Om

JAG HÅLLER ETT ÖGA PÅ MUSIKSCENEN

Jag heter Olle Ekman och är frilansjournalist i Uppsala. Det är jag som driver och skriver bloggen Uppsala Music-Lovers och håller ett öga på musikscenen. Frilansfotografen Palli Kristmundsson, Uppsala, medverkar med tjusiga bilder. Om inget annat anges är bilderna tagna av Palli Kristmundsson.

   Tanken är att jag ska hänga runt på Uppsalas musikscen och göra reportage. Varken mer eller mindre. Fotografen Palli kommer säkert att hänga runt han också, då och då. Jag tänker mig att etablera kontakter, gå på gigs och så småningom kanske göra lite mer djuplodande reportage om vissa artister, låtar och repetitioner. Jag hoppas så klart bygga upp en läsekrets så följ bloggen gärna och kom med reportagetips om du vill. Jag är allätare och lyssnar på allt från Lady Gaga och gangsta-rap från djupaste Gottsunda till Igor Stravinskij. Helt enkelt.

Olles mobil, reportage och recensionstips: Nytt mobilnummer: 076-2258633

din profilbild, Bilden kan innehålla: 1 person

Olle Ekman, text

 Palli Kristmundsson, foto

Visar inlägg från april 2015

Tillbaka till bloggens startsida

ÄLSKADE AMERICANA!

LIGHTHOUSE BOTANISERAR I USAs VÄLDIGA LÅTSKATT

  Ni läsare tror väl inte att det här med att skriva recensioner går att göra på något slags helt objektivt och neutralt sätt? För så är det inte. Uppsala Musik Lovers älskar till exempel att lyssna på och botanisera i amerikansk country, folkrock, rockabilly, swing och allt vad det heter. Det här bidrar till att Bob Dylan har blivit en av Yours Truelys favoriter eftersom han nu för tiden gör just detta; söker sig runt lite hur som helst i den väldiga amerikanska låtskatten. Men det här handlar inte om Bob Dylan utan om det ibland singer-songwriteraktiga och ibland lite tyngre rockande uppsalabandet Lighthouse. Det är faktiskt inte helt fel att jämföra Lighthouse med den nutida versionen av den store Zimmerman. Det var fullt ös på Hijazz när Lighthouse spelade där för några dagar sedan.


   Lighthouse releaseparty Katalin. Linda och Mats Brandemark


         Kärnan i Lighthouse utgörs av Linda och Mats Brandemark. Det är faktiskt inte helt fel att jämföra Lighthouse med den nutida versionen av den store Bob Dylan.

    

   Den här kvällen bjuder Lighthouse på ett underbart gig. Den första halvan görs nedslag i folk- och singer-songwritingtraditionen. Lighthouse har en egen produktion och det är verkar ofta vara Linda Brandemark som skriver gruppens låtar. Men bandet spelar också obehindrat covers av andra artisters låtar. Det finns en viss "överlappning"mellan Lighhouse och andra Uppsalaband. Linda och Mats Brandemark är huvudpersoner, kompositörer, sångare och gitarrister. Men dom två backas bland annat upp av Jan von Feilitzen, en känd profil inom Uppsalarocken. Han är elgitarrist och pianist och är även tongivande i dansrockbandet the Mockers. Jan von Feilitzen märks speciellt i den här spelningens andra halva då han hörs genom att lägga på tunga, tjutande elgitarrsolon.  Det övriga backing-bandet är Marc Gransten bas och sång, Tobias Bergström på gitarr och Thomas Björklund, trummor.

                    

                                

 Bildresultat för soul pack uppsala                Lighthouse backas bland annat upp av Jan von Feilitzen, välkänd och djupt rutinerad Uppsalapianist och elgitarrist.

           

    Låtarna i början heter sådan som "No U-turn" och "Easier to Lie" och nu kommer också en Bob Dylanlåt, Aint Going Nowhere som Dylan spelade in tillsammans med countrygitarristen Happy Traum i början av 70-talet för att fylla ut plattan Greatest Hits Two. Och som vanligt undrar jag varför Dylanlåtar alltid är bättre än alla andra låtar på ett gig?

