Om

JAG HÅLLER ETT ÖGA PÅ MUSIKSCENEN

Jag heter Olle Ekman och är frilansjournalist i Uppsala. Det är jag som driver och skriver bloggen Uppsala Music-Lovers och håller ett öga på musikscenen. Frilansfotografen Palli Kristmundsson, Uppsala, medverkar med tjusiga bilder. Om inget annat anges är bilderna tagna av Palli Kristmundsson.

   Tanken är att jag ska hänga runt på Uppsalas musikscen och göra reportage. Varken mer eller mindre. Fotografen Palli kommer säkert att hänga runt han också, då och då. Jag tänker mig att etablera kontakter, gå på gigs och så småningom kanske göra lite mer djuplodande reportage om vissa artister, låtar och repetitioner. Jag hoppas så klart bygga upp en läsekrets så följ bloggen gärna och kom med reportagetips om du vill. Jag är allätare och lyssnar på allt från Lady Gaga och gangsta-rap från djupaste Gottsunda till Igor Stravinskij. Helt enkelt.

Olles mobil, reportage och recensionstips: Nytt mobilnummer: 076-2258633

Bilden kan innehålla: 1 person

Bilden kan innehålla: 1 persondin profilbild

Olle Ekman, text

Palli Kristmundssons profilbild

 Palli Kristmundsson, foto

Visar inlägg från oktober 2015

Tillbaka till bloggens startsida

ÅREN GÅR, GOOD MORNING BLUES BESTÅR

UPPSALALEGENDARERNA RULLAR PÅ MED SIN SMAKFULLA JAZZ OCH EN ANING BLUES

   

     Okej, låt oss ta den här diskussionen direkt, alltså det här ryktet om att Good Morning Blues från Uppsala är det band som har funnits tredje längsta tiden i världen efter Sven-Ingvars från Slottsbron och Rolling Stones från England. Jodå visst har dom funnits väldigt länge, Good Morning Blues bildades 1967 så i år blir det 48 år. Men Uppsala Music-Lovers tvivlar faktiskt en del på att det där med att dom ligger trea är sant. Av alla band som startade på femtio- och sextiotalen, borde det inte rent sannolikt finnas några fler som fortfarande spelar? Tänk till exempel på alla mindre kända, lokala band i alla städer och byar i Skandinavien, Storbritannien och USA. Vad vet man egentligen om alla dem?  Så det här går nog inte att veta säkert. Såvida det inte har skett någon slags regelrätt undersökning av detta, men det tvivlar jag på....Och för resten så är väl inte det här någon jätteviktig fråga egentligen....

  En sak står i alla fall klar och det är att Good Morning Blues har hållt på LÄNGE.  Ingen tvekan om det! Själv flyttade jag till Uppsala i början av 80-talet och  jag minns detta band tydligt från den tiden. Dom var verkligen populära på 80-talet, ett stort namn i Uppsala.  Jag har inte varit och lyssnat på dem jättemycket men det blir nog i alla fall cirka tio gånger genom åren. Och så har man sett dem i tidningar, i recensioner och på affischer då och då. Plus att musikerna, till exempel sångaren Claes Jansson och saxofonisten John Högman har dykt upp i andra konstellationer och  i sammanhang även på riksplanet. Ibland har faktiskt Good Morning Blues blivit så självklara för mig att jag till och med har tänkt "Good Morning Blues dom har väl alltid funnits?" Ungefär sådär som jag kan tänka om till exempel Ingvar Carlsson eller Anders Gärderud....



 

Det fanns en grundtrio i Good Morning Blues som var fr.v. Jan Wärngren, piano, Thomas Lindroth, bas och sång och Björn Sjödin på trummor. 1967 kom Claes Jansson på sång och gitarr med. Han syns längst t.h. Kortet är från 1967, i år har det gått 48 år sedan det togs. Det påstås att bland musikgrupper är det bara Sven-Ingvars från Slottsbron och Rolling Stones från England som har hållt på längre, även om Uppsala Music-Lovers faktiskt tvivlar på att det där verkligen stämmer. Men dom har i alla fall hållt på LÄNGE! Ingen tvekan om det!



