En gång för väldigt länge sedan var jag på rock en sommarkväll i Skräcklan i Vänersborg. Först spelade ett par lokala band och sedan kom Claes Yngström och Sky High. De var kända för att spela Jimi Hendrixlåtar och när dom drog igång så låg plötsligt evenemanget på en mycket högre nivå. De lokala banden var i och för sig duktiga men det var Sky High som fick mig att förstå vad GRUNDÖSET är för något. Det hela handlar om rytmsektionen, bas och trummor. När det finns en dånande, jämn, stenhård rytm, som ett framrusande snälltåg, som får låtarna att lyfta, då är det fråga om GRUNDÖSET. Jag minns vad jag tänkte den där gången i Skräcklan: "Helvete, det här öset är ju något helt annat än dom där andra banden." Sedan dess har jag gjort en indelning av bra och dåliga liveband. Dom bra banden har GRUNDÖSET. GRUNDÖSET är det som skiljer agnarna från vetet.    

     Men på Katalins sommarklubb på onsdagskvällen så får jag mig en läxa. Det första bandet är Fredrik Hardenborg och The Freediving Blues Band. Det här bandet har ingen trummis och därför saknar dom så att säga GRUNDÖSET.

  The Freediving Blues Band botaniserar i den amerikanska musikmyllan, inte helt olikt vad Bob Dylan har gjort på sina skivor det senaste dryga decenniet. Man föreställer sig att man är bland skogarna och kullarna i någon amerikansk avkrok. En lite fånig schablonbild kanske, men vad är det för fel på schablonbilder? Det är folk och country och i någon låt en slags ur-rock´n roll. (Kanske är det detta som kallas bluegrass). Naturligtvis håller bandet takten men det är alltså inte med dånande trummor.  Man använder enkla medel, Fredrik Hardenborgs akustiska gitarr markerar rytmen tillsammans med sångerskan Carolina Rimsén på marackas. Det räcker. Det blir tillräckligt ösigt utan GRUNDÖSET.

 Freedivin Blues Band

 The Freediving Blues Band botaniserar i den amerikanska musikmyllan inte helt olikt det Bob Dylan gör på sina senaste skivor. Fr. v. Mattias Fredriksson, Fredrik Hardenborg, Carolina Rimsén och Janne Gezelius.


     Resultatet av den här lågmäldheten är att nyanserna i den amerikanska folk- och countryrocken framträder  tydligt. Man hör verkligen sången, gitarren basen och munspelet var för sig och bandet får karaktären på varje låt att framträda. Själv har jag nog varit benägen att klumpa ihop den här sortens musik till någon slags "hästjazz" men här är varje låt personlig. Spelningen blir till en resa, kanske på slingrande byvägar genom ett arketypiskt Virginia mellan pubspelningar och olyckliga kärlekar. Och inne i ett slitet kök kan man kanske se en hembränningsapparat stå och puttra.

    Ingen låt är riktigt den andra lik. Jag är ingen expert men musiken heter sådant som bluegrass, countryrock, country, och tidig rock´n roll. Den stil det är minst av är, trots bandets namn, blues. Titlar är t ex ,"It's Ryan It's Ryan you asshole" "Love You till I'm About to Leave" och "A Word About my Baby" Låtarna är dels Fredrik Hardenborgs egna men bandet spelar också ett par covers.

    Efter spelningen berättar Fredrik Hardenborg:

"Jag har haft andra band och spelat annan musik tidigare. Ett tag var det som om jag inte kom vidare. Det gick inte att göra något nytt. Men så råkade jag lyssna på en skiva med Johnny Cash . Och då hände något. Jag insåg liksom att det var det här som var grunden. Det var så här enkelt alltihop var egentligen."

  The Freediving Blues Band består av Fredrik Hardenborg, gitarr, Janne Gezelius, bas, Carolina Rimsén, sång och Mattias Fredriksson, combo.

 

   Nästa band heter Å och här är blir fråga om något helt annat än amerikansk countryrock. Man kan nog kalla Å för ett proggrockband eller kanske ett fusion-rockband även om det är svårt att placera in dem i någon genre. Bandet består av Joel Öhlund, gitarr, Erik Wallin, trummor och Milovan Fredriksson, bas. De spelar avancerad rock som är svår att kategorisera. En blandning av folklåtar, hårdrock och jazz som innehåller långa partier med improvisationer.  Visst har det här bandet GRUNDÖSET även om det nog är den avancerade instrumentalismen som är det viktiga och inte rytmen.

  Å spelar en tung blandning av olika musikstilar. Inslagen av svensk folkmusik i deras proggrock är karaktäristisk för bandet. Fr.v. Milovan Fredriksson, Erik Wallin och Joel Öhlund.




Fr.v. Jacob Lundkvist, Mattias Makinen och Gustaf Simonsson i Struts spelar rock, helt enkelt. Varken mer eller mindre.

  Onsdagskvällens sista band heter Struts. Dom består av Gustaf Simonsson på bas,  Jacob Lundkvist, gitarr och Mattias Makinen, trummor. Struts är lite av en motsats till Freediving Blues Band. Här handlar det helt och hållet om GRUNDÖSET. Stilen är som Gustaf Simonsson säger "helt enkelt rock". Jag tycker att det låter typiskt  engelskt. Engelsk indierock eller pubrock. Killarna i jeans, jeansjackor och yviga kalufser skulle mycket väl kunna höra hemma på någon musikpub i en schabbig industristad som Birmingham eller Huddersfield
  
     Eftersom Struts uppträdande baseras på  GRUNDÖSET så måste trummisen framhållas. Han är verkligen en färgstark figur. Han heter  Mattias Makinen och sätter sin prägel på hela giget. I början startar han upp GRUNDÖSET med ett allt starkare och tuffare solo och i fortsättningen dunkar han på utav bara helvete. Han är inte en trummis som sitter i bakgrunden och håller takten utan han driver personligen spelningen framåt  med gester och grimascher och ett oerhört GRUNDÖS .

  "Det här är vår tredje spelning över huvud taget berättar Gustaf Simonsson. Han tycker att det är kul att spela på Katalin. Och när jag ber honom karaktärisera musiken påpekar han  igen:

  "Det är rock helt enkelt. Varken mer eller mindre. "

--------------------------------------------------------------------------------

  Länk till fler foton: galleri.2or4.se

  Länk till Katalin and All That Jazz: www.katalin.com

  Länk till Fredrik Hardenborg and The Freediving Blues Band: www.freedivingbluesband.com

Plats och tid: Katalin and All That Jazz, onsdag 6 augusti 2014, kl.20-23