  Den här spelningen utvecklas allt eftersom till ett  jätteshysst foot-stomping folk-  och country-rock-gig av bästa klass. Efter pausen skruvas volymen och det svänger över mot rockn´roll, rock och tjutande elgitarr. Nu är det inte längre bara foot-stomping-musik. Fler och fler danspar kommer upp och stuffar, buggar och twistar framför scenen. En del människor, jag är inte en av dem, verkar tycka att den breda, lite mer folkliga amerikanska rocken och countryn är för enkel och naiv. Jag håller inte med om detta. Ju mer jag lyssnar på country, folk-rock, swing och allt vad det heter desto fler spännande nyanser och variationer tycker jag att jag hör...

  Själv har jag aldrig varit i USA men när jag lyssnar på ett band som Lighthouse så tänker jag mig att musik och text utspelar sig i ett mytiskt fantasi-USA, som jag föreställer mig det. En morgon med isande frisk luft och röd himmel när man fortsätter att köra på en ändlös highway mot bergen.... Bitterljuv obesvarad kärlek i en tråkig men också idyllisk småstad med arbetslöshet och äppelpaj på café.... Ett stökigt party med hembränd sprit i en stuga vid en dammig skogsväg.... Bakfylla i gryningen en tidig morgon i en ödslig, folktom westernstad....

  Lighthouse med kompand driver fram fler och fler romantiska bilder av det här slaget. Mumlande elbas och svängig rytm på trumset och akustisk gitarr, perfekt countrysmäktande stämsång mellan Linda och Mats, rockn´roll och twist att dansa till så att Hijazz i Uppsala tycks vara förvandlat till ett stökigt danshak vid Hihgway 69 i djupaste Amerika......

   Relaterad bild



OLLE EKMAN


Plats och tid: Hijazz, Gamla järnvägsstationen, Uppsala, fredag 17 april 2015, kl. 22-24.

 

 

    

 

KLUBB COO-COO PÅ ORANGE OCH HIJAZZ!

FÖR EN JÄMSTÄLLD MUSIKSCEN!

  Under våren har Uppsala Music-Lovers försökt skaffa sig intryck av den rörelse för en jämställd musikscen som nu för tiden finns inom den lokala musiken. Själv har jag nog (som man) i stort sett tyckt att pop- och rockmusiken inte är så värst ojämlik. Det finns ju och har hela tiden funnits stora kvinnliga stjärnor, t.ex. Madonna, Patti Smith, Amy Winehouse och Lady Gaga. Men även om dessa är kända så verkar de ändå inom en stark mansstyrd och mansdominerad bransch, speciellt kanske när det gäller produktion och vid skivbolagens utgivning. Samtidigt har jag länge ansett att rocken och popen bara blir mer och mer selfie- och individcentrerad på ett nästan äckligt sätt och att det är viktigare än någonsin med sociala rörelser inom musiken. En socialrealistisk rörelse är ju hip- hopen som berättar om förorten för medelklassen. Och det är naturligtvis bara positivt med även en medveten genusrörelse- och feministisk rörelse.

  Rätta mig om jag har fel men är inte Madonna är lite av föregångare och ikon inom detta?  Även om hon ställer upp på villkoren så verkar hon veta väldigt mycket om hur rockbranschen funkar. För många år sedan kom den kontroversiella boken Sex med vågade fotografier och jag minns att när en journalist frågade Madonna varför hon gav ut den så svarade hon "Det är för att jag kommer att tjäna massor av pengar på alla karlar som köper den."

 

      


               En förgångare? Madonna sa (skämtsamt?)  att hon ville tjäna pengar på karlarna.

  

    DISCO PÅ ORANGE

  Två av aktörerna inom genusrörelsen i Sverige är Klubb Coo-Coo och Studieförbundet Bilda. Klubb Coo-Coo är ett klubbkoncept med och för en jämställd musikscen och musikbransch som finns bland annat i Stockholm och Uppsala. Klubb Coo-Coo har ett samarbete med Studieförbundet Bilda som har livsfrågor i fokus och vill se till att människor möts och nya perspektiv skapas.