För vilken gång i ordningen dom spelar i Uppsala när dom nu står uppradade på scenen på Pub 19 på Svartbäcksgatan en höstkväll 2015, det är det kanske ingen som kan svara på. Och när dom börjar spela så händer precis det med mig som jag minns från de tidigare spelningar jag varit på. Jag har gått här under dagen och förväntat mig blues och åter blues, elgitarrblues och blues åt rockhållet och så visar det sig att  nämen oj, Good Morning Blues är ju faktiskt främst ett jazzband. Och ett mycket smakfullt och genommusikaliskt sådant.

  Enligt Good Morning Blues så ska namnet ha uppkommit genom att den klassiska bluesen Good Morning Blues var den enda låt som alla medlemmarna kunde spela när bandet bildades. Så det blev den första låten på deras repertuar, den  dom först spelade tillsammans. Så det var egentligen inte bandets stil dom ville sätta namn på utan namnet kom helt enkelt från en låt dom spelade mycket i början. Och sedan har dom haft kvar det namnet. Okej, jag vet inte om Good Morning Blues har kommit över mer och mer i jazzen med åren men vad jag minns från 80-talet så är det inte så. Dom spelade lika mycket jazz och lika lite blues redan då.

   Så rullar spelningen på Pub 19 igång och det första stora intrycket är hur otroligt samspelt det här bandet är. Man ger sig genast in och botaniserar inom jazzens domäner och det kommer snabbt avspända trumpet- och saxsolon av Bosse Broberg och John Högman som avlöser varandra med perfekt tajming. Och en av de första låtarna idag är standarden Smile; "Smile while your heart is breaking..."

  Så småningom följer låten Weazle som tydligen var signaturmelodi till den gamla teveserien Snobbar som Jobbar på 70-talet. Här kommer det in lite "discostajl" i det hela och det följer ett långt och intressant solande, bland annat ett skickligt gitarrsolo av Claes Jansson. Kidney-stew, alltså en låt om njurstuvning följer. I den här låten känns det som om nu börjar bandet rulla och gunga ordentligt. Trycket ökar och det följer alldeles speciellt fina trumpetsolon av den superrutinerade jazz-katten Bosse Broberg.

  I låten Chain Gang ökar trycket ännu mer och här kommer fler fina trumpetsolon. Det känns som om man nu är inne och nosar på rocken men bandet håller sig ändå kvar inom jazzens domäner, dom tycker nog att det trots allt är jazzen som är den stora huvudsaken, inte andra stilar som rock och blues.  Jazzen fortsätter i Sway With Me där superrutinerade John Högman briljerar med fina saxofonsolon.

  Nu kommer det visserligen en rocklåt. Det är Have You Ever seen the Rain som jag har för mig är av Creedence Clearwater Revival. Men också här håller Good Morning Blues igen på öset och i stället för rak rock så blir det en intressant och kul, lågmäld version med trumpetsolon .  Så kommer en elegant och något återhållen version av Go Change my Heart men nu känns det ändå som om det lokomotiv, som Good Morning Blues också kan vara, har börjat dundra fram ordentligt.

  Bandets signaturmelodi är givetvis Good Morning Blues, alltså den första låt de kunde spela tillsammans, då i början för 48 år sedan. Nu slutar giget med den, bland annat med fina gitarrsolon som påminner lite om BB King. Också den här låten är lite nedtonad, det är inte rak BB King-blues utan den låter lite mer som jazz än som ren blues. Och till det jazziga soundet bidrar John Högman som även här briljerar med sina saxsolon.  

     Uppsala Music-Lovers har teorin att det här med att dessa män är tämligen till åren komna, gör deras musik alldeles extra bra. Ja kort sagt så är det schysst att dom är gamla för det verkar bidra till deras synbarligen totala prestigelöshet. Good Morning Blues har inga attityder, de verkar inte det minsta glamourösa. Dom har släppt all falsk stolthet och går nu bara in för att spela så smakfull, finstämd och nyanserad jazz och blues som de någonsin kan. Mer känsla och finlir än råös, så att säga. Och det lyckas dessa djupt rutinerade jazz-katter bra med varenda gång. Även den här kvällen på Pub 19.

   Image result for Bosse Broberg, trumpet

                                                                                                                                                                 Foto: Palli Kristmundsson

                                                                                                                                     

       Good Morning Blues trumpetare Bosse Broberg är ett stort svenskt jazznamn. Själv driver han till exempel 15-mannabandet Nogenja-Group. Under sin långa karriär har han bland andra spelat med Gugge Hedrenius, Ann-Kristin Hedmark, Alice Babs, Berndt Egerbladh, Georg Riedel, Jan Johansson, Charlie Norman, Viktoria Tolstoj och Red Mitchell. Han kom med i Good Morning Blues på 80-talet.                

