Om

JAG HÅLLER ETT ÖGA PÅ MUSIKSCENEN

Jag heter Olle Ekman och är frilansjournalist i Uppsala. Det är jag som driver och skriver bloggen Uppsala Music-Lovers och håller ett öga på musikscenen. Frilansfotografen Palli Kristmundsson, Uppsala, medverkar med tjusiga bilder. Om inget annat anges är bilderna tagna av Palli Kristmundsson.

   Tanken är att jag ska hänga runt på Uppsalas musikscen och göra reportage. Varken mer eller mindre. Fotografen Palli kommer säkert att hänga runt han också, då och då. Jag tänker mig att etablera kontakter, gå på gigs och så småningom kanske göra lite mer djuplodande reportage om vissa artister, låtar och repetitioner. Jag hoppas så klart bygga upp en läsekrets så följ bloggen gärna och kom med reportagetips om du vill. Jag är allätare och lyssnar på allt från Lady Gaga och gangsta-rap från djupaste Gottsunda till Igor Stravinskij. Helt enkelt.

Olles mobil, reportage och recensionstips: Nytt mobilnummer: 076-2258633

din profilbild

Olle Ekman, text

Palli Kristmundssons profilbild

 Palli Kristmundsson, foto

Visar inlägg från januari 2015

Tillbaka till bloggens startsida

PÅ HIJAZZ FÅR JAG SYN PÅ ETT FOTO AV HUBBE

 EN BILD VÄCKER MINNEN AV EN FIN KILLE

  Jag kommer med bussen från jobbet i Sävja och går in och sätter mig på Hijazz. Jag tror att det är ett uppträdande idag men jag vet inte riktigt vem om ska spela. Kanske tänker jag stanna kvar, annars ska jag nog åka hem. Då råkar jag titta upp på ett foto på en vägg här inne som föreställer en kille jag känner igen. Det är en ljus gitarrist med halvlångt hår som spelar på en akustisk gitarr. Det är ingen tvekan om att killen på fotot är Håkan "Hubbe" Larsson.

  Hur länge sedan är det nu? Säkert minst ett par år, troligen en bra bit över två. Jag kommer ihåg den där dagen när jag satt och skrev på min novellsamling på bibblan  (den skickar jag förresten fortfarande runt mellan förläggare) och fick syn på Håkan Larsson. Vi började prata och jag berättade för honom om mitt skrivande och så samtalade vi en lång stund om hur det var att skriva texter och för hans del, hur det var att skriva musik. Han kände igen allt jag sa om berg-och dalbanan av känslor, ibland är man beredd att kasta allt i papperskorgen, ibland tycker man det är lysande. Och Hubbe hade sån respekt för skapandet! Han visste! Han höll helt och hållet med om att det ofta är ett hårt slit.

  Det var nog bara en vecka senare som jag fick höra om det hemska. Att han hade fallit omkull utomhus, någonstans i Gränby och inte fanns mer. Det var obegripligt, jag hade ju pratat med honom bara några dagar tidigare och då sa han inget om att han var dålig eller så.

  Egentligen kände jag inte i första hand Håkan Larsson genom musiken utan i ett annat sammanhang men jag var och lyssnade på honom några gånger. En gång var när Musik i Uppland framförde ett av hans avancerade klassiska stycken. Håkan Larsson komponerade ju modern klassisk musik, ni vet sådan där musik av namn som Stravinski och Schönberg som inte går i dur eller moll utan har ett fullständigt utflippat sound. Om man som Hubbe kan komponera och uttrycka sig genom sådan musik då är man extremt begåvad!

  En annan gång mötte jag honom bärande på en elgitarr då han skulle iväg och sitta in i något rockband och en annan gång såg jag ett klipp med honom då han spelade dragspel. Jag var aldrig med om att Håkan Larsson var nedlåtande. Inom musiken verkade han vara en stor demokrat som uppskattade och kunde se värdet i många olika musikstilar.

   En gång läste jag en annan väldigt begåvad musiker som skrev om en av mina idoler Bob Dylan: "Om man förmår att uppskatta ett fullständigt tondövt kraxande så kan man gilla Bob Dylan". Men när jag frågade Håkan Larsson om Bob Dylan så sa han: "Jag har förstått att Dylan har något speciellt, att han är något utöver det vanliga." Det var som om Hubbe alltid hade känsla för det som var konstnärligt, även om det inte var det som ansågs vackert. Ett tag var jag avundsjuk på Hubbe: Så fantastiskt det måste vara att ha en sådan där väldig förmåga!

