Om

JAG HÅLLER ETT ÖGA PÅ MUSIKSCENEN

Jag heter Olle Ekman och är frilansjournalist i Uppsala. Det är jag som driver och skriver bloggen Uppsala Music-Lovers och håller ett öga på musikscenen. Frilansfotografen Palli Kristmundsson, Uppsala, medverkar med tjusiga bilder. Om inget annat anges är bilderna tagna av Palli Kristmundsson.

   Tanken är att jag ska hänga runt på Uppsalas musikscen och göra reportage. Varken mer eller mindre. Fotografen Palli kommer säkert att hänga runt han också, då och då. Jag tänker mig att etablera kontakter, gå på gigs och så småningom kanske göra lite mer djuplodande reportage om vissa artister, låtar och repetitioner. Jag hoppas så klart bygga upp en läsekrets så följ bloggen gärna och kom med reportagetips om du vill. Jag är allätare och lyssnar på allt från Lady Gaga och gangsta-rap från djupaste Gottsunda till Igor Stravinskij. Helt enkelt.

Olles mobil, reportage och recensionstips: Nytt mobilnummer: 076-2258633

din profilbild

Olle Ekman, text

Palli Kristmundssons profilbild

 Palli Kristmundsson, foto

Visar inlägg från augusti 2015

Tillbaka till bloggens startsida

VEMOD, TONSATT MED BEGÅVAD ENKELHET

     RÄTTFRAMMA OCH ÖMSINTA KÄRLEKSSÅNGER AV ARVID OCH GEJKE


  Jag vet inte vad det här beror på, men första gången jag lyssnar på för mig nya singer-songwriters så brukar jag inte tycka att det är bra. Jag får direkt en massa förbehåll som att det låter entonigt, svårt, tråkigt eller något annat som gör att det inte känns riktigt okej. Mitt eget klassiska exempel på det här är första gången jag lyssnade på Bob Dylans Blood on the Tracks (läsaren ska veta att just Blood on the Tracks av en del anses vara rockhistoriens allra bästa platta). Jag tyckte Blood on the Tracks lät konstigt, för entonigt, att texterna var för flummiga och att plattan till och med var amatörmässig. Men det var ändå något som fick mig att fortsätta lyssna och sådär en tio lyssningar senare så var intrycket helt förändrat. Jag hörde fler och fler nyanser, fick fler och fler vibbar av finliret i låtarna och så småningom visade det sig att texterna hade hur många bottnar som helst. Senare har det här inledande motståndet mot singer-songwriting dykt upp igen flera gånger och när jag nu lyssnade på Uppsaladoun Arvid och Gejkes Tonsatt vemod så hände det igen.

 

                

 På Tonsatt vemod finns bland mycket annat den här underbara textraden från låten Rädd om mig:  "Var rädd om mig, jag har ett kantstött, ömtåligt innehåll."  Precis. Vem har inte det?


  

     Låt mig ärligt deklarera att första gången jag lyssnade så tänkte jag "Det här är alldeles för enkelt" "Texterna är för omogna" och "Hur många gånger måste ett C-durackord följas av ett A-mollackord " med flera ironiska och kritiska tankar.  Men därefter har lyssningarna gått allt bättre, fler och fler nyanser har växt fram och jag har fått ett allt positivare intryck. Tonsatt vemod är en bra platta, ingen tvekan om det!

    Kanske är det så att singer-songwritertraditionen i sig själv inte är helt lätt? Där finns ju alltid texterna, som säkert utgör minst hälften av upplevelsen och för att komma in i stämningen så måste man lyssna in sig på dem. Det finns så att säga en stor bit poesi i det hela. Och dessutom, i bra singer-songwriting så måste text och musik passa ihop så att det blir en helhet. Och den helheten kanske kräver en viss tid för att kunna tas in?

