Om

JAG HÅLLER ETT ÖGA PÅ MUSIKSCENEN

Jag heter Olle Ekman och är frilansjournalist i Uppsala. Det är jag som driver och skriver bloggen Uppsala Music-Lovers och håller ett öga på musikscenen. Frilansfotografen Palli Kristmundsson, Uppsala, medverkar med tjusiga bilder. Om inget annat anges är bilderna tagna av Palli Kristmundsson.

   Tanken är att jag ska hänga runt på Uppsalas musikscen och göra reportage. Varken mer eller mindre. Fotografen Palli kommer säkert att hänga runt han också, då och då. Jag tänker mig att etablera kontakter, gå på gigs och så småningom kanske göra lite mer djuplodande reportage om vissa artister, låtar och repetitioner. Jag hoppas så klart bygga upp en läsekrets så följ bloggen gärna och kom med reportagetips om du vill. Jag är allätare och lyssnar på allt från Lady Gaga och gangsta-rap från djupaste Gottsunda till Igor Stravinskij. Helt enkelt.

Olles mobil, reportage och recensionstips: Nytt mobilnummer: 076-2258633

din profilbild, Bilden kan innehålla: 1 person

Olle Ekman, text

 Palli Kristmundsson, foto

Visar inlägg från november 2014

Tillbaka till bloggens startsida

THE MOCKERS ÄR DANSANTARE ÄN BRUCE SPRINGSTEEN OCH TUFFARE ÄN SVEN-INGVARS

DE FÅR KATALINS PUB ATT DANSA

  Ta några verkligt rutinerade popfarbröder från Uppsala. Låt dem bilda ett band som spelar rock´n roll och soul och som är tuffare än Sven-Ingvars och dansantare än Bruce Springsteens. Då får ni den läckra gottpåse av partymusik som är the Mockers repertuar.

 Förra helgen var jag på the Mockers på Katalins pub och min vana trogen så försökte jag placera in musiken i genrer och tänka efter var den har sina rötter. Just den här gången kom jag att tänka på ett bråk om musik i min klass, när jag gick i gymnasiet för länge sedan. Det var en stor dansbandsvåg just då och ett gäng tjejer i klassen åkte ett par tre gånger i veckan ut till dansbanor och folkparker och dansade till Vikingarna och Thorleifs och allt vad de hette,  Samtidigt var vi ett gäng killar som gillade Genesis och Yes och David Bowie och allehanda annan rock och vi hävdade mycket hårt att vår musiksmak var bättre än dansbandstjejernas. Engelsk och amerikansk rock var automatiskt av mycket högre kvalité än de svenska dansbanden som vi tyckte var otroligt enkla och fåniga. Det här var inte alls bara fråga om tycke och smak utan det låg verkligen till såhär på ett helt objektivt sätt, ansåg vi. Och tjejerna som gillade dansband tyckte att vi rockkillar var små kultursnobbar. Såhär nästan 40 år senare är jag benägen att hålla med tjejerna om att det var precis det vi var.

  Under åren sedan dess har jag då och då stött på den här stora aversionen mot dansband hos folk som gillar rock men jag har också hört talas om motsatsen. Jag minns till exempel för en hel del år sedan då Sven-Ingvars tuffade till sig och spelade för en publik av  jublande rockungdomar på Hultsfredsfestivalen.

 Men nu tillbaka till the Mockers på Katalin. De är kunniga, rutinerade och de har hela tiden ett svängigt ös som är dansvänligt och medryckande och passar till att bugga och stuffa. Och nu tycker jag att jag upptäcker något om det här bandet som jag inte märkt förut. Nämligen att Mockers blandar genrer och går över de där gränserna som var heliga för oss när vi var i tonåren. Här är ett band med rötter i soul, och tidig rock´n roll och även influenser från amerikansk östkustrock. Jag tycker mig också höra en komponent svensk 60-talspop liknande Tages och Hep-stars och sanna mina ord om inte the Mockers påminner lite om ett dansband också. I sitt sätt att spela svängigt och lite enkelt för att få folk att dansa. The Mockers spelar både musik som jag själv har gillat och ogillat, de går över gränserna och spelar allt möjligt. Ska jag ta i riktigt så kanske man kan säga att dom tar bort popmusikaliska fördomar. Och det är såklart m

                      

                                                                                                                 

        En av frontmännen i the Mockers, Jan von Feilitzen får igång publiken. The Mockers är ett rock- och soulband som blandar låtar från olika håll och tider,  t.ex. Springsteen, Elvis och Van Morrison, allt i en dansant mix som dessutom gör dem till ett slags rutinerat dansband.

