Om

JAG HÅLLER ETT ÖGA PÅ MUSIKSCENEN

Jag heter Olle Ekman och Àr frilansjournalist i Uppsala. Det Àr jag som driver och skriver bloggen Uppsala Music-Lovers och hÄller ett öga pÄ musikscenen. Frilansfotografen Palli Kristmundsson, Uppsala, medverkar med tjusiga bilder. Om inget annat anges Àr bilderna tagna av Palli Kristmundsson.

   Tanken Ă€r att jag ska hĂ€nga runt pĂ„ Uppsalas musikscen och göra reportage. Varken mer eller mindre. Fotografen Palli kommer sĂ€kert att hĂ€nga runt han ocksĂ„, dĂ„ och dĂ„. Jag tĂ€nker mig att etablera kontakter, gĂ„ pĂ„ gigs och sĂ„ smĂ„ningom kanske göra lite mer djuplodande reportage om vissa artister, lĂ„tar och repetitioner. Jag hoppas sĂ„ klart bygga upp en lĂ€sekrets sĂ„ följ bloggen gĂ€rna och kom med reportagetips om du vill. Jag Ă€r allĂ€tare och lyssnar pĂ„ allt frĂ„n Lady Gaga och gangsta-rap frĂ„n djupaste Gottsunda till Igor Stravinskij. Helt enkelt.

Olles mobil, reportage och recensionstips: Nytt mobilnummer: 076-2258633

Bilden kan innehÄlla: 1 person

Bilden kan innehÄlla: 1 persondin profilbild

Olle Ekman, text

Palli Kristmundssons profilbild

 Palli Kristmundsson, foto

Visar inlÀgg frÄn december 2014

Tillbaka till bloggens startsida

UPPSALA MUSIC-LOVERS ÖNSKAR GOTT NYTT ÅR 2015!


    Jag och Palli Kristmundsson startade Uppsala Music-Lovers i början av augusti 2014 och fram tills nu har bloggen haft 4450 besök. Bland webbhotellet Bloggos bloggar har den som högst legat pĂ„ 22 plats pĂ„ antalet besök och ofta ungefĂ€r pĂ„ plats 70-90. (Under 100 rĂ€knas som vĂ€lbesökt)
    Det har varit speciellt intressant att lyssna pĂ„ och skriva om musiker som inte har hunnit bli sĂ„ kĂ€nda. Jag Ă€r förbluffad över hur mycket bra musik som lever sĂ„ att sĂ€ga lite i skymundan eller lite under ytan i Uppsala.
Jag konstaterar att eftersom musiklivet Ă€r sĂ„ stort och brett i Uppsala skulle det lĂ€tt gĂ„ att fĂ„ material till en hel musiktidskrift med en redaktion av journalister till.
Men vi gör detta pÄ vÄr fritid och fÄr försöka hÀnga med sÄ gott vi kan och publicera reportage i den takt vi hinner. Jag har tankar om att 2015 dels gÄ i riktning mot mer renodlade recensioner men ocksÄ mot lite ambitiösare fördjupningar med intervjuer och bilder till exempel frÄn repetitioner, frÄn inspelningar, backstage under spelningar och Àven lite mer djupgÄende artistportrÀtt. Lite bÀttre journalistik sÄ att sÀga.

   SĂ„ mĂ„ste vi skriva mer om Gottsunda! Jag har dĂ„ligt samvete för Gottsunda. DĂ„ och dĂ„ har jag hört rappare frĂ„n Gottsunda och vad jag förstĂ„r sĂ„ Ă€r Gottsunda lite av ett kapitel för sig. Det finns en rap- och hiphopkultur dĂ€r som det mĂ„ste skrivas mer om 2015 om vi ska kunna kalla oss för en seriös musikblogg.

