Om

JAG HÅLLER ETT ÖGA PÅ MUSIKSCENEN

Jag heter Olle Ekman och är frilansjournalist i Uppsala. Det är jag som driver och skriver bloggen Uppsala Music-Lovers och håller ett öga på musikscenen. Frilansfotografen Palli Kristmundsson, Uppsala, medverkar med tjusiga bilder. Om inget annat anges är bilderna tagna av Palli Kristmundsson.

   Tanken är att jag ska hänga runt på Uppsalas musikscen och göra reportage. Varken mer eller mindre. Fotografen Palli kommer säkert att hänga runt han också, då och då. Jag tänker mig att etablera kontakter, gå på gigs och så småningom kanske göra lite mer djuplodande reportage om vissa artister, låtar och repetitioner. Jag hoppas så klart bygga upp en läsekrets så följ bloggen gärna och kom med reportagetips om du vill. Jag är allätare och lyssnar på allt från Lady Gaga och gangsta-rap från djupaste Gottsunda till Igor Stravinskij. Helt enkelt.

Olles mobil, reportage och recensionstips: Nytt mobilnummer: 076-2258633

din profilbild, Bilden kan innehålla: 1 person

Olle Ekman, text

 Palli Kristmundsson, foto

Visar inlägg från maj 2015

Tillbaka till bloggens startsida

RAINDOGS LYFTE FRAM BOB DYLANS 70- OCH 80-TALSROCK!

REGNHUNDARNA FORTSÄTTER ATT BOTANISERA I DYLAN, COHEN, YOUNG OCH STILLS

  Uppsalabandet Raindogs har spelat en repertuar av stora amerikanska rocknamn i en hel del år nu, och jag tror att det här var fjärde gången jag såg dem. Tre av dessa spelningar har varit i Parksnäckan och den här gången var det på Hijazz. Nu råkar det vara så att det här bandet träffar min musiksmak mitt i prick, så deras gigs är alltid högtidsstunder för mig. Och Raindogs gör ibland smakfulla arrangemang som inte riktigt följer orginalen, så det är alltid spännande att gå på deras spelningar. Speciellt fina tolkningar tycker jag de gör av Bob Dylan, det verkar vara som om Den Store Zimmermans låtar inbjuder till att spelas på nya sätt. Hans låtar öppnar liksom upp för att dra iväg i olika riktningar. Bob Dylan gör ju själv detta på sina spelningar, låtarna arrangeras ofta om, till och med från kväll till kväll.

                  

                                                                                                                                                              Foto: Palli Kristmundsson

           Rain Dogs soundcheckar på Hijazz. De träffar Uppsala Music-Lovers musiksmak mitt i prick så deras spelningar är alltid spännande högtidsstunder för undertecknad..


  Alla dylanologer har väl sin egen Bob Dylan, och denne rockens Picasso har verkligen inte bara gjort 60-talslåtar. Snarare är Dylans musik en hel värld i sig själv som växt och växt i 50 år. Raindogs verkar gilla Dylans 70- och 80-talsrock och även om det den här kvällen fanns med låtar av Neil Young, (Southern Man) Steven Stills  (In Johnnys Garden) och Leonard Cohen (en läcker, tuff version av Cohens First We Take Manhattan) , så drog giget mer och mer åt Dylanhållet och hamnade så småningom nästan helt i Dylans 70- och 80-tal.

   Bob Dylan hade med violin i sina låtar från mitten på 70-talet och några år framåt, först med David Mansfield och sedan med Scarlet Rivera, en kvinna som han enligt dylanmytologin ska ha sett gående på gatan i New York med sitt fiolfodral. Han bad henne att hoppa in i hans bil vilket, när hon insåg vem han var, gav henne en viss chock... Scarlet Riveras elfiol präglar hela plattan Desire från -76. Raindogs har med just den här ingridiensen, det är Hanna Sundkvist som spelar violin, och jag slås flera gånger av hur bra violin går ihop med rockmusik. Kanske är det så att violinens ljud är starkt besläktat med elgitarr och därför passar så bra?

  Ett annat inslag som Dylan använde till mycket av sin 70- och 80-talsmusik var den kvinnliga bakgrundskören. Också detta har Raindogs med,   Maria Gluzewska,  och Hanna Sundkvist  backupsjunger och doar på ett distinkt sätt till leadsångaren Ted Duzlevski men de två gör också vissa egna leadsånginsatser.

