Om

JAG HÅLLER ETT ÖGA PÅ MUSIKSCENEN

Jag heter Olle Ekman och är frilansjournalist i Uppsala. Det är jag som driver och skriver bloggen Uppsala Music-Lovers och håller ett öga på musikscenen. Frilansfotografen Palli Kristmundsson, Uppsala, medverkar med tjusiga bilder. Om inget annat anges är bilderna tagna av Palli Kristmundsson.

   Tanken är att jag ska hänga runt på Uppsalas musikscen och göra reportage. Varken mer eller mindre. Fotografen Palli kommer säkert att hänga runt han också, då och då. Jag tänker mig att etablera kontakter, gå på gigs och så småningom kanske göra lite mer djuplodande reportage om vissa artister, låtar och repetitioner. Jag hoppas så klart bygga upp en läsekrets så följ bloggen gärna och kom med reportagetips om du vill. Jag är allätare och lyssnar på allt från Lady Gaga och gangsta-rap från djupaste Gottsunda till Igor Stravinskij. Helt enkelt.

Olles mobil, reportage och recensionstips: Nytt mobilnummer: 076-2258633

Bilden kan innehålla: 1 person

Bilden kan innehålla: 1 persondin profilbild

Olle Ekman, text

Palli Kristmundssons profilbild

 Palli Kristmundsson, foto

Visar inlägg från juni 2015

Tillbaka till bloggens startsida

BÅDE FOLKTON OCH ROCK MED MARK KNOPFLER.

EN INSPIRERAD OCH DJUPT RUTINERAD FEELGOOD-SPELNING.

  Efter de femton åren med Dire Straits, d.v.s. sedan de första åren på 90-talet har Mark Knopfler alltmer baserat sig på och arbetat sig in i den brittiska folkmusiken. Och jag tycker det är viktigt att det är brittisk folkmusik, inte amerikansk. Det är den där keltiskt klingande musiken från pubar och schabbiga bakgator i England och Skottland. Sailor-ballads och hard-luck-stories som alltid finns där under ytan i öriket. Och Knopflers stora intresse för folkton på plattor som Sailing to Philadelphia, Get Lucky och nu senast Tracker gör också att han blivit en allt större brittisk musikgestalt. Han börjar faktiskt framstå som en brittisk Bob Dylan, baserad både i folkmusik och rock. Bob Dylan kom från den amerikanska folkmusiken in i rocken men Mark Knopfler verkar ha gjort tvärt om; han var först rockmusiker men låter sig nu inspireras kraftigt av folkmusik.

                       

      Mark Knopfler verkade orolig för att han frös så om fingrarna i kvällskylan i Botaniska, men det märktes inte på spelningen som bjöd på utflykter in  i både folkton och tuff gitarrock.

  

  Så är den då här. Rockkonserten med Mark Knopfler och hans band i Botaniska trädgården. Jag hade inte alls räknat med att gå på den. Har inte haft biljett eftersom de tog slut redan i februari och jag har övervägt att helt enkelt slopa spelningen och inte skriva om den i UppsalaMusic-Lovers. Men så går jag ändå dit och köper en biljett svart på gatan utanför. Så nu står jag här ändå till slut, en alldeles lagom bit från scenen.

  Det är inte någon värme ikväll och Mark Knopfler börjar med att säga  "I must warm up my hands for a couple of hours first " Och Knopfler upprepar sedan flera gånger under spelningen hur kall han är om fingrarna. Det blir nästan som ett inbyggt psykologiskt drama i spelningen; Ska han bli tvungen att avbryta för att han är för stel och kall?

  Så rullar spelningen igång, lågmält och i folkton, jag tror att det är en folky ballad som heter Basil, om en fattig man och poet på Londons gator (men jag är inte helt säker på att det är den) Så kommer ytterligare en låt i folkton men även med ett visst rockdriv: Broken Bones. Och så efter en stund Privateering, en typiskt brittisk ballad om hur det är att vara legosoldat. Här är bandet skickligt på att lägga in till exempel elgitarr och elbas även i folktonen, de drar inte alls någon absolut gräns mellan genrerna.

  Efter en stund får vi höra den första Dire Straits-hiten ikväll, Romeo and Juliet, och så fort det blir en mer känd låt så känner publiken igen den och sjunger med. Här kör Knopfler på med elgitarren och solar längre och lite tyngre än i versionen på skivan. Annars tycker jag att Mark Knopflers skicklighet märks på att han aldrig överdriver något. Han faller aldrig för att stå länge och dra överlånga solon med sin fantastiska gitarrteknik utan han spelar hela tiden EXAKT SÅ MÅNGA TONER SOM BEHÖVS för att det ska bli spännande och laddat. Att en så skicklig gitarrist också håller igen kraftigt och även tycks lägga vikt vid pauser och mellanrum tycker jag vittnar om verkligt stor skicklighet och rutin.

  Bandet kör på med flera folklåtar men allt eftersom spelningen går så blir inslagen av rock större och mäktigare. Efter Straits kanske största klassiker Sultans of Swing  så kommer dock en botanisering i folkton igen. Två av låtarna är Laughs and Jokes and Drinks and Smokes och den nästan klassiskt arketypiska Song for Sonny, en ballad om en kille med en straffande, kriminell farsa som växer upp till att köra runt i stora bilar i skinnjacka och så småningom själv blir kriminell och mördare.