 Hubbe verkade vara en väldigt snäll och ödmjuk kille. En man som man inte tycker skulle kunna göra en fluga förnär. Han lyssnade alltid noga på en på ett lågmält och kamratligt sätt. Men det skymtade väl också, tycker jag, att han var en riktig konstnärsnatur som kunde fara iväg åt olika håll i sina känslor och relationer. Men samtidigt var han som sagt en väldigt hygglig snubbe och även med en slags "helt vanlig" framtoning. Han skyltade aldrig med vilken stor musiker han egentligen var, det var liksom lite svårt att tänka sig att han komponerade klassisk musik. Idag förstår jag att Hubbe Larsson var en profil i Uppsalas musikliv, att han dök upp och spelade både här och var och var ett välbekant ansikte.

   Så reser jag mig från bordet på HIjazz och tittar närmare på bilden på Hubbe. "Vi minns Håkan "Hubbe" Larsson" står det. Jag minns dig också, Hubbe. Du var en fin vän. Du hade så mycket att ge. Av någon anledning kommer jag att tänka på Don Mac Leans text till låten Vincent som handlar om konstnären Vincent van Gogh: "maybe this world was never meant for one as beautiful as you." 


                                

Plötsligt minns jag Håkan Larsson. Han hade så mycket att ge med sin väldiga musikaliska begåvning och han var en fin vän som gick bort alldeles för tidigt. Jag är säker på att han har det bra där han är nu. 

 (detta är ett annat foto än den bild som det står om i texten)


   OLLE EKMAN

PER ADMAN SLÄPPER LÅGMÄLD EP

PERSONLIGA, AVSKALADE, AKUSTISKA ROCKBALLADER

    

    Per Adman är en rockmusiker från Uppsala som ofta uppträder med sitt band The Revelators. Längre tillbaka kompades han av bandet The Stitches. Nu ger han ut en EP som är en solodebut, alltså Per Adman utan rockband. På EPn finns fyra nedtonade, lite speciella, mollstämda rockballader. Adman är en av dessa artister som jag upplever verkligen har nått fram till en egen stil, ett eget sound. En sådan förmåga till att vara en artist på egna ben, att ha funnit ett eget musikaliskt språk, tycker jag visar på stor talang. På EPn Take These Roots är det som om Per Adman har bantat ner sin rockmusik till "minimalistiska" versioner och det som blir kvar är låtar som skulle kunna vara en slags "skelett" eller "urformer" till de mycket ljudligare rocklåtar han gör med The Revelators.



Take These Roots - EP - Per Adman

     Per Adman är en av dessa artister som verkar ha nått fram till ett eget, geniunt musikaliskt språk. Och på sätt och vis är hans stil uppdelad i två stilar. Dels dånande gitarrock, dels avskalade akustiska, mollstämda låtar med ett visst folk-sound som de fyra låtarna på EPn Take These Roots

 

   Det kanske är lite pretentiöst att jämföra Per Adman med en av de allra största men jag tycker faktiskt att det finns en del likheter mellan Per Adman och Neil Young. Jag tänker speciellt på detta med två stilar. En stil där låtarna är akustiska, lågmälda och nedtagna nästan till någon slags "arketypisk basic-nivå " totalt utan allt onödigt ljud, det är tre eller kanske bara två enkla ackord och så rytmen markerad med en enda sträng som kör på lika och lika.

  Och så den andra stilen som är nästan motsatsen: Dånande elgitarrer, massor av ljud. Men samtidigt har också den ljudligare gitarrocken melodislingor som är lågmälda och nedtonade, det är som om även Per Admans musik med Revelators har de akustiska, arketypiska "skeletten" inom sig. Den lågmälda och den tuffare stilen kanske inte är så olika egentligen, på något plan passar de ihop.

   Hur som helst så hör de fyra låtarna på Take These Roots till Admans lågmälda stil. Soundet är vemodigt, mollstämt, ibland rent av deppigt. Texterna handlar bland annat om upplevelser av besvikelse på människor som inte är det de försöker framstå som. Detta är alltså inte precis någon orgie i livsglädje, men det som räddar låtarna från att bli för sorgliga eller patetiskt sentimentala är att vemodet och sorgen låter så genuina. Låtarna är inte alls förljugna, de låter som om de är på allvar.