              Image result for Thomas Lindroth bas

                                                                                                                                           

       Basisten och sångaren Thomas Lindroth var med i grundtrion som 1967 fick med sångaren Claes Jansson och bildade Good Morning Blues. Thomas Lindroth var alltså en av dem som från första början kunde spela Good Morning Blues, den låt som är gruppens signaturmelodi och som fortfarande alltid spelas en gång på varje gig.                              

                    Bildresultat för john högman trumpet

                                                                                                                                            
        

     Efter många år är alla djupt rutinerade och även välkända jazzmusiker med grundmurat musikaliskt rykte. Exempelvis saxofonisten John Högman, här i närbild, som är ett känt ansikte i Uppsalas och Stockholms musikliv. Han har bland annat spelat med Kustbandet, med Gugge Hedrenius och Klas Toresson samt i Bosse Brobergs Nogenja-group och gruppen Marcks Brothers plus i flera andra konstellationer. Och i Good Morning Blues finns han som vanligt på plats.



                      Image result for Good Morning blues från Uppsala

         Good Morning Blues har ett verkligt tjusigt samlingsfoto som vad jag förstår har använts bland annat till affischer periodvis. Det fina med det är att det visar nästan alla som varit med i bandet under hela 48-årsperioden. Det har alltså även förekommit en viss cirkulation av jazz-katter.

         


                                                                                                                  

    

           2017 kommer Good Morning Blues att ha funnits i 50, år, tro det eller ej. De håller enligt en nätsajt redan nu på och funderar på att ha ett regelrätt jubileum och här citerar jag dem angående jubileet  "Och skulle det inte bli något av med det så har vi i alla fall haft väldigt, väldigt roligt under tiden." 

OLLE EKMAN


Länk till Good Morning Blues: http://www.bjorntjanst.com/goodmorningblues.html

Länk till artikel i orkesterjournalen:   http://www.orkesterjournalen.com/artiklar/intervjuer-2/2934-gmb-45


Plats och tid: Pub 19, Svartbäcksgatan 19, Uppsala, onsdag 30 september 2015, kl.20-22



BILLIE HOLIDAYS ANDE SVÄVAR ÖVER ANNA SISE

ETT STYCKE MUSIKALISK KVINNOHISTORIA NÄR ANNA SISE FRAMMANAR BILLIE HOLIDAY

     Anna Sise håller på och etablerar sig som en av Sveriges stora sångerskor. Och när hon sjöng med sitt band på Uppsala Jazzklubb för några dagar sedan så märkte man att hon gjorde ett starkt intryck på den jazzkunniga publiken. Men även en annan sångerska fanns med vid den här spelningen. Anna Sise är starkt inspirerad av Billie Holiday, amerikanskan som idag räknas som en av världens största jazzsångerskor och som samtidigt var ett djupt tragiskt kvinnoöde, Ryktet om henne har växt och växt sedan hennes död och när Anna Sise nu lyfte fram Billie Holiday så kan man på något plan säga att det, förutom att det var en skicklig och gripande tolkning, så var spelningen också ett stycke musikalisk kvinnohistoria.

  Anna Sise sätter kvällens stämning, med låten "I Think it´s Going to Rain Today" . Anna Sises sångröst är fyllig och har en stor närvaro. Den växer liksom in i rummet och skapar en viss stämning som ligger kvar genom hela spelningen. Och samtidigt är det stämningar och människor ur Billie Holidays liv vi får musikaliska intryck av. "Det här är en låt till alla kvinnor som har varit med om att hennes man har kommit hem med läppstift på skortan" säger Anna Sise och sjunger låten "Don´t Explain" . Och låten "Love for Sale" påminner publiken om att Billie Holiday en tid som ung var prostituerad.

  Under spelningen byggs det upp ett starkare och starkare växelspel mellan Anna Sise och trumpetaren Karl Olandersson . Karl lägger in fler och fler inspirerade trumpetsolon. Efter ett tag kommer han verkligen loss ordentligt, man kan nästan få intrycket att han håller på att ramla baklänges när han öser på. Vi  vill speciellt omnämna Karl Olandersson för hans framträdande och skickliga trumpet vid den här spelningen.

