SÄGA VAD MAN VILL OM ELVIS MEN HAN ÄR DEN BÄSTE ROCKSÅNGAREN HITTILLS!

  Hittills har Uppsala Music-Lovers tigit helt om att det i år är 80 år sedan Elvis Presley föddes. Och jag har faktiskt uteslutit honom ganska medvetet med motiveringen att Elvis inte har något med Uppsala att göra....Ja, förresten, det är nog inte bara därför utan det är nog också för att jag har känt på mig att det här skulle bli ganska besvärligt. Jag har själv haft en i högsta grad varierande relation till Elvis Presleys musik, samtidigt som jag givetvis vet att han är ansedd som en av de verkligt stora rockartisterna. Av ganska många till och med som den allra störste. Det är inte för inte som han kallas för The King.

 Men så bestämde jag mig ändå för att skriva. En respektabel rockblogg måste väl ändå ha med något med anledning av Elvis 80-årsdag? Och det är ganska länge sedan själva den postuma födelsedagen (den 8 januari) så ska jag hinna skriva något så är det hög tid.

   Kanske är det rätt viktigt att jag berättar att jag i många år inte riktigt gillade Elvis Presley. Och jag tror att jag förstår orsakerna till detta. Jag var barn på 60-talet och tonåring på 70-talet och jag tycker mig ana att det här var en ovanligt ogynnsam tid för Elvis Presleys musik, kanske speciellt i Sverige.  Själv var jag i ett kompisgäng som gillade ganska komplicerad engelsk rock som Genesis och Pink Floyd, och även den nya politiskt radikala svenska rocken med Hoola Bandoola Band , Blå Tåget, Kebnekajse med flera. Och i den politiska proggens perspektiv så ansåg vi nog att Elvis var någon slags simpel och ytlig 50-talsartist. Han kallades "50-talsrockare" och var liksom till för raggare som åkte runt på byn i stora amerikanare och stannade vid Georgssons korvbar (det här var i Fagersta) och drack mellanöl.

  Okej, det där stämmer kanske till viss del, det var nog dom som gillade 50-tals- och raggarkulturen som stannade kvar hos Elvis och det var absolut inte en majoritet av ungdomarna. Så jag är rätt övertygad om att många jämnåriga med mig upplevde Elvis på det här sättet. Det svenska 70-talet var som sagt ingen gynnsam tid och plats för Elvis Presley. Jag har en gång hört Svenne Hedlund från bland annat  Hepstars  på ett väldigt intressant sätt berätta om just de här åren. Han ville lyfta fram Elvis igen och ge ut en ny skiva med Elvislåtar. Det blev ingen succé. Det verkar ha slutat med att Svenne kände sig ganska nertryckt...

  En intressant sak är att decenniet innan, när jag var barn, alltså på 60-talet, så var det inte riktigt på det här viset, Som jag minns det så betraktades Elvis då som en pop- och rockartist bland andra. Det hände att han låg på topplistorna tillsammans med Rolling Stones och Beatles och Tages och andra 60-talsartister. Från 60-talet minns jag hits som In the Ghetto, Suspicious Minds och If I Can Dream. Så det kan ha varit så att den svenska aversionen mot Elvis främst var ett 70-talsfenomen. Och idag är det väldigt tydligt för mig att jag aldrig bildade mig någon självständig uppfattning om Elvis Presley utan att jag hängde på tidens trender. Ungdomar gör så. De gillar och ogillar samma saker som sina kompisar.

  Därefter var det nog inte förrän på den här sidan sekelskiftet som jag satte igång att lyssna ordentligt och på ett mer personligt sätt på Elvis. Jag har för mig att det började med en version av låten A LiIttle Less Conversation som var samplad av någon hip- hopartist och som lät väldigt bra. Plötsligt hörde jag att det var Elvis röst som sjöng och nu var det som om det verkligen nådde fram till mig vilken fantastisk och nästan ofattbart bra sångare han var.

