt bara skulle bli bättre och bekvämare.  Mandys Secrets sound får mig att tänka på det som då kallades för "hypermoderna" stadsmiljöer där allt var praktiskt och  fungerade bra. Där fanns en lycklig vardag där den "moderna storstadsmänniskan" gled omkring, rökte coola cigaretter och hade det bekvämt. Kan det vara den här optimistiska 60-talsstämningen som har gjort att Beat Funktion har slagit så på topplistorna i USA? Att folk just nu vill ha associationer till en lyckligare tid?

  Visst, det är kanske inte så artigt att associera Beat Funktion till sådana moderna storstadsmiljöer där det spelades utslätad, intetsägande jazz och schlager i högtalarna i shoppingcenters och hissar. Sådan musik som brukar kallas för "muzak" och som strömmar ut i offentliga miljöer och som vi knappt märker. Det är väl inte det Beat Funktion spelar? Nej det är det inte, det finns också hela tiden en rytm med funkbeat och rockbeat  som gör plattan Mandys Secret tuff. Men jag vill ändå påstå att det finns en koppling till avspänd, cool storstadsmodernism, jag tycker jag är inne på något där. Musiken på Mandys Secret står med ena foten i cool, lite lättsmält modernistisk jazz och den andra i tuffare 70-tals funk, soul och rock. Och det kan faktiskt vara just blandningen av de två stilarna som många tycker är så dansant och medryckande. Det är liksom James Brown och Svante Thuresson på samma gång, så att säga.

   Titellåten Mandys Secret är den enda med text till. Det är inte sång utan efter en stund kommer det in en kvinnoröst som läser en text på franska om egna upplevelser. Liksom alla låtarna så har Mandys secret en beatrytm och på något sätt har just den här låten ett lite vemodigt sound. Man får en känsla av att Mandy är en kvinna i mängden som vi bara får träffa en liten stund och att hennes hemlighet har något att göra med en pojkvän. Låten är uppbyggd kring ett elgitarrsolo som kör på och på och blir allt vidlyftigare och mer varierat. Det finns också en video till låten där Mandy är tillsammans med en man i en park i höstväder. Det är en fin, lite undflyende stämning i låten.

   En annan låt jag vill nämna är I am the Summer som verkligen känns somrig och optimistisk och som har ett saxofonbeat i botten. Nästan alla låtarna på plattan är uppbyggda kring ett visst instrument och här är det alltså saxofonen. Trycket ökar allt eftersom och ett  saxsolo bara fortsätter och fortsätter. Den här uppbyggnaden tycker jag gör plattan speciell. Det blir en livekänsla över den eftersom solona är så långa. Man får känslan av att plattan är inspelad live i studion och solona improviserde just då. Och det kanske inte är helt omöjligt att inspelningen gick till på det viset?

  På låten Port Arthur är det keyboard som dominerar med ett långt och mer och mer varierat solo. Genom de långa solona så lyfter Beat Funktion fram de enskilda musikernas skicklighet och i det här fallet verkar det vara Daniel Lantz som öser på.  Ett exempel på en snabbare låt med lite tuffare stil är Budo. Den är uppbyggd kring ett tjutande elgitarrsolo, antagligen av Johan Öijen och mot slutet kommer det in distade ljud och hypnotiska trummor.

  En låt som jag tycker kan anknyta lite till mitt resonemang om modernistisk musik i offentliga miljöer är Kandahari Airport, den börjar med ett långt basbeat och har sedan en skarp, hypnotisk takt. Den är en lite lättsmält låt som känns het och solig och kanske skulle den passa att faktiskt spelas just på Kandahari Airport?Jag tycker titeln visar att jag inte har helt fel i mina takar om offentlig "muzak". Bör dock tilläggas att i slutet är Kandahari Airport inte fullt lika  lättlyssnad.

