Om

JAG HÅLLER ETT ÖGA PÅ MUSIKSCENEN

Jag heter Olle Ekman och är frilansjournalist i Uppsala. Det är jag som driver och skriver bloggen Uppsala Music-Lovers och håller ett öga på musikscenen. Frilansfotografen Palli Kristmundsson, Uppsala, medverkar med tjusiga bilder. Om inget annat anges är bilderna tagna av Palli Kristmundsson.

   Tanken är att jag ska hänga runt på Uppsalas musikscen och göra reportage. Varken mer eller mindre. Fotografen Palli kommer säkert att hänga runt han också, då och då. Jag tänker mig att etablera kontakter, gå på gigs och så småningom kanske göra lite mer djuplodande reportage om vissa artister, låtar och repetitioner. Jag hoppas så klart bygga upp en läsekrets så följ bloggen gärna och kom med reportagetips om du vill. Jag är allätare och lyssnar på allt från Lady Gaga och gangsta-rap från djupaste Gottsunda till Igor Stravinskij. Helt enkelt.

Olles mobil, reportage och recensionstips: Nytt mobilnummer: 076-2258633

Bilden kan innehålla: 1 person

Bilden kan innehålla: 1 persondin profilbild

Olle Ekman, text

din profilbild

 Palli Kristmundsson, foto

Visar inlägg från mars 2015

Tillbaka till bloggens startsida

LÖST FOLK DRIVER LITE LAGOM MED POLISEN

         AINA ÄLSKAR REGGAE ÄR EN HIT!

   Uppsalabandet Löst folk har just nu en hit på You-tube och Spotify med singeln Aina älskar reggae. Löst folk är, tycker jag, ibland ett genialt band som lyckas kombinera ett medryckande partygung med en tydlig politisk linje. Lite grand går det faktiskt att se Löst Folk som arvtagare till den svenska musikrörelsen på 70-talet men dom har framför allt rötter i Bob Marley och reggaevågen under samma årtionde, tycker jag mig höra.

    


   

        

          Videon till Aina älskar reggae har med en figur som kallas Konstapel Bängan Lagerblad  och texten handlar om att polisen alltid bevakar reggaefesivaler. Det här kan säkert också syfta direkt på Uppsala Reggaefestival. Det finns rykten som säger att den lades ner för att det blev så dålig stämning mellan polisen och festivalbesökarna. Texten berättar i alla fall att polisen kommer till festivalerna för att dom egentligen älskar reggae. Dom vill förstås inte medge att det innerst inne är så utan dom säger att dom är där för att leta efter cannabis. Ordet Aina är förresten ett nuvarande slangord för polis, själv har jag hört polisen kallas snuten, bängen, farbror blå och Kling och Klang men det är första gången jag hör ordet Aina. Fast det beror troligen bara på att jag numera är en gubbe.

 På ett ställe spetsas låten till, sångaren hatar Aina och vill inte se dom på festivaler och han åker alltid fast och polisen borde använda sina resurser på andra sidan stan där folk är fulla av alkohol och slåss våldsamt. En bra beskrivning av festivalbesökarnas känslor säkert. De har ett kärleksbudskap och skämtar och ironiserar över polisen men det finns också ett stort underliggande polishat. Sedan går låten tillbaka till att vara ironisk, problemet är inte narkotika, utan att polisen älskar musiken och därför inte kan hålla sig borta.

    Musiken till Aina älskar reggae är underbar. Det är en gungande, väldigt medryckande reggaelåt. Jag förstår att den snabbt steg till att bli en hit på You-tube och Spotify. Gungande, positiv rytm och lagom provocerande text. Men låten ger också intryck av att det är rätt okej att röka hash. Reggae och ganja har att göra med kärlek och polisen borde syssla med något viktigare. Det är inte svårt att höra att i detta ligger det en hel del klassisk förnekelse av drogers farlighet.

  Men samtidigt är det alltid väldigt, väldigt viktigt att försvara yttrandefriheten. Har man de här åsikterna om ganja så är det självklart ens rätt att få framföra dem. Och det har i många, många år legat i den masskulturella musikens roll att vara provocerande, trotsig och farlig. Rock- och popmusik är en av de krafter som är till för att komma med obekväma åsikter. Detta får aldrig glömmas bort. Så trots mina personliga åsikter så sätter jag yttrandefriheten främst. Det är spännande att det trots allt finns ett och annat utmanande band som Löst Folk.