  Under Love for Sale så kör alla musikerna på på det där klassiska sättet där instrumenten solar i tur och ordning och publiken applåderar emellan. Intrycket är att Billie Holiday ofta verkar ha sjungit till relativt lättlyssnade låtar, Man skulle väl kunna kalla det för standardjazz med en gnutta blues, en smula swing och en aning be-bop tillagd i blandningen. Och det är absolut så att det är Billie Holidays speciella röst och nu Anna Sises röst som gör låtarna riktigt stora. 

  Spelningen fortsätter med en av Billie Holidays mest kända låtar, Good Bless the Child med ett speciellt charmant piano som spelas av Daniel Tilling. Låtar som Good Morning Heartache, Sit Down och Falling in Love Again följer. Efter pausen kommer Astrud Gilbertos A Certain Sadness med fantastisk trumpet av Karl Olandersson. Sedan är vi tillbaka till den Billie Holidayska miljön i en Harlembar med One For My Baby. Och en stund senare kommer som extranummer Ain´t Mibehavin´och den mycket välkända standarden All of Me. 


                      Image result for anna sise uppsala jazzklubb

                                  Anna Sise håller på och etablerar sig som en av Sveriges stora sångerskor

        


      Några rader om vem Billie Holiday var kan passa in här . Hon hade en mycket svår barndom. Hennes mamma var bara i tonåren och hennes pappa var frånvarande. Mamman och flickan  var mycket fattiga och flyttade mellan olika städer. När Billie var tonåring fick hon en tid arbeta som prostituerad på en bordell i New York. Hon upptäcktes när hon hade börjat sjunga på nattklubbar i Harlem. Hon kom att sjunga med bland andra Duke Ellington, Benny Goodman, Count Baisie och Artie Shaw.  

  Billie Holiday levde helt på den speciella närvarokänslan och diktionen i hennes röst. 1933 till 1944 spelade hon in över 200 låtar och hon var på väg att bli mycket populär. Men under 40-talet blev Billie Holiday narkoman. Fram till sin död 1959, bara 44 år gammal, fortsatte hon att spela in och turnera men samtidigt  levde hon med ett ständigt växande drogproblem. Hon fick även ett fängelsestraff för narkotikabrott. Idag är Billie Holiday en legend inom jazzen och hon anses som en av de största jazzsångerskor som har funnits.

  Är det över huvud taget möjligt att tolka Billie Holiday idag i Sverige, en helt annan tid och miljö, på ett trovärdigt sätt?  Ja, det är klart att det är. Musik har inga gränser i tid och rum och visst kan vi tänka oss in i den rökiga miljön på jazzklubbarna i Harlem där det fanns fattigdom och elände i slummen bakgrunden och musikerna använde heroin för att må bättre en stund, känna sig inspirerade och komma ifrån sina minnen av fattigdom och elände.

  Och Anna Sise har verkligen en stor förmåga att tolka Billie Holidays låtar. Att få dem att låta lite vackrare och mer medmänsliga än de saker de skildrar. Jag tycker inte att varken Anna Sise eller Billie Holiday glamouriserar, snarare fyller båda två låtarna med en slags tapperhet. Som om de gör låtarna vackra för att stå ut med det dom egentligen handlar  om. För människan är tapper. Och ett sätt att stå ut är att göra sanningen en liten aning större och vackrare än den är......


     



  Anna Sise är inspirerad av Billie Holiday, en av de allra största jazzsångerskorna, som avled 1959 av ett omfattande drogmissbruk.


  Anna Sise är mångsidig. Hon är både sångerska och skådespelerska. Hon skivdebuterade 2006 med skivan Beppes byrålåda, med tidigare outgivna texter av Beppe Wolgers och 2007 kom plattan But Beautiful. I år släpptes hennes tredje skiva, Detour Ahead. Hon har sjungit i olika konstellationer, på scener. klubbar och konserthus och festivaler runt om i Sverige och även i flera andra länder. Och hon har bland annat sjungit med Jerry Williams på turnén Rip it Up Jerry Williams and Friends och hon har turnérat med konsertföreställnignen Fine and Mellow som är en hyllning till Billie Holiday. 2004 fick Anna Sise Louis Armstrongstipendiet. 

  Anna Sises band består den här kvällen av Daniel Tilling, piano, Moussa Fadera, trummor, Patrik Boman, bas och Karl Olandersson på trumpet.