   Beauty in Disguise;   Alla fyra låtarna går i moll , även denna. Den tycks handla om en kvinna som inte vågar visa hur vacker hon egentligen är, som inte släpper fram sin skönhet. Men om hon gjorde det så skulle hon säkert leda män i fördärvet. Så män vill ha vackra kvinnor men dom är också rädda för sådana, så tolkar jag texten. Det bör också nämnas att Per Adman är en mycket bra sångare. Och ibland lägger han in ett och annat vibrato a la Bryan Ferry.

   Take These Roots; EPns titellåt har en del vibbar av "Vilda västern banjo- och folkballad" , lite besläktat med Bob Dylans ballader under hans tidiga folk-period. Också den här låten går i moll och refrängen lyder "Please take these roots of mine and bury them deep in the ground" . Det finns stor känsla i den här låten, ja i alla fyra låtarna och jag tror att det är kombinationen av text och musik som skapar det starka vemodet. Både texten och musiken är viktiga.

 This Time; Ännu mer sorg. En man sitter och skriver ett brev till en kvinna och försöker övertygga sig själv att "I just got to leave you this time" . Tonarten stämmer med sinnesstämningen och inte heller det här är någon klang- och jubellåt. Men det är botaniserandet i svåra känslor som är Per Admans starka sida.

Like Father, Like Son; Tycks handla om en dålig relation mellan en far och en son. Låten är basic, minimalistisk och lika smärtfylld som de andra tre.


                                      Per Adman

  Om Per Adman fortsätter med att botanisera i sorg, vemod och molltonarter, att utforska människors sorg, då kommer han säkert att bli ännu bättre än han redan är....


   Jag har visserligen  gjort ett par jämförelser med Neil Young och Bob Dylan men jag vill inte heller överdriva detta. Per Adman är verkligen inte någon som plagierar, tvärtom han har ett mycket tydligt personligt sound. Jag tror också att när en artist har hittat sitt sound, ett genuint språk som kommer från honom själv då ska han köra på  i den genuina riktningen. Om Per Adman fortsätter med att botanisera i vemod och molltonarter, att utforska männniskans sorg, då kommer han att bli ännu bättre än han redan är.....

OLLE EKMAN

  

Länk till fler bilder: arkiv 2 och 4

Länk till Per Admans hemsida: www.Per Adman.se

UPPSALANOSTALGI: NÄR UPPSALA FNÖS ÅT NILS LOFGREN

UPPSALA KANSKE STOD ÖVER SÅNA SOM HAN?

  Nils Lofgren är en amerikansk rockgitarrist som brukar räknas till de främsta i sitt gebit. I början av sin karriär var han med i bandet Grin och han har också varit sologitarrist åt Neil Young. I slutet av 70-talet och under 80-talet blev Nils Lofgren en rockstjärna i sin egen rätt med Nils Lofgren Band. De turnerade och gav ut två eller tre LPs med material skrivet av Lofgren. Minnesvärda Lofgren-låtar från hans plattor då är I Came to Dance, Keith Don´t go och Cry Tough.  Och från början av 80-talet har Nils Lofgren tidvis varit gitarrist i Bruce Springsteens E-street Band och det är kanske som Springsteens gitarrist han är allra mest känd.

  Nilf Lofgren har släktingar i Sverige och det är säkert en anledning till att han gjort några mindre turnéer här och enstaka gånger också spelat med i svenska band. Och tro det eller ej men en varm, vemodigt folktom sommar i Uppsala, jag minns inte när det var men det kan logiskt sett ha varit sommaren 87, samma sommar som Lofgren uppträdde på den första Hultsfredfestivalen, så satt det plötsligt, och utan någon större förvarning, affischer på stan att Nils Lofgren Band skulle spela i Universitetsaulan. Det var med kort varsel, det var bara någon vecka tills han och bandet skulle komma.

  Som jag minns det så var det inget som helst problem med att få biljetter. Och ingen människa, utom jag själv, verkade hetsa upp sig speciellt mycket. Men för mig var det här en sensation. Det var en epok när rockstjärnorna höll stora stadionshower och det hände aldrig att de dök upp i mindre städer. I några dagar var det nästan så att jag trodde att det hela var något slags practical joke. Dagens situation, när Patti Smith, Bryan Ferry, Mark Knopfler och Elton John spelar i Botaniska trädgården låg mycket långt in i framtiden. Stjärnorna då var oeuppnåeliga, de levde i någon slags värld för sig. Då var det omöjligt att tänka sig att det skulle se ut som nu, med storstjärnor på besök på somrarna både i Uppsala, Gävle och Borlänge.