  Hur som helst så tycker jag att de åtta låtarna på Tonsatt vemod  innehåller en slags självklar och ärlig enkelhet där undertoner och undertext växer fram ju mer man lyssnar. Det är inte alls en simpel eller förljugen enkelhet utan bakom ligger en mycket stor förmåga att beskriva spelet flicka/pojke och man/kvinna på ett slags vardagligt, rättframt men också varligt och ömsint sätt. Som det är, varken mer eller mindre. Inte som Christer Sjögren och Vikingarna alltså, utan lite som Lars Winnerbäck eller varför inte som Veronica Maggio. Här vill jag faktiskt dra en stor och tydlig parallell. Veronica Maggio har också den där förmågan, hon berättar om relationer på ett ärligt och verkligt sätt, men för den skull inte alls banalt. Arvid och Gejkes texter innehåller också en sådan komponent av prestigelös vanlighet . Inga paralleller i övrigt, Arvid och Gejke har givetvis främst sitt eget sound och texterna är präglade av dem själva.

  Viktigt att nämna är även hur Arvid och Gejke lyfter fram kvinnor på den här plattan, dels genom backupsång men även genom att det finns inbyggda roller för flickor och kvinnor i texterna. Det är tre sångerskor som medverkar; Elin Ternström på fyra av låtarna, Emma Fagerström på två och Jill Holmstedt på en låt.

Fyra exempel på låtar:

  Du tar ifrån mig känslan av att vara speciell: Texten handlar om den inneboende smärtan i en förälskelse. När kvinnan tar bort uppmärksamheten ifrån mannen så väcks hans starka rädsla: "Jag klarar inte när du vill lämna mitt hjärta ifred." Elin Ternström backup-sjunger och mannen undrar hur han kan vilja ha kvinnan när detta samtidigt gör så ont. Det här temat, förälskelsens dubbelhet, blandningen av lycka och skräckkänslor återkommer i flera av låtarna.

  Melodin är enkel, mjuk och fin. Och mellan den första och andra versen ligger ett ensamt, naket och mycket vackert elgitarrsolo. Genomgående finns en väldigt enkelt spelad akustisk gitarr men genom att sång och instrument hela tiden har perfekt timing så får man känslan av att allting sitter klockrent, precis exakt så som det ska!

  Mellan tårarna: En ung man och en ung kvinna gör en slags summering av en danskväll. Båda säger i tillkämpat uppskattande, allmänna ordalag att det var en helt okej kväll men man hör samtidigt trasigheten under ytan. De två säger att allt är okej men det är "mellan tårarna". Mannen ser hur kvinnan dansar hela kvällen och sedan hör han henne berätta att "Det har väl varit en bra kväll". Men han vet att "Ytan är sprucken" trots att hon ser stark ut. Det är Elin Ternström som sjunger kvinnans roll.

    Lämna mig: Låten är en kärleksförklaring till en kvinna men här återkommer rädslan för förälskelsens obehagliga känslor. " Dom har aldrig haft ditt hår kring sina händer" men också "Du ristar sår i mig. Jag orkar inget  mer". Texten är en berg- och dalbana av lycka och rädsla  och mannen ber till och med kvinnan om förlåtelse för att han är förälskad i henne. Också här är Elin Ternström backup-sångerska. Ackompangemanget består av akustisk finger-picking och det slår mig av någon anledning att kompet låter nästan exakt likadant som tidiga inspelningar av Bob Dylans gitarrspel till Don´t Think Twice It´s All Right.

   Rädd om mig:  Det här är definitivt plattans speciella pärla. Också den har en dialog mellan en man och en kvinna. Först undrar mannen vad som ska hända om de två vaknar upp tillsammans, när det visar sig att han bara är en "..tyst och rädd pojke med sin oro hårt under armen" och sedan undrar hon detsamma, hon är egentligen bara en rädd liten flicka. Låten har potential att bli känd, tycker jag. Och det är speciellt värt att nämna hur bra Jill Holmstedt sjunger flickans roll . Och en viss influens av Lars Winnerbäck kanske man kan ana?