    Det sägs att all ungdoms- och rockmusik är upprorisk tills den sugs upp och kommersialiseras av samhället. Så var det med 50-talsrocken och 60-talsrocken och möjligen blev det så även med punken och ravemusiken. I alla fall så har nu Löst Folk blivit lite mer provocerande än tidigare även om dom inte alls är utmanande på samma nivåer som Jimi Hendrix, Lou Reed eller Tom Robinsson Band var på sin tid. Snarare driver dom "lite lagom" med polisen. Och man får hoppas att dom kommer att våga vara ifrågasättande åtminståne ett tag till!


OLLE EKMAN



SKY HIGH ARE STILL ROCKIN´!

CLAS YNGSTRÖMS DALMASPOWER ROCKAR RÖVEN AV RESTEN!

   Sky HIgh are still rockin´och det är liksom lite tryggt att veta att ibland kommer Clas Yngström och hans band förbi på en turné och rockar röven av alla andra. Nyligen var dom på Hijazz i Uppsala.  Och som vanligt får man intrycket av att gitarrlegenden   Clas Yngström kommer från två helt olika miljöer. Dels från dalaskogarna vid Borlänge och Falun och dels från den amerikanska rockmytologin. Och det är inget konstigt med det. Det är nog snarare så att det här stämmer helt och hållet. Han kommer från Falun och bor i Borlänge och är en mycket vänlig dalmas men han han har umgåtts med Howling Wolfs gitarrist, han har haft ett inspelningsprojekt med Keith Richards, han kan Jimi Hendrix utan och innan och han är invald i Blues Hall of Fame i USA för att bara nämna några rockmeriter. Så Claes Yngström är verkligen både en rocklegend och en mycket snäll dalmas i samma person.

  Sedan undrar jag för mig själv om inte Yngström använder den här imagen av "vanlig hygglig dalafarbror" lite medvetet när han berättar på sitt faluklingande språk om hur han i sin ungdom snackade med Howlin´Wolfs  gitarrist "vid en spelning i New Orleans" eller när han säger " Välkomna hit en sån här helt vanlig onsdag " eller börjar en anekdot med "Ni vet väl att Jimi Hendrix hade kontakter i Falun?....."  Men det  funkar och verkar i alla fall någorlunda ärligt. Men visst är det med glimten i ögat som Clas Yngström berättar sina anekdoter... 

                     

                                             Bildresultat för Claes Yngström

                                                                                                                                                                 

         Sky High are still rockin´! Bandets centralgestalt Clas Yngström verkar härstamma från två miljöer, dels från skogarna vid Falun och Borlänge  och dels från den amerikanska rockmytologin.  Fortfarande kommer den genomsnälle dalmasen förbi ibland på turné med sitt band och rockar röven av alla andra.  

     

   Men när han hänger på sig elgitarren då spelar inte Clas Yngströms personliga image någon större roll längre för nu blir det här en helt annan historia. Från och med nu handlar det om musik som rockar röven av dom flesta. När det gäller Sky High kan man verkligen snacka om att dom fångar rockens själva GRUNDÖS eller MENING. Det är väl i och för sig lite konstigt att det är först efter så här många års rocklyssnande som jag själv börjar inse varför rock ska spelas på så hög volym. Gitarrock bygger nämligen på att man ska ta in själva det DISTADE, SATANISKA DÅNET som skakar en in i skelettmärgen. Jag är övertygad att Jimi Hendrix förstod mycket om det här med att volymen är ett självändamål, och Clas Yngström och Sky High är Jimi Hendrix-lärjungar.

 

 

sky-high

      Här är det mer rockstjärne-  än vänlig farbror-image  över Sky High. Bandet har funnits i olika konstellationer och den nuvarande sammansättningen är trummisen Marcus Källström , demongitarristen Clas Yngström och basisten Arne "Dynamite" Blomkvist (som knappt syns på bilden. )


  Men det handlar inte alls bara om DET DISTADE, SATANISKA DÅNET utan minst lika viktig är ekvilibrimen. Clas Yngström är en efterföljare till Jimi Hendrix och har samma förmåga som denne att släppa loss totalt i gitarrsolon och nästan få gitarren att bli ett levande väsen. Liksom Hendrix kan Yngström spela gitarr precis hur som helst och samtidigt är han inte en stel och korrekt improvisatör utan han kan sola totalt spontant och avslappnat. Okej, han kanske inte är riktigt, riktigt lika bra som Jimi Hendrix men det är fan inte långt ifrån...