  Jag minns stämningen på 80-talets somrar i Uppsala och den hänger för mig ihop med Nils Lofgrens spelning. På fina sommardagar och -kvällar var det öde. Folk flydde stan för Roslagskusten och andra delar av landet som var mindre tråkiga. Det gjorde att det blev en vemodig och folktom upplevelse att vara kvar i Uppsala. Speciellt i univeritetskvarteren, där det kanske häckade en eller annan forskare eller en del studenter som försökte koncentrera sig och läsa in missade tentor. Och över denna vemodiga och solheta ödslighet var det samtidigt som om gamla uppsalatänkares andar högtidligt svävade.

  En sådan vemodig kväll efter en het dag hade det nu trots allt samlats massor av folk vid trapporna till Universitetshuset och så småningom släpptes vi in. Aulan fylldes upp ganska bra och på scenen stod instrument och utrustning för ett alldeles modernt rockband. Det är tveksamt om detta hade hänt förut i Uppsalas Universitetsaula. Aulan med sin dåliga akustik var till för strikta akademiska körer, för tal av universitetets rektor, och för doktorsdisputationer med tillhörande krångliga utläggningar av docenter.

  Det som nu hände var att Nils Lofgren enligt min åsikt gjorde en otroligt bra spelning. Det här var ett skickligt rockband, i världsklass faktiskt, som körde Lofgrens material på ett fantastiskt, dånanade och exposivt sätt. Det hela påminde tyckte jag, både om Neil Young, Bruce Springsteen, om Tom Petty och Bob Dylan och det var helt i klass med dessa namn. Och jag minns hur fylld spelningen var av Nils Lofgrens gitarr. Det var lite ovanligt så till vida att Lofgren låg på och solade nästan oavbrutet, han hade inte vissa ställen i låtarna där gitarrsolona låg utan han bara körde på och på. En gitarrist jag tyckte han påminde väldigt mycket om var Neil Young.

 Efter konsterten var jag  förstummad. Jag tyckte att det var bland det bästa jag någonsin hört, en konsert i världsklass i ett nästan tomt och sommarstängt Uppsala. Och jag håller fortfarande Nils Lofgren på universitetet -87 för en av de absolut bästa rockkonserter jag hört.

  Sedan kom reaktionen på den sensationella konserten och som jag minns det så var det knappt någon som ens höjde ett ögonbryn. UNT hade en ganska kort recension som i rubriken konstaterade "Billighetsföreställning med Lofgren" Skribenten syftade nog inte bara på biljettpriset utan man anade att han också tyckte att musiken var "billig". Han hade i alla fall inte speciellt stora ord för den. Okej, han kanske inte uttryckte att det var dåligt, men tonfallet i artikeln var avmätt och ganska likgiltigt. Visste han ens vem Nils Lofgren var?

  Sedan var det som om den här fantastiska spelningen med en av världens bästa rockgitarrister snabbt försvann som en hägring bland uppsaliensiska minnen. Jag har försökt leta på på nätet och på Stadsbibblan när exakt det var, och vad som skrevs, men inte hittat någonting. Det har till och med kännts som om jag drömt det hela. Har Nils Lofgren Band verkligen varit i Uppsala på riktigt?

  Min känsla av denna osannolika händelse är att Uppsala liksom fnös åt Nils Lofgren. Man kan föreställa sig hur Geijers och Atterboms andar tittade ner på honom från himlen ovanför de högtidliga akademiska kvarteren och raljerade: "Vad är väl du för en slusk som kommer hit till oss? Det var som om denna intellektuella stad ville visa att den stod långt över någon så simpel som Bruce Springsteens gitarrist.

     


Nils Lofgren ungefär som han kan ha sett ut när han spelade i Uppsala på 80-talet. Spelningen försvann snabbt in i glömskan. Det var som om Uppsala fnös åt honom.



OLLE EKMAN

VI SÄTTER STRÅLKASTARLJUSET PÅ JESSICA LEFVERT

                                       HON LÅTER INTE SOM NÅGON ANNAN



Jessica Lefverts foto.