  Tonsatt vemod passar rätt väl in i den svenska lundellska och winnerbäckska grenen av den amerikanska dylanska och springsteenska singer- songwritertraditionen. Men Arvid och Gejke har samtidigt en alldeles egen förmåga till begåvad enkelhet som gör dem speciella. Det var nog det här som gjorde att jag allra först tyckte plattan lät "för enkel". Men ju mer man lyssnar, desto fler nyanser urskiljer man och man hör vilken ärlig och samtidigt ömsint enkelhet det är fråga om. Arvid och Gejke har en märklig förmåga att få en vanlig växling mellan ett C-dur och ett A-mollackord att låta helt klockrent och i texterna beskrivs förälskelsens dubbelhet med träffsäkra, enkla ord. Och egentligen är det svårt att skriva på ett sådant sätt.

  Uppsala Music-Lovers hoppas att Arvid och Gejke kommer att fortsätta med att lyfta fram sin stora förmåga till ärlig enkelhet för det verkar vara deras styrka. Många har säkert hört talesättet att genialitet ofta verkar enkel. Okej, det vore väl att ta i att säga att Arvid och Gejke har nått den geniala nivån. Men det står helt klart att den här duon är begåvade och mycket lovande. Ta bara den här underbara textraden från låten Rädd om mig:"Var rädd om mig, jag har ett kantstött, ömtåligt innehåll"     Precis. Vem har inte det?


           

  Plattan Tonsatt vemod passar rätt väl in i den svenska lundellska och winnerbäckska grenen av den amerikanska dylanska och springsteenska singer-songwritertraditionen. Men Arvid och Gejke har samtidigt en alldeles egen begåvad enkelhet som gör dem speciella.


OLLE EKMAN

BEAT FUNKTION SLÄPPER LOSS SIN BREDA SKICKLIGHET PÅ OLYMPUS

        UPPSALABANDET VÄNDER OCH VRIDER PÅ FUNKEN OCH FLÖRTAR MED PARKER OCH DAVIS

            Olympus (Album)

     Olympus är ett mycket ambitiöst konceptalbum på temat grekiska sagor och Beat Funktion går här vidare från den bakåtlutade Mandy´s Secret. Här vänder de och vrider på funkrytmerna och tar även in en friare, avancerad improvisationsjazz.


     Uppsalabandet och USA-succén Beat Funktions förra album Mandy´s Secret var i långa partier en ganska bakåtlutad och avslappnad funk- och soulplatta. Det fanns mycket av ett positivt, laid-back och även lite sommaraktigt medryckande sound på den. Den nya skivan Olympus är ett ambitiöst och långt konceptalbum (hela 15 låtar) Här har det helt klart skett en utveckling från Mandy´s Secret i delvis nya musikaliska riktningar. Det är som om det här skickliga bandet inte riktigt förmår stanna på samma ställe utan det känns som om deras egen viruositet automatiskt tar dem vidare. Det verkar som om det är mycket naturligt för Beat Funktion att hela tiden utveckla sin musik. På Olympus släpper de loss sin skicklighet ordentligt. De vänder och vrider på funkbeaten och blandar även in andra stilar som friare Charlie Parker- och Miles Davisinspirerad jazz och till och med en liten aning klassiskt.

  Temat på Olympus är en resa genom de antika grekiska sagorna och i början presenteras plattan av en slags speakerröst. Den här musiken handlar bland annat om ifall vi har en fri vilja eller om människan bara spelar upp ett förutbestämt skådespel som är regisserat av gudarna på Mount Olympus. ( De gamla grekerna trodde att gudarna bodde på berget Olympus ). Det finns också gott om låttitlar på skivan som handlar om grekisk mytologi. Om det är de grekiska sagorna som har inspirerat musikerna i Beat Funktion att komma loss i nya riktningar vet man väl inte riktigt. Men sin publik tycks de i alla fall verkligen ha i sin hand. Deras succé i USA fortsätter med samma höga listplaceringar som deras tidigare plattor har haft.