   Jag vill ocksĂ„ tacka de personer som sagt till mig att Uppsala Music-Lovers Ă€r en bra idĂ© och att den ligger pĂ„ en schysst nivĂ„ och har funnit sin nisch just för att den inte skriver sĂ„ mycket om storstjĂ€rnor.
Men nÄgot mÄste vi ÀndÄ skriva om storstjÀrnor: I sommar kommer Mark Knopfler och Elton John hit. Det Àr rÀtt fantatiskt, det skulle inte ha varit möjligt för en 20 Är sedan. SÄ nu Àr Uppsala nÀstan uppe pÄ Bob Dylan-nivÄn. NÀsta steg blir att ta hit Bob Dylan. Det Àr honom vi vÀntar pÄ nu!

    SĂ„ vill jag tacka Palli Kristmundsson för alla hans lĂ€ckra bilder. Han Ă€r en fotograf i elitklass och det Ă€r inte alla bloggar som har en sĂ„dan resurs!
 

   Slutligen har jag funderat mer och mer pĂ„ en nĂ€stan filosofisk frĂ„ga: Hur skriver man egentligen med ord om ljud? Inte helt lĂ€tt faktiskt.
OLLE EKMAN

TOPPJAZZ TILL GULASCHLUNCH PÅ INTERPOOL

    TOP THREE ÄR ARVTAGARE TILL STORHETERNA I DEN SVENSKA JAZZEN

   HĂ€r gĂ„r man ut för att Ă€ta en god och billig soppa, ta en lĂ€skeblask och lyssna pĂ„ lite svĂ€ngig och underhĂ„llande jazz. Och var hamnar man? Jo i den fina svenska klassiska jazztraditionen, prĂ€glad av namn som Arne Domnerus, Stan Getz, Putte Wickman och Jan Johansson. Bandet Top Three som spelade pĂ„ Interpool till jazzlunchen, pĂ„ lördag för en vecka sedan, Ă€r i högsta grad arvtagare till den svenska jazzens riktigt stora namn. Plus naturligtvis att de sjĂ€lva Ă€r betydande. Det hĂ€r handlar inte om modern fusion eller andra avancerade moderna blandningar mellan jazz och rock. Utan det hĂ€r Ă€r sĂ„na dĂ€r coola skickliga jazzfarbröder, med rötter i standardjazz, swing och bebop med shysst svĂ€ng och med lĂ„nga, utbroderade solon pĂ„ varje instrument för sig, samt med obligatoriska applĂ„der frĂ„n publiken efter varje solo.

    Bandet heter alltsĂ„ Top Three och bestĂ„r av Ulf Johansson Werre pĂ„ piano och trombon (Ă€ven en god jazzsĂ„ngare och skicklig visslare). Hacke Björksten spelar tenorsax och Hans Backeroth bas. Tenorsaxofonisten Hacke Björksten fyller 80 i Ă„r och har spelat med flera av Sveriges jazzstorheter. Under den hĂ€r spelningen Ă€r det Hacke Björksten som sĂ„ att sĂ€ga "sköter snacket" mellan lĂ„tarna. I början ska bandet spela DonÂŽt get Around Much Any More och Hacke Björksten kommenterar "Men vi vill gĂ€rna att publiken stannar kvar. Det syftar inte pĂ„ er".

  

Top Three

Saxvirituosen Hacke Björksten Àr bandets nestor och har under sitt lÄnga musikliv spelat bland annat med Jan Johansson, Arne Domnerus och Bengt Hallberg.


   Bandet kommer igĂ„ng och Uppsalas nya nöjesplats Interpool fĂ„r mer och mer stĂ€mningen av en jazzklubb pĂ„ 50-eller 60-talet. Det Ă€r nĂ€stan sĂ„ att man vĂ€ntar sig att fĂ„ se Putte Wickman pĂ„ klarinett pĂ„ scenen och Jan Johansson vid pianot. Och nu gör bandet ett "grĂ€nsöverskridande" som Hacke Björksten uttrycker saken. De spelar det klassiska stycket Svanen av Camille Saint-Saens och bandet för in mer och mer jazzimprovisationer ju lĂ€ngre lĂ„ten kommer.