 Lyssnaren får upptäcka resten av låtarna på egen hand. Själv tycker att det här är en av dessa plattor som kommer mer och mer ju mer man lyssnar. Beat Funktion är ett skickligt band med sex uppsalamusiker som också är med i andra konstellationer. Själv har jag hört sägas att bandets livespelningar är något alldeles extra. Beat Funktion öser på bara mer och mer och mer under kvällen och till slut kan ingen stå stilla. Det är nog då dom kommer allra mest till sin rätt och livespelningarna har säkert stor del i deras popularitet. Bandet har slagit kraftigt i USA där dom ligger på listorna på samma nivåer som Keith Jarret och Dr John. Speciellt hög placering har de på en amerikansk jazzlista. Och Mandys Secret har redan fått mycket beröm i amerikanska recensioner. 

    Den här musiken kan säkert upplevas som väldigt modern och som en ny slags dansant och medryckande "dans-funk". Mandys Secret är absolut en modernt och smakfullt producerad platta, men själv vill jag dock understrycka detta att jag tycker mig höra  en tydlig 60- och 70-talsnostalgi.

                              Image result for Beat Funktion                             

     Beat Funktion består av Jon Eriksson, trummor, Johan Öijen elgitarr, Olle Tunström sax, Karl Olandersson, trumpet, Daniel Lantz keyboard och Paul Johnsson, elbas. På plattan Mandys Secret är låtarna uppbyggda kring solon där de olika instrumentalisterna visar sin skicklighet.

OLLE EKMAN

Länk till flera bilder: http://galleri.2or4.se/

Länk till Beat Funktions hemsida: http://www.beatfunktion.se/

ELVIS COSTELLO CHARMADE UPPSALAPUBLIKEN

     ROCKARE, ENTERTAINER BLUESPIANIST OCH COUNTRYSÅNGARE

    Jag har flera gånger läst, och nu också upplevt i verkligheten, att Elvis Costello är en mycket stor musikalisk begåvning. De allra största begåvningarna brukar väl ofta gå till det som anses vara de mest "avancerade" formerna av musik. Bli konsertpianister, operasångare, nyskapande jazzmusiker osv. Elvis Costello skulle säkert ha kunnat göra en sådan avancerad karriär. Men jag kan faktiskt tänka mig att han medvetet har valt att istället verka inom pop, rock, ballader, country, och så vidare, kanske för att han helt enkelt tycker att han har det roligare där. Elvis Costello ger intryck av att vara en mycket social och sympatisk kille som botaniserar i rock- och popvärlden, pratar i underhållningsprogram med Skavlan och spelar lite här och var. Han behöver inte koncentrera sig på den musik han är bäst på för han är bra på allt.

                                 

                                    

        Elvis Costello slog igenom för 35 år sedan inom engelsk new-wave och post-punk och har sedan dess breddat sig till att bli en entertainer, rockare,  bluespianist och countrysångare som i lördags charmade Uppsalapubliken 

   

     Han springer ut på UKKs scen, tar snabbt en akustisk gitarr och kör The Angels Want To Wear My Read Shoes från den tid då han slog igenom i England som new wave-rockare. Elvis Costello verkar vilja bygga upp stämningen redan från början och han är väldigt bra på att skapa en intensiv och samtidigt personlig atmosfär  och sedan hålla kvar den. Han ger hela uppträdandet en personlig prägel., berättar mellan låtarna, och han gör det inte för länge så att det blir tradigt eller självupptaget. Det passar precis till att ingå i showen och göra den intressant. Hans förmåga att berätta personligt och småironiskt och samtidigt behärska musiken totalt gör honom till en verklig entertainer inom rock- och pop. Det finns inte så många sådana. Och han har mycket att välja på. Han berättar att han kan spela mellan 300 och 400 låtar. 

  Efter den inledande Red Shoes drar han ner tempot och det blir lite mer lågmält en stund. Han spelar till exempel en av sina egna låtar om kärlek, Veronica. Efter en stund kommer en Beatleslåt, You´ve Got To Hide Your Love Away och så hans fantastiska version av Charles Aznavours She som får ett visst Gerswin-stuk när Costello sjunger. Han är känd för att ha sjungit den på soundtracket till filmen Notting Hill. Jag slås mer och mer av vilken bra sångare Elvis Costello är. Han sjunger tonsäkert, skickligt, starkt och även vackert. Mycket, mycket bättre än många andra rocksångare.