Låt oss lyssna igenom Olympus och göra några nedslag här och var:

  Den andra låten Game of the Gods är en snabb funklåt med bland annat ett långt blåssolo och funkig saxofon. den har en medryckande melodi och den håller sig rätt strikt inom den typiska funkstilen utan några större utflykter.

  King Minos är en slags avslappnad mix av funk och hip-hop. Damon Elliot rappar en text om Kung Minos som var en mytologisk kung på Kreta och son till gudarna. Ett tufft och kul grepp. Det slår mig att King Minos påminner lite om låten King of Bel Air i den gamla teveserien med samma namn.

  Chimera är en av de låtar som söker sig bort från funkbeaten och närmar sig en friare jazz. Låten har en kort, basgång som mal om och om igen och  det finns en sökande, improviserande trumpet. Låten växer och växer och kommer loss i ett långt, lyriskt jazzparti. Man tycker sig höra Charlie Parkers och Miles Davis andar sväva över låten.

   It´s About time med fantastisk sång av Sani Gamedze är tillbaka i funken. Ett långt parti är snabb funk med en tuff saxofon. Låten är en åkallan av gudarna . Det är en visserligen en ganska typiskt funkig låt men det finns även med spontanitet och improvisation.

  Waters of Thessaly är ett kort, klassiskt, suggestivt stycke med bland annat harpa, cello och flöjt. Låten skiljer ut sig, den bryter kraftigt med de andra låtarnas stil.

  Viper Lady kommer loss i en tuff funkrockrytm. Nu är vi tillbaka igen i Beat Funktions typiska funkstil. Sån funk som på livespelningar gör att publiken dansar och dansar och inte kan stå still. Här finns bland annat ett långt och vackert elgitarrsolo.

 Don´t Look Back har motiv från Orfeus i underjorden där huvudpersonen får veta att han kommer att dö om han tittar bakåt. Det här är en vemodig ballad med ett smått disharmoniskt sound. En vacker melodi med ett långt, sökande saxsolo. Ännu ett exempel på hur Beat Funktion breddar funken och närmar sig andra stilar.

  The Hydra. Beat Funktion utvecklar ytterligare en gång funken och flörtar med friare och lite mer avancerad jazz. Låten inleds med ett fritt jazzsound. Efter en stund kommer ett malande funkbeat in men det bryts upp in i improvisationer till exempel ett saxsolo. Det är som om funken bryter sitt eget mönster och drar iväg i improvisation.

  Swords and Sandals. Tillbaka igen i en tydlig funkrytm med de typiska trumpetstötarna och starkt markerad rytm. Långa sax- och keyboardsolon.

 

  Med Olympus fortsätter alltså Beat Funktions massiva och imponerande  USA-succé. Så sent som för några dagar sedan (idag är det 2 augusti) så låg den här plattan trea på CMS Top 40 Jazz Chart. Kanske kan man tycka att Olympus är  lite mer svårlyssnad än t.ex. Mandy´s Secret. Men att musikerna nu varierar funkrytmerna, utvecklar ett lite friare jazz-sound och tycks anknyta en del till Charlie Parker och Miles Davis-aktig jazz tycks alltså inte alls göra dem mindre populära, snarare tvärt om.

  Man undrar när det här mycket skickliga och mycket underhållande bandet ska försöka nå ut på bred front i Sverige? Eller ska de fortsätta att välja att vara ett uppsalabaserat band som har nästan hela sin marknad i USA? Ja, detta lär vi väl helt enkelt få veta med tiden...  

  Beat Funktion består av Karl Oleandersson, Olle Thunström, Johan Öijer, Daniel Lantz, Pål Johnsson och Jon Eriksson. På Olympus medverkar bland annat också Sani Gamedze och Damon Elliot.



BEAT FUNKTION

   Beat Funktion spelar in. Sångerskan Sani Gamedze var en av dem som togs in i bandet för Olympus och hon syns längst t.v. När ska det här skickliga och underhållande bandet lansera sig på bred front i Sverige, undrar man?


OLLE EKMAN