   

   I den läckra gottpåse som the Mockers repertuar utgör finns ikväll till exempel låtar som Take a Good Look at My Baby, Your love is Taking med Higher, Big Hunk of Love och Sherry Darling från artister som Van Morrison, Curtis Mayfield, Jeery Lee Lewis, Elvis Presley och Bruce Springsteen. Som helhet är det kanske inte de här artisternas allra mest kända låtar utan the Mockers botaniserar lite här och var i de rika rock- och soultraditionerna, gärna från 60- och 70-talet och ibland även tidigare.

  Och så det här med dansband då. Hur kommer det in i bilden? Jo, bandet lyckas få nästan alla låtarna dansvänliga. De spelar det mesta i en medryckande dans- och buggrytm, ibland kanske inte helt enligt originalversionerna. Ett bra exempel är Sherry Darling som the Mockers gör så dansant att det nästan skulle kunna vara Sven-Ingvars som spelade Bruce Springsteens låt. Vill man höra en exakt originalversion kanske man kan reta sig lite, men vill man dansa så är låten läcker. Dansantare än Springsteen och tuffare än Sven-Ingvars.

   Och the Mockers lyckas verkligen få Katalins Pub att dansa. Det buggas och stuffas mer och mer framför scenen ju längre spelningen går. Många har säkert kommit hit för att de vet vilken bra dansmusik Mockers spelar. Och andra kanske har fått en överraskning.  Det verkar i alla fall som om Mockers är kända av Uppsalapubliken. De har funnits länge och musikerna spelar även i andra konstellationer. Jag antar att man kalla dem för ett gäng rutinerade rock- och popfarbröder och den nuvarande sammansättningen är Johan von Feilitzen, sång, gitarr och keyboard, Mats Brandemark, sång, gitarr och piano, Olof Åslund, sax, piano, sång, Rolf Viberg, bas och Per-Åke Persson, trummor och sång.

  OLLE EKMAN

 

  Länk till facebooksida: http: the mockers

 Plats och tid: Katalin and all that jazz, Puben, fredag 14 november 20014 kl. 22-01

MAD ARTWORK AVSLUTADE ENGLANDSTURNÈN PÅ HIJAZZ

STRAPATSERNA HAR SVETSAT SAMMAN BANDET

  Det minst sagt lovande Uppsalabandet Mad Artwork är tillbaka från sin Englandsturné och satte punkt för den med en spelning på Hijazz. Enligt musikerna själva så är det tydligt att turnén har svetsat samman bandet. De har lärt sig mycket om varandra och lärt sig att lita på varandra till exempel när de varit tvungna att köra långa sträckor och samtidigt hålla tider för måltider, soundcheckar och spelningar. Något som verkar vara typiskt för en rockturné på den här nivån är att man aldrig kan veta riktigt säkert vad det är man kommer fram till. Hur ser det till exempel ut i lokalerna där man ska spela?

- Det är verkligen inget glamouröst liv, om någon nu skulle tro det, berättar Simon Forsberg, som spelar de lite mer "udda" instrumenten i bandet, som bozouki och banjo. Bland annat har det hänt att bandet har sovit i bussen och vaknat på en parkering bakom stället där man spelade och det har känts som en lyx när de någon natt har fått sova på hotell.

                                                                            

                     

       


En turné för ett rockband som inte är bland de mest kända är ingen glamourös historia.

   

   Mellan två låtar på spelningen på Hijazz som alltså fick markera slutet på turnén så säger gitarristen Gabbi Dluzewski;

" Vi har längtat till den här spelningen för vi tänkte att hemma i Uppsala är allt frid och fröjd. Och det är ju precis vad det är."

   Mad Artwork före hårdrockbandet Structural Disorder och den här gången är det inte någon jättelång spelning. Sångerskan Terese Persson berättar för mig att strapatserna i England också har svetsat samman bandet musikaliskt. Kanske menar hon att de känner sig säkrare nu och kan släppa loss mer för att var och en litar mer på det de andra spelar. Själv tycker jag den här kvällen att Mad Artwork verkar glada och avspända och de skrattar ofta. Och bandet låter i mina öron precis lika bra som det har gjort övriga gånger jag hört dem.