  SĂ„ övergĂ„r Ulf Johansson Werre frĂ„n piano till trombon och spelar jazzstandarden Sweet Georgia Brown. "Det Ă€r ju hemskt att den hĂ€r mannen Ă€r lika bra pĂ„ tvĂ„ instrument som inte har nĂ„got med varandra att göra" kommenterar Hacke Björksten skĂ€mtsamt. En stund senare sĂ€ger han att "Det finns ju mycket man undrar som till exempel What is this thing called love?, varefter lĂ„ten med just det namnet följer.

   Det kanske finns jazzkĂ€nnare som gillar till exempel fusion och proggjazz bĂ€ttre, men för mig Ă€r det hĂ€r en stor musikupplevelse. Kanske Ă€r det just detta som kallas för tradjazz eller standardjazz och kanske skulle en del tycka att det lĂ„ter lite gammeldags . Jag hĂ„ller inte med och framför allt Ă€r det inte trĂ„kigt. Det Ă€r sĂ„ avslappnat, lekfullt, rutinerat och kĂ€rleksfullt spelat. TĂ€nk ocksĂ„ pĂ„ att det hĂ€r traditionella sĂ€ttet att improvisera med jazzsolon aldrig Ă€r precis likadant. Ett sĂ„nt hĂ€r band gĂ„r in i varje lĂ„t med sin stora samspelthet och kunskap och genom att solona alltid varierar lite frĂ„n gĂ„ng till gĂ„ng sĂ„ blir varje version, varje spelning av lĂ„ten, unik.

  Dessa tre toppnamn gör ett "grĂ€nsöverskridande" till med Adagio av Tomas Albion som pĂ„ nĂ„got sĂ€tt lĂ„ter mycket modernare Ă€n den Ă€r nĂ€r den nu jazztolkas pĂ„ ett fantastiskt sĂ€tt, speciellt av pianisten Ulf Johansson Werre. Sedan spelar basisten Hans Backeroth huvudrollen i en lĂ„t av Oscar Petiford gjord speciellt för kontrabas.


Top Three

Hans Backeroth improviserar med kontrabasens distinkta mumlande under en lÄt skriven speciellt för bas . Hans Backeroth har turnerat med Putte Wickman, ingÄtt i Arne Domnerus band och spelat i Monica Zetterlund Quintet.


    Det bjuds Ă€ven pĂ„ en beeboplĂ„t av Charlie Parker "Scrapple of the apple" som Charlie Parker tydligen skrev för att hylla den tyska efterrĂ€tten apfelstrudel som han Ă€lskade. Och sĂ„, "pĂ„ begĂ€ran av VĂ€stergötlands hembygdssĂ€llskap" spelar dessa underfundiga jazzherrar All About You.(Hjo)

  NĂ€r jag kom hit idag var det för att koppla av en stund och precis i början tĂ€nkte jag faktiskt att "oj Ă€r det sĂ„n dĂ€r trĂ„kig gammaljazz." Men nu vill jag bara höra mer och mer. Det Ă€r hela tiden svĂ€ngigt och det varierar i det oĂ€ndliga. Löpningarna upp och ner för tangenterna, visslingarna till en av lĂ„tarna, teorsaxens kĂ€nsliga solon och basens distinkta mumlande... Top Three Ă€r verkligen ett topp-band.

  Ulf Johansson Werre har varit pianist i Nathan Davies kvartett i USA och spelat trombon i Gugge Hedrenius Big Blues Band. Han har ocksĂ„ bland annat samarbetat med Rune Gustavsson och Egil Johanssen. Tenorsaxofonisten Hacke Björksten har under sitt lĂ„nga musikliv varit med pĂ„ inspelningar av Bengt Hallberg, Jan Johansson, Arne Domnerus , Ernie Englund och Svante Thuresson. Minstingen Hans Backeroth (han Ă€r bara 48 Ă„r) har bland annat turnerat med Putte Wickman i USA och Kanada. Han har ingĂ„tt i Arne Domnerus kvintett och spelat i Monica Zetterlund Quartet.