  Mot slutet kommer ett långt parti med instrumental, tung rock (vilket också finns här och var på Dire Straits plattor) Här spelar inte Mark Knopfler bara pärlade fingerpicking-solon utan även tunga, dånande rockriff. Möjligen finns det också en del ren improvisation i det här mäktiga rockpartiet. Skickligt!

  Bandet måste förstås också framhållas kraftigt. All den här musiken är så smakfullt och skickligt arrangerad. Det går ingen tydlig gräns mellan folk och rock och bandet kan spela massor av instrument; elgitarrer, elbas, kontrabas, mandolin, olika flöjter, olika slags keyboards, fiol och trummor. På flera av låtarna, de med skotskt folksound, så lägger de in flöjt och keyboard som låter som säckpipa. Och alla instrument används och läggs hela tiden in på passande sätt både i folktonen och rocken. 

  Mark Knopflers band består om jag uppfattat det rätt av Guy Fletcher, John Mc Clusker, Mike Mc Goldrick, Glen Worf och Ian Thomas.

  Bandet ropas förstås in för extranummer och det är tilltalande att Mark Knopfler inte faller för att då köra till exempel hiten Money for Nothing utan att den allra sista låten blir folklåten Piper to the End om en skotsk säckpipeblåsare som vet att han kommer att spela säckpipa in i det sista: "And if there are no pipes i heaven, I will go down below.." Den här fina konserten slutar i tankfull folkton, inte med en gammal pophit. Och det säger säkert något om Mark Knopflers konstnärsskap idag. 

               

   De flesta av Mark Knopflers fans är inga ungdomar längre och det är inte heller Knopfler själv. Uppsalamusiclovers brukar ha lite svårt för att rocken inte alls är en ungdomsmusik längre. Men det är bara att gilla läget och sluta lägga ålderaspekter på rockmusiken.


OLLE EKMAN

Plats och tid: Botaniska trädgården, Uppsala, lördag 13 juni 2015, kl. 20.30-22.30

UPPSALA MUSIC-LOVERS I LONDON, DEL 7: TANKAR FRÅN CAMDEN LOCK.

LONDONS GAMLA HIPPIEOMRÅDE, PUNKOMRÅDE, ROCKOMRÅDE....

    Good morning boys and Girls. Uppsala Music-Lovers befinner sig just nu i ett av de där områdena i en storstad där motkulturen, de alternativa, de som inte ställer upp på samhället, befinner sig. Här i London heter området, den här storstadens gamla hippieområde, punkområde, konstnärsområde, rockområde, vad ni-vill-område, Camden Town. Jag strövar omkring här, på Camden Lock Market och ja, ni kan säkert föreställa er ungefär hur det ser ut; alla dessa affärer med tingel-tangel, solglasögon, nyckelringar och ölunderlägg. Raderna och högarna med T-shirts med texter som inte längre känns alltför fyndiga. Frisörer, tatueringsställen och givetvis de obligatoriska gatumusikerna.


           Bildresultat för Camden town market london

     

                                     

                                                                                                                                                             

    Allt detta tingel-tangel som också är en del av Camden, Londons gamla hippie- artist- punk- och rockområde, har oerhört mycket av fånig turistskräp-fälla över sig.


            

       Motkulturens del av Camden består av schabbiga magasin och industribyggnader från 1800-talet och en kanal med en sluss mitt i området, det är den som heter Camden Lock. Här är som gjort för counter-culture, för London-rock. Och det ligger åtminstone ett klassiskt rockställe där inne bland magasinen, nämligen Dingwalls.

 

  Möjligen är det faktiskt en lite mindre farlig stämning här än i motsvarande alternativmiljöer i Amsterdam och Köpenhamn. Camden verkar faktiskt vara lite på skoj också. Det är faktiskt rätt mycket turistfälla över Camden. Men okej, jag är inte naiv. Det säljs säkert heroin, hasch och andra droger här, dummare är jag inte än att jag förstår det.

    

 Bildresultat för street music at camden Market


                                                                                                                                                                     

              Camdens eviga gatumusiker. De kom dock inte till storstaden med rocken utan har funnits i London i hundratals år.


     För många år sedan var jag och en kompis på en liknande rockvecka i  London och jag minns att efter det skrev jag  "Det är utan tvekan något nytt på gång i London" Det nya var postpunken, och New Wawen som också blandades upp med den populära reggae- och ska-musiken. Det märktes på energin i Camden att det var nya grejer på gång. Men nu känns området faktiskt lite vemodigt. Jag får en känsla av att mycket är likadant nu som då. Att utanförkulturen har stangerat och står still. Musiken som hörs här och där från bergssprängare mellan alla stånden med skräp och krimskrams och hålen i väggarna med öl och pizza är gammal blues. Och så förstås den senaste hiten, powerballaden Take me to Church med Hozier som hyllas här som en genial låt.

  Visst de här intrycken beror säkert också på min egen avsevärda ålder. Men jag har ju ändå rätt att uttrycka mina åsikter, jag omfattas av åsikts- och tryckfriheten även om jag är en gubbe...