       

                     



Anna Sises röst har en stor närvaro. Den är fyllig och varm och växer in i rummet och skapar en viss stämning som ligger kvar genom spelningen.

OLLE EKMAN


Länk till Anna Sises hemsida:    http://www.annasise.com/v2/

Plats och tid: Katalins bakficka, torsdag 15 oktober 2015, kl 20-21.20

AVSPÄNT OCH SPÄNNANDE MED PAT METHENY

MELODIÖS OCH VACKER  FUSION MED EN AV GITARRENS STORA

      Uppsala Music-Lovers har känt till namnet Pat Metheny men jag har inte varit inlyssnad på hans musik. Jag var av någon anledning  inställd på att den skulle består av tunga blandningar av jazz och rock på avancerad nivå. På en sådan där nivå där man förstår att musikerna är mycket skickliga men som också ibland övergår i  "statusekvilibrism", man får en känsla av musikerna spelar så avancerat som möjligt och om publiken tycker att det är för svårt så spelar inte det någon roll. Det blir som om det hela är en uppvisning för andra avancerade musiker.  Men jag använder ett par timmar på dagen innan spelningen på Uppsala Gitarrfestival till att lyssna på Pat Metheny på You-tube och det visar sig att han faktiskt INTE är extremt svår av sig. Jo då, visst är det avancerat och visst låter det som inget annat låter men samtidigt spelar han både melodiskt och underhållande. Ett första intryck är att Pat Metheny är lite av en "försvarare" av melodier. Han har inte så mycket av långa, dånande tonekvilibristiska solon , utan spelar oftare vackra, tydliga och även ganska fåtoniga melodier. Kanske kan man säga att Pat Metheny verkar ha mer i sig av Al Di Meola, Rune Gustafsson och Chet Atkins än han har av Eric Clapton.


         Pat Metheny

"Min 42-strängade gitarr hade bara 41 strängar idag för en var av, berättade en avslappnad Pat Metheny för publiken och han la till att den 42-strängade (inte oväntat)  kallas för "The Picasso Guitar".

(På grund av fotoförbudet är bilden från ett annat tillfälle.)


    Ett väldigt kul och inspirerande inslag är när det visar sig att Pat Metheny ska spela tillsammans med två av de  unga bröderna i det svenska bandet Agnas Bros. Det är Konrad Agnas på trummor och Mauritz Agnas på bas . Spelningen börjar med att Mauritz kommer in på scenen, sedan kommer Pat Metheny. Först spelar Mauritz och Pat ett par låtar och sedan kommer trummisen Konrad in.  Det måste såklart vara en upplevelse att få spela med Pat Metheny och det här är ingen slump. Det är en inbyggd idé i Uppsala Gitarrfestival att det ska skapas helt nya kontakter och även helt osannolika möten. Konstellationer som man aldrig skulle kunna föreställa sig kan plötsligt få chansen att spela tillsammans.

  Det kan här även vara på sin plats med en presentation av Pat Metheny.  Han är 61 år och från Kansas, USA. Han har förekommit på allvar på jazz-scenen sedan 1975 då han var 21 år. 1977 startade han den nu legendariska Pat Metheny Group. Han har turnerat med denna grupp år efter år och han fortsätter hela tiden att utveckla gitarrmusiken och tänja på de musikaliska gränserna. Han har spelar i duetter, trios och kvartetter med många andra jazzmusiker, till exempel Chick Chorea, John Scofield och Herbie Hancock för att bara nämna tre namn. Och han har även spelat inom rocken, till exempel varit gitarrist åt David Bowie och Joni Michell. Pat Metheny är en stor innovatör och utvecklare av gitarrmusik och det gör att han ofta låter som ingen annan gitarrist låter. Han är ofta inne på ny mark.

  Spelningen blir en resa in i ett gitarrsound som nog bara Pat Metheny har. Det är låtar som kanske inte är så väldigt svåra men de låter i alla fall speciellt. I några fall är det varsamt akustiskt spel med fina, nästan lite visliknande låtar. Andra låtar ligger lite mer åt blueshållet, gitarren är här lite tuffare men han drar aldrig riktigt iväg in i blues och rock på allvar utan man kan nog säga att han vid den här spelningen håller sig inom  jazzens domäner, möjligen kan man väl kalla det för fusion. Jag tycker att en väldigt fin sida hos Pat Metheny är att han har så vackra melodier. Han använder sig inte så mycket av långa ekvilibristiska solon åt rockhållet utan han är snarare en mästare på att spela lite långsamma meodier där varje ton framträder kristallklart.

