HAN ÄR FEMTIO PROCENT SOUL-MAN, TRETTIO PROCENT BLUES-MAN OCH TJUGO PROCENT KAVAJ-CROONER!

  

    Så har då Uppsala Music-Lovers förutfattade meningar än en gång visat sig vara felaktiga. Jag trodde att det var en avdankad och ointressant gammal schlager-farbror som skulle komma till Botaniska. Det var nära att jag inte gick dit. Som tur var struntade jag inte i showen och jag fick lära mig mycket om Tom Jones.

  Jag trodde att han var en engelsk sångare som hade några hits på radio när jag var liten. Nu fick jag klart för mig att Tom Jones är mycket mer än så och att han har haft en karriär som pågått hela tiden sedan sextiotalet. Jag upptäckte också att Tom Jones är mycket mer förankrad i amerikansk soul-tradition och blues-tradition än i engelsk pop. Plus att han dessutom har  något av en elegant Frank Sinatra över sig.  Man skulle kunna säga att han är femtio procent soul-man, trettio procent blues-man och tjugo procent kavaj-crooner. Jag fick också klart för mig att det här är en man som sjöng i Las Vegas samtidigt som Elvis Presley, som umgåtts med Beatles och som hela tiden varit en stor entertainer. Nu vet jag att Tom Jones är en världsartist som brås mer på Muddy Waters, James Brown och Motown än han brås på brittisk rock. Det visar sig också att Tom Jones show är suveränt arrangerad. Inte en död sekund på nästan två timmar!


Bildresultat för tom jones i uppsala


Uppsala Music-Lovers har nu insett att Tom Jones är en legendarisk och rutinerad världsartist. Han ger intryck av att  vara djupt förankrad i amerikansk soul och blues även om han kanske är mest känd  som en crooner som spelat  in schlager-hits.

 

  Bandet kommer in på scenen och följs av huvudpersonen Tom Jones.  Bandet kör igång direkt med ett tufft och mycket högljutt blues-drag. Redan efter några minuter står det klart att det här inte kan vara fråga om någon avdankad gammal gubbe. Visst är det mycket nostalgi när Tom Jones sjunger men alla låtar är packeterade i så frächa och tuffa  arrangemang att showen är helt tidsenlig. Eller så är det kanske så att Tom Jones låtar är tidlösa, att de alltid är bra?

  Efter en stund kommer den låt som Tom Jones möjligen är mest känd för under senare år, nämligen soullåten Sex Bomb. Kanske är det till och med den som han är allra mest känd för. Vem vet? Den visar i alla fall att han fortfarande anstränger sig för att bygga upp en spänning gentemot kvinnorna i publiken.

  Mellan ett par låtar berättar Tom Jones om sin vänskap med Elvis Presley. Han uppträdde  i Las Vegas på 70-talet samtidigt som Elvis. De två lärde känna varandra och blev goda  vänner. Tom Jones säger att  Elvis påverkade honom genom att han lärde ut en lång rad gospels. Som ett exempel bjuds vi på gospeln You Got to Belive och via en blue-grass-footstomping-låt är spelingen framme vid en låt som jag personligen starkt förknippar med Tom Jones, nämligen Delila. När jag var liten förstod jag inte texten. Nu förstår jag och det är verkligen en ruskig text. En man har låst in sig efter att ha mördat sin käresta och nu väntar han på att polisen ska ta sig in och ta honom: "So  before they come to break down the door "...

  Tom Jones fortsätter på evergreen-spåret och det är kanske med såna här låtar som han han har nått ut till flest människor. Green Green Grass of Home är den kända supernostalgiska  balladen om en man som sover och drömmer om sin barndomsstad och när han vaknar upptäcker han att han befinner sig många, många mil därifrån. Jag minns Jan Malmsjös svenska version En sång en gång för länge länge sen som låg på Svensktoppen i massor av veckor.  För mig är den här låten den kanske starkaste symbolen för sextiotalet som jag känner till. Publiken gungar med i låten som verkligen gör skäl för benämningen evergreen. Så styr Tom Jones in spelningen på Elvis Presley igen med Elvis Presely Blues och därefter kommer The Tower of Song  som handlar om livet som artist. Texten berättar att det var förutbestämt att Tom Jones med sin gyllene röst skulle stå på scen och sjunga.  

  Så småningom kommer ännu en evergreen. Det är I´ts Not Unusual som jag minns från Tio i Topp på 60-talet.  Den är lite omarrangerad, åt jazzhållet, och arrangemanget gör att den inte känns uttjatad. Tom Jones gör så med flera av sina låtar. De smakfulla arrangemangen får uppträdandet att hela tiden kännas fräscht. Det låter inte exakt som på skivorna. Bandet drar så igång det sexiga öset från Sex Bomb igen och nu spelar dom You Can Leave Your Hat  On. Tom Jones är som sagt känd för att lägga in sexiga associationer i låtarna. Ända sedan 60-talet har han haft denna "sexiga image". 

  James Bondlåten Thunderbolt utvecklas till  ett  allt vildare och  delvis improviserat rockmedley med suveräna elgitarrer som blir tuffare och tuffare och medan bandet spelar går Tom Jones av scenen.  Till slut upphör den tuffa rocken och alla musiker försvinner. Dom ropas in igen och gör två extranummer: Princes You Don´t Need to be Rich är Tom Jones postuma hyllning till artisten Prince. Allra sist kommer den medryckande Strange Things Happen Every Day.   När musiken tystnat och alla på scenen bugar sig och tackar så säger Tom Jones att han är där han är tack vare oss, tack vare publiken.

   Efteråt är det bara att konstatera än en gång att det här inte alls känns som någon gammal skåpmat. Showen är helt modern och adekvat. Det är naturligt nog många gamla låtar men låtarna håller med hjälp av nya arrangemang. Och vilka årtal låtarna är gjorda spelar egentligen ingen roll.Tom Jones är se- och hörvärd för att han är en stor stor entertainer med en fantastisk sångröst. Det är ingen slump att han har uppträtt och sjungit på samma nivåer som Elvis Presley och Frank Sinatra.

  Uppsala Music Lovers har inte namnuppgifter på bandet som kompade Tom Jones, men jag återkommer när och om jag får fram musikernas namn. Jag kan dock konstatera att det var ett superproffsigt rockband med uppåt en tio medlemmar som var kapabla till ett väldigt mäktigt och tufft sound.

 

OLLE EKMAN



Plats och tid: Botaniska trädgården, Uppsala, onsdag 3 augusti kl. 20-22.