   Om jag ska vĂ„ga höja nĂ„gon av dessa över de andra tvĂ„ sĂ„ fĂ„r det bli pianisten och trombonisten Ulf Johansson Werre. Han verkar kunna spela precis vad som helst. Traditionella jazzsolon, solon i fusion-stil , Ă€ven klassiskt och han improviserar med rockackord. Kort sagt, han behĂ€rskar pianot totalt och nĂ€r han ett par gĂ„nger sjunger och visslar Ă€r ocksĂ„ det mycket skickligt. Kanske Ă€r det för att jag sjĂ€lv spelar lite piano som jag lĂ€gger mĂ€rke till hur framstĂ„ende just Ulf Johansson Werre Ă€r? Och för övrigt Ă€r han minst lika bra pĂ„ trombon.

  Arrangör för det hĂ€r framstĂ„ende giget var Uppsala Jazzklubb som haft flera fina evenemang under den gĂ„ngna hösten.


Top Three

  Om jag ska vara sĂ„ djĂ€rv att jag vĂ„gar höja nĂ„gon av dessa jazzvirituoser över de andra sĂ„ fĂ„r det bli pianisten, trombonisten, sĂ„ngaren och visslaren Ulf Johansson Werre.


OLLE EKMAN

  

   LĂ€nk till fler bilder: galleri 2 o 4

   Plats och tid: Interpool, Uppsala, lördag 29 november 2014, kl.13-15.

EN MÄSTERLIG ARTIST ROCKAR VIDARE MOT 90

OWE THÖRNQVISTS 85-ÅRSJUBILEUM BÄTTRAR PÅ LEGENDSTATUSEN

  En gammal uppsalabo sa till mig att "Det finns bara en Owe Thörnqvist" nĂ€r han hörde att jag skulle pĂ„ showen "85-Ă„rsjubileum" pĂ„ Uppsala Konsert och Kongress. Och det visade sig givetvis att den hĂ€r bekanten hade rĂ€tt. Owe Thörnqvist Ă€r inte nĂ„gon Ă„ldrande nationalskald som visas fram för sakens egen skull som man t.ex. gjorde med Evert Taube pĂ„ Skansen för mĂ„nga Ă„r sedan. Det hĂ€r Ă€r en kunnig entertainer och showartist som verkar vara 65 och som det Ă€r fullt ös pĂ„. Owe Thörnqvist hĂ„ller fortfarande i sin show med den speciella humor, lĂ€tthet och stora auktoritet som gör honom till den han Ă€r. Den hĂ€r 85-Ă„ringen mĂ„ste fortfarande tas helt och hĂ„llet pĂ„ allvar. Jag hĂ„ller verkligen med om att "det finns bara en Owe Thörnqvist".

   Förra gĂ„ngen sĂ„g jag honom var pĂ„ Fyristorg för 15 eller 16 Ă„r sedan. DĂ„ mĂ„ste han ha varit strax under 70 och det jag fick se och höra var inte det jag hade vĂ€ntat mig. Jag hade nog vĂ€ntat mig en smĂ„rolig och krumeluraktig visfarbror, och det jag fick se och höra var en ascool entertainer, rocknÂŽrollsĂ„ngare och satiriker. Och det fantastiska Ă€r att den hĂ€r gĂ„ngen, pĂ„ 85-Ă„rsjubileet, var det likadant. Genom att Owe Thörnqvist Ă€r en sĂ„n underhĂ„llare och har en sĂ„n avslappnad och stark utstrĂ„lning sĂ„ blir det inte en trĂ„kig sekund. Visst, jag kanske inte tycker att musiken Ă€r den allra mest fantastiska som gjorts i Sverige men det spelar liksom ingen roll. För Owe Thörnqvist Ă€r har en sĂ„n auktoritet och Ă€r en sĂ„ skicklig artist att han kan lyfta sin repertuar sĂ„ att den blir helt okej. Det hela Ă€r medryckande, vĂ€ldigt proffsigt,  roligt och innehĂ„ller Ă€ven en stor portion allvar.