  På kvällen före kvinnodagen i år hade klubb Coo-Coo disco på Orange i Uppsala med kvinnliga deejays, ett par sångerskor och en danstrupp. På dansgolvet var det massor av unga tjejer som dansade och öste utav helvete. Det var killar där också men dom var få. En okunnig fråga är vad det egentligen är som är genusmässigt i detta, är det publiken?, låtarnas texter eller något annat? Själv tycker jag spontant att det borde vara innehållet i texterna som är det viktigaste.

 

        CooCoo

         Kvinnoös på genusdisco. Danstruppen Quintissence är bl.a. influerad av amerikansk street-dance.

 

   Emma Hedermo tillhör arrangörerna och berättar mer om genusperspektivet:

" Vår idé är att antalet kvinnor i våra arrangemang ska vara minst hälften. När det handlar om musiken och texterna så är det meningen att våra deejays ska ha ett genustänk. Och det är utifrån det som dom väljer låtarna. Det innebär till exempel att det inte ska finnas sexistiska inslag i texterna."

  Men det också viktigt att deras deejays väljer utifrån produktion och utgivning:

 "Om det är möjligt så väljer de även låtar med kvinnliga producenter och där kvinnor har spelat roll vid utgivningen."

 

                  CooCoo

                                                           Deejay-paret Beauty genustänker....


   Men när jag en stund koncentrerar mig på att lyssna på texterna så tycker jag faktiskt att jag hör en del ganska råa och även sexuella textrader. Speciellt tydligt hör jag "bitch, bitch, bitch" Jag tänker att det finns en strävan här att även tjejer ska få uttrycka sig såhär och att det är detta dom vill visa. Men Emma Hedermo har en delvis annorlunda förklaring:

"Det kan vara så att det inte finns tillräckligt med icke-sexistiska texter. Att dom helt enkelt inte räcker till så att man måste spela låtar med gamla vanliga hip-hoptexter också" sager hon.


ROCK OCH GLADJAZZ PÅ HIJAZZ

  Ett par veckor senare har Klubb Coo-Coo en lite mer konventionell rockspelning på Hijazz och det som händer där tycker jag är speciellt intressant. Genom att det är fifty/fifty mellan män och kvinnor så blir det liksom extra tydligt att det oftast inte är så utan att det nästan alltid är männen som dominerar.

  Mats och Linda Brandemark spelar singer-songwriter-låtar inom det som väl brukar kallas för Americana. Det här är en stil som jag tycker väldigt mycket om och till råga på allt spelar dom ett par låtar av Bob Dylan, min störste idol. Dom kör One More Cup of Coffee och det här får mig som vanligt att undra hur det kan komma sig att dylanlåtar alltid är mycket bättre än alla andra låtar vid en spelning. Linda och Mats spelar också Dylans Don´t Think Twice It´s All Right i en översatt version som heter Ta det kallt, de va  allt

                     

                                                                                                                                                                 Foto:Olle Ekman

                                        Americana med bland annat Dylanlåtar med Linda och Mats Brandemark.


       Rockbandet Faceplant med bara tjejer uppträder och sedan kommer kvällens sista band The Rythm Baby Makers som är ett fantastiskt gladjazz-band. Det består av lika många tjejer som killar och dom spelar sån där medryckande ompa-bompa New Orleansjazz  typ Louis Armstrong på trombon, banjo och piano bland annat.

 Sångerskan berättar att  det började med att dom var med och dansade lindy-hop men ville lära sig att spela den fantastiska musiken till dansen. Och The Rythm Baby Makers har med sig dansare som dansar just lindy-hop framför scenen. De kör låtar som Canal Street Blues, On the Sunny Side of the Street och Diana, if You Want to go to China. Och stämningen stiger och stiger ända fram till det sista solot...

  Jag tycker att det har visar sig att evenemang med genustänk har intressanta  artister och kanske har evenemangen en mer vidsynt form än traditionella gigs. Men det som verkligen märks tydligt är att det är lika många eller fler kvinnor än män som får chansen att uppträda.


   
       

                      

                       

                                                                The Rythm Baby Makers                                            

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                 

                           

           OLLE EKMAN