  Det finns ett parti i showen där hans småironiska sida märks. Han bjuder in en gästartist men så säger han att gästartisten är han själv. Under det här partiet sitter han i en stol och efter att han berättat lite om sin familj i New York så spelar han på sparsmakad akustisk gitarr Walking My Baby Back Home, känd på svenska som Sakta vi gå genom stan (med Monica Zetterlund).  En stund senare kommer en av hans stora hits i England, Ska-låten Watching the Detectives, som lät lite originell redan när den kom i slutet på 70-talet. Och nu märks hans stora musikaliska begåvning för han lägger på ett gitarrsolo på slutet som bara fortsätter och fortsätter. Jag har aldrig hört ett avant-gardistiskt gitarrsoslo som låter så eget och utflippat som det här.

    Det visar sig att Elvis Costello även har ägat sig åt countrymusik. Han spelar en låt som han skrivit tillsammans med Roseanne Cash och Kris Kristoffersson. Och efter att förbandet, Larkin Poe, som är ett intressant countryrockband bestående av systrarna Rebecca och Megan Lovell, kommit in igen så kör alla tre tillsammans ett samarbete med Loretta Lynn som heter "I Felt the Chill Before the Winter Came"

  Mot slutet av spelningen drivs stämningen och intensiteten upp mer och mer. Här kommer rockaren från New-wavetiden Blame it on Cain, den vemodiga Jimmy Standing in the Rain och så Alison från My Aim is True, plattan som Costello slog igenom med i Sverige.  Nu har publiken blivit högljudd, man ropar, sjunger och jublar och applåderna dånar. Nu spelar Costello piano i ett par låtar och visar sig vara en alldeles utmärkt rock- och bluespianist. Och i slutet, andra gången Costello ropas in, så spelar han och Larkin Poe som  allra sista låt Costellos kanske största hit, What´s so Funny About Peace Love and Understanding.

  Den vänlige, fyndige och begåvade Elvis Costello tycks ha lagt Uppsala Kultur och Kongress för sina fötter. Och jag tycker att han har ett verkligt demokratiskt karaktärsdrag. Egentligen är han säkert överlägset begåvad men han spelar allt med samma respekt. Rock, country och visor. Hos Costello är ingen typ av musik bättre eller sämre än någon annan. Kanske är det just detta att han är så kunnig men samtidigt så prestigelös som gör att han blir så omtyckt och charmar publiken så starkt?

  Min slutkläm blir att det här var en stor, speciell och intressant musikalisk upplevelse med både, närhet, intensitet, humor och stor begåvning. Det är verkligen kul när en så bra internationell artist som Elvis Costello kommer till Uppsala.

                                   

         File:2014-10-04 Uppsala photo do.jpg                                                                                                                                                                         

     Showen har en stor mental närhet och intensitet. Costello är skicklig på att skapa en stark och nära upplevelse, med musik men också med det småironiska berättandet mellan låtarna.

OLLE EKMAN

Plats och tid; Uppsala Kultur och Kongress, lördag 4 oktober 2014,  kl. 20.30-23

Otroligt bra: LADY GAGA HAR BLIVIT TUFFARE OCH ROCKIGARE!

    




                      Bildresultat för lady gaga 2014  

 

   Lady Gaga har blivit tuffare och rockigare. "Jag tycker att det här var, kanske inte den allra bästa, men absolut den mest underhållande rockshow jag varit på", skriver Olle Ekman.

 

Så är hon i Globen igen med sin popcirkus. Före detta konstuderande Stefani Germanotta från New York som bestämde sig för att bli det masskulturella, postmodernistiska fenomenet Lady Gaga. Showen börjar med popsångaren Preben, en vän till Gaga som hon lanserar genom att låta honom inleda Stockholmsshowen. Han sjunger bra, en slags ganska underhållande pop-soul, och mellan låtarna berättar han hur lycklig han är att han har fått den här chansen av Lady Gaga. Sedan kommer en annan av Gagas kompisar, hennes väninna sedan länge, diskjockeyn Lady Starlight.  Hon mixar discomusik i en halvtimme, på en nivå som jag tycker ligger långt, långt under Gaga. Vet inte om det är meningen att allt detta ska bygga upp förväntningarna men efter Lady Starlight följer över en timme med instrumental housemusik som kallas för Artrave och som jag till slut tycker blir något frustrerande.