                                                          

Owe Thörnqvist drar ett munspelssolo. Genom att han Àr en sÄn underhÄllare och har en sÄ avslappnad och stark utstrÄlning sÄ lyfter han showen till en alldeles ovÀntat hög nivÄ.

     

  Jag drar mig till minnes vissa skriverier för mĂ„nga Ă„r sedan nĂ€r skivan Boogiman gavs ut. En recensent skrev  att Owe Thörnqvist Ă€r betydande och att han troligen Ă€r för stor för Sverige. DĂ„ hade jag svĂ„rt att svĂ€lja det dĂ€r. Jag skyllde pĂ„ att recensenten nog var en lokalpatriot frĂ„n Uppsala. Men nu tror jag att jag förstĂ„r vad den dĂ€r journalisten menade och jag Ă€r fullt benĂ€gen att hĂ„lla med. Det kan hĂ€nda att Owe Thörnqvist under nĂ„gra Ă„rtionden var Sveriges mest underskattade artist. Men pĂ„ senare Ă„r har han stadigt jobbat pĂ„ att bli en legend och i Uppsala i lördags byggdes legendstatusen pĂ„ ytterligare,

     NĂ€r Owe kommer in pĂ„ scenen gör han en liten gest och öppnar kostymen en aning sĂ„ att man ser hur snofsigt klĂ€dd han Ă€r och publiken jublar vĂ€lkomnande. Just det hĂ€r Ă€r sĂ„ typiskt för honom. Det Ă€r med smĂ„ gester och med smĂ„ skiftningar i sĂ„ngrösten som han styr sin show. Hela tiden verkar han totalt avslappnad och cool. Detta suverĂ€na lugn Ă€r ocksĂ„ sĂ„ typiskt för Owe. Sammantaget sĂ„ blir han en stor underhĂ„llare genom sitt lugn, sin vĂ€nlighet och sina smĂ„ men tydliga gester. Plus att det ocksĂ„ finns en stor portion glamourös kavajnisse a la Frank Sinatra eller Tony Bennet hos honom.

  I showens första del gĂ„r Owe tillbaka till de första Ă„ren som artist i Uppsala dĂ„ han skrev och spelade i revyer. Han och hans nuvarande band kör hĂ€r Diverse julboogie frĂ„n 1954 som brukar rĂ€knas som Sveriges första rock- n roll-lĂ„t. Och efter en stund kommer Owe och bandet  in pĂ„ lite mer kĂ€nda hits som Ösa sand och SvartbĂ€ckens ros. Och sĂ„ berĂ€ttar Owe för publiken den verkliga historien som ligger bakom SvartbĂ€ckens ros. Det dĂ€r har vĂ€l varit ett inofficiellt rykte i Uppsala men med Ă„ren har det sĂ„ att sĂ€ga blivit mer och mer oficiellt. I början av 50-talet var Owe förĂ€lskad i uppsalaflickan Hillevi Rombin som blev miss Sverige och sedan  miss  Universum 1955.                        

                                                             

  

     Hillevi Rombin frĂ„n Uppsala var Owe Thörnqvists ungdomsförĂ€lskelse. Hon blev miss Universum 1955 och Ă€r förebild till "SvartbĂ€ckens rödaste ros". Vid konserten kommenterade Owe den gamla kĂ€rlekshistorien med att "Hon for i vĂ€sterled och jag stannade i öster och led."

 

   Owe Thörnqvist skrev vĂ€ldigt tidiga rocknÂŽroll och poplĂ„tar pĂ„ svenska. Man brukar sĂ€ga att Pugh Rogefelt och Ola Magnell var de första som gjorde det och detta skedde i början pĂ„ 70-talet. Men egentligen var det Owe Töhrnqvist som först skrev rockÂŽn roll pĂ„ svenska 15 till 20 Ă„r tidigare. Visst det Ă€r vĂ€l ganska enkla lĂ„tar med dagens mĂ„tt mĂ€tt men det Ă€r viktigt att sĂ€tta in Owe Thörnqvists komponerande i sin tid.  Jag vet inte om jag har rĂ€tt men jag uppfattar det som om han senare nĂ€stan föll i glömska under ett par decennier och att detta medförde att han blev en av Sveriges mest underskattade artister.