  Min bekantskap med Elvis fortsatte med att jag såg en TV-special om Elvis så kallade "68-comeback". Jag har för mig att man dels fick se repetitioner och dels ett uppträdande för publik, möjligen ingick det också repetitioner tillsammans med publik. Jag upplevde detta som magiskt. Här var Elvis starkt på uppgång igen efter flera år med ett långt och besvärligt  filmkontrakt. Han var sprudlande, rolig och personlig och han var dynamit när han sjöng och spelade. Med sin utstrålning verkade ha ha total kontroll över sitt band, som jag tror var några av hans 50-talsmusiker.

  Jag har för mig att Priscilla Presley har berättat att Elvis var oerhört nervös för 68-comebacken. Dock märktes det inte alls på filmen (eller också var det kanske så att Elvis stirrighet på något bakvänt sätt bara gjorde det hela mer spontant och karismatiskt.) Hur som helst så ledde mig 68-comebacken vidare in i Elvis Presleys värld.

  Jag är  inte är alls någon stor Elviskännare och inte heller någon fanatisk beundrare. Men jag tycker att jag förstår att Elvis var en väldig naturbegåvning, en stor del av hans artisteri och hans utstrålning verkar ha varit liksom "klart från början". Enligt Elvismytologin så ska han i mitten på 50-talet ha svarat Sam Phillips på Sun Records "Jag låter som mig själv" när Phillips frågade vilka artister han påminde om. Och Elvis lät verkligen alltid som Elvis Presley och ingen annan. Han var säkert också en god gitarrist och han hade säkert stora kunskaper om musik. Men jag anser nog att det var som sångare han var som störst. Okej, Roy Orbison och Freddie Mercury kan kanske konkurrera men Uppsala Music-Lovers utnämner härmed ändå Elvis till den störste rocksångaren hittills!

  Mitt lyssnande på Elvis har fortsatt då och då och en sak som jag och säkert många med mig har slagits av är hans väldiga bredd. Egentligen blir det lite fel att kalla honom för rocksångare eftersom han ganska snabbt efter tiden som tonårsidol gick vidare till alla möjliga sorters musik.  Elvis har spelat in all slags populärmusik, alltifrån julpsalmer till  schlager, country, gospel, rock, ballader och rockabilly. och med sin fantastiska sångröst behärskade han allt. Och han är en av dessa begåvningar som lätt skulle ha kunnat vara operasångare om han hade tränat och skolat sin röst i den riktningen.  Jag råkade en gång titta i en lite ovanlig bok som verkligen sa mycket om Elvis som yrkesman. Boken innehöll en lång, lång förteckning av alla gånger Elvis var i inspelningsstudion, med datum och låtar. Och det var många, många dagar, tiotusentals timmar och han spelade in tusentals låtar inom massor av olika stilar. Och hans arbete i studion  fortsatte år efter år. Den där förteckningen var avslöjande. Det var lite som att titta in i Elvis vardag och det gav mig ytterligare respekt för musikern och yrkesmannen.

  Till slut har jag roat mig med att sammanfatta min uppfattning om Elvis. Jag gör det genom att försöka beskriva  några olika bilder som jag har av honom.

 

     Tonårsidolen: Det här är Elvis när han slog igenom på 50-talet. Han kom med något helt nytt. Han var en ung, vit man som sjöng de svartas rockn´roll och han rörde sig på scenen på ett aldrig tidigare skådat sätt. Han verkar ha slagit igenom när hans skivor spelades på radio. Elvis och hans band reste omkring i södra USA, och det här var nog inga jätteevenemang från början men när låtarna slog och ryktet gick om hans skandalösa uppträdanden med tjutande tjejpublik så växte publiken snabbt. Och genom plattorna blev han också snabbt stjärna i Europa. Tonårsidolen Elvis har vi alla hört talas om. Han ingår i kulturhistorien, han tillförde något nytt till musiken.

        

    Tonårsidolen Elvis slog igenom i mitten på 50-talet och för första gången i världshistorien fanns det nu en rock´n rollkultur, en alldeles egen ungdomskultur....