  Så är det äntligen dags. Dansare, musiker och Gaga kommer in på scenen och börjar köra låten Artpop från den snart ett år gamla plattan med samma namn. Och det stora intrycket från de två timmar av begåvat spektakel som följer är att Lady Gaga har blivit rockigare och tuffare. Och fantastiskt rutinerad. Det här är rent ut sagt otroligt bra!

  Det jag upplever är att Gaga har skruvat upp öset, trycket och volymen i musiken sedan konserten här för två år sedan. Speciellt är det två elgitarrer som ligger på med dånande ljudväggar och solon. Och dessutom är ljudet här inne mycket bra, det låter kristallklart och varje instrument hörs alldeles tydligt. Lite floskel-aktigt kanske man kan säga att Gaga har gått från Abba-hållet mot AC/DC-hållet. Och dekoren, designen på outfits och ljusshowen är i vanlig Gaga-ordning suveräna.

  Gaga jobbar väldigt hårt-både i sin dans och i ord, med att få fram vad hon vill säga. Hon säger till publiken att det här är ett firande av den konstnärliga kreativiteten och om vi bara är här för att lyssa på hennes hits så kan vi "get the hell out of here".  Budskapen om kärlek och att man är okej för att man är Born This Way dyker upp då och då i showen men jag tycker ändå att detta är nedtonat och att Gaga nu lyfter fram total konstnärlig frihet, kreativitet och seriositet. Hon säger ett par gånger under kvällen att hon är " a serious fuckin artist". Här kommer jag att tänka på att timmen med Artrave före showen också kan ses som ett steg i seriös, konstnärlig riktning. Man anar en ambition att gå från popkultur mot avant-garde.

   Summa summarum; mindre snack, högre volym, mer elgitarr och tuffare dans än för två år sedan och så förstås fantastisk dekor, design och ljussättning. Förra gången fanns det en slags berättelse eller saga som spelades upp inbyggd i showen men nu är det mer ensklida danser och scener till varje låt för sig. Det är helt okej för mig, nu lyfts ljudet och ljussättningen fram i stället. Låtarna är ett 20-tal låtar, spridda över hela Gagas karriär, och dom flesta har varit hits.  Efter hand byggs det upp en enorm stämning i publiken och man dansar, sjunger och viftar.

  Speciellt bra är rockrökarna Manicure och Mary Jane Holland, båda från Artpop,  samt de äldre Judas ochYou and I. Den sistnämnda har ett fantastiskt tillagt parti med dånande elgitarrer. Och givetvis spelar också Gaga som alltid sina lite pompösa och ibland något översentimentala pianoballader. Hon håller fast vid traditionen att ta upp en tonårstjej ur publiken på scenen. Nu spelar hon Born This Way, omgjord till ett lågmält pianostycke, medan tjejen sitter bredvid henne. En annan sentimental höjdpunkt är pianoballaden Dope som kan tolkas som om den handlar om drogrehabilitering. Den har något snyftande, och dödsmärkt över sig. Men jag tror faktiskt att Gaga är ärlig när hon gråter vid pianot. Så det är okej. Det är sån Gaga är.

  Visst, man skulle kunna ha synpunkter på att Gaga inte har utvecklats till en mer personlig, nyanserad och sårbar artist. På albumet Artpop verkade det som om en sådan fas var på väg. I stället satsar hon nu på högre volym, mer ljusshow, mindre prat mellan låtarna och tuffare dans.  Men för min del tycker jag att sådana klagomål krossas under trycket, själva kraften i showen. Jag orkar helt enkelt inte stå emot den här rocken med futtiga kritiker-argument utan jag föredrar att åka med. Jag kapitulerar för Lady Gaga!

  Egentligen har jag inget emot att Gaga har blivit mer rockbrud och mindre discobrud. Så jag avslutar med att skriva en gång till  att det här var otroligt bra. I fråga om ljudstandard, ljusshow, dans och även som sångerska så det fråga om inte Gaga står i en klass helt för sig själv idag. Jag tycker att det här var, kanske inte den allra bästa, men absolut den mest underhållande rockshow jag varit på!

OLLE EKMAN

Plats och tid: Ericsson Globe, Stockholm, tisdag 30 september 2014, kl. 19.30-23