                                                                                                                                                                    Foto:Palli Kristmundsson


                 Jessica Lefvert på Four Elements-Festivalen i Gottsunda tillsammans med Junior Natural

  

                Redan när Jessica Lefvert går upp på scenen och en mjuk ljudmatta startar så anar man att det här uppträdandet kommer att skilja sig från de andra ikväll . Den här musiken finns inte inom någon renodlad hip-hop eller R&B-tradition. Jessica har ett annat sound än andra akter här på 4 Elements-festivalen som Shawn, Junior Natural eller Henry Bowers. Ett par av låtarna har hörts förut men så gör hon också nya titlar från en kommande EP som ska bli hennes solodebut på skiva. Och intrycket av Jessica Lefvert på scenen på Gottsunda Market är att hon är en originell artist med en ärlig konstnärlig ambition. Hon verkar inte vara en publikfriare som vill skriva hits utan hon är nog mer ute efter att visa upp ett seriöst konstnärligt verk. Under spelningen försöker jag ringa in henne och komma på vem hon påminner om men jag kommer fram till att Jessica Lefvert inte låter som någon annan.

   Jessica sjunger väldigt bra, inte med någon kraftfull soulröst utan med en uttrycksfull och lite skir jazzig röst. Lite som Monica Zetterlund faktiskt. Och det är just den här rösten som gör sig så bra tillsammans med rap-beats. Det blir till något helt nytt. En ny slags korsning mellan jazz och hip-hop. Det uppstår en spänning mellan de starka beatsen och den känsliga jazzrösten som skapar ett häftigt sugande sound. Jessica själv skulle kanske kalla det för neo-soul.

   

                                 

            

                  

                                                                                                                                                        Foto: Palli Kristmundsson

   Under spelningen försöker jag ringa in henne genom att komma på vem hon påminner om men jag kommer fram till att Jessica Lefvert inte låter som någon annan.


   Kanske kan man ana en liten gnutta nervositet i någon minut men sedan kommer hon in i säkra moves och poser och schysst attityd. Och eftersom hon också är kläd- och smyckesdesigner så kan det säkert vara så att hon själv ritat och sytt sin outfit och designat sina smycken. Hon ger ett personligt och samtidigt proffsigt intryck.

  Från den kommande ep-n gör hon bland annat låten "Insomnia". Den liksom de andra nya låtarna har den typiska mixen av en vacker, lyrisk ganska fåtonig melodi med jazzig sång och så mycket kraftiga rap-beats. De nya låtarna har svenska texter av Jessica och de är texter om livsfilosofi. Exempelvis "Vänd inte om" handlar om att acceptera det förflutyna även om man har gjort allvarliga saker, släppa det gamla och försöka leva i nuet.  Jessica kör också en låt som vi har hört förut; "En solskenssaga", också den livsfilosofisk men med ett positivt sound som gör låten lite småironisk.  

  Mot slutet av spelningen kommer "Sanningen inifrån" som ska vara med på den kommande EPn men som redan ligger ute på bland annat You Tube och Soundcloud. Den är inspelad tillsammans med Junior Natural och nu bjuder Jessica upp honom på scenen i Gottsunda . "Sanningen inifrån" är nästan som en programförklaring för Jessica Lefvert. Och den är kanske hennes mest lyckade  exempel på blandningen mellan jazz och hip-hop och även den här låten har ett starkt livsfilosofiskt budskap. Följ inte automatiskt det andra säger att du ska göra. Se upp för budskap som andra prackar på dig. Den verkliga sanningen kan bara komma inifrån dig själv.

  Jag har lyssnat in mig lite och tycker att jag kan höra en tydlig musikalisk utveckling fram till "Sanningen inifrån". Man kanske kan säga att Jessica tidigare har haft två stilar. Det finns en några år gammal video från Uppsala med Jessica och hennes bror, gitarristen Jonas Lefvert: "La Vida es un Azazar". Den kan man kanske närmast beskriva som en klatschig poplåt. Lite senare kom en video med Jessica och den spanske artisten Santiak , en kumbia-låt från Barcelona, där Jessica sjunger och rappar egna partier. Den har inte alls någon speciellt mjuk melodi utan bygger nästan helt på starka kumbia-beats.

          

  Image result for jessica lefvert

             


Nu på Sanningen inifrån så sammansmälter hip-hop och jazz till neo-soul på ett väldigt läckert sätt. Det hela faller klockrent på plats och även texten stämmer. Man får verkligen intrycket av att den här låten kommer inifrån Jessica.


 

   Under årens lopp har Jessica funnits I flera olika konstellationer under artistnamnet Jazzy Yess. Hon har sjungit jazz och reggae och hon var en av dem som drev klubben och musikkollektivet Tropicsala I Uppsala. Plus att hon exempelvis har gjort kumbialåtar med DJ Mateo från hip-hopgruppen Mat år far. Och på den kommande EPn samarbetar hon till exempel med Dani M och Junior Natural. Sedan något år produceras Jessica av Viktor Ax. Man får intrycket av att deras samarbete I studion har varit viktigt. Det är troligen där som Jessica har nått fram till neo-soulen och till en genuint personlig stil. Hon verkar nu ha uppnått en musikalisk sanning som verkligen kommer inifrån henne själv.