        

    Glamourartisten: Efter ett flera år långt försök att bli filmstjärna följde "68-comebacken" och sedan långa sejourer med konserter i Las Vegas. Intrycket är att Las Vegastiden blev allt mer glamourös och pompös. Scenkostymerna allt större , orkestrarna allt svulstigare, men att det också gjordes många, många fina framträdanden av Elvis med olika slags musik. Elvis blev inte sämre att sjunga i och med hans tilltagande ohälsa och dåliga mående utan snarare bättre, faktiskt. Men Uppsala Music -Lovers tycker att det finns något smått tragiskt, tillgjort och lite förljuget över Las Vegastiden. Man får en känsla av att det där inte var Elvis egentligen, det var liksom inte riktigt den riktige artisten, den som hade visat lejonklon vid 68-comebacken.

                            

    Efter "68-comebacken" följde långa sejourer med spelningar i Las Vegas. Det här är enligt uppgift 1969 när Elvis fortfarande verkade vara i fin fysisk form.

     

    Kent Wennmans Elvis: Uppsalaartisten Kent Wennman med Kent Wennman Band har under årens lopp  givit uppsalaborna många intryck av och mycket kunskap om Elvis Presley. Jag har varit på Kent Wennman band ett par, tre gånger. Två av gångerna var på Elviskvällar i Parksnäckan. Här tycker jag att det framtonar ytterligare en bild av Elvis. Inte tonårsidolen eller den glamouröse superartisten i Las Vegas. Kent Wennman och hans band lägger sig på en lite mer nertonad och personlig nivå. Här lyfts ofta yrkesmannen och den kunnige musikern och sångaren fram. Kent Wennman band spelar ofta lite okändare låtar och tolkar lite mer udda inspelningar och även hur den vanlige killen Elvis med mänskliga problem och funderingar märks i musiken . Den" wennmanske" Elvis är helt klart en mer mänsklig, jordnära och personlig gestalt än Tonårsidolen och Elvis i Las Vegas. Därför är alltid Kent Wennman Band ett intressant inslag i Uppsalas musikliv som hela tiden bidrar till att öka våra kunskaper om Elvis Presley.

    





    Uppsalartisten Kent Wennman har givit uppsalapubliken många intryck av och mycket kunskap om Elvis Presley. Till exempel vid den återkommande Elviskvällen i Parksnäckan. Kent Wennman lyfter ofta fram en lite mer jordnära och personlig Elvis än vad som är vanligt i populärkulturen,


 

    

    Låt mig lägga till lite text här och gå in lite mer på den ganska vanliga medvetna eller underförstådda indelningen av Elvis karriär i perioder. Perioderna brukar vara ungefär Sun Records-Tonårsidolen-militär i Västtyskland-åren med filminspelningar-comebacken-Las Vegastiden-död av tablettmissbruk. Nu när jag sitter här och skriver om Elvis så märker jag hur styrd jag själv är av de här "perioderna". Och det är säkert ingen slump det heller, det är väl ungefär den bilden som svenska poptidningar, nöjessidor och teveprogram har givit av hans liv.  Men om man är intresserad av att tränga in mer i Elvis musik så är det säkert bättre att botanisera lite friare och släppa förenklingar och förutfattade meningar. Elvis gjorde också mycket musik som inte passar in i en förenklad periodindelning.

   Jag hör nu till exempel talas om de legendariska American Sessioninspelningarna från 1969. Och det finns country- and western från 70-talet då Elvis var jättestor på Billboards countrylista. Andra exempel: I början av 60-talet efter lumpen i Västtyskland gjorde han fantastiska sånginsatser och Las Vegas senare var inte alls bara negativt utan där finns till exempel den förnämliga plattan Elvis in Person från 69. Andra exempel som inte riktigt stämmer med en överförenklad Elvisbild är de fina och gripande skilsmässoinspelningarna från 72 som spreds ut på olika plattor.

  Ja, nu är det kanske dags för Uppsala Music-Lovers att digga Elvis på allvar. Att släppa förenklingarna och generaliseringarna och gå på egna upptäcksfärder. Jag börjar förstå att det är en hel Elvisvärld som öppnar sig......

  Och så till slut ställer jag den där frågan som hela tiden finns i bakhuvudet: Om Elvis hade levat idag, om han hade fått fira sin 80-årsdag i verkligheten? Om han inte hade avlidit 1977 utan hade fått vara artist i 38 år till? Vilka plattor hade vi fått höra och vilka shower hade vi fått se då? Det är omöjligt att veta men det är ändå en fascinerande fråga.....




                                        

OLLE EKMAN