  De håller sig inte bara till skivan I Still Breathe (jag har tidigare stuckit ut hakan och frågat om detta är Sveriges bästa rockskiva någonsin) utan de spelar också några andra låtar. Till exempel den Led Zeppelin-tunga Last Chance. Och låten The Satanic Flowerpot handlar om blomkrukan i Mad Artworks symbol eller logga. Gitarristen Gabbi Dluzewski berättar lite skämtsamt att det tydligen är så att Den Sataniska Blomkrukan styr universum och egentligen är även Gud underställd denna blomkruka. Låten är tung, stökig och inte riktigt med samma vackra partier som brukar avlösa de tyngre partierna i Mad Artworks låtar. Det här låter mer sataniskt, helt enkelt.                

                     

Även Gud styrs av Den Sataniska Blomkrukan i Mad Artworks krukväxtsymbol berättar bandet lite skämtsamt vid Englandsturnéns avslutning på Hijazz. Deras krukväxtsymbol finns även på  omslagsbilden till skivan I Still Breathe


  Från sin nya platta spelar de See What There is och titellåten  I Still Breethe med sedvanliga hårdrockpartier, vackra, långa solon på gitarr och keyboard och fina sångpartier. Nu lägger jag mer märke till de lågmälda partierna än jag gjort tidigare . Hur vacker Terese Perssons sång är tillsammans med flöjt och piano till exempel. Det finns verkligen såå vacker folkmusik inbyggd i den här rocken. Hijazz är fullt av folk och det syns många leenden i publiken och flera stycken dansar under spelningen. Efteråt, samtidigt som Structural Disorder börjar spela så säljer Mad Artwork sin skiva vid entrén och det uppstår genast en lång kö.

   Englandsturnén har bestått av ett tiotal spelningar i bland annat Leicester, Stoke, Northhampton och Croydon i Södra London.  Och när jag frågar Gabbi Dluzewski, Terese Persson och Simon Forsberg om hur turnén har varit så kommer de inte bara in på besvärliga strapatser. Mad Artwork  fick överallt mycket fina publikreaktioner:

   "Vi har fått mycket positiv respons vart vi än kom", berättar Gabbi Dluzewsik och Terese Persson säger samma sak.

  Mad Artwork påminner en hel del om engelska band från mitten och slutet av 70-talet. Och nu har dom också spelat runt om i England. I rocklandet framför andra. Kan det vara så att Mad Artwork hör hemma mer där än i Sverige? Jag får intrycket att Gabbi Dluzewski delvis håller med mig:

  "Visst hör vi hemma i en engelsk tradition. Det finns en hel del Led Zeppelin och Deep Purple hos oss  men vi har även andra influenser. Vi tar också in nya och moderna grejer i låtarna. "

   Simon Forsberg kommer också in på  publikreaktionerna i England. Där lever fortfarande minnena kvar av den symfoniska rockperioden på 70-talet med band som Yes, Genesis, King Crimson och Supertramp. Den symfoniska rocken var mycket stor under några år.

 "Vi stötte faktiskt på en del snubbar i publiken som var med i slutet på 70-talet och de blev alldeles lyriska när de hörde oss. De kände igen våran stil" berättar Simon.

  Första gången jag själv hörde det här bandet trodde jag att det var ett engelskt band. Skulle Mad Artwork kanske kunna bli populärare England än i Sverige? Nja,  bandets sångerska Terese Persson håller inte riktigt med om den tanken:

 "Jag tycker vi blir lika uppskattade vart vi än spelar. Att publiken är minst lika positiv i Sverige"säger hon. 

  Jag har hört rykten om att det finns låtar till en ny skiva och att en sådan ska vara på gång. Simon  Forsberg bekräftar delvis de här ryktena: "Jo det finns tillräckligt med låtar och vi planerar en ny platta. " Men han går inte närmare in på vilka låtar det är eller när skivan kommer.

  Så nu är Uppsalas egna Led Zeppelin hemma från rockens hemland England, och de går vidare i sin lovande karrär, lite mer luttrade, lite mer avspända och säkert ännu mer samspelta än tidigare. Terese Persson summerar lärdomarna från turnén:  " Jag tycker att vi har lärt oss att ta saker och ting som de kommer, att man kan klara sig som band även om inte allt är planerat i förväg. "

   OLLE EKMAN

   Länk till fler bilder på Mad Artwork: http://galleri.2or4.se/

   Länk till Mad Artwoks hemsida: http://madartwork.com/

Plats och tid: Hijazz Uppsala, fredag 7 november 2014, kl 22-23