Om

JAG HÅLLER ETT ÖGA PÅ MUSIKSCENEN

Jag heter Olle Ekman och är frilansjournalist i Uppsala. Det är jag som driver och skriver bloggen Uppsala Music-Lovers och håller ett öga på musikscenen. Frilansfotografen Palli Kristmundsson, Uppsala, medverkar med tjusiga bilder. Om inget annat anges är bilderna tagna av Palli Kristmundsson.

   Tanken är att jag ska hänga runt på Uppsalas musikscen och göra reportage. Varken mer eller mindre. Fotografen Palli kommer säkert att hänga runt han också, då och då. Jag tänker mig att etablera kontakter, gå på gigs och så småningom kanske göra lite mer djuplodande reportage om vissa artister, låtar och repetitioner. Jag hoppas så klart bygga upp en läsekrets så följ bloggen gärna och kom med reportagetips om du vill. Jag är allätare och lyssnar på allt från Lady Gaga och gangsta-rap från djupaste Gottsunda till Igor Stravinskij. Helt enkelt.

Olles mobil, reportage och recensionstips: Nytt mobilnummer: 076-2258633

Bilden kan innehålla: 1 person

Bilden kan innehålla: 1 persondin profilbild

Olle Ekman, text

Palli Kristmundssons profilbild

 Palli Kristmundsson, foto

Visar inlägg från juli 2016

Tillbaka till bloggens startsida

DOUG SEEGERS COUNTRY-MUSIK GÅR RAKT IN I HJÄRTAT!

HAN KAN VARA PÅ VÄG ATT BLI STORSTJÄRNA!

   Tänk er en utfattig countrymusiker som dricker sprit varje dag och knarkar. Han spelar och sjunger på gatan  på dagen och på nätterna sover han under en bro. Han upptäcks nästan av en slump av ett tv-team och då börjar hans resa mot stjärnorna. Det här låter nästan som taget ur en film eller en roman, eller hur?

     Ni ska dock veta att det finns en sån sannsaga på riktigt! Musikern heter Doug Seegers, han är från Nashville, Tennesse och i söndags kväll stod han på scen i Parksnäckan i Uppsala tillsammans med sitt band. Javisst har jag tyckt ibland att "country är för sentimentalt" och "country är alldeles för smäktande och sötsliskigt" men här fick jag nu höra en country- artist, vars låtar gick rakt in i hjärtat.

                             

                         Olle Ekmans foto.

                                  

                

                                                                                                                                                                 Foto; Olle Ekman


Doug Seegers i Parksnäckan. Han har en sån feeling  i sitt framförande att låtarna går rakt in i hjärtat. Dessutom är hans  låtskrivande nästan ofattbart bra. 


    Doug Seegers har en väldig förmåga att väcka känslor. Hans sångröst är imponerande. Han har stark röst med stort omfång och han klarar också små variationer och besvärliga tonartsbyten. Doug Seegers tycks också vara totalt befriad från attityder och glamour. Han verkar helt enkelt vara en väldigt vänlig och ödmjuk man som står där och spelar med sitt band. Varken mer eller mindre. Första låten heter Angies Song. Det är en vacker och mjuk kärleksballad som sjungs med stor och ärlig inlevelse.  Det finns country i denna låt men även en liten del jazz i soundet. Doug kan spela många olika stilar och genom att också rytmerna byts och varieras så blir den här spelningen aldrig tråkig.

  Walking on the Edge of The World följer. Lite tuffare nu. Den här låten kan väl kallas för country-rock. Den är medryckande och melodisk och kanske håller Doug Seegers på att få en hit med den? Jag tycker också att jag hör ett visst "Bob Dylanstuk" i den. Så kommer Poor Me som är en av dessa urtypiskt smäktande countrylåtar på temat "svartsjuk man som super för att glömma." Slidegitarr och fiol gör nästan att Hank Williams ande frammanas i denna magnifikt självömkande sång: "Bartender keep on pouring till I´m blind and cannot see." Doug Seegers högklassiga country-röst fyller även  denna sång med mening.  