OLLE EKMAN

                                                                                                                                                                                                                                                       




JESSICA LEFVERT LÅTER MUSIKEN STYRA:

"JAG ÄR INTE UTE EFTER ATT BLI KÄND MEN SKULLE JAG BLI DET PÅ KÖPET SÅ  SKULLE DET VARA KUL"

    "Att jag inte låter som någon annan är de bästa lovord jag kan få" säger Jessica Lefvert när vi träffas för en intervju på Fågelsången i Uppsala.  Jessica har varit med länge i musiklivet. Hon har till exempel skrivit egna låtar sedan hon var barn. Men hon sysslar också med annan konst som kläddesign, smyckesdesign och illustrationer, och hon har gått konstutbildningar. Det är först på senare år som det har växt fram ett  helhjärtat beslut att bli sångerska. Och de senaste åren har hon arbetat fram en stil som är speciell och som hon kanske är ensam om. Och denna speciella stil präglar låtarna på EPn som snart ska komma ut. Jessica verkar inte vilja vara en publikfriare som går in för att skriva hits utan hon skriver låtar med ett genuint och originellt sound. Hon botaniserar både här och var och musiken växer fram i sin egen takt.

  "Jag låter musiken styra. Jag är inte ute efter att bli känd. Men skulle jag bli det så skulle det vara kul. I så fall är det en effekt av att jag gör bra musik" säger hon.

 

Barcelona och kumbia

  Jessica har verkligen nått fram till ett smakfullt och personligt sound och någon stans i sociala media läser jag att det kan kallas för neo-soul. Men det har förstås inte växt fram ur tomma intet. Det finns kraftig inspiration från många års lyssnande till exempel på amerikansk soul. En annan stark influens är staden Barcelona i Katalonien. Jessicas förälskelse i Barcelona började i 20-årsåldern när hon studerade där. Hon upptäckte snabbt att det existerade massor av levande och spännande musik i Barcelona.

"Det ser ut på ett helt annat sätt än i Sverige. Över huvud taget så värderas kulturlivet mycket högre där än det gör här" berättar hon.

   Ett viktigt inslag i hennes musik var länge kumbia-beatet. Och det var i Barcelona som hon först kom i kontakt med kumbia. Hon har bland annat gjort en video i Barcelona tillsammans med artisten Santiak som heter Kumbia Explosiva.

Jessica berättar vidare: "Kumbia är en baktakt som i reggae . Det är inte ursprungligen en spansk rytm även om den är populär där utan kumbia kommer från Latinamerika. Kumbia är jättestort där. Om du frågar en latinamerikan, även i Sverige,  om kumbia, så vet han direkt vad det är.

Men Jessica upptäckte kumbia-beatet i Barcelona och det märks tydligt att hon är inspirerad av stämningen i den staden och av musiklivet där:

"Folk går ut och lyssnar på musik där varje kväll. Och det är inte alls lika åldersfixerat som här. Det är en blandning av gamla och unga ute på ställena. Och så finns det även jazz och soul på hög nivå. Dessutom är det en stor öppenhet och tolerans mot nya och originella artister."

 "Vill du flytta tillbaka dit?"

"Barcelona vill jag alltid återvända till" svarar Jessica.

 

Musik hela tiden

  Jag frågar vilka artister hon är influerad av. Hon säger att Madonna var en stor idol när hon var yngre. Och hon har lyssnat väldig mycket på Monica Zetterlund. Det tycker jag man hör. Jessica sjunger med en uttrycksfull och jazzig Monica Zetterlundröst. Sedan nämner hon moderna amerikanska jazz- och soulartister som Jill Scott och Jhene Aiko, Amel Larrieux, Alex Isley och även svenskorna Viktoria Tolstoj och Rigmor Gustavsson.

 Hur mycket lyssnar du på andras musik?

"Hela tiden. När jag inte gör min egen musik."

  Jag får intrycket att Jessica Lefvert inte riktigt är med i ett musikprojekt i taget. Att hon avslutar ett och sedan börjar med ett annat. Visst är hon med på inspelningar och samarbeten men samtidigt verkar alltihop vara en helhet. Hon är alltid i en skapande process som pågår hela tiden och aldrig tar slut. Och under tiden kommer det influeser från alla möjliga olika håll.