   Sky High har funnits sedan skiftet mellan 70- och 80-talet och dom har givit ut plattor då och då och turnerat då och då och så fortsätter dom även nu för tiden. På något sätt är det som om Sky High aldrig har gjort något större väsen av sig. Clas Yngström är så bra att det talar för sig själv, utan att dom måste ha någon väldig marknadsföring. Kanske är det också så att Clas Yngström är uppmärksammad och repekterad inom branchen medan folk i allmänhet  mest känner till honom som "han som låter som Jimi Hendrix". Och skulle kunna tänka mig att Sky High någon gång har fått kritik för att dom ofta låter väldigt lika Hendrix. . Men när jag sitter där på Hijazz , mitt i det DISTADE, SATANISKA DÅNET, då tycker jag inte att det där spelar någon större roll.

  Den här spelningen präglas som sagt av Clas Yngström och därmed automatiskt av Jimi Hendrix. Giget börjar och slutar med Hendrix-låtar och däremellan är det en del annat material, dels egna låtar, dels någon amerikanska blues- och boggie-låt. Sky High är uppbyggt för att hela tiden lyfta fram Clas Yngströms sologitarr. Jimi Hendrix gjorde också så, det fanns bara elgitarr och trummor och bas i hans band The Experience. Följaktligen finns det i Sky High också en trummis och en basist och dom får verkligen inte glömmas bort. Den kunnige basisten är Arne "Dynamite" Blomkvist och trummis är Marcus Källström.

  Giget börjar med den rockhistoriska föreningen mellan Bob Dylan och Jimi Hendrix, All Along the Watchtower. Så småningom kommer en av Sky Highs egna låtar som möjligen heter "Vill vara nära dig" eller nåt sånt, sedan en tung blues av Albert King och så ännu en egen låt: "Danger in the Night" om jag hörde rätt.  Och i pausen säljer Clas Yngström skivor, berättar för folk om gamla spelningar och om musiker han känner. Han ställer upp på selfies tillsammans med publiken och minglar som den genomsympatiske dalmas han är.

   I andra setet kommer Hendrix Red House. "Jimi Hendrix ändrade texten från Blue House till Red House för att han hade lovat att göra reklam för Falu rödfärg" kommenterar Clas Yngström.

    Nu ökar trycket och det SATANISKA. DISTADE DÅNET mer och mer. Mot slutet spelas Voodo Chile , Little Wing och som extranummer öser dom en rockn´rolllåt som heter "The House is Rockin´" Och även en konventionell rock´n rollåt blir speciell med det distade Hendrix-soundet. I slutet sitter jag mitt i DET SATANISKA, DISTADE DÅNET och inser igen att den här musiken är gjord för att dundra på hög volym.

   Så konstaterar jag att den här helt vanliga onsdagskvällen har Hijazz varit halvfullt trots att det bara kostade 80 spänn att lyssna på en gitarrist som är lika bra som Jimi Hendrix. Man undrar lite vad det är fråga om egentligen.......Men okej, det spelar väl egentligen ingen roll om det inte är så många som vill höra Sky HIgh. Jag är i alla fall en av dom som den här kvällen har fått ta del av Clas Yngström och bandets imponerande  dalmas-power.


Plats och tid: Hijazz, Uppsala, onsdag 25 mars 21.30-23.30


OLLE EKMAN

 

 

  


 


 

JESSICA LEFVERT MED SITT BAND FICK PUB 19 ATT KOKA!

"DET FINNS INGA SPÖKEN. ALLT SOM FINNS ÄR LIVET"

    Jessica Lefvert med sitt nya band fick ett fullsatt Pub 19 att koka! Och lägg då märke till att sångerskan Jessica Lefvert knappast är något slags typiskt stjärnskott inom rocken. Jag uppfattar henne mer som en sökande konstnärssjäl som uttrycker sig genom illustrationer, kläddesign, smycken och även genom musik som jazz och hiphop. Fram till att uppträda med neosoul  med det här stora kompbandet har det egentligen varit en lång, långsam och slingrande väg.  Musiken är väldigt bra. Samtidigt är  den bara ett av Jessicas uttryckssätt.

Jessica Lefverts foto.

                           God smak även i affishen....