                                                 


 I ett uppehåll mellan låtarna berättar Doug för publiken att Jesus betyder mycket för att han ska kunna behålla sin nykterhet. Sedan kör han en gospel som heter Take the Hand of Jesus. Det här är verkligt genuin sydstats-hallelulja-musik. Jag brukar inte gilla sådant men den här gången upplever jag texten på ett nytt sätt.

 Efter paus kommer Doug Seegers support-act Alexis Taylor in och Doug och Alexis sjunger ett par låtar tillsammans: Your Side of the Bed och Blame it on the Whisky . Och visst är det så, käre läsare, att det är mycket frossande i alkoholism, otrohet, slagsmål, hembränning och brottslighet med mera i countrytexter.  Kombinerat med den smäktande musiken är det lätt att det blir översentimentalt. Men tack vare att Doug Seegers har sån ärlig feeling så blir hans låtar aldrig sötsliskiga. Låtarna  känns genomärliga. Doug Seegers är på riktigt!

  Looks Like My Baby Lost Her Way Home Again är en smått jazzig swing- och bugglåt. Här märks åter Dougs talang som låtskrivare.  Själv har jag tyckt att all country låter ungefär likadant men Doug Seegers visar att det finns många olika stilar med olika rytmer och sound. Han verkar kunna skriva låtar inom alla countryvarianter och låtarna är suveräna, ja nära nog geniala.             

   Down to the River är en av spelningens allra bästa låtar . Det är en sång om personlig omvändelse. Den handlar om en man som går ner till vattnet för att tvätta bort sina synder. Man får en känsla av att detta handlar om Doug Seegers när han slutade supa och knarka. Martin Björklunds vemodiga fiol lyfter den till mästerliga höjder. Så kommer  She´s in a Rock´n Roll Band. Den är enligt Doug en blandning av Bluegrass och Heavy Metal. Bandet spelar suveränt denna "Heavy Grass" låt.

Mot slutet kommer spelningens verkliga höjdpunkt. Den heter Don´t Laugh at Me. Texten vädjar till oss att tänka på de utslagna personer som bor på gatan: " Don´t laugh at me, dont call me names, dont get your plesure from my pain". Detta är textrader som går rakt in i hjärtat.  Och till slut frågar Doug publiken : "How many of you count your blessings" ( Hur många räknar efter hur mycket ni har att vara tacksamma för?) Det finns säkert en och annan i publiken på Parksnäcken som behöver höra detta.

Helhetsintrycket av allt detta är att Doug Seegers är en mycket begåvad country- sångare, en god gitarrspelare och en fantastisk låtskrivare. Men framför allt har han ytterligare en egenskap. Hans musik och texter kommer från hans hjärta. Och därför går låtarna också rakt in i publikens hjärtan.

Doug Seegers har satt ihop sitt turnéband av svenska musiker. De är Erik Jansson, slidegitarr, Mai Agan, bas, Simon Wilhelmsson, trummor, och Martin Björklund, fiol och gitarr.

  Doug Seegers hade även med sig en support-act på Parksnäckans scen. Kanadensiskan Alexis Taylor gjorde dels en egen, kortare spelning före Doug Seegers, dels var hon med och sjöng duett med Doug i ett par av hans låtar. Alexis Taylor gav intryck av att vara en väldigt begåvad låtskrivare med ett  charmigt, rakt och känslofyllt gitarrsound. Ensam på scenen med sin gitarr framförde hon egna låtar som Shame on You och How Do You Sleep. Hon fick även med publiken i allsång och handklappning med en cover av Johnny Cashs Ring of Fire.


                       IMG 5522

            Alexis Taylor är Doug Seegers support-act. Hon är en begåvad singer-songwriter i sin egen rätt.


        Relaterad bild

       Det var mängder av folk i Parksnäckan. Uppsalapubliken håller på att ta Doug Seegers till sitt hjärta.