  Hon berättar att hon skriver musik och text parallellt  men ibland kommer texten först. Och melodierna får hon ofta inspiration till från andras musik.  Det nuvarande studiosamarbetet med Viktor Ax i Uppsala har pågått i ungefär ett år och det verkar vara ett bra exempel på hur Jessica jobbar tillsammans med en producent. Musiken växer fram som ett samarbete under långa pass i studion:

 "Jag kanske har en text och så hör jag ett visst beat och så lägger vi på det och så lägger Viktor in en melodislinga och så lägger jag till en textrad och så sjunger jag den, och så vidare..."

  Jag säger att de nya låtarna till exempel "Sanningen inifrån" är en blandning av hip-hop och jazz.

"Absolut. Det är rätt uppfattat. Det är precis så det är", svarar hon.




                                                     En blivande rockstjärna på Fågelsången

                                                                                                                                                                 Foto: Olle Ekman

               På Konditori   Fågelsången i Uppsala. Just nu är Jessica Lefvert mycket i studion i    hemstaden   Uppsala där hon produceras av Viktor Ax


                         Always on her mind. "Barcelona vill jag alltid återvända till" säger Jessica.


        Från Jazzy Yess till Jessica Lefvert

   Jessica bytte för en tid sedan sitt tidigare artistnamn Jazzy Yess till sitt riktiga namn Jessica Lefvert. Det verkar ha skett ungefär när hon började samarbeta med producenten Viktor Ax. Jag uppfattar det som ett steg mot att bli mer individuell. Jag får mer och mer en känsla av att det är en verkligt sann  röst, ett genuint personligt tonfall som den här artisten vill nå ut med. Jag uppfattar också Jessica Lefvert som en ganska typisk konstnärsnatur som inte låter sig styras av andra och inte av marknaden:

"Jag jobbade en gång i en skivaffär och jag märkte hur pass enkel musik det är som de flesta köper"

"Och just nu verkar det som om det bara är Miley Cyrus och Lady Gaga som spelas på radio om och om igen" säger jag.

"Visst, det är otroligt hur pass enkelspårig musiken är som de flesta människor tycks vilja ha."

  Jessica snuddar också vid saker i hennes personliga bakgrund som har betytt mycket: För några år sedan råkade hon ut för en allvarlig sjukdom och det blev en vändpunkt i hennes liv. Jag uppfattar det hon säger som att hon på allvar insåg att man bara har ett liv och att det är upp till en själv om man ska slösa bort det på oväsentligheter eller (för att citera hennes egen låttiltel) om man ska låta "sanningen komma inifrån". Jessica tycks vilja göra personlig musik med hög kvalité och inte slösa bort livet på något annat. Och  om hon kallar sig Jazzy Yess så kanske hon på något plan försöker vara en artist som är någon annan än hon själv. Så Jessica valde att ta sitt riktiga namn.

" Jag tyckte nog att Jazzy Yess lät lite för plojigt. Och det är ju faktiskt jag, Jessica Lefvert som gör den här musiken" säger hon.

 Och  kanske var det något som föll på plats när hon ändrade tillbaka sitt artistnamn till sitt riktiga namn? Att sanningen verkligen började flöda inifrån Jessica Lefvert på allvar?

OLLE EKMAN


Länk till Jessica Lefvert på Soundcloud: http://soundcloud.com/jessicalefvert

Länk till Jessica Lefverts hemsida: www. jessica lefvert.com

Länk till Jessica Lefverts facebooksida: Jessica lefvert

Länk till flera bilder: 4 elements festival

---------------------------------------------------------------------------------------------

LÖST FOLK HAR BÅDE STORT HJÄRTA OCH MEDVETENHET

DET HÄR BANDET SKA HISSAS OCH HAJPAS!  

   Här har Uppsala Music-Lovers bevakat Uppsalas musikscen i ett halvår och jag har inte uppmärksammat hip-hop och reggaebandet Löst Folk. Visst, jag har hört talas om att de ska vara bra och  jag konstaterar att de verkar ha funnits i ett par tre år. Det är ett häftigt och färgstarkt band som har släppt singlar och en EP. Och nu vill jag hissa och hajpa Löst folk, inte för något skivsläpp just nu eller någon speciell spelning utan för att försöka reparera min egen miss. Jag känner alltså, kort sagt, att jag har försummat dem. Men bättre sent än aldrig! Jag har länge undrat när det ska komma en ny vänstervåg inom musiken och äntligen, nu verkar en sådan utveckling vara på gång. Och Löst folk är ett band med både stort hjärta och politisk medvetenhet.