  Bandet kör One More Cup of Coffee från Desire i en mycket orginaltrogen variant, den låter nästan exakt som på skivan. Senare kommer bland annat Things Have Changed i en lite folky- och intressant spretig version, inte så rockig som Dylans på Time Out of Mind  utan lite nedtonad. En verklig höjdpunkt blir Everything is Broken i en snabb, stökig upprockad version som jag tycker är mycket, mycket häftig. Bättre än orginalet på Oh Mercy. Även om Bob Dylan är en gigant så är det fullt möjligt att göra versioner som är bättre än hans....

  Mot slutet tar Raindogs in en gammal musikervän till Ted Gluzewski, elgitarristen och sångaren Leif Åman som påannonserar en låt från "Dylans bästa skiva Street Legal" Det här är ett intressant val. Street Legal är nog inte alls så ansedd i det stora hela men som sagt, alla har sin egen Zimmerman. Raindogs kör den gungande, raka gitarrbluesen New Pony, i en tjutande, dånande och sexig version som blir spelningens absoluta höjdpunkt. Bob Dylan har någon gång sagt att hans eget speciella sound är "det där vilda, skinande kvicksilverljudet" och New Ponys gälla, höga , tjutande ljud skulle faktiskt kunna beskrivas ungefär så.

  Raindogs är ett mycket rutinerat, kunnigt och smakfullt band som verkar älska den musik de tolkar. Ska jag nödvändigtvis hacka på något så får det bli de två extranumren Its All Over Now Baby Blue och Knocking on Heavens Door, med allsång av publiken. Speciellt Knockin on Heavens Door  har vid det här laget fått lite av uttjatad slagdänga över sig. Även dylanlåtar kan faktiskt till slut bli lite tråkiga, tro det eller ej. De mer okända delarna av hans låtskatt tycker jag är mer utmanande och spännande.

Relaterad bild

           Den Störste under en period då han skrev flera av den här spelningens låtar. Bilden på Bob Dylan är från cirka 1985.

  Raindogs har ibland en viss överlappning till andra Uppsalaband, bland annat Mad Artwork och bandet bestod den här kvällen av Maria Dluzewska sång och mandolin, Ted Dluzewski, sång och gitarrer, Hanna Sundkvist violin och backup-sång, Stefan Ajax klaviatur och backupsång, Håkan Almkvist citar och bas, Daniel Dluzewski kontrabas och backup-sång samt Robert Andersson, trummor. Gästartister var Leif Åman, elgitarr och sång, samt Michael Lööf akustisk gitarr och sång. Michael Lööf spelade bland annat en tolkning av Stills In Johnnys Garden.



OLLE EKMAN

Länk till Raindogs: www.raindogs.se


Plats och tid: Hijazz, järnvägsstationen, Uppsala, lördag 23 maj 2015, kl. 22-24.


 

TRE STORSTJÄRNOR TILL UPPSALA I SOMMAR!

MARK KNOPFLER, ELTON JOHN OCH SNOOP DOGG

    Nu nalkas storstjärnornas sommar i Uppsala! I några år har det uppträtt en del framstående rocknamn, vi har sett Bryan Ferry och Patti Smith bland annat. Men i sommar kan man nog säga att det slås någon slags rekord i kändisskap! Ofattbart nog så kommer Mark Knopfler med band, Elton John med band och hip-hop-stjärnan Snoop Dogg . Det måste definitivt ha hänt något inom rockbranchen när dessa namn kan tänka sig att spela även på mindre orter i Sverige. Det här skulle ha varit helt omöjligt för en tjugo år sedan. En teori är att nu när all musik finns gratis på Spotify och YouTube så måste även legendariska megastjärnor ut på vägarna för att hålla inkomsterna uppe.  Dock, när det gäller ett av namnen, miljardären Elton John, så kan nog knappast denna teori vara riktig. Det stämmer nog bättre att det mesta av allt detta egentligen beror på drivkraften Jonas Curling, delägare i Welcome Uppsala. Jonas Curling höjer verkligen nivån på Uppsalas rockscen till osannolika nivåer!


Jonas Curling, VD på Welcome Uppsala i Uppsala

     Det är tack vare entreprenören Jonas Curling, delägare i Welcome Uppsala, som nivån på Uppsalas rockscen har höjts till osannolika nivåer. Och vänta bara, till slut kommer han nog att få hit Bob Dylan också!  (Det här är inget faktapåstående utan enbart Uppsala Music-Lovers önsketänkande. Men vem vet.....)



MARK KNOPFLER

  Mark Knopfler med band spelar i Botaniska trädgården, lördag 13 juni.