                                                                                                                                                                          OLLE EKMAN


  Länkar till musiken:  (You Tube-klippen är från andra platser men låtarna är samma som i Parksnäckan):

https://www.youtube.com/watch?v=hN7P2ivXYCI

https://www.youtube.com/watch?v=MnoxGOF2mEU

https://www.youtube.com/watch?v=35GHFkas8jU




                              Plats och tid: Parksnäckan, Stadsparken Uppsala, söndag 24 juli, kl. 19.30 - 21.30

THROW ME SOME BOWIE LYFTER FRAM DAVID BOWIES LIVSVERK!

EN SUVERÄN TRIPP FRÅN SPACE ODDITY TILL LAZARUS.

      Det är ett maffigt rockband som kommer in på Parksnäckans scen. Bandet har tre elgitarrister, bas, trummor och två bakgrunds- och förgrundssångerskor. Detta är Throw Me Some Bowie som främst är ett coverband, specialiserat på David Bowies låtar. Enligt uppgift så har bandet funnits "ett bra tag" men det verkar vara just nu som karriären håller på att ta ordentlig fart. Detta är en tribut-spelning, det vill säga en hyllning till David Bowie och hans verk. En sådan spelning är lite speciell. Den viktigaste personen ikväll är naturligt nog David Bowie. Som publik tänker man säkert mer på Bowie än på  rockbandet Throw Me Some Bowie från Uppsala. Dock visar det sig ganska snabbt att det här bandet klarar av att göra tuffa tolkningar och nästan når samma klass som musikerna på David Bowies plattor.

  Uppsala Music-Lovers anser att David Bowie, som avled i januari I år, var en mycket typisk engelsk artist och även en typisk londonartist trots att han bodde länge i USA. Engelsk pop- och rock har en viss tradition av artisteri, en konstnärlighet och strävan efter nyskapande som till exempel amerikansk rock ofta saknar. I USA bygger man mest på etablerade stilar som blues, rock´n roll och country. I London däremot har det periodvis funnits  en mer experimenterande, nyskapande och konstnärlig rockmusik och även ett  häftigt, artistiskt klädmode..David Bowie växte upp i södra London och han var verkligen en konstnärlig, kreativ och smakfull artist.


     Bildresultat för david bowie

      

    David Bowie bytte stil flera gånger och just detta att byta musikstil och även blanda stilar blev typiskt för honom. Men det går också att indela David Bowies karriär i två  tydliga "grundperioder". 1965- 1975 komponerade han en tuff, vacker och melodiös rockmusik och han skapade ett speciellt "bowiesound"  men från och med slutet av 70-talet lät han på andra sätt. Han la in populära stilar som disco, dancehall och synthmusik i låtarna och det fanns så småningom även ett visst flörtande med heavy metal, base and drum och hiphop.  Han blandade vissa sound på nya sätt och hans musik utvecklades kraftigt. Mot slutet av sitt liv hade David Bowie blivit en slags experimenterande  avant-gardemusiker.


 Gitarristen och kapellmästaren Lennart Wåhlin talar om för oss att kvällens spelning  i Parksnäckan kommer att spänna över David Bowies hela karriär i kronologisk ordning.  Den första låten inleds med en enda lång, lång gitarrton. Till slut kommer sången in: "Ground Control to Major Tom...". Det här är låten Space Oddity som på sin tid gjorde David Bowie känd. Den spelades bland annat flera gånger i högtalarna på en Rolling Stones-gala i London 1969. Låten byggs upp mer och mer och  den bärs upp av ett mäktigt " Mick Ronsonaktigt" elgitarrsolo. Det kommer säkert att bjudas på mängder av skickligt gitarrspel den här kvällen! På scenen står tre elgitarrister som antagligen är kapabla att leverera mäktiga ljudväggar.

  Så småningom spelas Life On Mars, den smäktande balladen om en tonårsflickas ensamhet. En massiv hit för David Bowie. Bandet kör på, volymen höjs och spelningen blir bättre och bättre. Bandet har nu kommit fram till David Bowies Ziggy Stardust-period. Vi får höra Starman som var en stor singelhit. LPn den kom från var The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars och David Bowie var här ganska tydligt inspirerad av singer-songwritertraditionen.  Det här är en av Bowies plattor där man kan ana kopplingar till Bob Dylan.

   Så spelar Throw Me Some Bowie Walk on the Wild Side av Lou Reed. Det är för att uppmärksamma att det var David Bowie som tog Reed till London och producerade Reeds tidlösa Transformer, den platta som fick honom att bli en rockstjärna i sin egen rätt. Lou Reed hade då faktiskt varit  på väg att dra sig tillbaka och sluta med musiken. 

  Bandet fortsätter att leda oss genom sjuttiotalet med låtar som Sorrow, Rebel Rebel och Young Americans.  Det är nu, efter en fjorton, femton låtar som konserten blir riktigt intressant. Slutet av 70-talet närmar sig och Bowie går in i en tydlig ny period. Musiken låter annorlunda, han tar in disco- och syntsound och han sätter  ihop ljudet och rytmerna på nya sätt. TMSB kör Breaking Glass från plattan Low 1977, Heroes från Heroes 1977 och Boys Keep Swingin´ från Lodger 1979. Så följer discolåten Fashion från 1980 och så en slags återkoppling till Space Oddity med en ballad om Major Tom som heter Ashes to Ashes.

  Så görs nedslag ungefär ett decennium senare. Buddha of Suburbia är en mycket vacker lyrisk ballad med en del jazzsaxofon och soulkänsla.  Afraid of Americans är helt klart en verkligt nyskapande låt som bygger på hip- hop och base drum-rytmer och som verkligen drar iväg i nya riktningar. Även New Killer Star har ett nytt, smått skruvat sound. David Bowie har nu kommit ganska långt från Ziggy Stardust. Han flörtar med avant-gardistisk rock och även med hip-hop och ibland med Heavy-metalsound.

  Till slut kommer, inte alls oväntat, den låt som släpptes alldeles efter David Bowies död. När TMSB sjunger Look up here, Im in heaven" så är det så att nackhåren reser sig på en ! Om man lyckas göra sin egen död till ett offentligt konstverk då är man sannerligen en stor artist! 

  Det är alltså rockbandet  Throw Me Some Bowie som har förmedlat allt detta och tagit publiken på en fantastisk tvåtimmars tripp genom David Bowies livsverk. Det här bandet får ett högt betyg. De tre elgitarristerna är suveräna och de båda sångerskorna Åsa Thulin och Sara Szyber ska nämnas speciellt.

    Olle Ekmans foto.


                                                                                                                                                                                      Foto:Olle Ekman                                                                                                                                         

   Throw Me Some Bowie är ett maffigt rockband. Sättningen innehåller tre elgitarrer som bygger upp tjutande ljudväggar och spelar helvilda solon. Det låter inte helt olikt Mick Ronson som var gitarrist i David Bowies alias Ziggy Stardusts The Spiders From Mars.

 

  Throw Me Some Bowie består av Lennart Wåhlin; sång och gitarr, Karl-Johan Samuelsson; gitarr, Magnus Larsson; gitarr och sång, Joakim Jähnke; bas, Putte Saavedra; trummor, Åsa Thulin; sång och Sara Szyber; sång.


 

Image result for david bowie Lazarus


      När man lyssnar på låten Lazarus så är det så att nackhåren reser sig på en! David Bowie gjorde sin egen död till ett offentligt konstverk. Han var en genial, gränsöverskridande musiker och konstnär.


      Länk till David Bowies Lazarus: https://www.youtube.com/watch?v=y-JqH1M4Ya8





OLLE EKMAN

Plats och tid; Parksnäckan, Stadsparken, Uppsala, lördag 2 juli kl. 19.30-21.30.