   Stor uppvisning av nyskapande gitarrspel blir det, dels när Pat Metheny spelar på en 42-strängad specialbyggd "Picassogitarr" och så när han på något mer eller mindre magiskt sätt får en elgitarr att låta som andra instrument. Han lyckas faktiskt få fram trumpetsolon på elgitarr. Man får lov att säga att han här även når långt över Jimi Hendrix förmåga. Här blir det kanske lite av "sensationell uppvisning" av spelningen, men Pat Metheny drar aldrig iväg helt in i det mycket avancerade utan rätt var det är så tar han sig tillbaka till den gamla jazzstandarden All the Things You Are, visserligen i en mycket Metheny-isk version.

  Summeringen  blir att spelningen mestadels bestod av avspänd, meolidös och vacker fusion-musik, varken för svår eller för lätt. Och det var mycket spännande att få börja lära känna en av gitarrmusikens verkligt stora vid en så här avslappnad och underhållande spelning. Plötsligt hade det gått över två timmar efter vad som kändes som några få minuter. Och att tiden går fort är alltid ett tecken på att musiken är bra...

                                    

                                        Svenska bandet Agnas Bros fick spela med Pat Metheny


     Agnas Bros. är en ung svensk jazzkvartett som består av bröderna Max, Mauritz, Kasper och Konrad Agnas. Mauritz Agnas på bas och Konrad Agnas på trummor fick spela med Pat Metheny. Det verkar ha gått till så att Metheny ville ha två kompmusiker och hörde sig för runt omkring på gitarrfestivalen på UKK . De repteterade tydligen bara tillsammans ett par timmar, dagen innan spelningen!

(På grund av fotoförbudet är bilden från ett annat tillfälle)



Länk till Pat Methenys hemsida: http://www.patmetheny.com/

Länk till Agnas Bros. hemsida: http://www.agnasbros.com/

Plats och tid: Uppsala Konsert och Kongress, lördag 10 oktober 2015, kl. 19.30-21.30


OLLE EKMAN

BOB DYLAN AND HIS BAND ÄR AMERICANA PERSONIFIERAD

EN MINDBLOWING TRIP GENOM DEN DYLANSKA MUSIKMYTOLOGIN

   

       Bob Dylan, räknad som en av de tre stora, alltså Elvis, Beatles och...ja....Bob Dylan, har idag inte alls samma image som på 60- och 70-talen. Han ligger lägre, han är en turnerande rockare bland andra. Men samtidigt lever han hela tiden i skuggan av allt han hittills gjort och det är väl antagligen inte så lätt. Att inte bli betraktad och bedömd rakt på, här och nu, utan så gott som alltid jämföras med något annat han gjort. Och dessutom verkar ju Bob Dylan i högsta grad vara en konstnärlig sökare som alltid vill gå vidare och vidare. Så nu kanske Uppsala Music-Lovers sticker ut hakan något väldigt när jag påstår att Bob Dylan är framme nu. Han har nått till den optimala spelningen! Bättre än såhär kan det inte bli! Han är 74 år och nu har han hittat hem till slut!

  Han har ett band som är tight, som han spelat ihop med i många år, som säkert kan lira precis vad som helst. Det ska kanske inte längre kallas för ett rockband utan det har snarast utvecklats till ett all-roundband som har rivit skrankorna mellan olika stilar. Snarast ett slags helvasst och rutinerat rock- , blues, jazz och soulband. Bob Dylan´s Band ska givetvis omnämnas. Det består av Stu Kimball, Charlie Sexton, Tony Garnier, George Receli och Donnie Herran.  

  Dessutom har Bob Dylans röst på något osannolikt sätt faktiskt blivit mycket bättre! Även om han ofta har sjungit väldigt bra genom åren med en stor timing, tonsäkerhet och styrka så har han i nu drygt ett decennium  INTE sjungit bra. Rösten har varit sprucken och det har inte hjälpt om han hållit tonen för tonen har i sig själv varit kraxande.  Men nu visar det sig att Bob Dylans röst på något mirakulöst sätt har läkt och att han åter kan lägga på såna där otroliga, mjuka, smekande Dylan-väsningar som framkallar rysningar. Och allt är i rätt tonart. Han varierar även mellan olika röststyrkor och den åldrande, men ändå friska och läkta rösten kan uttrycka och förmedla känslor som kommer både från avgrunden och paradiset.