  Jessica Lefvert har på kort tid intervjuats i den här bloggen, d.v.s. av mig (skriver jag stolt) , av Uppsalatidningen och UNT. Jag vet inte hur mycket hon har pushats av att lyftas fram i pressen men det var i alla fall med spänd förväntan jag kom till Pub 19 i lördags. Och, ska jag erkänna, med en liten oro också. Jessica är lovande och originell men tänk om materialet inte riktigt skulle räcka för ett stort band än? Hade hon tillräckligt med låtar för att det ska gå att göra en häftig spelning för alla de här människorna? För hon verkar ha väckt ett mycket stort intresse. Pub 19 var väldigt fullt, nästan smockfullt.

  Men Jessica Lefvert på premiärspelningen med sitt nya liveband måste ha levt upp till alla eventuella förväntningar. Efter en stund när allt började stämma så gungade publiken med och folk ropade och skrek efter mer. Instrumenten och rösterna smälte ihop klockrent och det blev mycket, mycket känsla. Efter ett par, tre låtar verkade det som om spänningar släppte, spelningen blev spontan och Jessica satte igång att ösa utav helsike på scenen.

   Jessicas låtar, som hon komponerar tillsammans med Viktor Ax, är alltid speciella, de har ett nytt sound och jag skulle vilja kalla alltihop för mycket smakfullt. Det gäller också andra delar av showen som Jessicas outfit med slokhatt till och även affischen till spelningen som också den var speciell.


                   Image result for Jessica Lefvert

                                                                                                                                                 Foto:Palli Kristmundsson

Jessica Lefvert verkar alltid ha en stark strävan efter smakfullhet och hög kvalité. Både i sången, outfiten och  i hennes moves.

 

   Och som sagt, efter en möjligen en aning trevande och stel början av giget så satt allt som det skulle. Valet att ha ett stort liveband till de här låtarna tycker jag var mycket lyckat. Jag vet inte om jag är gammaldags men jag tycker att Jessica Lefvert med levande elgitarr, keyboard, piano och saxofon har tagit ett jättekliv framåt jämfört med när hon sjunger framför en samplad ljudvägg som sköts av en deejay. Det kan inte hjälpas att det blir mer mänsklig känsla med riktiga instrument på scenen.

  Ta till exempel Sanningen inifrån som nu hade utrymme för elgitarrsolon och keyboardsolon. Och den var längre, rockigare och mer varierad än  "discoversionen" eller vad jag nu ska kalla den. Och En solskenssaga lutade nu också kraftigare åt rockhållet än tidigare. Jag har tyckt att den kanske är en av hennes enklare låtar men nu hade den mer rockdriv i sig och inbjöd till allsång och handklappning. I höstas läste jag om Lady Gagas show och skribenten tyckte att hon nu hade gått från ABBA mot AC/DC. Inga jämförelser i övrigt men med det här livebandet blev även Jessica Lefvert tuffare och rockigare än tidigare.

  Men det är naturligtvis viktigt att den här musiken egentligen inte är rock. Det är en ny stil, "neosoul" en mix av jazz, hip-hop, och soul. Och det vittnar om Jessica Lefverts kvalitétsmedvetenhet och smakfullhet att hon och bandet hela tiden håller fast vid den stilen.

  Även över texterna tycker jag att Jessica Lefverts kvalitétsmedvetna ande svävar. Det finns ett tydligt gemensamt tema i texterna. De handlar om en människa som har haft svåra problem tidigare i livet och nu kommit fram till att man bara har ett liv och att det måste levas efter ens egna inre värderingar. Sanningen kommer alltid inifrån, och det är vad många som har haft det svårt, inser. Att giget också hålls ihop av texternas tema om att resa sig ur svårigheter tycker jag ger spelningen en stor styrka. "Det finns inga spöken, allt som finns är livet" sjunger hon och jag tror henne.

  Jessica Lefverts nya liveband består av Magnus Larsson, gitarr, Alvaro Svanerö, trummor, Panos Karatharanasis, bas, Emil Ingmar, piano, Andre Åhl Persson keyboard, Fredrik Mattson, sax och flöjt och Pauline Svanerö, backup sång.

 Och eftersom jag inte tror att det går att beskriva helt och fullt med ord hur musik låter så rekommenderar jag läsaren, att om ni vill höra vad neosoul egentligen är, så håll utkik efter Jessica Lefverts nästa spelning och gå på den!



                    Image result for Jessica Lefvert pub 19

   

  Jag tycker att Jessica Lefvert med ett levande band med riktig sax och keyboard och elgitarr är ett jättekliv framåt. Hon och bandet fick Pub 19 att koka!

 

     OLLE EKMAN