  Camden Lock har i flera decennier varit ett fäste för nya strömningar inom rocken. Men just nu verkar det inte finnas någon stor och stark radikalt ny musik. Visst finns det viss utveckling i olika riktningar, men ingen tongivande strömning.  Dock, samtidigt finns det massor av musik på Londonscenen, den är inte alls helt död. Man sätter ihop gamla komponenter på nya sätt, och, som jag har skrivit i den här serien , hip-hop av Sleaford Mods typ visar kanske vägen till något nytt. Och det verkar också just nu vara en renässans för powerballaden.

  Men som slutkläm från London så kommer jag ändå inte ifrån huvudintrycket att det gamla spelas om och om igen i lite nya varianter. Det kanske till och med är dags nu för Uppsala Music-Lovers att låta Camden Lock vara och låta den klassiska brittiska rockkulturen vila i frid. Let it be. Och leta efter radikala nyheter på andra ställen, till exempel inom hip- hop och house? 

 Alltså: Rockkulturen vid Camden Lock verkar nästan avsomnad. Länge leve Sleaford Mods!


OLLE EKMAN 


Plats och tid: Camden Lock, Camden Town, London, 7 juni 2015, kl. 9-12.

 

   

UPPSALA MUSIC-LOVERS I LONDON, DEL 6; DIIV OCH PATTI SMITH

ROCKPOET-MORMOR PATTI SMITH MINST LIKA BRA SOM SINA EFTERFÖLJARE

    Good afternoon boys and Girls. Uppsala Music Lovers är på Field Day Rock Festival i Victoria Park i Mile End i Östra London. En klassisk festival och lagom stor. Även om det är mycket folk så är det inte fruktansvärt mycket. Det kanske finns en lite patetisk efterapning av de stora festivalerna på 60- och 70-talen här men strunt i det nu. Det är sol och varmt och här och var i folkhavet dansar ungdomar. Och nu kommer dagens absoluta överraskning. En främmande, berusad tjej mellan 20 och 30 omfamnar mig och börjar kyssa mig och hångla med mig. Jag blir något överrumplad och jag klämmer ur mig: Wooow! Hon går då iväg från mig...Ja, så kan det alltså gå till här på Field Day Rock Festival i London. 


                         Huvudscenen på Field Day Festival i Victoria Park, Mile End, East London


         DIIV

    Dagens avsnitt från London kommer att handla mer om amerikansk rock än engelsk.  Jag har först riktat in mig på ett ungt New-Yorkband som annonseras ut som "freakrockare" och heter VIID (Jag tror att det uttalas vi-aj-aj-di ) Det är sex killar i 20-25 årsåldern och jag ser dem mest för att jag letar efter nya rockstilar. Det allra senaste så att säga. Eftersom bandet tydligen kallas för freakrockare så förväntar jag mig något skräckaktigt, typ Marilyn Manson eller liknande. Men de här förväntningarna visar sig inte stämma alls. Snarare är det så att DIIV spelar en av dessa blandningar av stilar och på ett ganska vackert och smakfullt sätt. Det är punkrock i botten, men ovanpå detta lägger musikerna stora, vackra lyriska klanger, både harmoniska och disharmoniska. Och det här tycks verkligen vara ett nytt band av ungdomar och inte gamla New Waweare i 50- och 60-årsåldern som visar upp sig om och om igen. Och det är verkligen en vacker, underhållande, fräsch och lite annorlunda rockmusik.

   Bildresultat för diiv rock                                        

          DIIV spelar en ovanligt ihopsatt rock. Punkrock med stora lyriska klanger ovanpå. Spännande och fräscht och med unga musiker (som omväxling i London.)


Länk till musiken:

https://www.youtube.com/watch?v=12K1AADAlVg


                      

       PATTI SMITH

  Det är meningen att Patti Smith and Her Band ska spela hela LPn Horses från början till slut, här och nu på Field Day Festival och det är också precis vad dom gör. Nu drar det tuffa, okomplicerade, starka trumbeatet igång och jag slås av vilken tuff, medryckande och fräsch musik det här är. Om Patti Smiths musik skulle vara ny nu tror jag att den skulle få mycket, mycket beröm. Och då måste det väl vara befogat att ställa frågan vad som har hänt med rockmusiken under de 40 åren sedan Patti Smiths rock var ny? Och har jag egentligen hört något under den här veckan i London som har varit nyare och samtidigt bättre än detta? Jodå. Sleaford Mods och möjligen chockpunkarna Skinny Girl Diet. Den sista dagen i den stad varifrån det har kommit så stora och viktiga rockströmningar, konstaterar jag dock att det verkar länge sedan London hade någon radikalt ny musik på sina scener.

  Patti Smith och hennes band kör igenom hela skivan Horses på ett suveränt sätt. Bandet driver på det typiska dunkande och smällande Patti Smith-beatet och hennes starka fantastiska röst låter lika bra som någonsin. Jag måste konstatera att jag inte har hört många av hennes efterföljare som har låtit så bra som hon själv. Men jag vill också en gång för alla passa på att säga ifrån om att det här INTE är någon engelsk punk. Jag vet att hon kallas för en New Yorkpunkare och punkpoet men iså fall så måste man skilja tydligt på amerikansk och engelsk punk. Patti Smiths band spelar hela tiden rena dur- och mollklanger medan engelsk punk alltid har de där skruvade, aggressiva gitarrerna. Och jag vill hävda tydligt att Patti Smith inte ingår i den arga, våldsamt dånande engelska punken. Däremot kanske hon kan ses som "punkig" jämfört med annan, snällare amerikansk rock. Så nu är det där sagt!

  Hur som helst så behärskar Patti Smith sitt material suveränt och när skivan Horses är slut så fortsätter hon och bandet med Bruce Springsteens Because the Night, hennes egen Ask the Angels och the Whos My Generation. För publiken vill ha mer och tillåter inte att dom bara spelar Horses. Det är för lite av den stora och betydande artisten och rockpoeten Patti Smith. 

      

    

                                   Patti Smith and Her Band behärskar fortfarande sitt material suveränt


         Bildresultat för Field Day Rock Festival 2015

 

                                                           Bildresultat för hippies

   Sommarfestivalerna idag ger intryck av att vårda minnena av de första stora festivalerna och dess musik. Field Day Festival känns till stor del tillbakablickande. Den handlar minst lika mycket om nostalgi som att komma med nya musikaliska idéer. Rockens storhetstid är inte alls någon utopi längre utan den inträffade för mycket länge sen......


                                                   






                                                     Bildresultat för field day festival

                                                              I was born too late into a World that doesn´t care.




                            Bildresultat för i wish i was a punkrocker

                       



  Länk till musiken:

https://www.youtube.com/watch?v=hJbCn1UstGM


OLLE EKMAN



Plats och tid: Field Day Rock Festival, Victoria Park, Mile End. London, söndag 7 juni 2015, kl. 14-20.

UPPSALA MUSIC-LOVERS I LONDON, DEL 5: SLEAFORD MODS VISAR VÄGEN MOT NÅGOT NYTT!

                       NOTTINGHAMDUON SOM BLANDAR SLAM-POETRY MED SUPERBASIC HIP-HOP

                              

  Sleaford Mods från Nottingham består av rapparen Jason Williamson och keyboardist samt DJ Andrew Robert Lindsay. De gav ut sin första platta 2007 och har sedan dess blivit högt aktade bland brittiska rockkritiker.

 

     Att det här är väldigt bra och att det är nyskapande är det ingen tvekan om. Men jag baserar detta mer på någon slags fingertoppskänsla än att jag hör vad det är Jason Williamson rappar om. Okej, efter en stund urskiljer jag en del om arbetslöshet och öl och en mycket stor ilska på ett trist och bittert vardagsliv. Men jag hör även starka satiriska ord om allmänna företeelser i samhället i stort, inte bara på det lokala planet. Orden fuck och fucking upprepar han ungefär tjugo gånger per minut.  Men det finns någon slags grund i det här som känns stabil, ny och utvecklingsbar. Den här speciella mixen av långa, långa slam-poem och en väldigt basic och avskalad hiphop (egentligen bara en dunkande och smällande rytm) borde kunna användas och utvecklas långt. Det känns som om Sleaford Mods har tagit ner hip-hopen till det mest basala och börjat om därifrån. Dom reducerar alltihop till det mest minimalistiska och därmed öppnar de en ny väg. Och det behöver inte alls vara enkelt att rappa med såhär enkla medel. Det är säkert tvärt om. Svårt.

   Visst är texterna viktiga i hip-hop men att de lyfts fram såhär mycket och verkligen blir till huvudsaken, det är nytt. I och med detta tycker jag att Sleaford Mods tar hip-hopen ytterligare ett steg mot poesins område. Och varför inte? Det här är begåvad rap från gatan. I högsta grad Dirty Realism. Och den är begåvad på flera plan. Kanske är den också gripande men med min ovana i engelska förmår jag inte höra något sådant genom den mestadels ilskna Nottinghamdialekten. Tufft, samhällskritiskt och galghumoristiskt är det i alla fall. Och hur i helsike kan Jason Williamson minnas alla orden? Bara en sån sak är mycket skicklig.

  Det finns alltid mycket musik och många band på den brittiska rockscenen. Men just nu verkar det inte existera någon allmän ny strömning  eller någon ny stil. Banden spelar på, söker sig framåt, ofta genom att sätta ihop existerande komponenter på nya sätt. Men den här duon av sanna poeter från Nottingham med framtoning som två fotbollshuliganer borde faktiskt kunna starta en utveckling i en ny riktning!

OLLE EKMAN

 

Länkar till musiken med Sleaford Mods:

 https://www.youtube.com/watch?v=kehFgKps0pY

https://www.youtube.com/watch?v=2GCySWimGwc


Plats och tid: Koko, Mornington Cresent, Camden Town, London, fredag 5 juni 2015, kl. 21-22-30.

UPPSALA MUSIC-LOVERS I LONDON, DEL 4, FEMINISTISK PUNK PÅ LEGENDARISKA 100 CLUB

     Good Evening Boys and Girls. Uppsala Music-Lovers befinner sig just nu på en klubb som jag börjar inse måste vara en av den brittiska rockens heligaste platser. Det är 100 Club på Oxford Street no. 100 i London. Det är varken en stor eller liten källarlokal, den är ganska dunkel och har en scen och två ölbarer. Över allt på väggarna sitter foton på till exempel, Mick Jagger, Eric Clapton, Johnny Rotten, Patti Smith och många fler, allt är fotat i den här lokalen. Det finns en affisch från en spelning med Paul Mc Cartney så sent som 2011. 100 Club är alltid igång, det är spelningar varenda kväll. Stället öppnar alltid 19.30 och det går oftast att köpa biljett direkt vid ingången. Förutom stjärnor så spelar hela tiden massor av uppkommande och inte så kända artister här. 100 Club verkar hålla på en anda av sann musikalisk demokrati. Det här stället är både till för Eric Clapton och för de två banden som ska spela här ikväll; Skinny Girl Diet och Du Blonde.



                                                EN FEMINISTISK PUNKCHOCK MED SKINNY GIRL DIET

                                           

   Skinny Girl Diet artist photo

                                                      Ljudlig artpunk som verkligen är desperat på riktigt....

  

   Kvart över åtta kommer tre kraftigt målade, unga tjejer med rätt extrema frisyrer in på scenen och två av dem hänger på sig elgitarrer. Den tredje sätter sig vid trummorna. Fem sekunder senare startar det mest fruktansvärt starka musikdån jag någonsin har hört. Efter en stund försöker jag intala mig att det måste vara just detta som är själva grejen; Den här musiken ska låta precis såhär och den ska bedömas utifrån detta. Det låter ungefär som om man skulle lyssna på Lou Reeds famösa Metal Machine Music och skruva upp volymen till 120 decibel.

  Efter en stund tycker jag mig i alla fall kunna urskilja någon slags nyanser och riff i denna musik från helvetet. Skinny Girl Diet är förband ikväll och de spelar fem eller kanske sex korta låtar. Jag får kämpa med att inte döma ut dem och försöka hålla mig neutral. Och jag måste säga att efter en fyra låtar, alla i ungefär samma dånande stil, så börjar jag faktiskt inse att det här är en visserligen chockande punkrock men det finns också någon slags meningsfullhet i den. Och kanske lät till exempel Velvet Underground såhär, live, i sina entoniga, långa ljudserier av oväsen? Även om de flesta någorlunda normala musiklyssnare troligen skulle säga att detta låter ohyggligt, så måste man alltid tillåta en avantgardistisk musik som vill utmana de nuvarande gränserna.

  Och man vänjer sig faktiskt. På slutet har det mycket intressanta skett att jag tycker att denna fullständigt desperata feministiska art-punk är bra. Okej, det här är inte världens skickligaste band men dom är ÄRLIGA. Dom låter DESPERATA PÅ RIKTIGT och när jag äntligen uppfattar detta så blir faktiskt Skinny Girl Diet RÄTT SÅ FANTASTISKA !


Länk till musiken:

https://www.youtube.com/watch?v=Vh5dgxhU_qk

  OBS: Om ni vill höra hur det här VERKLIGEN lät så måste ni skruva upp volymen MYCKET KRAFTIGT!


          DU BLONDE LITE FÖR KORREKTA OCH KLICHÉARTADE

    Det är en halvtimmes paus tills huvudakten Du Blonde. Även om Londonscenen just nu kan beskrivas som nostalgisk och tillbakablickande (och om man är kritisk skulle man kunna avfärda alltihop med att Londonrocken är död. Det händer inget nytt. Det är bara massor gammal skåpmat som upprepas. ) Men trots allt så spelar många rockband på klubbarna varenda kväll, så scenen är inte alls död, men visst, det tycks inte finnas någon våg av utveckling eller radikalt nyskapande just nu. Men det finns ändå massor av band. Dagens huvudakt är ingen jag tidigare känner till: Det är Beth Jean Houghton som tidigare har gjort så kallad barock-pop och nu har bytt namn till Du Blonde.

    Beth Jean Houghton har bytt namn till Du Blonde och spelar nu garagerock i Blondies och Patti Smiths anda.

   

  För många år sedan gjorde jag och en kompis en liknande runda genom Londonrocken. Och tänk så lika dåtiden allt är även nu : Killarna och männen som hänger runt med öl i plastglas. Tjejerna i 20-årsåldern, uppmålade och i hippa kläder, lika glada och vänliga som då. Och så förstås, gänget med tekniker och roadies-typer; Dessa män med långt ovårdat hår, T-shirts, hår på bröstet och en utstrålning av tusentals pubbesök. Dom här snubbarna dör nog aldrig ut, även om dom är mycket äldre nu än när jag var här förra gången. En av dem ser ut att vara uppåt 70. Var han kanske Led Zeppelins roadie i början av 70-talet? Vem vet?

  Du Blonde visar sig vara ett kompetent band. Man kan nog kalla det för garage-rock eller snarare New Wave eller varför inte typisk New York-punk. Efter ett par tre låtar så börjar det låta mycket lika Blondie och Patti Smith. Och visst, den nästan vitblonderade Beth Jean Houghton appellerar ju just till likheten med Debbie Harrie, för att inte tala om namnet Du Blonde. Visst , det här låter bra, det låter tufft, men på något sätt blir det ändå lite för osjälvständigt.

  Förutom rocklåtar så kommer det två eller tre lite äckligt smäktande tryckar-ballader a la Roy Orbison. Detta lyfter faktiskt showen en bra bit, det tillförs en lite skruvat spännande  sminkpop och transa-stämning. Men dock, förbandet Skinny Girl Diet lät äkta rakt igenom. Du Blonde är okej, men jag kommer inte ifrån att det låter som en lite för korrekt uppspelning av en slags Blondie- och Pattie Smithlåtar. Det når inte riktigt in i hjärtat. 

  Så, good night boys and girls. I morgon kväll ska Uppsala Music-Lovers på Sleaford Mods, vilket betyder ungefär Snuskköpings Sluskar, på Koko i Camden. 

  Observera att efter dagens gig upptäcker jag att Du Blondes videos låter en bra bit tuffare och ärligare än livespelningen gjorde. Så lyssna gärna på deras videos också, på You-Tube.  


Länkar till musiken:

https://www.youtube.com/watch?v=K3kftRb5eWw

https://www.youtube.com/watch?v=9nkowb2nHdA

            100 Clubs scen är nog en av den brittiska rockens heligaste platser. Här har de flesta från Eric Clapton och Elton John till Skinny Girl Diet spelat.



OLLE EKMAN

   Plats och tid:  100 Club, Oxford Street, London, torsdag 4 juni 2015, kl.20.15- 22.30

!

UPPSALA MUSIC-LOVERS I LONDON, DEL 3: THE REPLACEMENTS HAR ÅTERUPPSTÅTT

POSTMODERNISTISK PUNKROCK SOM FORTFARANDE STÄLLER FRÅGOR OM VAD MUSIK KAN VARA

       

                               

         The Replacements blandar punkrock med andra stilar. Det låter fräscht och framåtsträvande även idag men bandet spelade  detta redan för 35 år sedan. Deras första plattor kom i slutet på 70-talet. Det känns lite konstigt att det är så.....Den kände frontmannen Paul Westerberg syns till höger.


        Det här kanske låter som kultursnobbism men det är naturligtvis sant. Nämligen att nivån på musiken är högre i en världsstad som London än i Uppsala. En annan sak som också är högre i London än hemma är volymen. Att gå på punkrock i England är som att sätta sig på en stol fem meter från en jetmotor och lyssna på den i två timmar. Nja, nu tog jag kanske i lite väl mycket. Jag får i alla fall inte lock för öronen ikväll. Hur som helst så är det här en spelning med bandet Replacements på Roundhouse i Camden. Det här bandet, som egentligen är gammalt, får fortfarande sitt material att låta nytt och fräscht De blandar olika stilar och ibland är hela låtarna från olika genrer men ibland finns det också fräscha stilblandningar inom samma låt.

  Punkrocken har satt djupa spår i den brittiska rocken. Det finns en tydlig brytpunkt ungefär vid Sex Pistols och the Clash. Då kom ett nytt aggressivt brittiskt gitarrsound som avlägsnade sig från det amerikanska rocken med t.ex. Dylan och Springsteen vilken fortsatte att grunda sig på rena dur- och molltonarter och även bluestonarter. Just Replacements är visserligen amerikaner med dom hängde istället på det brittiska soundet. Och ända sedan punken har de typiskt brittiska gitarrerna haft ett speciellt, stenhårt, aggressivt, skruvat och schabbigt ljud. Jag vet faktiskt inte riktigt hur det brutala, skruvade, punkiga gitarrljudet uppstår men det kan mycket väl vara så att man stämmer ur gitarrerna avsiktligt.

  Sedan brytpunkten mot slutet av 70-talet har den engelska punksoundet utvecklats, och olika riff och komponenter har satts ihop på många olika sätt. Replacements var i högsta grad med i den utvecklingen. Bandet upplöstes dock och fanns inte i över 20 år men nu har de repeterat ihop sig och är ute på turné igen.

  Den första låten låter som punk eller möjligen New Wave. Sedan kör dom vidare, både med rena punklåtar men de gör även utflykter in i balladrock och till och med country. Någon låt har till och med inslag av punk och country-rock inom samma låt. Man kanske kan säga att vissa av Replacements låtar är en slags montage av olika stilar. Och det dånande, skruvade brittiska punkgitarrljudet finns hela tiden med i botten.

  Allt eftersom spelningen fortsätter så blir showen till en helvild blandning. New Wave följs av power-ballader och Robbie Williams-pop och även några procent engelsk Music-hall och allsångstradition . Det jag tycker är speciellt fräscht och intressant är att blanda just punkrock med allt detta. Det är väl inte det första en musiker kommer på, att sätta ihop punkrock med ballad-pop, men den här konserten visar att det är fullt  möjligt.  Replacements spelning blir på slutet till en tuff, dånande, skicklig uppvisning som ställer frågor om vad musik egentligen kan vara för något. Jag tycker absolut att det här är mer artistiskt och mer tankeväckande är ren punkrock. Kanske skulle det kunna kallas för en postmodernistisk punkrockshow? Får också en association till gamla the Kinks. Finns en liten likhet där, faktiskt. 

  Och när spelningen är slut, medan publiken jublar, kommer jag att tänka på att de här varianterna, som låter så moderna idag, faktiskt spelades för första gången i slutet av 70-talet. Det känns rätt märkligt...