  Plus att nu är det som om Bob Dylan plötsligt har hittat DET FORMAT där han passar allra bäst. Stockholm Waterfront är en konferenslokal med en scen som är knuten till ett konferenshotell. Det visar sig att det här är en perfekt storlek för Dylan och hans band. Det är en hel del spontant finlir när Dylan spelar live. Mycket av de här blandningarna av folk och rock- och country bygger INTE i första hand på hög volym och om allt ska gå fram till publiken så passar egentligen  INTE jätterarenor. Där kanske det krävs att Iron Maiden eller liknande hårdrockband fyller upp för att det ska låta bra? Undrar om inte detta genom åren egentligen kan ha varit en jättegrej? Bob Dylan kanske hundratals gånger har spelat i alldeles för stora lokaler för storleken och styrkan i hans eget band och detta kan ha varit en starkt störande och frustrerande faktor. Han behöver ofta komma LITE NÄRMARE OCH DÄRMED BLI LITE MER PERSONLIG!  Och nu idag, är det precis så. Och det slår mig för resten att Uppsala Konsert och Kongress säkert skulle passa Bob Dylan alldeles väldigt bra!

 

  Bob Dylan spelar med ett helvasst och rutinerat rock- blues- jazz- och soulband och med åren har han själv blivit en alldeles utmärkt, explosiv och nästan Leon Russell-aktig rockpianist.



     Okej, så var det dags för själva spelningen då. Och det visar sig att med dessa ypperliga förutsättningar och med en gammal och fårad Bob Dylan men ändå skärpt och med suverän sångröst så får publiken åka med på en AmericanaTrip som i alla fall jag sent ska glömma.

     Alldeles i början kommer en lite nertonad, delvis akustisk Things Have Changed från slutet av 90-talet. Det är kanske lite svagt och skakigt allra först, musikerna känner sig fram, men Dylan och bandet jobbar snabbt upp sig till en suverän, lyhörd och skicklig musikalisk nivå.

  Och naturligtvis reagerar man direkt från konsertens trevande start på själva gestalten Bob Dylan. Han är 74 år nu och han ger verkligen ett speciellt intryck. Han är klädd i tjusig mörk jacka och byxor med vita revärer, en ljus, randig skjorta med glitter på, smal slips och en rund hatt. Verkligen häftig dress men jag har aldrig skådat något liknande. Är han ett spöke från den amerikanska Söderns voodo-trakter? Är han en glamouröst klädd gangster? En andegestalt eller en gammal, fårad folkmusiker från Appalacherna? Säga vad man vill men Bob Dylan har verkligen hittat en suveränt mystisk framtoning som tagen ur amerikansk musikmytologi.

  Musiken rullar vidare med en tex mex-låt från Together Through Life, jag har för mig att den heter Beyond Here Lies Nothing. Bob Dylan sitter nu vid flygeln och visar att han är en alldeles utmärkt rockpianist. Han är mest känd för att vara textförfattare och kompositör men jag får intrycket att det har hänt massor med hans pianospel de senaste åren. Legend, rockpoet, kompositör, munspelare, gitarrist, sångare och nu verkar han ha blivit en riktigt, riktigt bra pianist också. 

  I vintras utgavs plattan Shadows in the Night där Bob Dylan sjunger Frank Sinatralåtar och under den här spelningen lägger han in dessa låtar då och då. Och han är även en alldeles utmärkt så kallad crooner. Den åldrande men ändå läkta och mjuka rösten visar sig ha fina nyanser och även djup. Och Sinatra är ju också en del av Americana, den amerikanska musikmytologin. Nu river Bob Dylan Band skrankorna mellan rock, blues och Frank Sinatra. Kanske lite chockartat för en del men såhär vid en mytologisk AmericanaTrip så funkar detta såå bra. Dylan sjunger bland annat de suveräna The Night We Called it a Day och I´m A Fool to Want You.

    Ett par av Dylans egna låtar är She Belongs to Me och Tangled Up in Blue, den senare har av någon påståtts vara "den allra bästa dylanlåten". Och bandet småputtrar på, lyhört och finstämt tuffar musikerna  fram genom de dylanska låtversionerna.