    Något av de sista åren på 70-talet kom det en LP med ett för den tiden ovanligt sound, i ett diskret ljusblått och grått skivomslag med det då okända bandet Dire Straits. Det här lät inte alls som den enkla och dånande punkrocken eller den råa, raka engelska New Wawemusiken som var populär vid den här tiden. Det här var istället en lite vemodig ballad-rock med långa, detaljerade, pärlande gitarrsolon på en Stratocaster. Det fanns knappast något genomtänkt arrangemang, utan det lät mer som en repetition live till en demotejp (vilket det faktiskt också var). Mest framträdande var sologitarristen Mark Knopfler som hade utvecklat en egen fingerpicking-stil utan plektrum. Och Knopflers sångröst samt de smått vemodiga rockballanderna gjorde att den första plattan inte lät helt olikt Bob Dylan. Den första skivan bar gruppens namn Dire Straits och därifrån har låten Sultans of Swing blivit en klassiker.  Jazzbandet Sultans of Swing spelar en regnig kväll på 50- eller 60-talet på en pub i södra London för en nästan tom lokal. Bandet har blivit utkonkurrerade av rocken "They don´t give a damn about any trumpet playing band, it aint what they call rock´n roll. "

  Dire Straits fick snabbt en del fans men de lät lite "ute" och slog inte alls igenom omedelbart. Dire Straits betyder för resten ungefär "taskig ekonomi"  och Mark Knopfler har sagt att det betyder "In the shit". Skivbolaget ville dock lansera dem hårt och de skickades ut på ett par långa turnéer i Europa och USA. De spelade bland annat i Stockholm och vid en spelning i Los Angeles i USA gick Bob Dylan och såg dem. Även Dylan verkar ha lagt märke till likheten med hans eget sound för han engagerade Mark Knopfler till inspelningen av plattan Slow Train Coming och senare även till skivan Infidels. För rocknördar intresserade av överkurs kan jag tipsa att det finns ett Youtube-klipp där Dylan sjunger fantastiskt i studion med en förbluffat gapande Mark Knopfler på elgitarr i bakgrunden. (Googla på"Youtube, Dylan, Knopfler, Dont Fall Apart on me Tonight").

 I början av 80-talet slog äntligen Dire Straits igenom massivt med plattor som Brothers in Arms och senare On Every Street, Den tidigare enkelheten ersattes av ett lite mer slickat och arrangerat sound . Ett exempel från den tiden är hiten Money for Nothing and Chicks for Free" som berättar om en avundsjuk hantverkare som installerar teveapaprater och mikrovågsugnar medan han tänker på att rockstjärnor får "pengar för ingenting och tjejer gratis". Mark Knopfler har berättat att en arbetare ilsket skrek just detta till honom en gång på ett hotell och då tog Knopfler utskällningen och satte in den en låt. 

 

   

File:Mark Knopfler en Bilbao.jpg

                                                                Mark Knopfler som han ser ut nu för tiden

   

    Med åren har  Dire Straits  verkligen blivit legendariska, ett välkänt och omtyckt band med stjärnstatus. Och de senaste decennierna, efter att Dire Straits lagts ner  så har Mark Knopfler varit en stjärna i sin egen rätt som givit ut fina soloskivor som Sailing to Philadelphia, Get Lucky och nyligen Tracker. Han har turnerat både i sitt eget namn men även tillsammans med bland andra Bob Dylan. Han har också till och från spelat i Londonbandet The Notting Hillbillies.



ELTON JOHN

 Elton John med band spelar i Botaniska trädgården onsdag 1 juli


Elton John är en av de mest kända och populära artisterna någonsin. Han har nästan sålt LP- och singelskivor på samma nivåer som Beatles, Elvis och Pink Floyd.

   Elton John är en klassiskt skolad pianist och de första åren på 60-talet var han elev vid Royal Academy of Music i London. Samtidigt spelade han piano på klubbar i London i en stil som blandade schlager, ballader och country- and westernpiano och han blev ett populärt lokalt namn. Mot slutet av 60-talet stötte han ihop med författaren Bernie Taupin som började skriva texter till Eltons musik. Elton och Taupin har samarbetat till och från ända sedan dess.

  70-talet var Elton Johns årtionde, han erövrade västvärlden med en lättlyssnad men ändå smakfull och inte helt ytlig piano-pop. Kanske berodde hans väldiga framgång på att han gick hem både hos Medelsvensson och hos en lite mer kräsen rock-publik. Megahits på 70-talet var till exempel LP-skivorna  Dont Shoot Me I´m Only the Piano-Player, Good Bye Yellow Brick Road och Captain Fantastic and the Brown Dirt Cowboy,


 

   Pianovirituosen Elton John är en av de populäraste artisterna någonsin. Kanske beror hans väldiga framgång på att han appellerat både till "medelsvenssonlyssnare" och även varit omtyckt av en kräsnare rockpublik.


   På 80-talet drogs Elton John  in i ett accellererande alkohol- och kokainmissbruk vilket han flera gånger har nämnt och berättat om i intervjuer. Enligt uppgift ska han sedan ha varit nykter och drogfri sedan -91. De senaste decennierna har hans karriär fortsatt, dock inte längre på 70-talsnivån. Men även från senare år finns det verkliga pärlor, bland annat de två  lite lågmälda plattorna Songs From the Westcoast, och Peachtree Road, med solopiano och en lite djupare och personligare Elton John. På senare år har Elton också skrivit vacker och populär filmmusik.

  Elton John har tjänat enorma pengar och tidvis levt ett oerhört glamouröst jet-setliv med extrema sportbilar, stora kostympartyn, och minst sagt extrema kläder.  Ska man var elak kanske man skulle kunna påstå att han är en passé gammal rockdinosaurie som fortfarande är ute på vägarna. Men nu kommer han märkligt nog till Uppsala och det går inte att komma ifrån att han är en av de allra största artisterna.... Och han är snart här...Det ska verkligen bli spännande att höra hur pass bra han är i verkligheten...

 

 SNOOP DOGG

Snoop Dogg spelar i Stadsparken bakom Flustret lördag 25 juli.



                                                       snoop 1

 

    Rapparen Snoop Dogg heter egentligen Calvin Brodeus Junior och bor i Long Beach i Kalifornien. Han debuterade på Dr Dres The Chronic från 1992 och året därefter släptes hans egen Doggystyle som fick lysande kritik. Därefter fick även The Doggfather mycket bra kritik.

 Snoop Dogg är en mångsysslare, han har haft en egen, smått satirisk teveserie och han producerar andra artister som svenskan Robyn. Han har varit filmskådespelare och teveskådis. Till Snoop Doggs omoraliska sidor hör att han lär vara en stor haschrökare och att han tydligen har producerat och givit ut porrfilmer. Snoop Dogg spelar en cool avslappnad form av hip-hop med beslöjad röst. Hans rap har vibbar som "relax, slappna av, chilla, ta det lugnt för fan, allt är lugnt" Kanske skulle man kunna kalla honom för en "slacker-rappare"....


So rock-people of Uppsala, allt detta kommer hit i sommar! Och lägg märke till att Uppsala Music-Lovers har propagerat för att ta Bob Dylan till Uppsala. Lugn bara lugn! Om det fortsätter så här så kommer han!Vi är ju nästan där, nu ligger evenemangen på Bob Dylan-nivån. Han kan faktiskt inte vara långt borta. Kanske kan det gå att få hit honom redan nästa sommar...!?


OLLE EKMAN

NOSTALGISK ROCKROMANTIK MED GRAND TRUNK TRAVELLERS

ETT BAND SOM ÄR VÄRT ATT BLI KÄNT!

 

  Uppsala Music Lovers är alltid lika imponerade över hur mycket bra rock det finns i Uppsala. Nu har jag hört ännu ett Uppsalaband på Hijazz, nämligen Grand Trunk Travellers. Det här är ett fantastiskt, rockromantiskt nostalgiband och ska jag placera in det i någon tradition så tycker jag mig höra att musiken  är baserad på amerikansk country-rock och folkrock och låter lite som Tom Petty and the Heartbreakers  men med långsammare tempo och lite mer smäktande sound även lite besläktat med Greatful Dead.

             

           Bildresultat för grand trunk travellers

  Grand Trunk Travellers är ett fantastiskt , rockromantiskt band från Uppsala som låter lite som Tom Petty and the Heartbreakers men med långsammare tempo och lite mer smäktande sound. Det är ett band som i högsta grad är värt att bli uppmärksammat. Frontmannen är Karl-Johan Jonsson.

 

   Jag är på ännu en av studieförbundets Bildas artistkvällar  på Hijazz och har ingen aning om vad som väntar mig. Och efter  Grand Trunk Travellers första låt är jag lite besviken. Mitt första intryck är att den här musiken är tråkig och alldeles för långsam. Men under andra låten så händer det något i mitt medvetande. Det ligger ett malande  mollackord i botten på den här smakfulla countryrock-låten och varje gång låten går tillbaka och vilar i det där mollackordet så framkallar det  fantastiska och mycket starka känslor och minnesbilder. Till en del beror det här säkert på att Grand Trunk Travellers påminner om amerikanska band och artister som jag växte upp med som Tom Petty, Neil Young och Bruce Springsteen. Det är för resten  inte heller helt olikt vår svenske singer-songwriter Lars Winnerbäck.  Jag skulle vilja beskriva det som en ovanligt melodisk, romantisk och lite smäktande form av folk-rock och soundet träffar mig efter en stunds lyssning i hjärtetrakten. Musiken kommer åt någonting djupt inom mig. 

    Min inre film spelar upp bilder från min uppväxt. En söndagsmorgon i kompisens bil på väg till orienterarnas träning med Elton John på bilstereon. Joggingpass på stigarna i skogarna kring hemstaden. Att vänta på lift vid en regntung motorväg mellan Birmingham och Gloucester i England. ....Bob Dylan på scenen i Scandinavium och sedan utsikten från ett tågfönster, på väg ner genom Europa. Ensam på en landsortsbuss i Grekland..... Eller varför inte en mytisk amerikansk roadtrip. Att svänga ut från det smått sunkiga motellet efter en fantastisk frukost och fortsätta på en highway som leder spikrakt genom öknarna och bergen....... En glömd kärlek.... Minnen av den engelska flickan från Leicester en gång för länge sedan.... ..Morgonstämningar.... Dimman som stiger upp från ängarna...rimfrosten som gnistrar i morgonsolen....

                         

             

  Bilder i min hjärna av en mytisk amerikansk roadtrip... Att en morgon svänga ut från det smått sunkiga motellet med sin fantastiska majsgröts- och pannkaksfrukost och fortsätta på en highway som leder genom öknen och bergen.........

   

 

Grand Trunk Travellers har hittills givit ut två Ep och lär ha tillräckligt med material för att ge ut en tredje. Det här är tre exempel på deras  låtar:

   Moses: En malande, lågmäld, lite hästjazzaktig Vilda-västernballad. Det är verkligen klassiskt att amerkanska folkballader är lite entoniga och malande men i en positiv mening. Spänningen byggs upp genom att inte släppa loss någon stegring av musiken utan snarare genom att hålla igen. Texten har bibliska teman om Moses och Israels uttåg ur Egypten och även detta är ett traditionellt grepp inom folk- och folk-rock.

  My Sailing Days are Over.  Ett rockigare, starkt markerat komp till tuff elgitarr. Även här finns det malande, suggestiva. Entonighet blir hos det här bandet till något mycket intressant och laddat . Den här låten faller hela tiden tillbaka på ett mollackord som får lyssnaren att drömma sig bort. Även här hålls låten i strama tyglar, den är enkel men melodiös och man har en känsla av spänning som byggs upp mer och mer genom hela låten. Detta tycks vara frontmannen Karl-Johans stora talang, att bygga upp underliggande spänning trots att låten verkar lugn på ytan.

Wasting My Time: En rockballad om en person som slits mellan att sörja sin gamla kärlek och att tycka att detta är slöseri med tid. Också den här låten återkommer hela tiden till ett par malande, suggestiva mollackord som väcker minnen. En laddad, suggestiv, vemodig enformighet med små fina elgitarrsolon och finger-picking på elgitarren.

   Frontmannen och drivkraften i det här nostalgiska Americana-bandet verkar vara Karl-Johan Jonsson som är ledsångare, akustisk gitarrist och skriver bandets låtar. Karl-Johan hade för flera år sen bandet the Move och han ligger bakom mycket av musiken på Grand Trunk Travellers två Ep, Lowercase Sessions 1 och Lowercase Sessions 2. 

  Om jag har fattad det rätt så är Grand Trunk Travellers ett musikkollektiv där flera av musikerna spelar flera instrument och även sjunger. En vanlig sättning är Karl-Johan Jonsson, Joel Sörsäter, Jonatan Samuelsson, Simon Valter Höidahl och Martina Höidahl.  Ibland medverkar också Julia Jonsson, Tjet Gustafsson, Viktor Gustafsson Aron Sörsäter och  Linus Serholt. 

 Karl-Johan Jonsson är också en skicklig  textförfattare. Jag tycker han har en förmåga att få texter som egentligen handlar om honom själv att lyfta till en mer allmängiltig betydelse. Jag tänker då till exempel på My Sailing Days are Over som är inspirerad av att han arbetat till sjöss. 

   En sak som slår mig om och om igen är hur stark den amerikanska folkrockstilen, med namn som Dylan, Petty, Springsteen, The Band och Mellencamp  fortfarande är och hur den idag förs vidare av ungdomar. I Uppsala finns det flera band som spelar live i den här traditionen. De är väldigt kunniga även om de kanske inte har den uppbackning och marknadsföring som antagligen behövs för att bli stjärnor. Grand Trunk Travellers är ett av dessa band. Uppsala Music-Lovers önskar dem lycka till för de här unga musikerna är verkligen värda att bli kända!

 OLLE EKMAN