  Nu gör showen pĂ„ UKK en oddysĂ© genom de gamla hitsen som Ösa sand, Lola Lej, Titta titta hĂ€r och Varm korv boogie. I början av Owes karriĂ€r var det sĂ€kert ofta jazzband som kompade honom men nu bestĂ„r hans band av rutinerade rock- och allroundmusiker och det gör att lĂ„tarna tar ett stort kliv mot ett modernt och rockigt sound som lyfter showen ytterligare. Owe Thörnqvists nuvarande kompband bestĂ„r av Kettil Medelius, Anders Forslund, Kjell Gustavsson och Ole Ornered.

  DĂ„ och dĂ„ blixtrar det till av Owes skarpa ironi och samhĂ€llskritik. I den andan har han skrivit en ny lĂ„t om Uppsalas kĂ€nde krogĂ€gare Lasse Svensson till denne Svenssons 65-Ă„rsdag. Den handlar om Lasse Svenssons kontakter med Stockholms och Uppsalas undre vĂ€rldar, att Svensson alltid ligger bra till hos unga damer, att "Lasse Ă€r 65 Ă„r ung och har sĂ€d i sin pung". Och nĂ€r Owe sjunger lĂ„ten "DĂ„ vĂ€nder vi pĂ„ bladet" tillĂ€gger han att "det hĂ€r Ă€r kungens favoritlĂ„t". Sedan sjunger han en gripande lugn lĂ„t om hur det ska gĂ„ för vĂ„ra barn och barnbarn i det nuvarande svenska samhĂ€llet. TyvĂ€rr missar jag titeln pĂ„ den. Men summa summarum sĂ„ Ă€r det hĂ€r tvĂ„ och en halv timmes show utan en trĂ„kig eller död sekund.

 Owe Ă€r Ă€ven frisprĂ„kig om sin egen ekonomi och avslöjar att nĂ€r Sven-Ingvars gjorde succĂ© med Owes lĂ„t Ett litet rött paket pĂ„ 60-talet "sĂ„ drog jag mig tillbaka och satt hemma och rĂ€knade STIM-pengar". (Ett litet rött paket Ă€r ocksĂ„ den inspirerad av ungdomskĂ€rleken Hillevi Rombin. )Och Owe sĂ€ger att "min plĂ„nbok har blivit tĂ€mligen tjock med Ă„ren." vilket vĂ€l i och för sig inte Ă€r att avslöja nĂ„gon sensation.

        

                                         

                          Det hela Ă€r medryckande, proffsigt, roligt och Ă€ven med en stor portion allvar.


   Jag har som sagt ett intryck av att mellan 1970-90 ungefĂ€r sĂ„ var Owe Thörnkvist nedvĂ€rderad i Sverige. Han upptrĂ€dde dĂ„ och dĂ„ men hans karriĂ€r pĂ„gick liksom lite för sig, vid sidan av tidens trender. De senaste 25 Ă„ren har han dock blivit mer och mer respekterad och med tiden arbetat sig upp till legendstatus. Och nu rockar Owe Thörnkvist vidare mot 90. Just nu pratar han inte om att lĂ€gga av sĂ„ nu hoppas vi pĂ„ en Ă€nnu bĂ€ttre show av denne skarpe entertainer och tidlöse rockare, i samband med hans 90-Ă„rsdag 2019.

OLLE EKMAN

   LĂ€nk till Owe Thörnkvists hemsida: Owe Thörnkvist.se

  Plats och tid: Uppsala Kultur och Kongress: Lördag 29 november 2014, kl. 19.30-22