 

  Efter en lång paus blir spelningen klart tuffare. Rockaren High Water följs av den stentuffa bluesen Early Roman Kings med en nästan Leon Russell-aktig Bob Dylan på flygel.

  Här kan man skjuta in att Bob Dylan and His Band i många år haft ett slags "bakvänt" och "återhållet" sätt att spela tuffa låtar som jag tycker är speciellt för just dem. Låten Early Roman Kings inbjuder verkligen till att fläska på med långa tjutande gitarrsolon och drillande piano. Men det dylanska sättet är inte sådant. I stället stänger bandet liksom in låten, dämpar ner den och klämmer bara fram något enstaka gitarrtjut då och då. Och Bob Dylan väntar och väntar och väntar och så äntligen kommer pianoackorden. Den här stilen gör att det efter en stund har laddats upp en kolossal, tillbakahållen energi. En energi som verkar finnas inuti låtens själva skelett. Kanske är det ungefär det här som Eric Clapton en gång berättade om för en reporter; "Bob spelar totalt bakvänt och fel men så ett år senare kommer man på att han gjorde helt rätt. Det är bara det att han märkte direkt hur han skulle göra, och för mig tog det ett år..."

  Dylans suggestiva, smått spöklika Scarlet Town är underbar. Även fler Frank Sinatralåtar följer och på slutet är de moderna klassikerna Long and Wasted Years och Love Sick av Dylan mäktiga och magiska. Mycket skelett-energi där.. .

    Och under hela konserten spelas det upp en film i huvudet på mig. Drömska fantasibilder från USAs avkrokar.: En highway i gryningen. Ett schabbigt motell. Ett jazzband på ett trångt danshak i en småstad. En spelhåla med taskiga vibbar och suspekta män vid biljardbord och en bardisk. Morgonsolens första strålar över väldiga vetefält. En fallfärdig trävilla i en sank, igenvuxen trädgård i New Orleans. En nedlagd rostig bensinmack där en man i cowboyhatt sitter i en vilstol. White Trash i Scarlet Town där jag stöter ihop med en junkie-whore på en bakgata. Americana-filmen rullar på och på...... och nu ser jag bilder från mitt eget liv också,. Solljus i skogen någon gång i tonåren. Rum i källaren under någon slags danslokal, En övergiven kyrkogård med ett stort träkors i mörkret vid en stenmur. Stora öde hus. Min brorsa som är fem år och springer ut på en livsfarlig stenpir medan stormvågor slår upp ovanför honom. Min obehagliga sanndröm om en avrättning förra sommaren.... Jag är sex år och åker skridskor på en sjöis vid Fagersta med min pappa.  Bob Dylan kommer åt såna nivåer av förtvivlan, glädje, sorg och lycka att det känns som att hamna på någon slags transcendental, övernaturlig nivå. Och till slut är det som att det inte går att försvara sig längre mot musiken, känslorna och bilderna i medvetandet... Bredvid mig ställer sig folk upp och vrålar och själv snyftar jag....

 

 

  

  Efteråt kommer jag att tänka på ett yttrande om Bob Dylan av folkmusikern Dave van Ronk 1965: "This is impossibly good. How can a human mind do this?"

 

    (pga. fotoförbudet är bilden från ett annat tillfälle.)



   Och så till slut trängseln ut från Stockholm Waterfront. Och trots att detta var fantastiskt så hör man såklart även osäkra, tvivlande kommentarer i luften från alla dessa hedningar, de oförstående, icke-troende ; "Ja dom här Frank Sinatralåtarna var ju för fan inte bra alltså" , "Och den där låten som handlar om how many roads var ju omöjlig att känna igen. Jag förstod inte att det var den." "Okej en del var väl bra, men..."  Som vanligt på en Dylanspelning alltså . Det är nog väldigt sant det där att när det gäller Bob Dylan så är man antingen frälst, och kanske till och med en dylanolog, eller också är man inte intresserad. Det verkar inte finnas några mellanlägen....

 

  Själv hör jag såklart till dom sedan länge frälsta och medan jag tar mig till uppsalatåget med musik, drömbilder och avsnitt ur dylanbiografier snurrande i huvudet så minns jag ett yttrande av folksångaren Dave van Ronk som 1965 sa om Bob Dylan : This is impossybly good! How can a human mind do this?"

 

OLLE EKMAN


Plats och tid: Stockholm Waterfront, måndag 5 oktober 2015, kl. 19.30-21-30