 

Related image

                  Löst folk är ett Uppsalaband med både partygung och politisk medvetenhet framfört med en slags vardaglig och prestigelös genialitet


  Löst Folk har djupa rötter i Uppsalas musikliv. Det finns till exempel kopplingar bakåt till 90-talsbandet Mat åt far.  Deras utgivning är bland annat några singlar och så förra årets EP Höstfolk. Plus att de då och då har medverkat på andras plattor och samarbetat med andra artister. Och 2014 kom singeln Starka som jag tycker är så bra att den kan klassas som en modern kampsång. Situationen är sån  att den enda radikala ungdomsmusiken just nu med någon slags socialrealism är hip-hopen. Och Löst folk betonar  verkligen sitt politiska budskap. När jag hör ett par av låtarna kommer jag bland annat att tänka på en text av Peps Persson från den svenska musikrörelsens dagar: "Vad ska du med bil och villa, när du mår så jälva illa".

Men det här bandet är inte alls bara politiskt. Det har en minst lika stark och mycket kärleksfull, gunga-gunga,  party-party- sida. Men de tre killarna i bandet ger partysamhörigheten och dansen rimliga proportioner. Det stora partyhjärtat är insatt i ett sammanhang med arbete och slit och penningbrist i förorten som känns genuint verkligt. Löst Folk är mycket långt ifrån en grandios och snorrik image med kriminella övertoner som en del gangsterrap, speciellt amerikansk sådan har. Det här är en medryckande, gungande feelgoodmusik insatt i ett högst vardagligt politiskt sammanhang.

   I en av Löst folks texter sjunger någon i bakgrunden: Är det hip-hop eller reggae? Och det enkla svaret på den frågan är väl att dom gör dels en del låtar med ren reggeatakt, dels genuin hip-hop och möjligen också en och annan låt som är en blandning av båda. Jag tycker mig höra både vissa textinslag och tongångar från rastafarins och Bob Marleys tid, samt också en väldigt medryckande, gungande och modern hip-hop.

Ta till exempel deras tidiga singel Tung gung. Den är en kärleksförklaring till musiken och på videon glider killarna till gungande musik genom gatorna och texten handlar om hur mycket deras LPs och EPs och I-pods betyder för dem. Enkelt, vardagligt och samtidigt så sant. Man brukar säga att genialitet ofta verkar enkel och jag tycker faktiskt att Löst folk besitter just en sådan enkelt självklar genialitet. Det här känns verkligt  och därför går det också  rakt in i hjärtat.

 

         

   



        Löst folk spelar en medryckande, gungande, kärleksfull feelgoodmusik. Det är enkelt på ett smått genialiskt sätt, partygung och gemenskap insatt i ett vardagligt politiskt sammanhang.


   För drygt ett år sedan kom EPn Höstfolk och från den kan man till exempel lyssna på den sköna låten Stylee. Den är en hip-hoplåt men samtidigt tycker jag att den går tillbaka på Bob Marley och här visar det här bandet upp sin partysida. Det är solsken i Uppsala och dom beskriver sig själva i texten: "Jag är hiphopfarfar som var med i bandet Mat åt far" och "Vi sjunger sånger om kärleken och friheten"  "Vi är konstiga och har nya fräcka grejer på gång" Videon till Stylee är underbar. Den utspelar sig vid sommarfiket "det lyckliga caféet" Iriecaféet i Stadsparken bakom Flustret och är fullpumpad med summer-in-the-citystämning.

 Och jag vill speciellt hajpa låten Starka som kom som singel 2014 för sitt politiska ställningstagande. Jag skulle faktiskt vilja kalla den en modern kampsång i klass med Arbetets söner eller Staten och Kapitalet. Jag tror den har potential att bli en klassiker. Den säger med stor stolthet ifrån mot rasism och mot Sverigedemokraterna och vad jag förstår har den varit en smärre hit. Här kommer Löst Folks rakryggade politiska budskap fram. Här är det mer politik än party.

  Löst folk består av rapparna Format, Robin Djoon och Moncho. Det är Format som för länge sedan var med i Mat åt far. Man skulle kunna säga att Löst Folk har rötter som slingrar sig genom flera generationer i Uppsalamusiken.

  Uppsala Music-Lovers önskar Löst folk lycka till i fortsättningen! Vi ser fram emot att höra mer av Er!

OLLE EKMAN

Länk till Löst folk, facebooksida: