Om

JAG HÅLLER ETT ÖGA PÅ MUSIKSCENEN

Jag heter Olle Ekman och är frilansjournalist i Uppsala. Det är jag som driver och skriver bloggen Uppsala Music-Lovers och håller ett öga på musikscenen. Frilansfotografen Palli Kristmundsson, Uppsala, medverkar med tjusiga bilder. Om inget annat anges är bilderna tagna av Palli Kristmundsson.

   Tanken är att jag ska hänga runt på Uppsalas musikscen och göra reportage. Varken mer eller mindre. Fotografen Palli kommer säkert att hänga runt han också, då och då. Jag tänker mig att etablera kontakter, gå på gigs och så småningom kanske göra lite mer djuplodande reportage om vissa artister, låtar och repetitioner. Jag hoppas så klart bygga upp en läsekrets så följ bloggen gärna och kom med reportagetips om du vill. Jag är allätare och lyssnar på allt från Lady Gaga och gangsta-rap från djupaste Gottsunda till Igor Stravinskij. Helt enkelt.

Olles mobil, reportage och recensionstips: Nytt mobilnummer: 076-2258633

din profilbild, Bilden kan innehålla: 1 person

Olle Ekman, text

 Palli Kristmundsson, foto

Visar inlägg från juli 2015

Tillbaka till bloggens startsida

DREAMCATCHER ÄR INDIEROCK I ORDETS RÄTTA BEMÄRKELSE

ROCK MED LYRISKT SOUND PÅ QUOTING CONSTANTINES SINGELDEBUT

  Dreamcatcher är uppsalabandet Quoting Constantines singel- och videodebut. Och den här låten låter verkligen rätt speciellt. Man tycker sig ana att den inte främst är gjord med ambitionen att få en hit. Och den är inte bara ännu en variation på en etablerad stil. Utan den har ett sound som verkar härstamma från just det här bandet. Ett oberoende sound.  I årtionden har det funnits en strömning, eller snarare kanske en inställning till rock, som kallas för indierock (independent-rock) (jag tror att benämningen först kom från England) som har velat ställa sig lite utanför populära genrer och stilar och i stället pröva nya och egna vägar. Och jag tycker att man verkligen kan kalla Dreamcatcher för indie-rock i ordets rätta bemärkelse.

  Musikerna i Quoting Constantine är rockare och Dreamcatcher har i botten en snabb och ganska tuff rytm som spelas av bas och trummor, men ovanpå rytmen ligger smakfullt gitarrljud och långsam stämsång. Även om ett tufft rocksound hela tiden finns där alldeles under ytan så domineras låten av suggestivt lyriska sång- och gitarrklanger. Ett band som jag efter en stund får associationer till är U2.

   Videon till Dreamcatcher är  en filmning av när bandet spelar låten. Det här är ett elegant och smakfullt sätt att göra en musikvideo. Man filmar snyggt och försöker lägga extra känsla och eftertryck till musiken genom att visa, i många olika vinklar, hur musikerna spelar. Därigenom kan lyssnaren och tittaren även hinna få viss känsla för musikernas olika karaktärer. Filmningen har lyckats mycket bra, man åker med och det känns nästan som om man själv skulle vara med i bandet. Tjusig ljussättning är det också som bygger mycket på kontrasten mellan svart och vitt och bitvis nästan ger ett intryck av att det är en svart-vit video. Videon är gjord av Svante Larsson

  Uppsala Music-Lovers har hört Qouting Constantine live ett par gånger och jag minns att jag då tyckte att de spelade en spännande rock som sökte sig fram i nya riktningar. Och det var lite svårt att definiera låtarna (det där med att definiera gör jag ofta genom att försöka stil- och genrebestämma) . Men det är ju aldrig det som är huvudsaken egentligen, utan det är naturligtvis alltid den musikaliska upplevelsen, om man intuitivt gillar eller ogillar musiken som är huvudsaken.

  På de livespelningar jag hört hade sångaren Viktor Mattson en väldigt viktig roll. Med sin entusiasm och glädje drev han på hela giget och jag minns honom som en typisk beståndsdel i Qouting Constantine. På Dreamcatcher står han dock tillbaka en hel del och de övriga musikerna släpps fram.

  Om jag ska hålla på och nörda ett tag med stilar och sånt så får jag alltså vissa associationer till U2. U2 ligger ofta kvar på ett enda ackord, som kanske byter till ett andra ackord, mitt i låten och så lägger dom på en storslagen elgitarrmusik och sång med stora, långa klanger ovanpå rytmsektionen. Okej, Quoting Constantine byter ackord oftare, men det är ändå något U2-aktigt över dem. Jag får också vissa vibbar till Red Hot Chili Peppers från den stolpiga rytmen, och kanske liknar dom också lite Morrisey och the Smiths. Och så slår det mig att de långa nästan andliga sång- och gitarrklangerna även påminner kraftigt om det svenska bandet Kent.

  Även om Qouting Constantine söker sin egen väg så saknar ju inget band influenser. Men det känns ändå hela tiden viktigt att poängtera att Quoting Constantine främst har en egen stil, de låter oberoende, independent. Kanske har de verkligen hittat sitt eget genuina sound, sitt  eget rockspråk?  Vi får veta mer när fortsättningen kommer, det här bandet kommer garanterat att ge ut mer musik...

  Bandets egen karaktäristik är väldigt intressant. De säger att de gör "stadium-rock played in a pub." När man tänker vidare på detta så tycker jag det stämmer väldigt bra. De stora klangerna för stora arenor (U2) finns där men det finns också hela tiden ett entusiastiskt och lite ettrigt mer personligt rock-ös lite under ytan som passar bättre för små lokaler, En perfekt definition alltså: "stadium-rock played in a pub"

  Uppsala Music-Lovers helhetsintryck av den här låten och videon är att detta  är kvalitetsmedvetet. Quoting Constantine visar upp en utvecklad egen stil som är skicklig och smakfull. De spelar väldigt bra. Det vilar konstnärlighet över låten Dreamcatcher och videon. Man anar att de här musikerna har konstnärlig ambition. Det här är inga hitmakare som bara är ute för att sälja plattor. Verkligen inte. Nej de är säkert ute efter att  göra bra, nyskapande rock och de är på god väg att göra just detta.  Att vara ett independent-band som gör "stadionrock för pubar" kommer kanske inte att bli ett sätt att sälja massor av plattor. Men konstnärliga rockband brukar dock alltid kunna få en trogen skara mycket hängivna fans....

   En sak som dock inte är riktigt independent är faktiskt videons namn, Dreamcatcher. Jag har för mig att det är en titel på en novell av Steven King? Men det kanske bara är ett sammanträffande av slumpen, så låt oss inte hänga upp oss på det.....

    Viktor Mattson brukar prägla bandets livespelningar med sitt väldiga engagemang och sin positiva utstrålning och vara en viktig drivkraft under gigen. Hans energi märks också på videon till Dreamcatcher men han har fått träda tillbaka något för den musikaliska helheten som är en obunden rockmusik med lyriska sång och gitarrklanger som bör kunna kallas independent-rock i ordets rätta bemärkelse.



 Quoting Constantine

  Quoting Constantine är fr. v. Petter Karlsten, gitarr, Viktor Mattson, sång, Lennart Loberg trummor och Filip Andersson, bas. De fyra är genuina rockare men samtidigt märker man en konstnärlighet hos dem som säkert gör att de vill komponera musik med nya sound...



OLLE EKMAN

UPPSALA MUSIC-LOVERS SAKNAR ORD FÖR ELTON JOHN!

EN TUFF, GRIPANDE OCH HELT FANTASTISK SHOW !

   Ja, eftersom Uppsala Music-Lovers saknar ord så betyder det väl att vi borde låta Elton Johns konsert i Botaniska trädgården  tala helt för sig själv och inte skriva något alls. Men jag hörde en kommentar i publiken som jag tycker sammanfattar detta fantastiska evenemang på ett lysande sätt: "Vicken jävla gubbe!" Egentligen behöver nog inget mer sägas än just detta "Vicken jävla gubbe!"  Men det är meningen att det här ska vara en recension så trots att jag är helt förstummad av denna dånande, tuffa, rörande, nostalgiska  och nästan ofattbart skickliga show och kommer att leva på minnena från den länge så ska jag göra ett försök att få tillbaka orden och göra en begriplig bedömning.


 Image result for elton john i Uppsala
                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                           

                                                                    Och så plötsligt står han där. Elton John!                                          


  Musikerna i bandet smyger in på scenen nästan utan att det märks och några spridda toner hörs. Och så, efter en trevande start, byggs ett starkt keyboardsound upp mer och mer. Låtarna Funeral for a Friend och Love Lies Bleeding in my Hands inledde det klassiska konceptalbumet Good Bye Yellow Brick Road och de har en inbyggd dramaturgi som gör dem  perfekta att börja en livespelning med. De växer och växer, utvecklas och utvecklas, och det tar en stund innan Elton Johns instrument, piano, sätter igång. Därför väntar han med att komma in på scenen  tills spänningen i musiken och hos publiken har byggts upp en bra bit.

Och så plötsligt står han där! Elton John! Han möts förstås av publikvrål och så sätter sig denne en aning runde, sympatiske och superbegåvade lille man vid pianot och börjar spela. Och Eltons piano är inte bara ett instrument bland andra utan det är starkt, mäktigt och det leder och styr konserten. Precis som det är på skivorna.

  Den här fantastiska spelningen består av 23 nummer och då och då kan man kanske tycka att de följer originalen på skivorna exakt. Men det är inte riktigt så. För pianosolona är längre, rockriffen tuffare och spontanare och tonerna många fler än på plattorna. Istället för att spela ett sparsamt och försiktigt solo från en platta så sätter Elton till exempel igång att spela pianosymfoni-musik mitt i låtarna. Det är kapacitet på den nivån han har och jag hade faktiskt inte väntat mig att han skulle vara så bra. Jag har nog betraktat Elton John som lite "schlageraktig"  men den illusionen tar den här spelningen ur mig. Jag har en gång hört Eric Clapton visa att han kan spela precis allt på gitarr, och nu får jag höra att det nog är samma sak med Elton John. Han kan antagligen spela precis vad som helst på piano. I verkligheten är han mycket tuffare, spontanare och spelar ett mycket, mycket mäktigare, kunnigare och mer varierat piano än jag någonsin hade föreställt mig.

  Konserten visar sig ha en ganska kraftig tyngdpunkt på 70-talsalbumen, och det är nog trots allt där som Eltons talang är som störst. Ska man vara ärlig så har han kanske aldrig riktigt kommit tillbaka till de nivåerna igen. Men däremot kan jag tänka mig att det är med åren och rutinen som han har blivit en sådan skicklig pianist. En teori om Elton John är alltså att han i början hade en oerhört kreativ period och skrev mängder av bra låtar (tillsammans med Bernie Taupin) för att sedan under många år ha behärskat pianot bättre och bättre.

  Elton John är en del av min ungdom, mina tonår och det är säkert en förklaring till att jag nu regerar så starkt. Jag har många minnen som så att säga är ackompanerade av Eltons musik. Och nu visar det sig att hans låtar nog har krupit djupare in under skinnet på mig än jag har trott. De har att göra med frihet, med tonåringens framtidsplaner, med känslan av att världen ligger öppen. Jag minns första gången jag hörde honom, det var en söndagsmorgon på en bilstereo i en kompis bil. Och jag undrade verkligen vad detta var, en slags spännande pianomusik jag aldrig hade hört maken till förut.

  Och den här kvällen i Botan spelar Elton många låtar från 70-talet; Rockaren Bennie and the Jets, den gripande Candle in the Wind, den "sminkpoppiga"  All the Young Girls Love Alice,  sedan  Rocket Man, Goodbye Yellow Brick Road, den enkelt geniala Your Song, ja ett helt pärlband av klassiker. Skulle man spela skivorna hemma så skulle det kanske kännas som gammal skåpmat efter en stund men såhär med Elton John på riktigt så blir det inte alls så. Det är tufft, det är nostalgiskt och Elton tycks under hela showen ha en befriande glimt i ögat som om han säger; Var så god. Låt er underhållas. Det här är glatt, det är det är mäktigt, det är tufft, det är sorgligt. Håll till godo".

  Kanske mellan fem och tio låtar är från decennierna efter 70-talet och här tycker Uppsala Music-Lovers speciellt bra om den sentimentala balladen Sorry Seems to be the Hardest Word och även I´m Still Standing som var en stor hit på 80-talet och rätt säkert har att göra med Eltons Johns missbruksproblem: "Jag står i alla fall fortfarande på fötterna. "

 Viktiga faktorer som gör den här showen så lyckad är garanterat tekniken och regin. Ljudet är fantastiskt tydligt och klart. Eltons piano har så uppskruvad volym att det hela tiden leder och dominerar och blir mäktigt. Låtordningen är säkert noggrant genomgången och har en inbyggd dramaturgi och under konserten sätter musikerna varje ton som de ska. Men som jag har antytt är det samtidigt inte överplanerat, det är inte överkontrollerat. Visst är det perfekt och visst är det ekvilibristiskt. Men samtidigt är Elton John så spontan och entusiastisk. Kanske är det kombinationen av proffsigheten å ena sidan  och värmen, spontaniteten och improvisationen å andra sidan som ger ett så djupt positivt intryck?

  Uppsala Music-Lovers kommer också att tänka på hur tidstypisk Eltons tidiga repertuar är. Det skulle faktiskt gå att se mycket av 70-talsrepertuaren som en slags fortsättning på Beatles. Det finns också tydliga vibbar av David Bowie, 10CC, och över inledningen med de dånande Funeral For a Friend och Love Lies Bleeding svävar tydligt Queens ande. Här stämmer influensen inte riktigt med tiden så det kan nog snarare vara så att Queen var influerade av Elton John. Och nu minns jag plötsligt även att Elton John nog betraktades som att hade ena foten i det som vi då kallade "sminkpopen" eller "äckelpopen".

  Det är fantastiskt att få höra en så stor och genuin artist som Elton John i verkligheten. Det här är inget man är med om varje dag. Man blir lycklig av att det finns så här begåvade människor. Jag tycker faktiskt att det kan ge en förstärkt tro på människan och på världen.

 Så efter en så här stor pop- och rockuppevelse får man nog göra som den där mannen i publiken och helt enkelt utbrista:  "Vicken jävla gubbe!"

       Relaterad bild


                                                                                                                                                                           

     Elton Johns tidiga låtar är tidstypiska. Om man lyssnar noga kan man också höra Beatles, David Bowies, 10CCs och Queens andar sväva omkring på scenen.

 

Elton John´s Tour Band består av Elton John - piano och sång,  Davey Johnstone - gitarr, banjo, back-up-sång,  Matt Bisonette - basgitarr, back-up-sång,  Kim Bullard - keyboards,   John Mahon - percussion, back-up-sång, och Nigel Olson - trummor, back-up-sång. Några av dessa har spelat med Elton John  i många år, de har blivit gamla kändisar, och under konserten visar alla musikerna på en väldig musikalitet, enastående rutin, flexibilitet och musikalisk styrka.


              Relaterad bild


                                     

                   Visst känns han igen?  Davey Johnstone spelade med Elton John första gången 1971.


Image result for elton john palli kristmundsson
   

     Elton John har både drillad klassisk skolning å ena sidan och en stor värme och spontanitet å den andra. Det kanske är denna speciella kombination som gör att man blir så överväldigad och vill utbrista: "Vicken jävla gubbe!"


OLLE EKMAN



Länkar till musiken:

https://www.youtube.com/watch?v=31fLUK-pfaI

https://www.youtube.com/watch?v=K0DbflRcAjM

https://www.youtube.com/watch?v=Ht-j3f84mkc

https://www.youtube.com/watch?v=CP3mGc0GqMs