OLLE EKMAN

Länkar till musiken:

https://www.youtube.com/watch?v=ycAtalFZJIU

https://www.youtube.com/watch?v=dgFaaybbCtE


Plats och tid: The Roundhouse, Camden Town, London, onsdag 3 juni 2015, kl. 20.30-22.30


   

      

UPPSALA MUSIC-LOVERS i LONDON, DEL 2, COVERBANDET LET IT BE SPELAR BEATLES

NÄR PUBLIKEN SJUNGER ALLSÅNG TILL BEATLES DÅ VET MAN ATT MAN ÄR I ENGLAND!

   Egentligen är det en ganska självklar idé bakom den här fantastiska showen. Så det här var nog förutbestämt att hända. Somebody had to do it, så att säga. Sätta ihop fyra drivna rockmusiker, låta dem repetera in Beatles låtar, exakt som de är på skivorna, och så styla musikerna så att dom liknar John, Paul, George och Ringo. Med suverän, cool regi så gör den här showen att man får se Beatles spela live på riktigt (nästan). Det här blir till beatlesspelningen du önskar att du hade sett men aldrig fick se.  Okej, det här kanske låter lite fånigt men jag kan försäkra att det inte är det. Med modern teknik och ljudkvalité är det fråga om inte detta till och med är ett snäpp BÄTTRE än Beatles var i verkligheten.

  I showens första del följs Beatles karriär kronologiskt. Scenerna föreställer The Cavern i Liverpool, en spelning i London och genombrottet i USA på Shea Stadium. Samtidigt med musiken så visas tidstypisk reklam och nyhetsklipp på salongens väggar och tak.

  I snacket mellan låtarna används kända uttalanden och gags av Beatles och man får en känsla av att de gestaltar de fyra karaktärerna hyfsat (nåja).  Visst, de här fyra är väldigt mycket bättre musiker än skådespelare men okej, det funkar acceptabelt. En sak som verkligen är slående är hur mycket Beatles utvecklades 1963-66. Det är ett jättekliv från Love me Do på the Cavern i Liverpool till Help och Drive My Car på Shea stadium. (Och här någonstans börjar publiken sjunga med)

Let It Be will visit several venues the Beatles themselves played

                  Här någonstans börjar publiken sjunga med och ställa sig upp och dansa


Nu undrar man var det här ska sluta och efter pausen blir det till och med ännu bättre. Beatles spelade aldrig live för publik de sista åren (utom spelningen på taket till Abbey Roadstudion ) Nu går dock bandet Let it Be över till total fiktion, släpper kronologin och gör nedslag här och där under Beatles sista fyra år. Och under tiden ökar stämningen i publiken mer och mer.

  Det blir nästan mind-blowing när Paul Mc Cartney frågar publiken hur gamla vi är och bandet sedan spelar When I´m sixty-four. De flesta här inne är säkert gamla fans och de är mellan 60 och 70. Det blir som att Beatles sjunger från det förflutna till sina fans många år senare som nu är 64. Det är gripande, det blir en nästan ofattbar effekt på flera plan och det visar på skicklig postmodernistisk regi.

  När bandet kör Revolution så dansar publiken, skriker och sjunger. Enligt låttexten ville inte Beatles ha någon revolution och även här finns de nästan spöklika tidskopplingarna. Det var Beatles som fick rätt. Det blev ingen revolution. Genom hela den här showen så ger det en mycket rörande effekt att så att säga sitta med facit. Jag har ganska plötsligt droppat ner här från Sverige och nu inser jag var jag är. Jag är i London bland 500 engelsmän som sjunger och dansar till Beatles. Jag förstår att jag befinner mig i den engelska folksjälen och att detta är en del av den moderna historien.

  Mot sluten är låten Let it Be extra mäktig. Vi har sett ett stycke kulturhistoria ikväll. Låt det nu vara såhär. Alla dessa minnen finns där. Låt dom vara kvar som dom är. Engelsmännen har imperiet, segern i andra världskriget och så Beatles. Låt det vara så. Let it be.

  En kostymklädd man  i 70-årsåldern lutar sig mot mig och säger: "So we have remembered the old days now . Brings back a lot of memories, ey. "  De gamla tiderna? Ja, vart i hela friden tog alla åren vägen? Dom gick ju så snabbt. Det är nästan så att man vill gråta en skvätt...

OLLE EKMAN  

 

  Länkar till musiken:

 https://www.youtube.com/watch?v=augVKMUE7-8

   https://www.youtube.com/watch?v=5ng0x9NuKck

  https://www.youtube.com/watch?v=eldffungKik


Plats och tid:  Garrick Theatre, Tottenham Court Road, London, 2 juni 2015, kl.19.30-23.

UPPSALA MUSIC-LOVERS I LONDON, DEL 1: ÖVERSIKT OCH LÄNKAR

LONDONS ROCKSCEN I JUNI 2015, LÄNKAR TILL VIDEOS

   Första veckan i juni var Uppsala Music-Lovers i London och samlade intryck av rockscenen just nu. Det blir till en serie i sju delar om rockveckan. Det här är första delen och den är till för att få ett helhetsintyck genom att man kan lyssna på musiken.  Troligen är det fildelning och på gränsen till brott mot artisternas upphovsrätt. Men what the fuck..... Texter med recensioner, intryck och flera länkar kommer i de andra delarna.   

                                     Replacements

                                                                                      The Replacements

                                               Skinny Girl Diet.jpg

                                                                                                Skinny Girl Diet

                                                                Patti Smith

                                                                                 Patti Smith And Her Band

 

ARTISTER

Coverbandet Let It Be spelar Beatleslåtar

Lank: https://www.youtube.com/watch?v=pr_ckbJDnVk

Länk: https://www.youtube.com/watch?v=eldffungKik


Replacements

Lank: https://www.youtube.com/watch?v=yX5ffWSqJOQ


Skinny Girl Diet  (Näst bäst tillsammans med Patti Smith)

Lank: https://www.youtube.com/watch?v=eA2cQ4JIidU


Du Blonde

Lank: https://www.youtube.com/watch?v=lRx_KlPHFus


Vic Goddard and the Subway Sect  (Klart sämst under veckan)

Länk: https://www.youtube.com/watch?v=XqwMGk_84JI


Sleaford Mods  (Bäst under veckan)

Lank: https://www.youtube.com/watch?v=NyXt5dPEfeQ


VIID

Lank: https://www.youtube.com/watch?v=oMHHQVe_XzA


Patti Smith  (Näst bäst tillsammans med Skinny Girl Diet)

Lank: https://www.youtube.com/watch?v=zoOlHJwH03U

 

OLLE EKMAN

MIRANDA OCH LISA BOTADE UPPSALA MUSIC-LOVERS BOSSA-ALLERGI

   

                            ÄRLIG OCH UNDERHÅLLANDE BOSSA-NOVA TILL CREPSEN                    

       

                    Relaterad bild

                                     

                                     

                                                                                                                                                   Foto: Olle Ekman

     Hela spelningen är så lekfull, lätt och levande. Miranda de Verdier berättade också på ett kunnigt och intressant sätt om att bossan från början var en brasiliansk ungdomsmusik som utmanade den mer traditionella  samban.

   

    Uppsala Music-Lovers skrev i somras att om Bob Dylan kommer till Uppsala så borde Miranda de Verdier vara förartist. Så nu kollar jag in henne då och då för att se hur hon utveckas fram tills dess. Nej, skämt åsido, (skämt? Det där med Bob Dylan var inget skämt. Det kanske blir verklighet till slut! ) Å andra sidan så gick jag nog främst på bossa-nova idag för att jag inte bara vill skriva om rock, det finns så mycket annan musik i Uppsala som också ska uppmärksammas. Dessutom skriver Uppsala Music-Lovers alltid så positivt så nu bestämde jag mig for att gå på något som jag visste att jag INTE skulle gilla. En bra recensent ska inte bara skriva positivt. Och jag har länge haft svårt for samba och bossa-nova och liknande.

  En del av den här latino-allergin tror jag beror på att det har funnits en influens av bossa-nova I den svenska jazzen och även I trubadur-traditionen. Och dessvärre har bossa-nova ofta sjungits och spelats av Sveriges tråkigste artist, Mr Cool Swimmingpool himself, den otydligt mumlande Svante Thuresson. samt, bevare oss, av Cornelis Wreeswik. Han passar inte alls  till att sjunga "..och så hoppar jag på bussen som går till Cobacabana..." (Okej, det där är nog inte en bossa, utan en samba) Men alltihop har varit fel. Jag tycker att den svenska bossan har gjorts av helt fel artister.

  Den här kvällen på Creperie Lemoni  får jag dock snabbt en känsla av att här sjungs och spelas bossan rätt. Det här låter mycket mer autentiskt och ärligt än när herr Thuresson mumlar. Miranda de Verdier spelar akustisk gitarr, ganska rakt och okomplicerat , och Lisa  Norman plockar ut lite lågmälda, kunniga och smakfulla solon på en elgitarr.

  Vi får veta att bossa-nova är en slags  "lightversion" av samba som blev populär I Brasilien, speciellt I Rio, på 50-talet. Det var en ungdomsmusik och tydligen lite av en undergroundmusik, kanske en poppigare version av samba. Den spelades ofta tyst för att det inte skulle komma klagomål på oväsen i hyreshusen , ungdomarna spelade till exempel på kartonger och med  tändsticksaskar.

  Lisa och Miranda spelar kanske ett tiotal låtar: The Girl from Ipanima känner till och med jag igen. Andra titlar är Summer Samba och Quasinada och en låt har en titel som kan översättas med Lilla lejon. Och hela spelningen är så lekfull, lätt och levande. Alltihop låter så ärligt och autentiskt. Det är nog ungefär så här som bossan låter i Rio. 

  Det är en regnig kväll med crepes och bossa I Uppsala. Och med hjälp av de suggestiva tonerna är det lätt att drömma sig bort till caféer, klubbar och favelor i Rio. Det här låter ju inte alls som den tråkige Svante Thuresson och jag tror faktiskt att nu har min allergi mot bossa-nova blivit botad. Jag kom hit för att jag var inställd på att skriva en negativ recension, men det gick  inte att göra det den här gången heller...

                                        Bildresultat för äta crepes


                            Medan man lyssnar på bossa-nova så kan man till exempel äta crepes.


OLLE EKMAN


  Plats och tid: Creperie Lemonie, Svartbäcksgatan 19, inne på gården, lördag 30 maj, kl 21-22.30