När jag tänker på Kulturnatten så tänker jag på en speciell stämning som finns mitt emellan sommar och höst. En mörk kväll då det fortfarande är lite ljumt i luften. Och så dofterna och alla ljusen. Det är lite medeltida gyckel över det hela, lite internationellt och en lite mystisk stämning. Här och var sitter kulörta lyktor i många färger och gula, gröna och blå lampor. Det doftar från stånden med mat från olika länder och det hörs musik från olika scener runt om i staden. Och så är det förstås allt folket. Det är som en medeltida marknad i kvarteren runt domkyrkan och Fyris torg. Ett myller av människor som sakta rör sig mellan marknadsstånden och de olika evenemangen. Det är en spännande kväll för kulturella upplevelser.

      

         Publiken tar plats

                                                               

                                                             Publiken börjar anlända till Fyristorg: Musiktorget

 

  Jag startar eftermiddagen och kvällen med att hålla till på Fyristorg.  Där spelar 26 rockband på 13 timmar. Varje band har en halvtimme till förfogande och arrangörerna Ljudbild Uppsala klarar det hårda programmet genom att växla mellan två scener, en stor och en liten.

  Flera av banden känns igen från Katalins sommarklubb. Jag lyssnar en andra gång på Per Adman och trubaduren Daniel Hollingworth som jag även nu tycker påminner väldigt om Bob Dylan under sina folk- år i början av 60-talet.  En och annan person slår sig ner mitt på gatstenarna på torget och efter en stund tätnar åskådarleden lite mer. Det är en vacker hösteftermiddag och när programmet kommer fram till några som heter Orient Squeezers så visar det sig att det här bandet är något alldeles speciellt. Konstellationen består av herrar i övre medelåldern , bland annat utrustade med elgitarrer och det indiska instrumentet sitar.  Och så kör dom igång med en fantastisk form av elektrisk indisk rockmusik som bygger mycket på improvisationer och som bara fortsätter och fortsätter.  Upplevelsen av musiken skapar inre bilder av orientaliska miljöer. En flummig musik, ragor med rockkomp, och musiken bara fortsätter och fortsätter... Till slut minns jag inte längre om det har varit uppehåll mellan låtarna eller om alltihop är en enda låt.

 

 Orient Squeezers

                                                                                                                                                                           Foto: Palli Kristmundsson

  Pål Johnsson t.v. och Håkan Almkvist i Orient Squeezers spelar fantasieggande indisk musik med rockkomp.

   

   Det finns som sagt en lite mystisk stämning hos de mättade färgerna i den vackra hösteftermiddagen som jag tror bidrar till mina inre bilder. Bilder av indiska tempel och indiska bakgator med ett myller av människor i färgglada kläder. Starka dofter av främmande kryddor, Mystiska, överfulla prång och gränder där man kan gå vilse och det knappt går att skilja på verklighet och dröm.  Så fortsätter den här musiken länge och länge. En musik för att drömma sig bort alltså.

  Bandet Orient Sqeezers består av: Håkan Almkvist, Sitar, Debasick Mukherjee, Tabla, Bobo Andersson, elgitarr, Paul Johnsson, kontrabas, och elbas och Hasse Bruniusson, slagverk.

  Lite senare på eftermiddagen går ett band upp på scenen som ser ut som om de skulle kunna vara ett hårdrockband. Imagen är sådan. Killarna är Jesus-liknande och den korta tjejen som verkar vara sångerska har bilder på två dödskallar på t-shirten. Enligt spellistan heter bandet Mad Artwork och frågan är om det jag nu får höra kommer att gå till Uppsalas rockhistoria? En stund får jag för mig att detta är ett engelskt band eftersom det låter så bra. Jag tror inte att det kan finnas nåt sånt här i Sverige. Men sångerskan säger att de kommer från Uppsala.

  Efter att ha lyssnat en stund kan jag bara konstatera att jag inte visste att det fanns ett Led Zeppelin i Uppsala. Nja, de kanske inte låter exakt som Led Zeppelin men vad jag vill säga är att det låter lika musikaliskt självständigt som Led Zeppelin. Tro det eller ej. Mad Artwork spelar sin egen hårdrock och ingen annans. Det är inte någon av de allra hårdaste formerna utan man kan nog säga att det är på gränsen mellan rock och hårdrock. Och visst hörs influenserna från band som Deep Purple, Jethro Tull och just det, Led Zeppelin.

 

           

Mad Artwork

                                                                                                                                                                     Foto: Palli Kristmundsson

   Man undrar om den här spelningen kan ha varit Mad Artworks stora genombrott? Väldigt bra var det i alla fall.

  

   Musiken växlar mellan partier med vackra, nästan sakrala, lugna melodier och så kommer det utbrott av dånande hårdrock. Men hårdrocken är inte bara präglad av hårdrockackord utan i de mäktiga, dånande partierna finns det också mycket av vanliga dur- och mollklanger. Det gör att det inte bara blir vanlig hårdrock utan att det också då och då låter som fusion eller progressiv rock. och även lite som klassisk musik . Och då och då når Mad Artwork upp till hårdrockens dånande klassiska sound som man inte riktigt vet om det låter heligt eller djävulskt.

   Efter ett tag syns allt fler leenden i den ganska fåtaliga publiken på torget och tre tjejer i publiken som fastnat för Mad Artwork är Kamilla Fagerberg, Emma Wiberg och Karin Gustavsson.  Kamilla säger "De är verkligen musikaliska."

  Det hon säger kan ju låta rätt självklart och intetsägande men jag håller med om att det är verkligen är vad det här bandet är. Musikaliska. Det finns en känslighet och lätthet när dom spelar och man får en känsla av att dom lika gärna skulle kunna gå över i klassiskt eller jazz. Man undrar om det är Mad Artworks stora genombrott vi är med om på Fyristorg? Bra är de i alla fall.

  Mad Artwork består av Terese Persson, sång, Simon Forsberg, Bosoki, akusisk gitarr, banjo, Gabbi Dluzewski, gitarrer, Daniel Dluzewski, bas, Andreas Berglund, trummor.

    Medan färgerna djupnar och skuggorna blir längre märks kulturblandningen i de gamla kvarteren intill Fyristorg och över alltihopa höjer sig Domkyrkan, Uppsalas katedral. En stund hörs hårdrockens mäktiga klang från Mad Artwork som stiger från torget mot katedralen och försvinner upp bland kyrkspirorna. Och så är det förstås alla dofterna av mat. Tahiländska wokrätter och nybakat bröd som säljs i kiosker på torgen,. och kryddoftande soppor vid Saluhallen. I närheten av Saluhallen sitter fullt av folk vid uteborden. Gemenskapen och den billiga, goda snabbmaten från olika länder är typiska inslag i Kulturnatten.

 

                                                                                                                                   

                                                                                                                                                                                                              Foto:Mad Artwork

   Hårdrockens blandning av helig och djävulsk klang stiger från Fyris torg upp mot katedralens  spiror.

 

                     

                                              

                                                                                                                                                                            

                                                            Så är det alla dofterna av mat.

 

              

                                             

                                                                                                                                                                            

                                  Den billiga och goda maten är något som är typiskt för Kulturnatten

 

         Visst finns det en kulturell blandning, en mångfald, på Kulturnatten. Och det stora intrycket är att det är en harmonisk mångfald, en mångfald utan problem. Uppsala visar upp sig. Så här duktiga är vi på kulturblandning.  Jag har varit inne på det här tidigare i Uppsala Music-Lovers och jag säger det igen: Den enda musikgenre som skiljer ut sig lite och är åtminståne lite olydig och provocerande, det är hip-hopen. Visst får det vara med hiphop på Kulturnatten men det är ändå som om den är avskild och lite för sig själv. Det är en egen kultur från förorterna som kanske inte passar in riktigt på Uppsalas Konserthus. Okej, det är i alla fall stort att dom får vara där. Men som sagt, det märks att det handlar om förorten när Dani M skriker:" Är Gottsunda här, är Årsta här? Är Stenhagen här?"

 Det är tre akter som delvis rappar tillsammans under en och en halv timme och vad kan man säga annat än att de är mycket bra. Det är Linda Pira, Dani M och Salazar Brothers Dani M gör t.ex. en låt om heter Motstånd vars like inte kan ha hörts sedan 70-talet: "Dom har trampat på oss länge nog nu" och "Länge har dom mättat sina munnar" . Linda Pira släpper upp en ung tjej på scenen som rappar lite och så börjar Linda köra en låt som jag tror heter "Bäng Bäng" där namnet Linda Pira utgör refrängen. Hon får publiken att ropa "Linda Pira" Linda Pira" Lite senare sjunger Dani M och Linda Pira tillsammans "Det här är mina gator". Det typiska för en bra rapshow, så också den här är att man rappar tillsammans, är med på varandras låtar och jag tror att man också samplar varandras låtar så att de går in i varandra. Det blir ett sammanhängande helt utan pauser som driver upp stämningen mer och mer.

  Som vanligt är det mycket ung publik på hip-hop. Vet inte om det är Linda Pira som är extra populär bland unga tjejer, men kanske är det så. Kanske kan man också säga att det blir lite schablonaktigt med den här förorts-utanförkänslan där ungdomarna hör ihop mot alla andra. Är det verkligen sanningen? Är det så det är? Men å andra sidan, det här är den enda ifrågasättande musiken idag och det är viktigt att den finns.

 Alla rapparna den här kvällen är begåvade. Speciellt Linda Pira som skriver en lite lugnare rapp med lite andra rytmer än killarna. Men ändå ger hon såklart intryck av att vara en så att säga lite typisk förortsbrud.


                 

              Image result for Linda Pira Hip Hop                                                                                                                      

      Det märks att hiphopen är förortens musik men dom får vara med på UKK och det är väl stort det? Här är det Linda Pira som rappar. Hiphopen är den enda ungdomsmusik idag som är i alla fall lite socialrealistisk, lite farlig.

OLLE EKMAN

 

Länk till fler bilder: http://2or4.se/

Plats och tid: Uppsala centrum, lördag 13 september kl.12-00